Vi glömmer igår

Och låter den dagen förbli ett stort svart hål.

För det slutade med att vi mådde fruktansvärt uselt båda två. Helvetes jävla skitdag. Jag hatar den.

Men jag fick mig ett uppvaknande i alla fall. Från att gå från fullkomligt apatisk så blev jag tvingad att inse att jag faktiskt inte är själv i det här. Det vet jag ju förstås, men ibland så stänger jag in mig själv och låter ingen komma nära. Inget hjälper och jag sitter bara och tycker synd om mig själv, vilket inte är varken rättvist eller snällt mot A. Och A kommer alltid att vara det bästa och viktigaste i mitt liv.

Han får stå ut med mycket. Alldeles för mycket. Inte nog med att situationen är jobbig så måste han stå ut med hur den påverkar mig och mitt humör gör ju inte saken bättre direkt. Jag ska bli bättre. Tänka lagom positivt. Och så ska vi ta en paus över julen. Jag kanske inte håller med om att jag behöver det men något inom mig säger att det kanske är sunt. Och kanske bästa lösningen för oss båda. Även om jag bara vill köra på. Igen och igen och igen. Tills vi lyckas.

Så nu glömmer vi gårdagen. Och försöker fokusera på annat istället. Flytt och hus och jul. Det får bli första stora steget efter vad jag hoppas var den sista dippen för den här gången.

Grinig över parallell

Hela kvällen flöt förbi smärtfritt. Inga jobbiga samtalsämnen, inga dumma frågor, inga korkade påpekanden och framför allt, inga idiotiska vadslagningar. Allt var bara jättemysigt och jättehärligt och det kändes lite som att vi förflyttade oss tio år tillbaka i tiden då problemen var färre och framför allt mindre.

Kände mig extra ung och piffig när bartendern tyckte att jag skulle visa leg. "Bra jobbat " sa han iofs när han fick reda på hur gammal jag var vilket lät lite slemmigt, men allt som allt var det en trevlig komplimang.

På vägen hem dock, då slog det slint. Det är precis som att jag måste bryta ihop lite varje dag. Jag har ett litet hål som blir större och större för varje minut som går och jag måste se till att fylla det under dagen för att inte gå sönder av minsta lilla. Men inatt gick jag sönder igen. Lite grann. Av det mest minsta lilla i världshistorien.

Håll i hatten nu för det här är riktigt otäckt! Jag blev knäckt -
- för att någon tog just den taxin jag ville ha, framför ögonen på mig! Herre gud!!!!
Det var ju VI som skulle ha en taxi, och vi skulle ha just DEN taxin, men någon annan gick och tog den. Och han brydde sig säkert inte om vilken taxi det blev och ärligt talat tror jag inte han ville ha den så mycket som jag....

Förstår ni parallellen? Ser ni den? För den blev i alla fall väldigt uppenbar för mig inatt...så uppenbar att jag var arg och ledsen hela vägen hem, fick ett utbrott på sambon för att han inte tyckte det var något att bli upprörd över, och somnade sen på soffan för att jag var på tok för arg för att gå och lägga mig i sängen.

Klockan tre vaknade jag i soffan och då låg sambon och sov brevid mig, ihopkurad under en halv filt. Den andra halvan hade jag fått. Då var jag, helt plöstligt, inte arg längre...

Frukost på sängen!

Ja, det är sant! Det innebär precis just det som titeln antyder. En underbar, överraskande, härlig, uppskattad och romantisk frukost på sängen.

Sambon pussade mig på kinden och frågade om jag inte ville ha en kopp te. Jag tittade på klockan, kvart i nio. Söndag. Kom hem klockan två. Somnade i soffan. Bytte sovplats klockan tre. Är lite trött, men te. Ja, te är ju gott.

"Är det redan dags att stiga upp?" sa jag och vände mig samtidigt om. Och där satt han i sängen med en bricka i famnen. Små snittar, varsin kopp te och ett litet ljus i en röd ittalaljusstake. Och så hade han tagit med våra laptops så vi kunde lyssna på lite musik också. Min underbara A! Det blev den mysigaste morgonen i mannaminne och vi låg kvar och mös i sängen hur länge som helst! Puss puss puss på nosen!

Är ännu mer lyrisk när jag tänker på det nu, eftersom jag verkligen inte förtjänade det här idag, så grinig som jag blev igår kväll...

Det märks visst att jag är glad

Överlevde helgen. Migränen gick över hos frisören som jag gissar fördelade huvudvärken över hela skallen med allt slitande i tovorna.

Bröllopet var underbart, vädret var underbart, sambon var underbar, vännerna var underbara, fotografen var underbar, maten var undebar, stämningen var underbar...ja, så skulle jag kunna hålla på hur länge som helst. Efter migränepisoden mådde jag underbart. Jag var glad. Jag är glad. Fortfarande! Och det är en härlig känsla. En känsla som jag trodde jag tappat bort. För alltid. Men i helgen hittade jag den igen. Och passade samtidigt på att förlägga mitt dystra jag.

När vi var hemma igen, sambon och jag, så tittade han på mig och log. Vi satt i soffan. "Vet du vad det bästa med hela den här helgen har varit?" "Att se dig så glad igen".

Pussade på honom. Länge.

Träsket

Idag behövde vi bestämma oss om vi säljer till den enda som bjudit på vår lägenhet.

Idag behövde jag bli klar med alla förberedelserna inför bröllopet.

Idag hade jag många saker på min lista. Men det gick inte.

Idag gick jag sönder.

Energin var som bortblåst och jag kände mig som ett tomt skal. Sambon kom hem och jag bara låg där i soffan. Han frågade hur det var och jag bara skakade på huvudet. Fick inte fram några ord. Det var så mörkt.

Vi kramades. Länge. Tårarna rann. Kudden blev fläckig av min svarta mascaragråt. Jag skakade. Sambon tröstade. Det kändes som att allt var förstört. Ingen mening med något längre, inget som ville gå bra. Inget som var roligt.

Ingen bebis, ingen budgivning och tänk om vi inte gillar vårt hus egentligen. Dumma jävla skitlägenhet som inte är värd mer än ett bud. Och så lurad jag lät mig bli av mäklarna som värderade den till höger och vänster. Jag hade hoppats på mer...jag hoppas alltid på mer. Varför kan jag inte nöja mig med ok eller bra. Varför måste jag ha jättebra eller bäst?!

Skitbud. Vi säljer lägenheten för ett skitbud sa jag till sambon och skakade vidare, fuktig i hela ansiktet och med igenklibbade ögon.

"Det är inte lägenheten du är ledsen över, eller hur?" sa han, lite som en fråga men mest som ett påstående. Och då brast det fullständigt. Då kom det där som väntat i flera dagar på att få släppas ut. Jag hade gått på överlevnadsreserver hela veckan ända tills även de äntligen tog slut och jag kunde tillåta mig själv att vara annat än arg, bitter och förbannad. Jag kom äntligen på att jag var fruktansvärt ledsen.

Vid det här laget hade jag snackat så mycket skit om lägenheten och det dåliga budet att jag lyckats dra ner sambon i träsket också. Han blev helt apatisk. Det har jag aldrig lyckats med förr och det skrämde mig att jag påverkar honom på det sättet. Han som annars är expert på att göra mig glad, trösta mig när jag som mest behöver det och övertala mig om att det kommer lösa sig för oss. Nu satt han och mådde ännu sämre än vad jag gjorde.

På något sätt fick detta mig att rycka upp mig själv från helveteshålet och försöka lappa ihop allt jag ställt till med. Efter ett tag började vi långsamt hitta tillbaka till verkligheten igen. Sambon sa att han mår jättedåligt av att jag är så ledsen hela tiden. Jag vill ju inte att han ska vara ledsen, men det är inget jag tänker på direkt när jag går in i mitt själviska depp-mode. Ska försöka tänka mer på honom i framtiden. Det är det minsta han förtjänar efter allt han måste stå ut med med mig.

Vi ringde mäklaren och tackade ja till pissebudet så nu är lägenheten nästan såld och vi kan lägga energi på framtiden istället.

Jag hoppas vi slipper resa till träsket på ett tag.

Inte ensam

Ja, jag har min sambo. Det vet jag. Och det är så skönt att vi är två. Men jag vet också hur skönt han tycker att det är att jag har M. Vilket oerhört stort stöd vi är för varandra. Han får en avlastning och jag kan prata om precis vad som helst. Om allt från bitterhet, rädsla och tårar till de allra äckligaste av äckliga slemdetaljer. De är sambon glad att han slipper.

M och jag har lovat varandra att ta oss igenom det här tillsammans. Och det gör mig trygg. Och väldigt väldigt glad. M är min lilla stöttepelare och är superduktig på att lyckas vända på allt det negativa. M är inte rädd för att säga till mig på skarpen när jag är för deppig och hon får mig alltid att tänka positivt. Utan M hade livet varit svårare.

Skönt man inte är ensam på den här resan.

Bakom ivf-fasaden

döljer sig två till synes vanliga människor.

Vår resa började för dryga 18 månader sen när vi fnissande och oskuldsfulla bestämde oss för att skaffa barn. Det var som att leva i en härlig dröm, med hela världen för våra fötter. Allt var möjligt! Men det var ingen som berättade för oss att det naturliga med att bli gravid inte alltid är så naturligt. Det var ingen som berättade för oss att den dagen vi tog beslutet om att vilja bli föräldrar skulle bli den första dagen i en helveteslång resa kantad med oro, rädsla och förtvivlan.

Ivf är inte bara en lösning på ett problem. Ivf är inte bara en medicinsk behandling för ofrivillig barnlöshet. Ivf är tillstånd som sätter ett par på prov.

Det handlar om överlevnad. Att orka gå igenom det här tillsammans. Att ta sig igenom de dåliga dagarna då vi inte ens orkar prata med varandra. Dagar då någon av oss tänker den hemska tanken om att vi kanske inte kommer att klara det här tillsammans. Det handlar om att när vi gått så långt ner i skiten, när vi tappat bort oss själva och varandra, att fortfarande ha ork att lappa ihop vårt förhållande och vår dröm att en gång bli fler. Det handlar om att tvingas resa sig när allting känns för jävligt och man är lamslagen av rädslan att vi kanske aldrig kommer att få barn.

Livet försvinner under våra fötter och vi lever i en låtsasvärld som verkar drivas av sakta men säkert minskande reserver av hopp och viljan att överleva. Var tog livet vägen? Vad hände?

Fler sprutor....

När man satt tillbaka ett embryo hjälper man kroppen lite på traven i form av - Jo visst - ÄNNU FLER hormoner! Jag är hög på hormoner och inte det minsta nöjd med effekterna än så länge faktiskt. Vilket skitämne att vara beroende av. Då tar jag hellre det där smärtstillande medlet i armen några gånger om dagen.

Förra ivf:en fick jag recept på Progesteron i form av vagitorier. Slemmiga små rackare. Formade som små raketer som man ska stoppa upp mellan benen och låta smälta lite härligt långsamt. Konsistensen blir till konstigstens...vaxliknande sörja som inte går att få bort. Trosskydd efter trosskydd hjälper inte på långa vägar. Alla trosorna, trots flera turer i tvättmaskinen är fortfarande lite styva i strukturen. Precis som att hormonvaxet format dem efter muffen. Har ett 20-tal små rustningar i lådan nu. Får se om jag ska ge dem en omgång tvätt med extra mycket mjukmedel. Annars blir det sopen för dem. - Rustning som underkläder är alltså inte skönt. "Check på den".

Den här ivf:en i varje fall blev vi ordinerade sprutor istället. Och anledningen till att jag säger VI är för att sambon får vara med på ett hörn den här gången. Det enda riktigt aktiva deltagandet förutom simmarlämnande på äggplockardagen. Det här är nämligen inga gosiga sprutor som de jag gett mig själv i magen förr..nej nej. Det här är sprutorna från helvetet!!! Eller grannar i alla fall...

Intra-muskulära sprutor, två gånger om dagen (morgon och kväll), i RUMPAN!! 2 ml varje gång (vilket ärligt talat är svinmycket! Var i helvete ska det ta vägen?!) med en nål på 7 cm. Good times... Och det är alltså sambon som blir sprutaren vilket iofs känns som en ganska rimlig roll. Vi fick träna på kliniken igår. Först fick sambon träna på att stabba en sån där stressboll i skumgummi och sen var det bara att gå lös på ena skinkan. "-Hur långt in ska nålen" frågade han sjuksköterskan. Hon svarade inte utan pekade på nålen (som jag inte såg eftersom jag låg på mage, redo att ta emot första dosen i min vänstra bakdel).

Det gick väl bra. Vet inte riktigt vad jag ska säga, har inte mycket att jämföra med. Kändes inte så mycket. Fast imorse var det överjävligt! Kändes som att skinkan skulle gå sönder på mig. Kunde inte sitta på den, inte klämma, inte röra på något sätt. Som en träningsvärk utan att träna. Och en stor knöl hade det bildats också. Mitt under sticket. Förtjusande!

Imorse tog vi den första sprutan utan övervakning. Sambon är superduktig! Verkligen! Hade definitivt inte gjort det bättre själv och det är något jag sällan erkänner...

2 down - 27 to go...

Mamma

ringer nästan varje dag och frågar hur det är med mig. Mamma bryr sig och mamma lider med mig. Det känns skönt att ha henne så nära men jag lider att mamma lider. Jag lider att jag själv inte är en mamma och att jag kanske aldrig kommer att ha barn att lida med. Mamma lider nog för det också. Men mest lider hon för att hon är min mamma och det är så mammor ska finnas där för sina barn.

Tack mamma för att du inte hade samma problem som jag har nu.

Jag älskar dig mamma! och hoppas att jag en gång kommer få höra samma sak.

Vi gör det här tillsammans

Jag är inte ensam, även om det känns så ibland. Vi är ju faktiskt två. Även om vi inte pratar om våra problem så ofta. De bara finns där och vi lever på lite som vanligt. Jag har mitt bloggande och forumande och kräkande på vänner lite vid sidan om, när jag behöver prata av mig. Och det behöver jag ofta. Sambon är lugnare, mer sansad, mer hoppfull. Kanske är det därför han inte behöver prata så mycket om det. Han ser möjligheterna och inte problemen. Det låter sunt.

Men även om vi inte pratar om det så ofta som jag hade velat så finns han där för mig alltid! Varje dag, varje kväll, varje gång jag gråter, varje gång allt känns hopplöst och varje gång vi åker till kliniken.

Det är ju bara mig de gör undersökningar på. Det är bara jag som får lägga mig i helvetesstolen. Men han följer med ändå. "Vi gör ju det här tillsammans" säger han. "Visst, det är bara dig de undersöker och opererar, men det är oss båda de försöker göra till föräldrar."

Det är stunder som denna som jag vet att om vi bara fick chansen så skulle bli de mest kärleksfulla och lyckligaste föräldrarna i hela världen. Det är stunder som denna som jag vet att jag inte hade velat dela föräldraskapet med någon annan.