Helgen är slut

Och det är dags att se verkligheten i vitögat. Det är dags att försöka leva med läget. Inte gilla och definitivt inte acceptera. Men leva måste jag.

Det är tur jag har mitt jobb. Annars har jag svårt att föreställa mig att jag hade orkat rycka upp mig. Men nu måste jag i alla fall kliva upp på morgonen och knalla till kontoret och vara någorlunda proffsig i mitt arbete.

Jag vill tacka er allihopa för era underbara kommentarer. Jag blir rörd varje gång jag läser dem och jag har läst dem alla många många gånger om nu. Och för varje gång jag läser dem så gråter jag lite. Men det är glada tårar. För det känns så overkligt att ni är så många där ute som delar den här misären med mig. Som hjälper mig så mycket trots att jag aldrig träffat större delen av er. Ni gör det lättare att resa sig igen och ni hjälper mig att våga hoppas på ett mirakel nån gång i framtiden. Stor kram till er allihop!!!!

I eftermiddag ska jag ringa till kliniken och bestämma vad som händer härnäst. Blödningarna har kommit igång och misslyckandet är ett faktum. Något som varit positivt, om man nu måste leta efter nåt, är att det här hände i början på helgen så att vi båda fick chansen att sörja i lugn och ro. Vi har myst tillsammans, packat inför flytten, lagat mat och sett på film och försökt komma över det faktum att vi nu misslyckats med de tre betalda försöken. Något som vi aldrig trodde på när vi började med ivf. Nu väntar oss en helt ny ivf-värld, där allt kostar pengar och där varje försök inte blir en axelryckning. Inte för att det riktigt varit på det sättet innan, men ni förstår säkert vad jag menar.

Nu börjar livet om igen.

Klockan 9.00 imorgon

ska vi infinna oss på kliniken. Funderar på att lämna en lapp i nån bok i väntrummet till min nyfunna bloggvän Åsa! Så att jag kan lägga tankar och energi på att inte stressa upp mig. Tror det är en bra taktik att ha lite annat att göra, annat att tänka på.

Hade ikväll över en massa vänner på middag och nu är det plötsligt sen kväll och snart dags att sova. Så skönt att inte behöva sitta och ojja sig hela kvällen. Det hanns inte med :)

Magen ser ut som i 12e graviditetsveckan minst! En märkbar bula som spänner och har sig. Ibland så värker det lite extra när jag reser på mig. Bra tecken! Skitbra! Är riktigt förväntansfull inför morgondagen och det ska bli spännande att höra hur många det blev den här gången. Vet ju att det inte är bra med FÖR många men man vill ju ha fler än gången innan. Vid IVF1 punkterades 13 äggblåsor och 7 ägg plockades ut. Vid IVF2 var det visserligen bara 12 äggblåsor men däremot 10 ägg. Så nu håller vi tummarna för MINST 10 fina små ägg!

Om dryga timmen är det fasta som gäller. Ingen mat, ingen dryck, inte ens ett tuggummi får jag stoppa i munnen. Och varje gång jag passerat 24-snåret innan så har jag blivit så fruktansvärt törstig.

Uppdaterar med ny status så fort vi är hemma igen och jag mäktar med att sätta mig vid datorn. Måhända blir det lite vila först :) Efter massa droger är det lätt hänt att man blir lite trött.

Håll nu tummarna extra hårt imorgon allihopa!!!

Sprutdag 8, IVF3

Nu kommer här ett positivt "tänk om"! För tänk om kvällens sprutor var de sista av sin sort och jag bara behöver ta Ovitrelle imorgon?!

Magen börjar kännas spänd och lite svullen och jag är mer prickig av sprutorna under naveln än vad jag varit förr. Man skulle kunna tro att det borde bli färre och färre små blåmärken men det har de alltså inte blivit.

Jag har fått kräka av mig på A och mina vänner angående morgonens epsisod och mår mycket bättre nu. Tack ska ni har för att ni pallar lyssna :) Tänker att det inte är lönt att bry sig längre, att det viktigaste är att slappna av inför ÄP och ET. Och försöka att inte läsa jobbmailen ett tag framöver också. DET kommer att bli svårt...jag suger på att bara lämna allt och gå. Det finns saker som måste bli gjorda och bara jag som kan göra dem. Jag inbillar mig att inget blir gjort om jag inte gör det själv...inte sunt alls. Blev påmind av en vän om mina återkommande magkatarrer förra året. Måste verkligen se till att hålla de borta.

Humöret är bättre, hoppet stiger och jag ligger i soffan och vilar medan mina två favoritkillar spelar fifa på teven.

Om att fylla tanken

T säger att hon känner på sig att den här tredje gången kommer att gå vägen. Den här gången kommer vi att lyckas. För det KÄNNER hon.

E säger att det kommer att lösa sig. Det är ingen idé att tro något annat eftersom hon vet att det kommer att lösa sig. Det VET hon.

M tror på oss och att det blir vår tur snart, Mamma fortsätter hoppas, mormor fortsätter att hoppas, alla TROR och HOPPAS och VET och KÄNNER. Alla förutom jag.

Det är uppenbarligen något jag missar i den här ekvationen. Det är något som fattas. Något som gör att jag inte förstår att det inte är lönt att vara negativ och miserabel. Att det faktiskt kommer att lösa sig. Jag kanske saknar en mutter eller skruv i huvudet. Eller har jag glömt olja något? Eller tanka? Så är det säkert...jag har glömt att tanka. Eller tänka.

Empati del 2

För det slutar inte där. Med empatibristen.

Min lilla kusinson föddes med ett hjärtfel, bråck och bara en njure. Allt går att operera och man överlever utmärkt på bara en njure, men ändå. Ändå har jag inte förmått mig att hälsa på. Jag tycker ju jättesynd om pojken. Och om föräldrarna. Ingen borde behöva gå igenom nåt sånt helvete.

Men de har en son. De har ett barn! De har lyckats bli gravida och det gör ont i hela kroppen att jag inte förstår hur det känns att vara mamma. Att jag inte förstår hur jobbigt det måste vara för henne, för dem alla, att gå igenom det här. Jag kan inte relatera, jag kan inte förstå, jag kan inte frammana den empati de förtjänar.

Trots miserabiliteten, så sparkar jag mig i röven. Det gör jag! Jag tar kontakt. Jag skickar presenter. Jag tänker på dem. Men det är svinjobbigt. Riktigt jävla inte-från-denna-värld-jobbigt.

Att gräva fram empatin

Min kusin fick en son för några månader sen. En jätteliten en. Jättesöt och underbar och jag har inte hållt honom en endaste gång. Och bara en gång har jag hälsat på sen han föddes.

Hela hennes graviditet mådde jag dåligt. Dagen jag fick reda på att hon var gravid var en av de värsta i mitt liv. Det låter hemskt, jag vet. Och jag vet inte om jag kan beskriva det heller...Det fick mig att känna mig misslyckad. Värdelös. Det kändes som att hon fick allt det där som jag ville ha, det kändes som att hon tog det ifrån mig. Och jag kunde komma på så många anledningar till varför jag borde ha det mer.

- Hon är yngre
- De har "bara" varit tillsammans i knappt tre år
- De har inte jobbat så länge och jobben de har är osäkra
- De bor i en jätteliten tvåa

Jag tänkte att jag "vinner" ju på alla punkterna. Varför blir inte JAG gravid?

Sen började hysterin med att hela släkten, och då menar jag HELA, började fokusera på hennes graviditet. Det var det enda som alla pratade om. Det var det enda som skrevs om i alla mail. Alla var lyckliga. Och jag var förkrossad.

Det blev bättre när han föddes. Då var hon inte gravid längre. Och jag försöker. Nästan varje dag. Att tänka på dem. Att ge mig en spark i röven och komma över min sorg, min avund, min misär.

Min kusin och jag var vänner en gång. Jättegoda vänner. Det försvann ganska abrupt. Hoppas det kommer tillbaka nån gång.

En nalle

Idag fick jag ett litet paket. I paketet låg en liten nalle. Nallen höll i ett litet kort med stora ord som jag verkligen behövde höra. Ord som gjorde mig gladare än vad jag varit på länge.

Nallen fick mig att inse att M och jag nog behöver varandra ändå. Trots att vi inde delar misären med varandra längre. Kanske kan vi gå ifrån misärfokus och koncentrera oss på "vanlig" vänskap istället. Det kommer att bli svårt men idag käner jag mig lite hoppfull i alla fall.

Tack för nallen M. Tror han kommer trivas bra hos oss.

Forumterapi

Ägnar större delen av dagen att stötta och trösta andra vilsna själar på vårt lilla ivf-forum. Och jag märker hur lätt det är att känna sig värdelös, kass, misslyckad och ensam men samtidigt inte ens vara i närheten av att ställa liknande krav på alla andra stackars människor. Alla andra är underbara tjejer som det är så otroligt synd om och som verkligen förtjänar det stöd de får. Men själv är man bara kass och värdelös.

Men det hjälper att stötta. Det hjälper att prata. Hoppas man för andra så luras man kanske till slut att hoppas lite för sig själv också.

Underbart stöd från underbar vän

Som trots att hon måste semesterpacka överraskar mig med presenter utanför dörren. Ett litet överlevnadskit för helgen från T. Passionsfruktspraliner, mysigt höstte och en anteckningsbok som jag ska träna mig på att skriva i när jag behöver få ur mig lite bitterhet och när jag behöver påmmina mig själv om vad som fortfarande är bra i mitt liv. Och framför allt vad jag kan göra för att må bättre.

Tack kära T för det välbehövda stödet.

Ensam...

Jag ska vara glad. Jag SKA vara glad. Jag ska VARA GLAD. Jag är inte glad. Inte det minsta. Jag försöker intala mig att jag är glad, och nånstans inom mig vet jag att jag är glad. Inte för mig, ingenting för mig. Men för M. Jag är glad för M. Det är jag. Nånstans. Men jag hittar inte det. För allt i världen så kan jag inte hitta det där stället där glädjen sitter. Förlåt M. Den finns där, jag lovar. Jag SKA hitta den. Jag SKA bli glad. Du förtjänar inget mindre.

Men just nu går det inte. Just nu är jag bara ledsen. Så in i helvetes ledsen. Vet inte vad jag ska ta mig till, vet inte hur jag ska överleva dagen.

Den bästa dagen i M's liv blir den sämsta i mitt på länge. Jag är hemsk. Jag är en hemsk person som ingen borde vara vän med. Varför skulle M vilja ha kvar mig som vän? Det behöver hon inte längre. Hon behöver inte MIG längre. Hon har annat att tänka på nu.

Idag mår jag uruselt. Idag var jag tvungen att gå hem från jobbet för att jag inte kunde sluta gråta. Idag känner jag mig ensammare än nånsin.

Idag är M gravid...

Bakom ivf-fasaden

döljer sig två till synes vanliga människor.

Vår resa började för dryga 18 månader sen när vi fnissande och oskuldsfulla bestämde oss för att skaffa barn. Det var som att leva i en härlig dröm, med hela världen för våra fötter. Allt var möjligt! Men det var ingen som berättade för oss att det naturliga med att bli gravid inte alltid är så naturligt. Det var ingen som berättade för oss att den dagen vi tog beslutet om att vilja bli föräldrar skulle bli den första dagen i en helveteslång resa kantad med oro, rädsla och förtvivlan.

Ivf är inte bara en lösning på ett problem. Ivf är inte bara en medicinsk behandling för ofrivillig barnlöshet. Ivf är tillstånd som sätter ett par på prov.

Det handlar om överlevnad. Att orka gå igenom det här tillsammans. Att ta sig igenom de dåliga dagarna då vi inte ens orkar prata med varandra. Dagar då någon av oss tänker den hemska tanken om att vi kanske inte kommer att klara det här tillsammans. Det handlar om att när vi gått så långt ner i skiten, när vi tappat bort oss själva och varandra, att fortfarande ha ork att lappa ihop vårt förhållande och vår dröm att en gång bli fler. Det handlar om att tvingas resa sig när allting känns för jävligt och man är lamslagen av rädslan att vi kanske aldrig kommer att få barn.

Livet försvinner under våra fötter och vi lever i en låtsasvärld som verkar drivas av sakta men säkert minskande reserver av hopp och viljan att överleva. Var tog livet vägen? Vad hände?

Stressbesök

Idag var min vän T och hälsade på. Det gjorde hon under förra ivf:en också. När jag var hemma en dag och tog det lugnt. Fast den här gången gick besöket i överljushastighet nästan. Så mycket nytt, så mycket bra. Så mycket på en gång helt enkelt.

T har fått jobb! Äntligen! Fan vad glad jag är, hon förtjänar verkligen lite lycka! Och nog piggar det upp mig också. Superstolt!

Så istället för vilo- och mys-stuga blev det snabblunch- och cv-skrivarstuga. Uppdatera CV för ett möjligt uppdrag. Skriv om till engelska. Ändra layout. Ät lite mat. Prata lite. Kolla upp synonymer. Ingen svengelska! Skynda skynda. Ingen film idag, nästa gång. Jag kan spara på den. Prata lite. Ät lite frukt. Hur går det med resan? Inte nu, måste skriva cv. Eller resa, jo, bra. Det blir nog av. Beror på. Stressa lite till. Snart klar. Måste sticka nu. Hejdå.

Misär på annat håll väcker minnen till liv

En tjej som blev gravid i vår ivf-tråd på nätet för en vecka sen fick missfall igår. Hon var vårt ljus i mörkret, vårt hopp i hopplösheten och vi blev alla både motiverade och taggade. Att det lönar sig trots allt!

Och så händer detta...just nu känns allt miserabelt och för jävligt. Var finns rättvisan?! Hålla på och försöka i evigheter, gå igenom enroma påfrestningar med ivf, ätligen bli gravid och bara bli fråntagen allt när man precis vant sig vid tanken. Nä tack!

Men ändå...hur sjukt det än låter, har man inte blivit gravid förr och blir det till slut men får missfall, så vet man i alla fall att "bli-gravid-biten" faktiskt funkar. Hellre det än att aldrig bli gravid alls. Upplevde det ju själv i våras när jag fick vara gravid i några dagar. Inte ens en vecka var det. Och jag hann aldrig vänja mig vid tanken. Trodde inte riktigt på det, berättade inte för någon, inte ens för sambon, för strecket var så svagt, så svagt på kissestickan. Sambon fick reda på det sen, när blödningarna knackade på dörren och jag vred på mig av menssmärta inte från denna värld. Skakningar, nån form av frossa, hugg i livmodern och blod blod blod...mörkt blod. Med tjocka mörka klumpar i. Och nånstans bland klumparna fanns vårt lilla pyre som aldrig var menat att finnas till...

Chattfnatt

Ända sen vi sprang på varandra på det där forumet har vi fått fnatt. Vi kan liksom inte hålla oss borta från varandra. Vi började lite smått i en tråd, snackade lite. Vi hoggade ju tråden fullkomligt och gick över på privata meddelanden som sedan blev till msn och sms. Varje dag sms:ar vi. Flera gånger om dan. Och det är så jäkla skönt! Att ha nån som bryr sig. Som kollar varje dag om man fortfarande lever.

Pling-pling, ett nytt sms. "Är det M nu igen" frågar sambon. "Får ni inte nog av varandra?".
- "NÄ". "Never"! Och vi fortsätter att plinga. M's sambo tycker också vi tokiga. Men är det så tokigt när det för med sig så mycket bra? En ljuspunkt i den vardagliga misären, det unnar jag mig, annars får jag fnatt.

Lugnet innan stormen?

Ikväll blev jag bortbjuden till min goda vän T för lite relaxtid. En chans att lugna ner mig lite, rensa huvudet och bara ha det gött. Maten stod på bordet när jag kom, alkoholfria drycker var kylda och tilltuggen var väl utvalda (inget som inte passar sig för gravida). Jag är fan riktigt lyckligt lottad som har så många goa vänner som tar hand om mig på det här sättet.

Det var i alla fall sjukt najs, jag blev ompysslad som aldrig förr och trots att jag babblade på också som aldrig förr också om besiktningar och behandlingar så lyssnade hon och log. "Det kommer att ordna sig". Det hade jag också velat tro. Hur gör man? Kan man lära sig det? Eller är det något man kan äta?

Från och med klockan 00:00 så är det fasta som gäller. Inget äta och inget dricka. Allt som oftast är det just då som jag är som törstigast. Typiskt.

Åkte hem vid elva, behöver gå och lägga mig i lagom tid så vi hinner upp imorgon bitti utan att stressa. Sambon får äta lite frukost, jag får titta på. Vi får duscha och se till att vi är ordentligt rena på alla ställen som det ska fokuseras på imorgon bitti.

Natti

Mamma

ringer nästan varje dag och frågar hur det är med mig. Mamma bryr sig och mamma lider med mig. Det känns skönt att ha henne så nära men jag lider att mamma lider. Jag lider att jag själv inte är en mamma och att jag kanske aldrig kommer att ha barn att lida med. Mamma lider nog för det också. Men mest lider hon för att hon är min mamma och det är så mammor ska finnas där för sina barn.

Tack mamma för att du inte hade samma problem som jag har nu.

Jag älskar dig mamma! och hoppas att jag en gång kommer få höra samma sak.

Ett forum - flera fora

Ringde till kliniken. De tyckte förstås att jag inte skulle komma på undersökning på torsdag utan istället på fredag. FREDAG, som antagligen skulle varit min äggplockardag har hux flux blivit omvandlad till en vanlig kolla-hur-det -ser-ut-där-nere-dag...

Kollade in lite på forumet innan idag. Skrev ett långt inlägg på tråden för oss som håller på med ivf. Riktigt trist och deprimerande att vi är så många men jätteskönt att vi har varandra. Det låter fjolligt och puttenuttigt för vissa, jag vet. Men har ni inte varit i nån liknande situation kan ni hålla käften. För samhörighet, vänskap och stöd är det enda vi har och lever på nu för tiden. Jag är så tacksamt glad att jag har ett ställe där jag kan föra en dialog med en massa härliga tjejer utan att bry mig så mycket om hur och vad jag skriver. Allt är tillåtet!

I somras, när vi höll på med vår första ivf och nästan alla kliniker var stängda, så var jag alldeles ensammen i tråden. Hade inte så många att prata med om just ivf så det kändes lite ensamt. Rumstrerade i alla andra trådar och märkte att det är otroligt lätt att hitta stöd bland andra barnlängtande tjejer oavsett hur man försöker och hur länge man har hållt på. Så riktigt ensam är man aldrig. Det finns många fina fora att välja bland!