Så jag ringde kliniken igår. Berättade att tredje försöket misslyckades. De lät ledsna. Som vanligt. Jag passade även på att skälla på dem lite för jag har fortfarande inte fått sjukintyget som jag bad om. Och ingen av läkarna har ringt mig för att diskutera varför det blev så få ägg den här gången, vilket de lovade att göra. Dåligt.
Sjuksköterskan skulle i alla fall ringa tillbaka i veckan med en tid för ett samtal som vi förhoppningsvis ska ha i nästa vecka för att diskutera vad som händer nu. Om vi ska ändra på metoden, använda andra läkemedel, ja jag vet inte. Fast på sjuksköterskan lät det som att vi skulle ha samtalet mest för att läkaren ska kunna inge lite hopp. "Ni är ju så unga och friska, det ska ju gå" sa sjuksköterskan i luren. Så det känns faktiskt positivt. Jag tänkte att läkaren kanske skulle börja leda oss in på andra banor, som ägg- eller spermadonation eller kanske adoption.
Men alltså, det är jag verkligen inte redo för. Jag vill fortsätta försöka!!! Jag vill att det här ska funka. Om vi så måste använda upp alla sparpengar, sälja bilen och ta nya lån.
Såhär på morgonkvisten känns det bättre. Hoppet kommer lättare. Men om kvällarna är det tufft. Vi är båda lite skörare, lite ledsnare och att det är mörkt och dystert ute gör det inte lättare direkt.
Vi rör oss framåt i alla fall. Vi sitter inte fast i ett stort bottenlöst hål. Vi vill inte! Och vi ger oss definitivt inte än. Att ringa kliniken och börja hoppas lite smått låter kanske inte som något som är värt att ens nämna. Men för mig är det i alla fall ett stort steg att ta.
tisdag 10 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Även små steg för framåt! Önskar er massor av lycka till med planeringen för nästa försök och krafter under tiden av väntan! Många kramar!
SvaraRaderaVisst känns det bra att tänka lite framåt? Jag tyckte det var skitjobbigt att först ringa och säga att vi plussat, för att en vecka senare ringa och säga att det gått åt helvete.
SvaraRaderaMen efteråt är det skönt, även om ni ju är i ett lite annat läge eftersom ni har gjort tre försök, men jag tror på er.
Jag vill vill vill att du ska få ditt plus och din bebis, punkt slut!
Kramar i massor
Härligt att ni inte ger upp, trägen vinner sägs det ju!! :) Har vänner som försökt och försökt och försökt, och tillslut har det gett resultat. Hoppas och tror det händer er med :)
SvaraRaderaJag har ju själv varit med ett tag i den här svängen nu, inne på sjätte året med att försöka få barn och 2007 tog vi beslut att gå föräldrautbildningen för adoption, men jag är tio år äldre än du och kände därför tidspressen ordentligt (även om du såklart också känner det!) för tidsspannet för att få adoptera är ju inte direkt oändligt det heller. Vid 43 år så stängs dörren i vår kommun, och min man har precis fyllt 42! Så, vi har inte mycket att vinka på.
SvaraRaderaVet själv att det är jättesvårt att tänka på adoption mitt i IVF och vill bara säga att du inte behöver göra det (om inte din kille är hemskt mycket äldre än du förstås)! Inför framtiden kan det ändå vara bra att ha i baktanke att köerna i Sverige (innan du ens får komma ifråga för ett land) är två år nu. Sen är det lång väntetid i flera av länderna också. Så, nu har jag sagt det en gång och så får det vara bra med det. Känner mig nämligen lite skyldig att berätta för folk som är barnlösa, eftersom jag själv inte hade en aning om hur krångligt och svårt och tidskrävande det är med adoption innan jag själv satte igång med den processen.
Å du, jag har inte hört talas om EN ENDA IVF-läkare som ens nämnt adoption, så det behöver du nog inte oroa dig för. Själv hade jag önskat att det åtminstone legat en broschyr på kliniken någonstans så jag hade fått lite information, eftersom jag då inte var helt mottaglig att söka den själv.
Hoppas ni får en tid för samtal nästa vecka och att ni kan få lägga upp en plan för fortsättning!
Det är bra att ni inte ger upp. Fortsätt att kämpa!
SvaraRaderaDet är jättebra med de små steg ni tar - det viktigaste är att ni tar dem ifall ni själva orkar! Borde gå och få någon mer utredning kring varför det inte tar sig som det ska?
SvaraRaderastor kram!
Det är klart det kommer att lyckas!!! Klart som korvspad!!
SvaraRaderaSara: Och jag vill vill vill att du också ska få ditt plus och din bebis! =)
SvaraRaderaPi: Jag tycker det är jättebra att du flaggar för de problem och köer som finns inom adoptionsvärlden även om jag inte är i närheten av redo att tänka i de banorna. Tror att det inte är så många som vet om hur det ligger till faktiskt. Lite som ignoransen de flesta har angående barnlöshet. ;)
Jag tycker verkligen att stegen vare sig de är stora eller knappt synbara för blotta ögat är starkt. Ni är starka, ni kommer att klara det här! Det slår jag mig i backen på :)
SvaraRaderaFortsätt hoppas, fortsätta ta hand om varandra, fortsätt försöka. Jag hoppas på er, att ni får pyret!