För det slutade med att vi mådde fruktansvärt uselt båda två. Helvetes jävla skitdag. Jag hatar den.
Men jag fick mig ett uppvaknande i alla fall. Från att gå från fullkomligt apatisk så blev jag tvingad att inse att jag faktiskt inte är själv i det här. Det vet jag ju förstås, men ibland så stänger jag in mig själv och låter ingen komma nära. Inget hjälper och jag sitter bara och tycker synd om mig själv, vilket inte är varken rättvist eller snällt mot A. Och A kommer alltid att vara det bästa och viktigaste i mitt liv.
Han får stå ut med mycket. Alldeles för mycket. Inte nog med att situationen är jobbig så måste han stå ut med hur den påverkar mig och mitt humör gör ju inte saken bättre direkt. Jag ska bli bättre. Tänka lagom positivt. Och så ska vi ta en paus över julen. Jag kanske inte håller med om att jag behöver det men något inom mig säger att det kanske är sunt. Och kanske bästa lösningen för oss båda. Även om jag bara vill köra på. Igen och igen och igen. Tills vi lyckas.
Så nu glömmer vi gårdagen. Och försöker fokusera på annat istället. Flytt och hus och jul. Det får bli första stora steget efter vad jag hoppas var den sista dippen för den här gången.
