fredag 27 november 2009

Nymålat













Fast på fotot har vi bara hunnit måla en strykning på fondväggen. Den bruna färgen känns väldigt mysig, varm och lugnande. Nu ska vi bara sätta upp golvlister och taklister och göra något åt de vitlaserade fönsterkarmarna för på nära håll är de inte granna. Funderar på att måla de helt vita eller byta ut dem mot något i granit kanske. Men det får i så fall bli ett senare projekt.

Tejpen ska bort också ;) Undrar hur den vita väggen klarat sig där under. Förra gången vi målade fondvägg så smög färgen in under tejpen.

Ska bli mysigt att få in sängen, lite lampor och gardiner. =) Ser verkligen fram emot flytten nu och är så glad att jag har detta att tänka på. Nu är det snart dags att köra några små flyttlass till, sen blir det pre-adventsfirande.

Dålig timing?

Jag börjar känna mig sjuk! Fan fan fan. Inte nu!

Huvudvärk, sådär så det gör ont bakom ögonen. Lite snuvig också. Måste gå och ta berocca och alvedon, hoppas de har det på jobbet. Det här är ju inte rättvist. Jag har inte varit sjuk på ett halvår och så måste jag bli det mitt i flytthelgen.

Jag behöver hjälp!! Har ni några tips på hur jag kan hålla förkylningen borta! Jag är inte helkass än utan anar den bara än så länge. Finns det nåt trick som gör att jag kan skippa den helt? Annars är 'skjuta på den' en bra plan B.

torsdag 26 november 2009

Lappleveranser

Åsa och jag har blivit lappvänner. Vi går på samma klinik och passar på att lämna lappar till varandra i böckerna i väntrummet. När vi var där i tisdags fick jag den här lappen:













Nu sitter den på skärmen på jobb :) Jag passade såklart på att lämna en lapp till Åsa inför hennes ÄP. Mycket mysigt det här och livar så klart upp klinikbesöken avsevärt. Synd bara att vi ska ta ett uppehåll till efter årsskiftet. Fast jag hoppas förstås att Åsa, efter morgondagens ET, inte ska behöva komma till kliniken nåt mer.

Lappar är underskattade =)

Det händer grejer i huset

Fast vi flyttar ju redan på lördag. Och än så länge har vi bara målat om 3 av 4 väggar till vitt. Med fel färg dessutom, märkte jag idag när vi åkte dit med ett extra lass grejer på lunchen. Var lite skeptisk när A kom tillbaka från affären med väggfärg med glans 20, men han övertygade mig om att det var helt rätt. Ser ju inte klokt ut kan jag avslöja. Och nu hinner vi inte måla om det innan flytten eftersom vi ska måla fondvägg ikvälloch har planer för morgondagen

För er som inte är vana renoverare så används färg med glans 20 i våtrum och kök eftersom den är glansigare och därför tåligare. I vanliga rum ska man använda färg med glans 7. Så nu ser sovrummet ut som en jäkla lagerlokal och väggarna glänser när man tänder lampan. Har ingen aning om den är övermålningsbar med 'vanlig' färg heller och dyr som fan var den också...

Så nu är jag ganska så besviken. Inget i vårt liv går som vi vill. Det saknas bara att:
- Det regnar på lördag
- Hyrlastbilen går sönder
- Och att någon av oss (eller båda) blir sjuka

Den vita färgen på väggarna är i alla fall, trots högglans, trevligare än de gul-beiga som fanns innan. Här kommer ett smakprov innan fondväggen blivit fixad.
















Märks inte så stor skillnad mot hur det var innan, inte på foto i alla fall. Så jag lägger upp ett foto efter ett par rollningar också så att ni får se vad jag menar =)


onsdag 25 november 2009

Vi glömmer igår

Och låter den dagen förbli ett stort svart hål.












För det slutade med att vi mådde fruktansvärt uselt båda två. Helvetes jävla skitdag. Jag hatar den.

Men jag fick mig ett uppvaknande i alla fall. Från att gå från fullkomligt apatisk så blev jag tvingad att inse att jag faktiskt inte är själv i det här. Det vet jag ju förstås, men ibland så stänger jag in mig själv och låter ingen komma nära. Inget hjälper och jag sitter bara och tycker synd om mig själv, vilket inte är varken rättvist eller snällt mot A. Och A kommer alltid att vara det bästa och viktigaste i mitt liv.

Han får stå ut med mycket. Alldeles för mycket. Inte nog med att situationen är jobbig så måste han stå ut med hur den påverkar mig och mitt humör gör ju inte saken bättre direkt. Jag ska bli bättre. Tänka lagom positivt. Och så ska vi ta en paus över julen. Jag kanske inte håller med om att jag behöver det men något inom mig säger att det kanske är sunt. Och kanske bästa lösningen för oss båda. Även om jag bara vill köra på. Igen och igen och igen. Tills vi lyckas.

Så nu glömmer vi gårdagen. Och försöker fokusera på annat istället. Flytt och hus och jul. Det får bli första stora steget efter vad jag hoppas var den sista dippen för den här gången.

tisdag 24 november 2009

Inget

Varken plus eller minus, varken positivt eller negativt. Det är bara 'inget'.

Efter dagens möte på kliniken vill jag bara lägga mig och sova i ett halvår. Jag känner mig så fruktansvärt trött och utmärglad. Helst av allt vill jag bara köra på igen men A tycker vi ska ta en kort paus över julen. Kanske vettigt eftersom jag gillar julen men jag är rädd att det enda jag kommer att tänka på är att vi slänger bort en massa dyrbar tid, och jag vet ärligt talat inte om det gör mig lyckligare.

- Det FINNS INGA förklaringar till varför vi inte lyckats på 3 försök.
- Det FINNS INGA förklaringar till varför det blev så få ägg senaste gången.
- Det GÅR INTE att göra något åt spermieantal eller kvalitet.
- Det GÅR att stimulera mig hårdare och det kommer vi göra nästa gång vi kör en fullbehandling. Då blir det sprayning också och behandlingstiden ändras från 4 veckor till 7 och enligt läkaren "kommer det att kännas som att vara i klimakteriet".
- De KAN INTE ge någon rekommendation på om vi ska göra ett frysförsök eller ett fullförsök, sånt måste vi välja själva.
- Och det är BARA 75% chans att ägget överlever upptiningen.

Enligt A borde jag inte bli upprörd eftersom vi inte fick någon direkt negativ information. Jag borde inte ha så höga förhoppningar och inte ställa så höga krav.
Mmm, för det är ju skitlätt. Hoppas lagom är ok, men inte för mycket...

Är det NÅGOT jag missar här? Har jag NÅGOT att vara glad över?
Pissehelvete.

Soppan från i söndags

Här är receptet:
(Från Tasteline)

Ingredienser
2 st kycklingfiléer, stekta eller grillade
8 dl majskorn, frysta eller på burk
1 st gul lök, finhackad
2 st vitlöksklyftor, finhackade
0,5 st röd chilifrukt, i skivor utan kärnor
2 l hönsbuljong, eller grönsaksbuljong
8 st tortillabröd, små
1 msk tigersås
4 msk riven ost
1 dl matlagningsgrädde, 5 %

Tillagning

1. Häll av vattnet från majsen om det är burkmajs, eller tina majsen om den är fryst.

2. Fräs lök, vitlök och chili i lite olivolja på medelstark värme i en vid kastrull. Tänk på att det inte ska ta färg utan bara "svettas".

3. Tillsätt hönsbuljongen och de avrunna majskornen. Låt puttra i ca 15 minuter. Häll över soppan i en glasmixer eller matberedare och mixa till en slät soppa. Häll tillbaka i kastrullen och smaka av med salt och peppar.

4. Pensla tortillabrödet på en sida med tigersås och strö över riven ost. Lägg ihop två skivor till en klämma och stek gyllenbruna i en torr stekpanna. Skär i tårtbitar och servera till soppan som tillbehör.

5. Innan servering värms soppan upp med grädde. Skär kycklingen i skivor och lägg i varma skålar och häll soppan över.


måndag 23 november 2009

Den där vågen

- som jag har till höger på bloggen irriterar mig idag. Jag ska inte uppdatera förrän imorgon iofs men vågen därhemma visade inte direkt en siffra som jag var nöjd med. +-0 = skit också!

Har visserligen proppat mig full med godis hela veckan och började inte tänka i nyttiga banor förrän i slutet på veckan så jag får skylla mig själv.

MEN! Jag har i alla fall fått upp motivationen en hel del. Kanske beror det på att jag FÅR lov att röra på mig och inte måste tänka på sprutor och att ta det lugnt och sånt. Och kanske beror det på att jag rört mig mycket mer nu när vi håller på att flytta, att jag kommit fram till att det känns ganska gött i kroppen.

Så igår lagade jag en jättegod majssoppa (vet iofs inte om den är så nyttig, majs innehåller ju en massa socker...men det är lagad mat i alla fall och inte bara några mackor) och idag plcokade jag fram min gamla stegräknare. Så nu jäklar ska jag försöka komma upp i 10.000 steg om dagen. Inte lika lätt nu som i våras eftersom vädret fullkomligt suger, men jag ska försöka. I värsta fall får jag gå rundor i lägenheten och sen i villan :)














Är ni sugna på en stegräknare så rekommenderar jag verkligen denna av märket Silva! Den är liten och smidig och så kan man ladda upp sina resultat på en sida på nätet och hålla koll på hur mycket man har gått.

söndag 22 november 2009

Spackel med spackel

Både verktyg och gegga har samma namn...knasigt?

Men det är det jag har gjort idag i alla fall. Spacklat. Det blev inte jättebra, men jag var inte jättemotiverad heller. Huset är fortfarande svinkallt och jag vet inte om pannan är på eller inte. Och jag orkar inte bry mig. Jag vill bara att det ska funka. Jag vill att NÅT ska funka i mitt liv utan att jag behöver må dåligt. Så A får ta tag i det när han kommer hem.

Imorgon ska jag slipa ner spacklingen och se om jag behöver spackla en omgång till. Sen blir det målning av hela sovrummet som kommer på foto här:













Och jag kan tänka mig att vissa av er säkert tycker att det ser helt ok ut med den där tapeten, men jag fixar inte blomtapeter, jag gör bara inte det. Istället ska vi måla väggen i nån neutral färg. Det lutar åt brunt. Och golvlisterna ska som sagt bort, jag vill ha släta vita och inte svarvade boklister.

Sen vet jag inte vad vi ska göra åt våra elementvreden. De sticker ut mitt i rummet vilket är fullkomligt korkat. Omöjligt att hänga upp en gardin såvida man inte hänger den en halvmeter in i rummet. Varför, varför, VARFÖR är de inte riktade åt sidan istället? Och går det att ändra på lite smidigt?

Kan inte sova...

och det kan bero på många anledningar. Jag sover hemma hos mamma idag, känns skumt att inte sova i sin egen säng. A är inte här, jag har alltid svårt att sova utan honom. Det är nästintill omöjligt. Jag fryser en aning, det är kallt i det här sovrummet. Efter att ha tjatat och tjatat och tjatat på kliniken om att ge mig en tid för samtal och äntligen ha fått en tid på tisdag i nästa vecka har jag nu glömt vilken tid det var. Och jag skrev aldrig ner det.

Det KAN vara så att alla de här sakerna håller mig ifrån skönhetssömnen. Det KAN också vara så att det är aningen svårt att sova när man sitter upp i sängen med datorn i knät.

Middagen ikväll var mycket trevlig, trots att det här med barn kom upp på samtalslistan. Det gör alltid det. Oavsett vem det är man pratar med. Det var väldigt oskyldigt ikväll men ändå tillräckligt påtagligt för att jag kände att jag behövde styra diskussionen bort från detta specifika ämne.

"Det är trevligt att flytta till hus, speciellt ifall man ska skaffa familj". "Ja, jag vet ju inte vilka planer ni har".

Kände för att säga att sånt inte går att planera och att familj inte är något man "skaffar", men det kändes både onödigt och på tok för ärligt. Så jag lät bli. Men det högg till i hjärtat. Som alltid. Undrar hur många hugg man kan få innan det enda som är kvar av hjärtat är en klump av ärr från läkta hål...

lördag 21 november 2009

Varför är det konstigt

att gå på bio ensam?

Jag gjorde det idag och kände mig fantastiskt uttittad. Som att man är ett freak eller en loser för att man går en ser en film själv. Shoppa själv är inga problem, sitta hemma och titta på teve, heller inget problem. Men att gå på bio - HERREGUD! För övrigt är det precis samma sak ifall man går ut och äter själv. ALLA tittar på en, viskar, tycker synd om en etc etc. Kanske därför ingen äter ute själv längre, inte för att det ÄR konstigt utan för att alla andra får en att verka konstig.

Idag orkade jag inte renovera så mycket, tapeterna var apsvåra att få ner, trots att jag stod där med sprayflaska och spackel. Överväger att spackla igen det jag rivit bort och bara måla över hela skiten istället. Sen är det inte så vansinnigt roligt att stå där och renovera helt själv.

Har jag berättat att det är svinkallt i huset? Och jag har ingen aning hur pannan fungerar. Gick ner i källaren och snurrade på nån ratt men det kändes som att det bara blev kallare. Hoppas att vi löser det i nästa vecka annars kommer jag att bli sjuk.

'New moon' blev det på bian i alla fall. Det är svårt att slå den första filmen i serien men den här var helt ok men boken är bättre (är det inte alltid så?). Den andra boken är faktiskt den bästa i hela serien. Filmen rekommenderas nonetheless!

Ensam hemma

Fast på två ställen! Jag är ensam hemma i lägenheten och om nån timme är jag ensam hemma i villan också. A är borta hela helgen och jag har massor att göra. Fast just nu vill jag bara mysa omkring i lägenheten med tekopp i handen och morna mig lite. Och framför allt vakna till liv efter en väääääldigt lång och stressig vecka.

Idag är vädret underbarare än på länge och det brer verkligen på mitt sug att rota runt i trädgården. Inte så mycket man kan göra i den här årstiden och jag får en aning ångest i trädgården som den ser ut nu. Det finns massor jag vill ändra på så våren kommer förhoppningsvis bli fylld med både invändiga och utvändiga projekt. Med huset alltså. Hoppas på att ett visst invändigt projekt i mig själv äntligen kan ta och lyckas men gör det inte det ska jag försöka påminna mig om att jag i alla fall har hus och trädgård som kan ta fokus från kommande misärer.

Nä, det får bli en kopp te till och kanske ett vänner-avsnitt på teven. Sen ska jag leta upp alla våra spacklar och rollers och bege mig på renoveringsuppdrag. Kanske blir det en tur till byggmax innan också. Beror på vad som saknas...
















Nä, inga spacklar här inte. Bara en massa spik och skruvar. Fast den där röda sprayflaskan behöver jag till när jag ska riva ner de gamla tapeterna i sovrummet. Perfekt!

fredag 20 november 2009

Om att bo i en hög med sopor

Vi fick nycklarna till huset för en vecka sen. Och vi flyttar inte in förrän om en vecka. Lägenheten ser ut som ett lager/soprum och huset är ganska tomt. Vi har kört dit det vi kan känns det som. Inte så lönt att åka dit med kartonger om vi inte har skåp eller hyllor att ställa upp sakerna på. Det lasset går nästa helg. Och innan dess ska vi hinna renovera sovrummet:

- Byta golvlister
- Riva ner gammal tapet
- Väva och måla
- Fixa fondvägg
- Vill ju byta alla dörrar så småningom, kanske borde göra det på direkten?

Och jag som bara vill bo in mig och börja julpynta och julpyssla för allt jag är värd. Julen är ju min favorittid på året och i år vill jag försöka njuta av den mer än vad jag orkade göra 2008.















Någon som har ett tips på hur man går tillväga för att slänga mer? Jag har på tok för mycket grejer men inte hjärta att slänga eller göra mig av med något. På sin höjd ett par strumpor med hål i och ett av tio gamla kollegieblock från studietiden. Jag kan ju inte spara ALLT. Då får vi flytta in i ett slott om 20 år, vilket visserligen låter trevligt, men så rika tror jag aldrig vi blir.

torsdag 19 november 2009

Det är sådär idag

Inget känns riktigt bra. Allt är lite 'mjäh'. Jobbet känns inte så roligt, flytten känns inte så rolig, formen känns inte så rolig och att vara ickegravid känns inte heller så roligt.

Och jag FÖRSÖKER verkligen att vara positivt och vara glad och tacksam för allt som är bra i mitt liv istället. Men vissa dagar går det bara inte. Kanske kämpar jag inte till 100% idag, men jag orkar inte. Jag gör verkligen inte det.

Allting känns bara pissigt och ALLT bottnar i att jag är fullkomligt pluslös. Hur ska jag göra för att få en gnutta hopp tillbaka? För att jag ska tycka att det är värt det, att fortsätta i den här oändliga ivf-berg och dalbanan som vänder upp och ner på både mage och känslor. Bävar för mötet på kliniken på tisdag. Vad kommer de att säga?

Någon annan som varit på ett efter-tre-misslyckade-ivf-försök-möte?

Jag bad om det...

att få mer att göra på jobbet alltså. Men det här är ju löjligt. Jag har så mycket att fixa med att jag håller på att tappa greppet. Jag har 3 To-do-listor på datorn som bara blir längre och längre, fler människor som lämpar över grejer på mig och tiden bara rinner iväg.

Om det var det här jag önskade mig så är jag ju fullständigt nuts! Vad tänkte jag på egentligen? 'Jag har tråkigt, ge mig mer att göra...' Där fick jag mig allt.

Och visst, det kan tyckas konstigt att jag lägger ner mina dyrbara minuter på att skriva ett blogginlägg, men jag måste bara rensa huvudet lite.


Drabbad av oväder

Stormen drog in över Skåne igår. Och som nyligen blivna husägare (som inte flyttat in än) får vi ett samtal från våra nya grannar som berättar att det trillar av saker från vårt tak!!! Herre gud vilken bra start på att äga ett hus. Det roliga var att A blev jätteorolig och gick omkring och bet på naglarna medan jag bara lutade mig tillbaka och smålog lite. För det är väl själva fan vad vi ska behöva stå ut med. Räcker det inte nu? Kan vi inte få några månaders lugn och ro?















Idag när A åkte dit och tittade, när vädret lugnat ner sig lite, så visade det sig dock att det inte var fullt så farligt som han trodde. Bara en plåtskena som ryckts loss från sidobrädorna. Och såna har vi nya liggande i förrådet, redo att sättas upp till våren. Det som får undersökas närmre är ifall träet fortfarande är ok eller om det börjar bli mjukt, ruttet eller nåt annat trevligt.

Det här med hus alltså...det blir inte riktigt som man tänkt sig.

onsdag 18 november 2009

Vetebälte, sambo och renoveringsobjekt

Jag hämtade upp vetebältet i fredags. Värmde upp det i micron och la det på axlarna. Underbart! A tittade lite skeptiskt på mig och tyckte mest att bältet luktade popcorn :)

Men sen han blev sjuk, den stackaren, har han använt bältet flera gånger om dagen och är nöjdare än vad jag är. Skönt att vi båda kan ha nytta av det. Fast när det blir dags för nästa ÄP så kommer jag att lägga beslag på det igen!

Till helgen är A borta så jag kommer att få köra ett renoveringsrace i huset helt själv. Kanske får jag ta hjälp av brorsan. Men det hade varit så skönt att få ett rum helt klart i alla fall. Förslagsvis sovrummet, där man kan stänga efter sig och slappna av utan att det känns att man bor i ett renoveringsobjekt.

tisdag 17 november 2009

No face to face

Men det var farligt nära.

När klockan var 11:40 så var jag på väg uppför trappan till kliniken för att ge dem århundradets utskällning. Och just då så ringer de! När jag är ungefär 40 steg från deras dörr.

Jag gick aldrig upp utan lyssnade på vad de hade att säga i luren istället. Träff med läkaren på tisdag i nästa vecka och intyget är postat. Ursäkten var att de inte riktigt visste varför jag skulle ha det där intyget och varför jag skulle få de där lediga dagarna. 'Inte mitt problem' ville jag säga, men jag orkade inte. Mitt intyg är på väg och mitt möte är inbokat, mer behöver jag inte. Det där lilla är allt jag har velat ha i flera veckor nu...att det skulle vara så svårt.

Bitterheten började dö ut på vägen tillbaka till jobbet och just nu är jag mest utmattad. Skönt att tjatandet är över men det här har jag verkligen fått men av. Stämningen på kliniken var en av de få saker som fick mig att bli bättre till mods och nu har de tagit det ifrån mig också. Borde jag byta klinik nu? Någon av er andra som bytt? Hur gör man? Och vad gör man om man har kvar ägg i frysen?

Fundersam...

Kliniken

Igår var 6:e gången jag ringde för att påminna om att jag fortfarande inte fått mitt sjukintyg från äggplocket. Jag behöver lämna in ett sånt på jobb och det börjar kännas pinsamt nu att inte komma med det förrän 4 veckor senare. Varför jag inte fått ett än övergår mitt förstånd.

Det var även 4:e gången igår som jag ringde och försökte boka in en träff med läkaren för att prata om vad som händer härnäst. Jag behöver VETA! Jag behöver ha en plan så att jag under tiden fram tills vi försöker igen kan slappna av. För det behöver jag. Men inte fan bokar de in nåt samtal. De beklagar sig varje gång jag ringer över att det blivit så rörigt och säger att de ska ringa tillbaka senare under dagen. Men det händer ta mig fan aldrig!

Så igår ringde jag till deras telefonsvarare efter att de hade stängt och talade in ett jättelångt meddelande. Om hur jag tycker det är jättedåligt att jag ska behöva ringa in om och om igen och att inget händer. Om att jag mår tillräckligt dåligt redan och inte borde behöva hålla på att påminna dem på det här sättet. Jag sa att det inte känns som att de tar mig på allvar och att det verkligen inte känns som att de vill ha kvar mig som patient.

Ringer de inte tillbaka innan 12 som telefonsvararen sa så åker jag dit! Jag pallar inte med sånt här. Inte nu. Inte när jag mår så dåligt och bara vill kunna slappna av och ta hand om mig själv. Jag hatar dem för att de gör det så mycket svårare för mig!

Fan.

Det där sabla vaccinet

gör fortfarande att jag har ont i armen. Inte lika mycket längre men jag känner det när jag lyfter på den. Trist när man bär en massa lådor ner för trappor varje dag.

Jag fick ju vaccinet i lördags, runt 15-tiden. Det kändes helt ok, fick sitta i en halvtimme efteråt för att jag skulle vara på plats ifall det bröt ut nån häftig allergisk reaktion. Runt 20-tiden började armen göra vansinnigt ont. Det var som att jag hade konstant kramp i den. Jag sov nästan ingenting den natten. Det gjorde ont hur jag än la mig och jag ville helst inte vrida runt för mycket eftersom det då gjorde ännu mer ont. Är nu överlycklig att det är över, vill inte gärna uppleva det igen på ett tag. Men nån feber fick jag aldrig..

Hur har ni andra reagerat när ni fått vaccinet?

måndag 16 november 2009

Stress på stress med lite mer stress

Så ser mitt liv ut just nu. Vansinnigt mycket att göra på jobb, och ännu mer att göra privat. Huset är vårt nu och det är tid att köra dit lite grejer varje dag för att göra det "vårt". Lite inrednings-revirpinkeri. Det kändes nämligen inte alls som vårt när vi var där och tittade i lördags natt. Det kändes så lite som vårt att jag fick lite ångest.

Men nu är det bättre. Med vår fina lilla lampa i fönsterkarmen i köket och lite gardiner i fönstret och en fikus i vasken. Då kan vilket kök som helst kännas hemtrevligt. =)

Inget internet har jag heller längre. Bara på jobbet. Vi ska flytta med vårt abonnemang till huset och då måste vi koppla bort det från lägenheten. Trots att vi inte kommer få internettet inkopplat i huset förrän om några veckor för så lång tid tar det visst...pffft!

Idag har jag femhundraelva möten på jobbet, fyrtiosju mail att skicka och åttiotvå saker att hinna få gjort på jobbet idag innan jag kan gå hem med gott samvete. Sen vill jag ju ta minst en tur till huset idag och bona lite till. Sambon ligger hemma och är sjuk, fruktansvärt dålig tajming, men är man sjuk så är man. Mest synd om honom ju för jag vet att han också mest av allt bara vill göra det fint i vårt nya hem.

Nu ska jag stressa vidare...

(Kliniken har fortfarande inte hört av sig om varje sjukintyg eller tid för samtal...så jäkla dåligt!!!)

lördag 14 november 2009

Ikea å sånt

Idag var det äntligen dags. Nycklarna får vi ikväll och jag kände att jag behövde ta en tur till ikea för att plocka på mig diverse skröfs. Skärbrädor, servetter, diskborstar och en massa julgrejer. Väl framme på ikea på Svågertorp, som jag faktiskt tycker är helt ok i jämförelse med den på Bulltofta, så blev det mindre roligt. Massor med småbarnsfamiljer överallt och den ena gravidmagen efter den andra. Fy fan. Jag blev bittrare än nånsin. Och jag svor. Ibland högt.

På någon vänster överlevde jag ändå, men denna lördag blev en svacka som jag inte riktigt räknat med i min annars rätt så försök-hålla-humöret-positivt-vecka. Varför måste jag behöva ge upp ett av mina största nöjen för att vi inte kan få barn? Ikea är inte fullt lika mysigt och härligt längre som jag en gång tyckte. Och på den tiden tyckte jag dessutom det var MYSIGT när föräldrar gick förbi med en liten en.

Ikväll blir det i alla fall middag hos mamma och sen ska vi på konsert allihopa. Tror jag kommer kunna slappna av lite i alla fall, eftersom jag nu kan dricka vin igen.

Fast jag vaccinerade mig ju idag, är det ok med alkohol då. Nån som vet?

torsdag 12 november 2009

Nu har svinis nått Nalle Puh...













Tycker lite synd om Nasse faktiskt.

På tal om svininfluensan så ska jag själv vaccinera mig på lördag. Ska på både middag och konsert på kvällen så jag vill försöka att ta vaccinet så sent som möjligt ifall jag skulle bli kass några timmar efter sprutan.

Hur har ni andra mått som har vaccinerat er? Några biverkningar förutom ont i armen?

Fjärde natten i rad

Som jag svettas i mängder. Slutade ta progesteron för flera dagar sen men det verkar sitta kvar i kroppen ganska länge. Föregående ivf:er har jag alltid gått och lagt mig i gästsängen men nu i all flyttröra är det inte riktigt möjligt. Så jag flyttar mig några centimeter åt ena hållet, där det inte är lika blött. Vänder på täcket, provar massor med olika lösningar vilket i slutändan ändå resulterar i att jag inte sover så bra som jag hade velat.

Idag är jag trött och grinig. Det är en dålig dag på jobbet och människor vars hjälp jag räknat med idag trillar bort från ekvationen en efter en och snart står jag där själv och har ett jäkla lass att lyfta. Idag vill jag bara ge upp och gå hem och lägga mig och skita i allt.

Men jag har i alla fall lagt upp den där sabla viktminskningstickern på bloggen så kanske blir jag motiverad till att inte äta tre kilo godis idag.

onsdag 11 november 2009

Mensvärkspissehelvete

Fy för katten vad djävulusiskt ont jag har haft idag. Det känns som att mensvärken blir värre och värre för varje ivf vi gör. Och idag såg jag till att ha ipren till hands dessutom men det hjälpte ingenting. Hade vansinnigt mycket att göra på jobbet och behövde stå och vara proffsig och representativ hela dagen och ibland kändes det som att jag skulle svimma av smärtan!

Nu, när det är kväll och jag äntligen kan sitta ner i lugn och ro och bara slappna av, känns det bättre. Hoppas det värsta var idag och att jag slipper skiten imorgon. Är helt slut i kroppen.

Har trots det varit duktig och packat tre kartonger idag. De börjar ta slut nu så imorgon har jag beställt nya från mamma. Vi har packat 40 redan men ändå känns det som att lägenheten fortfarande är smockfull med grejer som behöver stoppas ner i lådor.

Här kommer i alla fall ett foto på en fin sak som A gjorde för mig för några veckor sen när vi lagade mat tillsammans :)


tisdag 10 november 2009

Jag vann!!! =)











Det här är ju helt otroligt! =) Kunde inte kommit mer lägligt.

Jag har alltså vunnit i en tävling! Och jag som aldrig vinner nånting. Ett vetebälte får jag och det känns så otroligt passande inför nästkommande ivf:er. Först för magen och sen för rumpan.

Sitter här och ler lite faktiskt :) Det var ett tag sen...

Så varför funkar det inte?

Det är många som frågat mig, på olika håll, varför det inte funkar. Att jag borde fråga läkarna varför jag inte blir gravid, och ärligt talat så tror jag inte att de kan svara på det. Jag har ställt frågan till dem förr men de kan inte göra så mycket annat än vad vi själva gör, nämligen att hoppas. "Ibland funkar det och ibland funkar det inte"

Har ni andra gjort ytterligare utredningar. Finns det såna? Vad kollar man då?

Jag hoppas lite på att anledningen ska vara att vi helt enkelt haft otur, och att det inte beror på något annat. Nåt dolt fel.

Jag vet inte om jag berättat om den här anekdoten innan som A berättade för mig för ett tag sen när vi precis misslyckats med ivf2, men här kommer den igen i så fall för jag tycker den är så himla bra:
Säg att vi hade haft 50% chans att lyckas på varje försök. Då hade man kunnat jämföra med när man spelar krona eller klave. Om vi får klave tre gånger i rad så behöver det nödvändigtvis inte betyda att det är något fel på myntet. Visst, det kan vara lite osannolikt, men fortfarande fullt normalt. Nu har vi inte ens 50% chans utan lite över 40% vid varje försök så det hade kanske varit bättre att förklara med hjälp av en tärningsparallell?... :)

Det är i alla fall det här synsättet som tillåter mig att fortsätta hoppas. Med siktet inställt på mitt mål. Gravid gravid gravid...

En barnstol

En bilmöbel. En sketen liten plastgrej och jag mår så dåligt att jag inte vet var jag ska ta vägen hela lunchen. Vi åkte bil ner till stan. En bil med barnstol. Och det gjorde alltså fysiskt ont i hela kroppen. Helvete. Jag gillar inte att må så här.

Har ni några tips? Finns det något jag kan göra/tänka för att lyckas skratta åt det här istället? Jag är rädd att jag riskerar att bli lite knäpp nämligen...

Små handlingar men stora steg

Så jag ringde kliniken igår. Berättade att tredje försöket misslyckades. De lät ledsna. Som vanligt. Jag passade även på att skälla på dem lite för jag har fortfarande inte fått sjukintyget som jag bad om. Och ingen av läkarna har ringt mig för att diskutera varför det blev så få ägg den här gången, vilket de lovade att göra. Dåligt.

Sjuksköterskan skulle i alla fall ringa tillbaka i veckan med en tid för ett samtal som vi förhoppningsvis ska ha i nästa vecka för att diskutera vad som händer nu. Om vi ska ändra på metoden, använda andra läkemedel, ja jag vet inte. Fast på sjuksköterskan lät det som att vi skulle ha samtalet mest för att läkaren ska kunna inge lite hopp. "Ni är ju så unga och friska, det ska ju gå" sa sjuksköterskan i luren. Så det känns faktiskt positivt. Jag tänkte att läkaren kanske skulle börja leda oss in på andra banor, som ägg- eller spermadonation eller kanske adoption.

Men alltså, det är jag verkligen inte redo för. Jag vill fortsätta försöka!!! Jag vill att det här ska funka. Om vi så måste använda upp alla sparpengar, sälja bilen och ta nya lån.

Såhär på morgonkvisten känns det bättre. Hoppet kommer lättare. Men om kvällarna är det tufft. Vi är båda lite skörare, lite ledsnare och att det är mörkt och dystert ute gör det inte lättare direkt.

Vi rör oss framåt i alla fall. Vi sitter inte fast i ett stort bottenlöst hål. Vi vill inte! Och vi ger oss definitivt inte än. Att ringa kliniken och börja hoppas lite smått låter kanske inte som något som är värt att ens nämna. Men för mig är det i alla fall ett stort steg att ta.

måndag 9 november 2009

Helgen är slut

Och det är dags att se verkligheten i vitögat. Det är dags att försöka leva med läget. Inte gilla och definitivt inte acceptera. Men leva måste jag.

Det är tur jag har mitt jobb. Annars har jag svårt att föreställa mig att jag hade orkat rycka upp mig. Men nu måste jag i alla fall kliva upp på morgonen och knalla till kontoret och vara någorlunda proffsig i mitt arbete.

Jag vill tacka er allihopa för era underbara kommentarer. Jag blir rörd varje gång jag läser dem och jag har läst dem alla många många gånger om nu. Och för varje gång jag läser dem så gråter jag lite. Men det är glada tårar. För det känns så overkligt att ni är så många där ute som delar den här misären med mig. Som hjälper mig så mycket trots att jag aldrig träffat större delen av er. Ni gör det lättare att resa sig igen och ni hjälper mig att våga hoppas på ett mirakel nån gång i framtiden. Stor kram till er allihop!!!!















I eftermiddag ska jag ringa till kliniken och bestämma vad som händer härnäst. Blödningarna har kommit igång och misslyckandet är ett faktum. Något som varit positivt, om man nu måste leta efter nåt, är att det här hände i början på helgen så att vi båda fick chansen att sörja i lugn och ro. Vi har myst tillsammans, packat inför flytten, lagat mat och sett på film och försökt komma över det faktum att vi nu misslyckats med de tre betalda försöken. Något som vi aldrig trodde på när vi började med ivf. Nu väntar oss en helt ny ivf-värld, där allt kostar pengar och där varje försök inte blir en axelryckning. Inte för att det riktigt varit på det sättet innan, men ni förstår säkert vad jag menar.

Nu börjar livet om igen.

lördag 7 november 2009

Gråt tills du kräks

Går och köper glass. Massor med glass. Och bullar. Och en festis. Äter och äter och äter, trycker i mig allt samtidigt som jag tittar på Private Practise där minst 20 min av alla avsnitt handlar om små bebisar. Om människor som inte kan få några, om såna som får men som inte vill ha dem eller om små bebisar som dör för att ingen bryr sig om dem.

Och jag gråter. Gråter för att jag låter mig själv påverkas av en jäkla tv-serie, gråter för att jag känner mig så misslyckad och jag gråter för att jag har ätit så mycket att jag skakar av kväljningarna. Jag mår så dåligt av all skitmat som jag tryckt i mig att den står mig ända upp i halsen. Och sen gråter jag ännu mer för att kväljningarna gick över i kräkningar när jag grät och skakade som allra mest.

Jag gråter för pengarna som vi kommer att slänga i sjön för alla försök som vi kommer att misslyckas med. Gråter för att våra föräldrar vill hjälpa till och bidra med pengar trots att jag innerst inne känner att jag inte kommer att kunna ge dem några barnbarn. Gråter inför den dagen då vi bestämmer oss för att ge upp.

Jag gråter för att jag snart kommer att stå helt utan vänner. För så fort någon annan blir gravid så kommer vänskapen att dö ut och jag kommer att bli ensam. Och jag gråter för att jag inte kommer bry mig. Jag gråter för att jag kommer att välja att vara bitter och barnlös än att fortsätta att vara vänner.

Jag gråter för alla er som jag svikit den här gången och jag gråter för att jag inte kan ge A ett barn.

Jag gråter för att det inte hjälper. Hur mycket jag än lyckas gråta idag så har jag inte gråtit färdigt för den här gången.

Mitt pyre förtjänar att jag gråter mig sönder och samman. För vad är jag för mamma egentligen som inte kan behålla mina pyren i magen?

Fjärde gången gillt kanske?

Började dagen underbart med frukost nere på stan och en promenad i det mysiga höstvädret. Till och med solen tittade fram en stund.

När vi kom hem blev dagen genast sämre. Gick på toa och där kom det. Det där bruna som alltid kommer innan mensen :( Tog ett test som visade minus såklart och under resten av dagen har mensvärken kommit smygande. Allt det där hoppet och positivismen jag har haft var visst inte till mycket nytta.

Och alla era tummar som blivit blåa av allt hållande, det var ju också helt meningslöst :( Ni borde ju hållt dem för någon som har en chans att lyckas.

Pissedag idag alltså. Uppgiven, ledsen, misslyckad, värdelös, kass, förtvivlad och alla andra dåliga ord. Så känns det just nu. Helvetet tar visst aldrig slut...

fredag 6 november 2009

Ruvardag 12, IVF3

Middagen var jättebra, fantastiskt god mat. Sen skulle vi spela spel och det var mindre roligt (ja alltså spelet var ganska kul, men allt annat runtomkring var jobbigt...). Jag dricker ju ingen alkohol under ruvarperioden och eftersom de andra drack (och ganska mycket) så blev det ett jävla liv och gnäll och jag blev bara så trött. Tror det beror på hormonerna också och för att jag är så nervös över resultatet...

Kvällens symptomsammanfattning:
- svullna bröst med jättetydliga ådror!
- huggande/stickande smärtor i livmoderområdet
- lite illamående under dagen (hjälpte att äta dock och ta bort den hårt knutna scarfsen runt halsen)

Jämförelse med IVF2.

Mysig torsdag

Igår blev det matlagning med min goda vän T och sen myste vi ner oss i soffan med ett lyxigt fruktfat, god choklad, nyttigt rooiboste och dansfilm. (Chokladen var intressant. Rätt så god, men lite för stark för min smak. Men gillar ni chili så rekommenderar jag den starkt: Lindt choklad)

















Ikväll ska vi till svärföräldrarna på middag. Hoppas jag klarar mig igenom kvällen utan några tecken på misslyckande. Skulle egentligen vilja testa redan nu. Hade varit så skönt att veta. Men jag vill ju ha ett starkt plus när jag plussar. Som är positivt utan tvivel. Så jag väntar. Lite till.

Varför progesteroninjektioner?

Under vår första ivf tog jag vagitorier. Jag började dock småblöda redan på morgonen på dag 10. Därför blev jag vid vår andra ivf ordinerad injektioner istället. Började visserligen blöda redan på dag 11 den gången men skulle ändå fortsätta med injektionerna under ivf3.

Det verkar inte vara så vanligt med injektioner, har inte hört om någon annan som använt dem bland bloggar jag läst och forum jag varit inne på. Kanske för att det inte är i närheten så enkelt som med vagitorier. Man kan inte ta sprutorna själv och rumpan blir prickig och knölig samt att den kliar hela tiden.

Sen tar det en stund att förbereda alltihopa. 2 ampuller ska det skakas bort bubblor i och så ska toppen brytas av. En större nål sätts på en spruta för att suga upp de 2 ml vätska som ska upp i sprutan. Sen knackar man på sprutan för att få bort alla bubblor och byter till en mindre nål (den som syns på bilden i föregående inlägg).

Här kommer en bild på en liten del av min rumpa. Det syns knappt att det är en rumpa, men det är det. Ser inte så trevligt ut dock så om ni är känsliga, titta inte!

torsdag 5 november 2009

Ruvardag 11, IVF3

Då var den här dagen också förbi. "Bara" 4 dagar och 5 nätter kvar till TD. Så här nära har vi aldrig kommit förr...

Symptom
- Ingen mens eller färgade flytningar, ett typiskt bra tecken! :)
- Ömma och känsliga bröst

Sen kan jag inte riktigt förstå varför rumpan kliar så mycket den här gången. Har inget minne av att den gjorde det förra gången. Och på vilket sätt är det ett positivt tecken förutom att det är ett symptom jag inte haft innan? Ifall det är ett plus, vad är det som gör att det kliar?

Har sjukt mycket att göra på jobb imorgon också så förhoppningsvis kommer dagen bara att försvinna igen och på kvällen ska vi bort på middag. Hoppas jag överlever trots massiv nervositet.

Dags för spruta nr 23 alldeles strax vilket innebär att jag bara har 8 kvar innan testdag! =) Och blir det plus så blir det 14 sprutor till. Wohooo!

Så här ser progesteronsprutorna ut förresten:













Något tjockare (och framför allt längre...) nål än Gonal-f och Orgalutran som jag tog inför äggplock.

Jämförelse med IVF2.

Fortfarade safe!

Det känns helt otroligt. Nu har jag gått om mig själv på riktigt. Inga blödningar, ingen mensvärk, ingenting...märkligt.

Dagen har gått vansinnigt fort, har haft mer att göra på jobbet idag än hela förra månaden räknat tillsammans. Men det är skönt för jag har inte hunnit tänka på det här med symptom alls idag. Och nu är det kvällen och jag är fortfarande safe. För två ivf:er sen, på den här dagen, stod jag hemma på balkongen när A kom hem från jobbet och grät. Jag kände mig så misslyckad. Och på hans födelsedag dessutom...

Men idag känns det hundra gånger bättre. Nu ska jag bara överleva till tisdag. Det är mitt nya mål. =)
(Såvida jag inte tjuvtestar på söndag eller nåt)

Tack för att ni håller hoppet uppe allihopa!!!!

onsdag 4 november 2009

Ruvardag 10, IVF3

Äntligen lider dagen mot sitt slut! Och inga tecken på misslyckande än. Inte en tillstymmelse till blödning. Vet inte om jag vågar säga det, men det känns hoppfullt. Det känns positivt! Men ändå känns det ungefär på samma sätt som tidigare gånger, precis innan det blivit kass...

- Ömma och svullna bröst (fortfarande tydliga ådror)
- Huggande smärtor i livmodern (lite som mensvärk ibland, lite som molvärk ibland och ibland bara som hugg)
- Har haft lite yrsel när jag rest mig
- Lite kass i magen

Kan vara inbillning och kan vara progesteronet som spökar. Men kanske, kanske är det pyret som vill säga hej. =)

Jämförelse med IVF2.

Det snöar!

I skåne. Väldigt lite, knappt att det syns, men det snöar! =) Svinkallt är det också och jag höll på att blåsa bort under lunchen. Och samtidigt som jag skriver detta inlägg så verkar snön ha övergått till regn. Och nu är det snö igen...











Medan vädret bestämmer sig kan jag meddela att det fortfarande finns hopp. Rumpan kliar som faaaaan dock och jag funderar starkt på att ta ett foto på mina blåmärken och blogga det. Ser helt sinnessjukt ut. Men jag får ta några provbilder först :)

Kan för övrigt också berätta att trots att jag varit på toa och ja, bajsat, 4 gånger de senaste två dagarna så har jag ingen mens i sikte. Fanskapet kommer annars alltid i samband med toalettbesök av denna sort.

Jag räknade fel...

Fan också. Var så jäkla nöjd med att gårdagen var över men när jag började räkna på det igen kom jag på att jag räknat fel med en dag. På BÅDA ivf:erna!

IVF1 sket sig på eftermiddagen ruvardag 11 och IVF2 på morgonen ruvardag 10. Detta betyder i och för sig att jag är förbi IVF2 nu istället så det är ju alltid nåt. Men störigt allt som allt ändå. Känns som att jag får leva om hela gårdagen. Får se till att ha mycket att göra på jobbet så att dagen går oändligt fort. Om jag blinkar tillräckligt hårt så kanske det redan är fredag morgon? =)

Men ok, det är bara att kämpa sig igenom den här dagen. Igen.

tisdag 3 november 2009

Ruvardag 9, IVF3

- Brösten är stora, svullna och ömma
- Huggande smärtor mot underlivet
- Ingen blödning än!!! =)

Har en tung känsla i livmodern som trycker ner mot underlivet på det där konstiga sättet som jag kände förra gången också. Och så har jag varit helkass i magen hela dagen. Och nu är jag bara jättetrött...fast det är ju sent. Nästan dags-att-sova-sent.

Jämförelse med IVF2.

Bättre än IVF2

Idag gick jag om mig själv! Fick ingen tillstymmelse till blödning imorse och är alltså förbi den ena av två kritiska dagar. Känns skönt. Jag är gravid tills motsatsen bevisats!

Sen är det egentligen fånigt att man är så fruktansvärt nervös när man går på toa. Vänder och vrider på pappret för att försäkra sig om att där inte finns något blod. Pyret har ju redan bestämt sig för flera dagar sen. Det är ju inte mer sannolikt att jag är gravid ifall det inte finns något blod på pappret idag om pyret ändå aldrig fäste. Då kommer blodet förr eller senare...Men det är svårt att inte låta paranoian ta över.

Nä, nu ska jag gotta ner mig i soffan och titta på någon av alla mina serier som kom i förra veckan.













Svårt att sitta dock, rumpan ömmar och kliar och gör jäääääääätteont. (Nämnde jag att jag fick stå upp nästan hela dagen på jobbet idag igen för att jag inte kunde sitta på rumpan?! Har fantastiskt ont i fötterna nu också. Ska det behöva vara så här?)

Vetenskapliga bevis?

Läste en artikel om nån ny studie angående insemination. Nu har jag aldrig blivit inseminerad på en klinik, men nog har jag haft benen i vädret efter våra naturliga försök. Man gör ju vad man kan.

Däremot har jag en mycket god vän som blivit inseminerad och som lyckades på första försöket. Vad säger du M, låg du stilla i 15 min efter inseminationen? :)

Någon annan som gjort som jag och viftat med benen i luften?

måndag 2 november 2009

Ruvardag 8, IVF3

Den där hemska blödardagen som skulle kunna inträffa imorgon eller på onsdag närmar sig. Jag är apnervös. Vill inte att det ska blöda igen. Kan det inte bara funka den här gången?!

Kom igen nu!!!!

- Brösten fortfarande superömma
- Fruktansvärt ont i rumpan idag. Kunde inte sitta ordentligt på jobbet utan fick hissa upp bordet och stå upp halva dan. Morgonens spruta gjorde inte direkt ont när jag fick den. Sved bara till lite precis som att nålspetsen rispade något. Skit samma egentligen. Den 5 cm stora svullnaden lägger sig väl nån gång.
- De huggande smärtorna i livmodern när jag reser på mig snabbt var tillbaka idag och lite gammal hederlig mensvärk har kommit och gått under eftermiddagen.

Jämförelse med IVF2.

Men skit också

I en artikel i Aftonbladet idag berättar man att det händer att friska foster aborteras av misstag...

När man får beskedet om att fostret i magen har dött så är det inte direkt så att man inte tror på läkaren. Det har man inte ork till. All energi går åt för att hantera de jobbiga nyheterna. Men uppenbarligen behöver vi vara mer på vår vakt och kräva minst ett UL till för att inte riskera att skrapa bort ett fullt levande foster.

En av kvinnorna som drabbats kan ni läsa mer om här.

Inga 12 veckor här inte

NÄR vi äntligen blir gravida så kommer vi inte vänta i 12 veckor innan vi berättar. Bara för att man kanske får missfall. För det är ju bara därför man uppmanas att vänta.

Jag vill kunna glädjas åt min graviditet redan från början (även om jag vet att det kommer att bli svårt att inte vara orolig) och jag vill att vänner och familj ska få ta del av glädjen tillsammans med oss. På samma sätt kommer jag behöva deras stöd ifall något tråkigt inträffar.

Jag har redan fått ett missfall som nästan ingen känner till och den känslan av misär och ensamhet vill jag aldrig behöva uppleva igen!

Calle Schulman tar upp samma fråga i en debattartikel idag.

söndag 1 november 2009

Ruvardag 7, IVF3

- Fortsatt ömma bröst. Extremt spända.
- Synligare ådror
- Mörkare bröstvårtor
- Lite illamående under dagen (fast jag tror det beror på att jag åt för mycket...)
- Inte alls lika mycket smärtor i livmodern

Alla de här symptomen har jag haft under både ivf1 och ivf2 så det är egentligen inget som är MER lovande än föregående gånger. Trots det så drömde jag mig bort framför spegeln på toa när jag stod och borstade tänderna. Jag förställde mig hur jag berättar för A att det äntligen blivit ett plus, hur vi berättar för familj och vänner. Jag tänkte på min stora mage och hur vi njuter av varje dag fram tills barnet föds och ännu mer när det kommit till världen.

De minuterna för en stund sen var underbara och kändes så verkliga. Nu när jag är tillbaka i verkligheten förstår jag inte hur jag kan tillåta mig själv att sväva iväg med tankarna sådär. Klart jag kan hoppas men jag behöver ju inte inbilla mig saker..

Ansiktsbehandling













Jag har en ansiktsbehandling inbokad imorgon som jag helt hade glömt bort. Tänkte avboka den men det är ju lite sent nu...Har googlat som fan för att ta reda på om det är ok. Det står ju självklart inget om sånt under ruvningar (sällan man hittar den typen av information faktiskt...) Istället får man leta efter ok-under-tidig-graviditets-listor. Hittade inte så mycket men det verkar som att just ansiktsbehandlingar är den enda typen av spa-tjofräs som är ok att göra.

Vågar jag chansa? Hade varit så himla gött att kunna unna mig nåt sånt. Få en chans att tänka på annat än bara symptom hela tiden.

Det sved

idag när jag fick morgonens spruta i högerskinkan. Tror A satte den för högt upp på rumpan och kom åt muskeln tidigare än vanligtvis när han har mer fläsk att ta sig igenom. Och det svider fantamej fortfarande. Så mycket att jag bara vill klia klia och klia. Men det gör jag inte. För då gör det bara mer ont. Jag har provat.

14 sprutor avklarade
17 kvar...

Ruvardag 6, IVF3

- Maaaaaassor med mensvärk från och till.
- Huggande smärtor i livmodern varje gång jag reser mig för fort.
- Lite illamående som kommer och går
- Lite svimfärdig ibland
- Brösten har nu börjat ömma (fast inte förrän väldigt sent in på småtimmarna så det kanske inte räknas förrän ruvardag 7?)

Det känns i alla fall hoppfullt! =)

Jämförelse med IVF2.