Magsjuka

Jag gissar att det inte är ett graviditetssymptom utan effekterna av dagens thai-lunch. Klarade bara äta hälften och sen dess har jag ont i magen.

En teori jag har är att jag sen Thailandssemestern helt enkelt utvecklat en mystisk allergi mot just thaimat eller att det sitter en liten monsterkrabat i magen som blir jättesur när det dimper ner en portion ris med currygryta över honom.

När jag blev magsjuk senast (kan iofs ha varit influensa) så hade jag precis ätit en hemmalagad pad thai. Jäkligt trist det där faktiskt, det är en rätt som jag tycker är jättegod men varje gång jag tänker på den kommer jag ihåg att det inte var lika gott på vägen upp...

Kanske ska lägga mig på nån soffa och vila här på jobb...ryser i hela kroppen av magens revolt. Nåt tips som funkar snabbt på en ledsen mage? Filmjölk?

Är ni nervösa?

För jag är så in i helskotta nervös! Vet varken ut eller in.

Ingen mens än...

Nu blev det kvällen

Jag åt för mycket. Och somnade i soffan. Jag anade att jag skulle somna i soffan så jag satte på ett alarm på telefonen. För nu ska jag iväg på bio. Det skulle egentligen blivit fika och bio, men jobbet var dumt, och tiden var knapp så kompisen blev sen. Uppenbarligen var jag i desperat behov av att sova en smula så det löste sig utmärkt.

Jag har inte vågat testa än och det har fortfarande inte skitit sig. Däremot har jag suttit och utrett mina gamla resultat och kommit fram till att de två bästa resultaten är från de gånger jag tog extra ovitrelle-sprutor efter ET. Gången jag kom till dag 11 hade jag tagit en halv ovitrelle extra efter ET. När jag kom till dag 13 var under en ivf där jag tog två halvor ovitrelle extra efter ET. Ser ni mönstret? Jag försöker att inte jaga upp mig själv men det skulle ju kunna vara så illa att om jag tar tre halvor ovitrelle så skiter det sig på dag 15.

Många av er är lika duktiga experter som jag på att överanalysera så jag tar gärna emot en analys på min analys.

Tack för att ni hejar allihopa förresten. Jag blir överväldigad varje gång jag får ett nytt pepp-inlägg. På riktigt! Nästan så jag skuttar av glädje, men låter ändå bli. För pyrenas skull. När det blir safe att hoppa lovar jag er allihopa ett riktigt glädjeskutt, på bild dessutom!!!

Men när ska jag testa?!

Jag har inte lyckats hålla mig från testen tidigare gånger. Har alltid smygtestat. Fast när jag tänker efter har jag oftast smygtestat efter att det skitit sig så att säga. När jag redan vetat att det inte blir något annat än ett deprimerande ensamt streck som skrattar mig i fejset.

Om fler gör som Sussi och räknar ner till testdag tillsammans med mig så kanske tiden går lite fortare? Jag har ju tänkt att testa på testdagen, alltså lördag. Vill inte testa minus för tidigt. Låter skitfånigt, men än så länge är jag varken gravid eller inte gravid. Jag är mittemellan och där känns det betydligt bättre att vara än på den dåliga sidan av strecket. Och skulle det mot förmodan vara ett plus så kan jag lika bra vänta på det tills på lördag.

Det är vad jag har tänkt i alla fall. Skulle inte bli förvånad ifall jag blir vansinnigt sugen på att avvika från min plan. Fördömda övertalningsröster i huvudet...

'Det är så svårt att veta vad man ska säga'

Det är en kommentar jag fått höra ganska många gånger nu under resans gång. Och jag fattar! Det ÄR svårt att veta vad man får och inte får säga till en som är ofrivilligt barnlös. Vad vill vi verkligen inte höra? Vilka frågor uppskattar vi att få? Och varför?

Men, med alla bloggar, forum, hemsidor och artiklar som det finns och som det bara är att ta för sig av så tycker jag inte att detta borde vara ett så pass stort frågetecken som det är för många. Är det konstigt att förvänta sig att folk som känner till ens situation läser på lite? I alla fall de personer som tycker att det är så svårt att veta vad man får säga för att inte såra.

Jag tycker inte det är mycket konstigare att läsa på om detta än vad det är när det är något annat man inte vet eller undrar över. Vi lever ju i ett samhälle där vi praktiskt taget googlar upp allt. Vad heter skådisen i 'Nyckeln till frihet', när levde Karl XI, vilka öar ingår i abc-öarna, varför hickar man, hur tränar man på att ge och ta feedback...osv.

Pratade med en kompis om detta häromdagen och vi var väl kanske inte helt överens om vad man kan/ska förvänta sig. Och kanske är det för mycket att förvänta sig av ens vänner och familj? Jag vill gärna höra vad ni andra tycker!

-Varför skulle det vara konstigt att vilja att folk läser på lite om barnlöshet om de nu själva menar att de inte vet hur de ska agera och att det är så svårt att veta det ena med det femtioelfte? (Och ja, jag vet att alla är olika så det är omöjligt att läsa på i artiklar och forum om precis vad JAG reagerar på, men en liten ansträngning från omgivningen kan man väl ändå få hoppas på? Det tycker jag hade hjälpt mig i alla fall.)

Tänder ett ljus

Tände ett ljus igår och ikväll gör jag detsamma. Och där har ni anledningen till att det inte blivit så många blogginlägg under helgen. Varje gång jag satt mig vid datorn för att blogga så har jag fastnat i tidningsartiklarna, videoklippen och reportagen...

Trots att jag bott i Sverige hela mitt liv känner jag ändå mycket starkt för Polen. Har ju nästan hela släkten där. Och platsen planet slog ner väcker så klart också en hel del känslor. Andra världskriget har satt sina spår från historier jag fått berättat av mor och farföräldrar. Farfar satt i koncentrationsläger och farmor tvingades jobba hos en familj i tyskland. Morfars familj drevs bort från sitt hem och brodern stupade under kriget.

Katyn är redan historiskt för det Polska folket och nu blir det historiskt för hela världen. Som min mormor skrev i ett mail innan idag, nu finns det ingen som kan säga att de inte vet vad Katyn är.

Sammanfattning

Min goda vän vet precis vilket helvete vi går igenom. Eller så mycket man kan veta som åskådare. Därför förstår jag att det måste ha varit galet jobbigt att berätta för mig. Jag såg ju på henne hur ont det gjorde, hur ögonen började tåras. Det känns ju inte så kul att vara den som framkallade det hos henne och fick henne att må så dåligt av att berätta något som annars bara borde var härligt.

Vi har inte pratat så mycket mer om vår 'situation', men det vet jag att vi kommer att göra i framtiden. Det kommer vi att behöva tror jag. Och så räknar jag med att du tittar in lite på bloggen, min kära vän, och får en inblick i mina känslor. Det känns skönt att jag kan bidra med lite insikt utan att själv behöva ta ut mig genom att berätta. Mitt senaste års emotionella historia finns ju nerskriven här i bloggen. Det är bara att ta för sig =)

Måste skriva av mig ett par meningar till angående det här med svägerskan. Jag frågade nämligen häromdan i vilken vecka hon är. Det var ett psykologiskt tungt steg det där, men jag kände att jag behövde härda mig själv lite och att 'terapin' skulle göra mig gott. Sen vill jag ju lära mig att hantera situationen, om inte för mig själv så för sambon som ju ska bli farbror. Så man får träna på att visa lite intresse.

Men svaret skadade mig mer än jag var beredd på. JA, JAG VET, det börjar bli tjatigt nu det här, men va fan?! Det enda argument som jag velat köpa tidigare (fast bara lite grann) det var att hon ville berätta för mig tidigt. 'Så fort hon visste' hette det för några månader sen när vi pratade om det på telefon. Hon är i vecka 11. Då var hon i slutet på vecka 7 när hon ringde och hade alltså vetat i en hel fucking månad när hon bestämde sig för att ringa mig på semestern. Jag blev så arg att hela kontorsstolen på jobb började skaka. Folk måste ha trott att det var jordbävning på gång. Tog flera timmar innan jag lugnat mig. Nu kan jag skriva rätt så sansat om det, men ni skulle sett mig, såg ut som en psykpatient hög på amfetamin, redo att explodera.

Och med all min psykologiska träning och vansinnigt ödmjuka sätt så sätter jag punkt för det här. Vill inte ägna det en endaste tanke till. Som avslut vill min ödmjuka sida tillägga att jag fattar att det även för henne måste ha varit apjobbigt att berätta. Och att det inte alltid är så lätt att veta vad man ska säga eller hur. Däremot finns det fantastiska lösningar på detta problem men det tänker jag ta upp i ett annat inlägg.

Ciao så länge!

Ikväll

har vi haft 24-marathon. Vi är båda två vansinnigt betuttade i den här serien (tror det var 13 år sen jag använde uttrycket betuttad förresten. Det var på tiden att plocka fram detta underbara adjektiv), så vi har påbörjat en fin liten tradition där vi träffas med ett par vänner och ser igenom ett par avsnitt en kväll i månaden.

Men det är svårt att fokusera på tv:n när man vet att någon annan gått igenom ett helvete den här dagen. Jag är så arg och ledsen att jag egentligen skulle vilja slå sönder något. Jag vet, man ångrar sig alltid sen, men det är gott för själen för stunden.

Min fina bloggvän Åsa har idag varit med om något som jag bara tycker är så orättvist och sorgligt. Speciellt för någon som redan ligger ner, som redan krälar i den svarta sörja som man hittar i botten av IVF-träsket. Det känns nästan som ett skämt. Att det bara är på skoj alltihopa och att man snart vaknar ur den här drömmen och inser att det inte gått flera år med känslan att man bara står och stampar. Att det inte finns något som heter ofrivillig barnlöshet. Att alla som vill kan bli gravida och att det därför inte heller finns en massa sorgliga bloggar där alla lider med varandra. Men varje morgon, när man vaknar, får man en fet käftsmäll av verkligheten.

Sprutdag 2, 3 och 4, IVF5

När jag inte längre kommer ihåg att blogga om varje sprutdag för sig är det nog dags att inse att det inte känns så märkvärdigt med sprutorna längre. För er stackare som också misslyckats fyra gånger, vid IVF 5 verkar hetsen släppa!

Igår var det så illa att jag klockan 23 kom på att jag borde tagit en spruta klockan 22. Ryckte lite på axlarna, tog sprutan en timme för sent, och gick och la mig. Det heter ju "ta sprutorna vid ungefär samma tid varje kväll" och de första gångerna har jag ju följt det slaviskt och nästan gått under ifall jag diffat på 5 min.

Symptomen är de samma varje gång, mer eller mindre i alla fall. Och så här i början av sprutperioden märker jag knappt av något alls. Det molar lite och jag är trött. Lite.

Var på akupunktur idag. Skulle egentligen åkt dit igår men mitt i ett nervöst sammanbrott är det svårt att komma ihåg att akupunkturtiden flyttats femtielva gånger och landat på 15:30 istället för 17:00. Det kändes asbra i alla fall och jag ska dit imorgon igen och på fredag. Det enda som inte känns fullt så asbra är priset, men hjälper det oss att få det där plusset så rör det mig inte i ryggen. Det är bara så jäkla omänskligt att inte veta...

400 kostar det per behandling förresten, för er som fått upp ögonen för akupunktur. Ja, jag vet, det är sjukt. Det är inte speciellt skönt under tiden utan mest vansinnigt tråkigt. De kunde i alla fall slängt in en nackmassage för det priset.

Jag lever...

Även om det känns som att jag trillat av jorden när jag inte bloggat på en hel dag. Sjukt, men så är det och jag tror inte jag är ensam om att vara så förbaskat beroende av bloggen, men kanske vågar ingen annan erkänna detsamma? =)

Igår var en tuff jäkla skitdag. Delar av den i alla fall. Det var riktigt bra i början och riktigt bra i slutet, men i mitten blev det bara en skitig sörja av alltihopa.

Det blev fullständig mis-match när A mentalt skulle hinna ikapp mig angående allt som hänt de senaste dagarna. Jag har smält som en tok i 10 dagar så inte fan kan jag förvänta mig att vi är på samma bana efter bara en dag. Ska jag vara helt ärlig, så kom sanningen ikapp mig också igår. Igen.

Men nu är vi på banan igen, båda två, och det känns riktigt najs.

Inte så jäkla tydligt inlägg det här inser jag. Men eftersom jag har för avsikt att inte abdikera från bloggen idag som jag gjorde igår så kommer det fler inlägg, som förhoppningsvis är av intresse.

Frågestund

Jag fick en intressant fråga för några dagar sen som rört till det ordentligt i huvudknoppen och nu tänkte jag ge mig på att försöka svara.

'Om du blir gravid, kan du tänka dig att blogga oanonymt då?'

Just den här tanken har jag nog inte haft. Eller, jag har inte orkat fokusera så mycket på det eftersom bilden av mig som gravid förflyttat sig längre och länge bort från min fantasi. Jag har inte velat tänka på någonting alls som skulle inträffa efter att jag fått se det där plusset. Allting efteråt har nämligen bara blivit suddigt. Plusset är ungefär så långt mina ögon nått, så långt mina tankar burit mig, så långt mitt hjärta orkat kämpa. Men om jag nu tvingar mig själv att tänka efter så är svaret hur enkelt som helst. 'Otvivelaktigt!' Jag hade kanske väntat till efter vecka 12. Bara för att ha någon form av garanti att backa upp beslutet. Men jag hade definitivt velat berätta för er vem jag är.

Ska jag vara helt ärligt har jag på sistone lekt med tanken att börja blogga oanonymt helt och hållet. Ända sen vi blev indragna i ivf-världen har vi försökt att hålla den hemlig. Det är något som vi behövt för att orka med helvetet. Bara några enstaka i vår närhet har vetat om det. Kanske har andra räknat ut vad det är som händer, det kan jag inte svara på. Men jag tror inte det.

I mitt förra inlägg pratade jag mycket om hur jag börjat anamma det här livet, hur det går på rutin och är en så pass 'normal' del av vår livsstil att det nog kommer kännas konstigt när vi inte håller på det längre. Så långt har det gått. Och då börjar tanken på att så många av våra vänner fortfarande inte vet, fortfarande inte har nån aning, kännas riktigt besynnerlig. Det känns fel att hålla det hemligt. Både för att det ser ut som att vi skäms för det här genom att inte berätta, och den bilden vill jag verkligen inte måla upp för någon. Vi skäms inte. Vi har inte gjort något fel. Vi behövde bara lite tid för oss själva. Att smälta den här verkligheten. Att vänja oss.

Men det känns även konstigt att våra nära vänner inte känner till den här verkligheten. Detta något, som är så otroligt stort för oss. Att de inte fått chansen att vara delaktiga, att finnas där för oss och vara allt en vän ska vara. JAG hade velat att mina vänner berättade sånt här för mig.

Vet ni vad? Jag tror jag står vid ett vägskäl nu. Jag tror det är dags att välja.

Snacka om att bli alldeles "värdelös-stämplad"

Så kändes det igår, när jag och A på på vår traditionella julkonsert, "Lussikal" med Malmö Symfoniorkester och Lunds studentsångare. Årets konsertvärd var Anders Lundin och han förpestade hela upplevelsen för mig. Det enda han pratade om var hur pass mycket bättre julen är när man har barn. Hur speciellt det är när barnens skiner upp till kalle anka och klappar. Hur julen inte kommer till sin rätt innan barn är med i bilden. "Mamma och pappa skapar en julstämnings-bas innan barnen kommer till världen"...

Fy fan. Det enda som håller mitt hopp och humör vid liv just nu är att det är december och julstämning överallt och att jag kanske kan ta chansen och försöka mysa lite och tänka på sånt som gör mig glad istället. Men ack så fel jag hade, för julen är ju fullkomligt värdelös om man inte har några barn. Är det så att inte ens julen kan rädda mig?

Jag vet att jag tar allt väldigt personligt just nu, men jag mådde oerhört dåligt igår när jag var tvungen att lyssna på barnpratet. Det fanns ju ingenstans att gömma sig. Bara sitta där och bli påmind om hur kass man är för att man inte har några barn.

Låtsasglad

Jag har inte aktivt valt att leva mitt liv idag. Jag har bara hängt med. Känner inte igen mig själv och mitt humör är märkligt. Jag verkar bry mig om en massa saker, det märker jag på mina reaktioner och kommentarer. Men innerst inne har det känts fel. Som att jag lever ett låtsasliv. Där man ska vara glad. Trots att jag inte bryr mig.

Äsch, det går inte riktigt att förklara. Jag trivs helt okej med den här känslan, det blir lite som att jag lurar mig själv. Och låtsasglad är en känsla jag kan leva med. Hellre glad på låtsas än ledsen hela tiden.

Så jag tror jag fortsätter med det ett tag till. Jag tror nämligen att jag får lite mer energi att leva på. Lite som att jag försätter mig i ett låtsasläge där jag sakta men säkert bygger upp energiförråden igen. En låtsasvärld dit dysterheten inte når fram och där jag får vara lite för mig själv.

'Försök' 19 åt pipan

Det här med att bli gravid på naturlig väg verkar inte vara vår grej riktigt :( Och dagar som denna hatar jag allt och alla. Men mest av allt är jag bara ledsen...

Det är nästan exakt 3 veckor tills vi påbörjar vårt fjärde ivf-försök. Tiden går fort, trots att vi inte har så himla roligt...konstigt. Är det inte meningen att det ska vara tvärtom? Fast vissa tider det här året så har tiden gått såååååå långsamt.

Känner mig inte helt 100 idag heller, hoppas jag inte håller på att bli sjuk. Nej tack! Och stackars brorsan som fick en halv viltfärsbiff av mig på lunchen, jag insisterade att jag inte var sjuk. För det var jag inte. Då.

Mensvärken kommer i alla fall krypande det fanskapet och då är det alvedontajm för kroppen.

Så varför funkar det inte?

Det är många som frågat mig, på olika håll, varför det inte funkar. Att jag borde fråga läkarna varför jag inte blir gravid, och ärligt talat så tror jag inte att de kan svara på det. Jag har ställt frågan till dem förr men de kan inte göra så mycket annat än vad vi själva gör, nämligen att hoppas. "Ibland funkar det och ibland funkar det inte"

Har ni andra gjort ytterligare utredningar. Finns det såna? Vad kollar man då?

Jag hoppas lite på att anledningen ska vara att vi helt enkelt haft otur, och att det inte beror på något annat. Nåt dolt fel.

Jag vet inte om jag berättat om den här anekdoten innan som A berättade för mig för ett tag sen när vi precis misslyckats med ivf2, men här kommer den igen i så fall för jag tycker den är så himla bra:
Säg att vi hade haft 50% chans att lyckas på varje försök. Då hade man kunnat jämföra med när man spelar krona eller klave. Om vi får klave tre gånger i rad så behöver det nödvändigtvis inte betyda att det är något fel på myntet. Visst, det kan vara lite osannolikt, men fortfarande fullt normalt. Nu har vi inte ens 50% chans utan lite över 40% vid varje försök så det hade kanske varit bättre att förklara med hjälp av en tärningsparallell?... :)

Det är i alla fall det här synsättet som tillåter mig att fortsätta hoppas. Med siktet inställt på mitt mål. Gravid gravid gravid...

Fortfarade safe!

Det känns helt otroligt. Nu har jag gått om mig själv på riktigt. Inga blödningar, ingen mensvärk, ingenting...märkligt.

Dagen har gått vansinnigt fort, har haft mer att göra på jobbet idag än hela förra månaden räknat tillsammans. Men det är skönt för jag har inte hunnit tänka på det här med symptom alls idag. Och nu är det kvällen och jag är fortfarande safe. För två ivf:er sen, på den här dagen, stod jag hemma på balkongen när A kom hem från jobbet och grät. Jag kände mig så misslyckad. Och på hans födelsedag dessutom...

Men idag känns det hundra gånger bättre. Nu ska jag bara överleva till tisdag. Det är mitt nya mål. =)
(Såvida jag inte tjuvtestar på söndag eller nåt)

Tack för att ni håller hoppet uppe allihopa!!!!

Jag räknade fel...

Fan också. Var så jäkla nöjd med att gårdagen var över men när jag började räkna på det igen kom jag på att jag räknat fel med en dag. På BÅDA ivf:erna!

IVF1 sket sig på eftermiddagen ruvardag 11 och IVF2 på morgonen ruvardag 10. Detta betyder i och för sig att jag är förbi IVF2 nu istället så det är ju alltid nåt. Men störigt allt som allt ändå. Känns som att jag får leva om hela gårdagen. Får se till att ha mycket att göra på jobbet så att dagen går oändligt fort. Om jag blinkar tillräckligt hårt så kanske det redan är fredag morgon? =)

Men ok, det är bara att kämpa sig igenom den här dagen. Igen.

Vetenskapliga bevis?

Läste en artikel om nån ny studie angående insemination. Nu har jag aldrig blivit inseminerad på en klinik, men nog har jag haft benen i vädret efter våra naturliga försök. Man gör ju vad man kan.

Däremot har jag en mycket god vän som blivit inseminerad och som lyckades på första försöket. Vad säger du M, låg du stilla i 15 min efter inseminationen? :)

Någon annan som gjort som jag och viftat med benen i luften?

Men skit också

I en artikel i Aftonbladet idag berättar man att det händer att friska foster aborteras av misstag...

När man får beskedet om att fostret i magen har dött så är det inte direkt så att man inte tror på läkaren. Det har man inte ork till. All energi går åt för att hantera de jobbiga nyheterna. Men uppenbarligen behöver vi vara mer på vår vakt och kräva minst ett UL till för att inte riskera att skrapa bort ett fullt levande foster.

En av kvinnorna som drabbats kan ni läsa mer om här.

Inga 12 veckor här inte

NÄR vi äntligen blir gravida så kommer vi inte vänta i 12 veckor innan vi berättar. Bara för att man kanske får missfall. För det är ju bara därför man uppmanas att vänta.

Jag vill kunna glädjas åt min graviditet redan från början (även om jag vet att det kommer att bli svårt att inte vara orolig) och jag vill att vänner och familj ska få ta del av glädjen tillsammans med oss. På samma sätt kommer jag behöva deras stöd ifall något tråkigt inträffar.

Jag har redan fått ett missfall som nästan ingen känner till och den känslan av misär och ensamhet vill jag aldrig behöva uppleva igen!

Calle Schulman tar upp samma fråga i en debattartikel idag.