Om tre månader

är sambon och jag inte bara barnlösa utan även arbetslösa. Idag kom beskedet om att vi från och med imorgon är uppsagda med en uppsägningstid på tre månader. Behöver jag beskriva hur jävla pissigt livet känns just nu?

Väntar på svar

Tillbaka från blodprovet. Åkte hem istället för tillbaka till jobb. Kändes inte så lönt att åka till kontoret och jobba i en kvart.

De var supersnälla på kliniken. Frågade hur jag mådde, och var genuint intresserade av mina svar. Och de förstod absolut min oro. Inget konstigt alls när man har kämpat så länge. Då är det svårt att tro att man nått ända fram.

Samtidigt försökte de förklara för mig att det här inte alls behöver betyda något. Alla är olika och det är många saker som spelar in. 'Klart det här ska funka' sa Anki som vanligt =)

Så nu väntar jag. Det är ett helvete. Jag är ett endaste samtal ifrån glädje eller ångest. Kanske får jag inget vettigt svar alls...vad vet jag. Måste kanske lämna fler blodprov...

Ska få svar idag eller eventuellt imorgon bitti. En stor stark hade suttit fint nu.

IVF4 - Planeringen är officiell

Ringde till kliniken idag för att meddela att mensen knackat på dörren och att det således var dags att bestämma datum för första spraydag samt att få hemskickat lite nya recept.

Hoppas nu att första spraydagen är ett gott tecken - jag ska nämligen börja på min egen födelsedag!

Passade på att adressändra när jag hade kliniken i luren också och de passade på att ringa mitt i lunchen som jag tog på stan med A och lillbrorsan.

Nu ska vi se om jag om jag kan beställa leverans av alla mina knasiga hormoner till det lilla lokala apoteket, och hur det blir med betalning av behandlingen. Gissar på faktura, men man vet aldrig. Oavsett så blir det grattis till mamma...

Söta fina mamma som ställer upp såhär. Jag får så satans ont i hjärtat att hon ska behöva betala för det här. Och nu slog det mig dessutom. Stenhårt som en tegelsten på flabben. Tänk om vi inte lyckas den här gången heller?! Då kommer jag ha alla mammas pengar på mitt samvete...fan också. Det kommer jag inte klara av. Jag kommer inte att kunna se henne i ögonen mer...hjälp vad tungt det känns helt plötsligt. Svårt att andas... :( :( :(

Inget

Varken plus eller minus, varken positivt eller negativt. Det är bara 'inget'.

Efter dagens möte på kliniken vill jag bara lägga mig och sova i ett halvår. Jag känner mig så fruktansvärt trött och utmärglad. Helst av allt vill jag bara köra på igen men A tycker vi ska ta en kort paus över julen. Kanske vettigt eftersom jag gillar julen men jag är rädd att det enda jag kommer att tänka på är att vi slänger bort en massa dyrbar tid, och jag vet ärligt talat inte om det gör mig lyckligare.

- Det FINNS INGA förklaringar till varför vi inte lyckats på 3 försök.
- Det FINNS INGA förklaringar till varför det blev så få ägg senaste gången.
- Det GÅR INTE att göra något åt spermieantal eller kvalitet.
- Det GÅR att stimulera mig hårdare och det kommer vi göra nästa gång vi kör en fullbehandling. Då blir det sprayning också och behandlingstiden ändras från 4 veckor till 7 och enligt läkaren "kommer det att kännas som att vara i klimakteriet".
- De KAN INTE ge någon rekommendation på om vi ska göra ett frysförsök eller ett fullförsök, sånt måste vi välja själva.
- Och det är BARA 75% chans att ägget överlever upptiningen.

Enligt A borde jag inte bli upprörd eftersom vi inte fick någon direkt negativ information. Jag borde inte ha så höga förhoppningar och inte ställa så höga krav.
Mmm, för det är ju skitlätt. Hoppas lagom är ok, men inte för mycket...

Är det NÅGOT jag missar här? Har jag NÅGOT att vara glad över?
Pissehelvete.

Fjärde gången gillt kanske?

Började dagen underbart med frukost nere på stan och en promenad i det mysiga höstvädret. Till och med solen tittade fram en stund.

När vi kom hem blev dagen genast sämre. Gick på toa och där kom det. Det där bruna som alltid kommer innan mensen :( Tog ett test som visade minus såklart och under resten av dagen har mensvärken kommit smygande. Allt det där hoppet och positivismen jag har haft var visst inte till mycket nytta.

Och alla era tummar som blivit blåa av allt hållande, det var ju också helt meningslöst :( Ni borde ju hållt dem för någon som har en chans att lyckas.

Pissedag idag alltså. Uppgiven, ledsen, misslyckad, värdelös, kass, förtvivlad och alla andra dåliga ord. Så känns det just nu. Helvetet tar visst aldrig slut...

Jahapp...

Var så otroligt pigg imorse. Skuttade nästan ur sängen och bara njöt av att det är lördag. Mös med A, läste lite bloggar, tittade på hösten genom fönstret. Nu är allt bara skit. Känner inte för nånting längre. A skulle på nån mässa och jag var så nere när han skulle åka att han fick fruktansvärt dåligt samvete. Hur kul känns det då? Han ska göra något han sett fram emot hur länge som helst och så förstör jag det för att jag måste vara nere just nu...

Jag får väl sticka ner på stan själv. Vill inte. Jag tänkte att jag kanske rycker upp mig om jag klär på mig, fixar till håret, sätter på lite smink. Hjälpte inte ett skit. Så nu sitter jag här i soffan, på gränsen till apatisk, och vill ingenting. Funderar på att ställa in kvällens aktivitet också. Ringa och säga att jag inte kommer. Orkar inte. Vill inte.

Varför blir det så här? Varför tillåter jag mig själv må så här dåligt? Jag vill ju ner på stan. Köpa lite te, prova lite kläder, kanske köpa en julklapp. Aktiviteterna låter mysigt, men jag orkar inte ens föreställa mig att jag tar bussen till stan. Bara en sån sak känns för jobbig. Helvete. Jag skäms för att jag mår så här dåligt...

Nervositeten och ontet i magen

Magontet kom tillbaka så snart den förra panodildosen slutat verka så det blev verkligen heldagspanodilkur igår. Jag var inte så duktig på att överlappa heller så kroppen fick sig en liten berochdalbaneresa.

Trots att jag ätit massor under dagen så gick det inte att gå på toa heller. Det var ju så ömt i hela magpartiet så det gick verkligen inte att spänna sig i en sekund. Skitjobbigt eftersom jag verkligen verkligen behövde. Så magen mådde verkligen dåligt på många sätt igår. När jag till slut tog mod till mig och bestämde mig för att jag måste bajsa så slutade det med rejäl värk i magen. Kändes som att något hade gått sönder. Men det var visst inget som inte några panodil kunde råda bot på.

Nervositeten vet jag dock inte hur jag ska bota. Den försvinner inte av panodilen i alla fall...sov riktigt dåligt inatt också. Fast jag tror att mitt mitt-på-dagen-sovande igår kan ha påverkat. Lite. Tänk om det inte blir något ET? Tänk om äggen varken befruktats eller delats? Jag HATAR att tänka om. Men ändå så gör jag det...korkade, korkade människa...

De ska ju ringa ifall det inte blir någon ET imorgon. Vilken tid ringer de oftast? Borde inte befruktningen ha skett redan? Borde de inte ha delat på sig minst en gång typ nu? Har försökt googla på det men hittar inga vettiga svar på när det där samtalet brukar komma.

Ska få ett sms imorgon, några timmar innan klockan 18 när det tänkta ET ska göras, om att allt är ok. Kommer vara pissenervös...fast det är jag nästan redan. Helgen kommer att bli sååååååå lång.

Om hoppet som försvann... :(

Knappt att jag orkar skriva men lika bra och få det gjort,, så kan jag gå och dö sen...

Hoppet var på topp när vi åkte in till kliniken, A och jag skojade om en massa saker. Jag började skriva på en lapp till Åsa som jag tänkte lämna i en bok och till slut var det dags för ÄP. Något av det värsta jag varit med om hittills...Det gjorde fruktansvärt ont trots lugnande tablett, droger i venfloner och lokalbedövning. Tårarna bara rann och rann och jag låg och vred mig av smärtan. De fick till slut droga mig så mycket att jag däckade. Sen minns jag ingenting. Minns inte att jag gick ut från operationssalen, minns inte att jag la mig i sängen och minns inte alls allt trams jag sluddrade till sambon  medan jag var nerdrogad. (Det var en massa himla roliga saker som jag kan berätta sen när jag tycker de är roliga igen...)

Och det värsta av allt...De fick bara ut tre ägg! Tre ynka ägg...det där hoppet jag hade igår är som bortblåst. Har ingen aning om hur jag ska överleva dagen. Känner mig orkeslös, hopplös, misslyckad och trött, men samtidigt känns det som att jag stundtals inte känner något alls...

kram...eller nåt...

Jag förlorar kontrollen

Den som jag behöver, den som är det enda jag har att falla tillbaka på, den som gör att jag fortfarande orkar gå igenom det här helvetet. Men det håller på att gå överstyr nu. Jag verkar inte längre bestämma om vem det är som känner till vår situation och vem som inte gör det. Det ligger visst inte längre på mitt bord att avgöra om jag vill berätta för någon eller inte. Den rätten har jag blivit fråntagen. Nu har jag inget. Bara lite hopp att leva på och jag kan säga att hoppet får sig en rejäl smäll när något sånt här händer...

Min nya chef valde att berätta om vår situation för den hr-ansvarige på jobbet. Han berättade utan att kolla med mig först, trots att han vet att jag vill hålla det här för mig själv. Och jag kan ha full förståelse för att någon på hr kanske behöver känna till vad min sjukledighet och annan frånvaro beror på. Men lite heads-up hade varit trevligt. Speciellt som jag fick frågan (på ett mer privat plan) av vår hr-ansvarige en dag innan och valde att inte berätta. Nu vet hon alltså i alla fall. Har ingen aning hur jag ska kunna möta hennes blick. Ärligt talat förstår jag inte hur hon ska kunna se på mig heller. Hoppas hon mår dåligt och inte vågar prata med mig igen. SÅ bitter är jag just nu... Och jag känner mig fullkomligt överkörd...

Det här fick jag reda på imorse, runt 9-tiden, och så här mår jag fortfarande. Trodde det skulle gå över lite mer än vad det gjort. Fan! Jag som behöver lugn och ro.... Tänk om det skiter sig igen?! Tänk om det skiter sig bara för att jag mår dåligt över det här...är så fruktansvärt nere, rädd och ledsen nu...

Jag är INTE intresserad!

Jag är verkligen inte det. Och jag förstår inte. Varför skickar man ut massmail till hela företaget om att frugan precis klämt ur sig ett barn? Ok om man mailar de man jobbar med, en mindre skara. Skickar sms eller så. Men att spamma ut det till hundratals människor? Som knappt vet vem människan är.

Varför?!!! Varför varför VARFÖR?!!!!

De flesta bryr sig faktiskt inte och de som inte bryr sig är som jag och blir bara arga, irriterade och ledsna. Kan inte alla som väntar barn eller har barn bara lämna mig i fred?...Det här är alltså INTE bra för mitt planerade stresslösa 4-veckorsliv framöver. Inte bra alls.

Fler ögon

Nya chefer innebär fler som ska få reda på om vår "situation". Har nyligen bytt sektionschef och skickade precis iväg ett mail till honom och förklarade hur många sjukdagar och sjukbesök jag behöver framöver. Bad även om att få jobba hemifrån en tid efter ET. Jag behöver verkligen att det funkar den här tredje gången och jag tänker inte tillåta mig själv att stressa upp mig över att jag måste ta mig till jobbet och låtsas vara glad och samlad. Jobbar jag hemifrån kan jag i alla fall utföra mitt jobb liggandes i soffan och det låter ganska stresslöst för mig. Alternativt att jag tar tjänstledigt i några dagar...

Sen sitter jag i ett nytt projekt sen några veckor tillbaka så jag måste meddela projekledaren om min frånvaro ocskå. Skickade ett mail till honom fast utan alla "smaskiga" detaljer. Hoppas han inte frågar heller, för nu är det alltså redan 3 personer på jobbet som känner till ALLT. 

Det låter kanske skitfjantigt men jag känner att jag fortfarande vill ha lite kontroll över situationen och den enda kontroll jag har är att bestämma vem som vet och vem som inte vet. 

Sen är det väl så att ju fler som vet desto mindre behöver jag förklara om när jag är ledsen och arg eller behöver åka iväg på läkarbesök. Fast å andra sidan, ju fler som vet desto fler ögon har jag på mig när det är dags att få reda på om det sket sig eller inte. Och alla dessa stirrande och nyfikna ögon är jag inte alls intresserad av. 

De föregående gångerna som det gått åt skogen har stunderna då jag varit tvungen att berätta de dåliga nyheterna för de som vet, varit några av de tuffaste i mitt liv. Det blir liksom inte på riktigt förrän jag måste berätta för någon och säga det högt...

Uppenbar tystnad

Igår lunchade jag med A, min sambo. Det händer inte så ofta, vi jobbar inte i samma stad. Och mitt i vår trivsamma lunch dyker vår gamla klasskompis upp. Hon nästan studsar fram till oss, sådär irriterande övertrevlig som hon alltid brukade vara. Hon ser lycklig ut. Och det undgår ingen att hon har en bula på magen.

Men vi pratar inte om den. Ingen nämner den. Jag vill inte. Sambon verkar inte vilja heller. Och hon påpekar det inte. Kanske är det det enda hon annars pratar om och nu får hon en chans att prata om annat? Kanske väntar hon på att vi ska gratulera henne? Kanske anar hon att det är ett känsligt ämne? Kanske tänker hon faktiskt inte så mycket på det?

Men för mig är bulan det enda jag ser och det enda jag tänker på under vår pratstund. Jag minns ärligt talat knappt vad vi pratade om, hur länge hon stannade eller vad jag sa. Så fort hon har gått börjar jag och A prata om annat. Vi säger ingenting om bulan. Ingen nämner den. Om ingen av oss för den på tal kanske vi lyckas förtränga att ännu en vi känner njuter av den lycka som vi så gärna vill ha. Om vi låter bli att prata om det så kanske vi kan undvika den miserabilitet som samtalsämnet annars brukar försätta oss i.

Så med den mentaliteten fortsätter vi vår lunch. Om vi inte pratar om det så finns det inte.

Socialt handikappad

Vi hade besök precis, lite spontant. Det var himla trevligt faktiskt. Jag riktigt mös! Sådär höstmös med svampsoppa, vitt vin och kallt och regnigt ute. Med ugnsvarmt vitlöksbröd, hackad gräslök och knaprig bacon. Och mysbyxor. Alltid mysbyxor!

Sen blev det bloggsnack. Någon ville visa sin flickväns blogg men visste inte riktigt hur man gör, och jag tänkte automatiskt "vad roligt!", "jag ska hjälpa dig att plocka fram den på datorn". Några klick senare var bloggen uppe och killen scrollar. "Jag tänkte visa ett foto", säger han.
- "Jasså? Vadå för foto?" undrar jag lite glatt och tänker att det kanske är relaterat till deras hus-och-trädgård-renovering. Det är ju jätteintressant eftersom vi snart är husägare också. Undrar om de har byggt ett trädäck, det vill jag lära mig mer om!

Och så kommer det...fotot...från ett UL. ..

Jag vet inte riktigt vad som hände. Just där och då. Tur att det var fler som samlats kring datorn för jag vill minnas att jag bara reste mig upp och gick. Utan ett ord. Med den mest neutrala min jag kunde frammana. Raka vägen till köket gick jag. Och började diska. Städa. Torkade av allt som behövde torkas av. Skinande rent blev där. Som inför visningen. Pom, po, pom, diska diska, skölja, diska, var det enda som ekade i mitt huvud. Vad som helst för att stänga ute alla de andra tankarna som så ivrigt ville ta plats.

Sambon visste. Fast bara sen igår. Helt omöjligt att veta att polarn skulle spontan-dyka-upp ikväll och bara fläka ur sig på det sättet. Omöjligt. Men hade jag vetat i förväg hade jag i alla fall reagerat på ett acceptabelt sätt. Jag vill inte stå för hur jag beter mig i de här situationerna, när jag blir helt överrumplad av för mig obegripliga nyheter. Jag är fullkomligt vidrig. Otrevlig och egocentrisk. Men jag kan inte rå för det. Det är det, eller att jag bryter ihop mitt på vår röda vardagsrumsmatta och själv fläker ut mig, och det känns fan ännu jävligare mot personen som precis berättat att han ska bli farsa. Oförlåtligt.

Bläääääää...

Nej, nej, nej!!! Inte igen.....

Ännu en bebis på kontoret. Jag tror jag går under. Och så det där söta lilla baby-gnället som bara får mig att smälta...rättning: "fick mig attt smälta förr" skär i mitt hjärta just nu. Jag står inte ut. Jag börjar hyperventilera lite halvt, trevar efter telefonen för att komma på någon som jag måste ringa just nu, vem som helst. Vad ska jag göra? Sak jag gömma mig under skrivbordet? Låsa in mig på toaletten? Men tänk om jag springer på den glada föräldern då? Tänk om jag får ett nervöst sammanbrott rakt upp och ner på kontoret?

Åh, snälla snälla snälla kom inte hit med ungen....jag vill inte...

Konsten att unvika allt vad barn heter

För några år sen, när VI inte hade börjat fundera på det här med barn än (jag har funderat så länge jag kan minnas...typ) så var bebisar runtom bara mysigt. Man tittade efter dem och log när man såg de små knyttena. En kompis blev gravid och det var bara roligt och väldigt spännande. Bebisen kom och man räknade dagarna mellan gångerna man fick träffa dem igem och hålla den lilla sötnosen i famnen.

Så vill jag gärna känna igen tack! Att få njuta av allas graviditeter och barn. Istället är jag bitter och vill varken se eller höra. Så fort en gravidmage eller bebis kommer i närheten så håller jag för öronen, blundar och skriker "la-la-la-la-la" (inombords i alla fall...)

Men så kan man inte riktigt göra på riktigt för då kommer folk att märka att jag inte är riktigt klok. Så hur göra?!

Man pratar aldrig om något som har med barn eller bebisar att göra. Många i min närhet är nyblivna föräldrar som jag vet gärna vill prata om sina små gullepluttar men jag ger dem aldrig chansen. Och verkar det som att de är på väg att bebis eller något liknande snart så avslutar jag samtalet lite snabbt och går iväg.

Ibland tar de med sina ungar till jobb och vill komma förbi och prata. Då låtsas jag prata i telefon så att de snabbt går förbi och lämnar mig i fred.

Folk som inte har barn och börjar prata om det är lite svårare att hantera. Då är jag inte riktigt beredd, inte på helspänn som med småbarnsföräldrar som man direkt ser på att de ska börja bubbla bebisprat när som helst. Så börjas det mot förmodan snackas bebisar och gravidmagar mellan "vanliga" människor så leder jag snabbt och oftast smärtfritt in samtalet på något helt annat. Dammsugarfilter, giftiga svampar, ångvältar you name it!

Ibland funkar det att helt enkelt sluta lyssna. Lite taskigt iofs, men det funkar. Och det är inte för att vara taskig utan av ren självbevarlelsedrift. Och till fördel för den som pratar också. För om jag får höra ett ord till om någons gravida mage så kommer jag gå bärsärkagång på kontoret!!!

Linda pratar bonka

Och det är ju så jäkla sant. Bonka = Big no no. Bonka x antal dagar innan ÄP så att kvaliten hålls på topp. Sen inget bonk minst en vecka efter ET, infektionsrisk och smärta och sånt. Andra veckan då? Näääää, då VÅGAR jag inte bonka. Vadå våga? "NÄ! JAG VÅGAR INTE!" Snoppen ska inte få peta bort pyret. Pyret vill inte åka karusell. Pyret vill ha det lugnt och skönt.

Sen blir det ju alltid skit och helvete en vecka senare. Alltid ett stor fett minus på kissepinnen. Och det betyder mens. Inget bonkabonka då heller.

Sen går all energi åt till att orka bonka överhuvudtaget igen. Vill man faktiskt bonka, precis då man ska bonka enligt schemat, är det en fet bonus.

Om bonka...

Om att Joanna behöver bonka...

Ångestårsdag

För exakt ett år sen, på dagen, fick jag megaångest då hela kompisgänget gick till puben. Det började bra med massor av öl och roliga historier men övergick snabbt till jobbig och förbehållslös frågestund. Det var precis ett sånt tillfälle då alla pratar om allt och då folk tar tillfället i akt och frågar om de lite "större" sakerna i ens liv som de aldrig vågat fråga mer privat. Sabla fegisar...

Barn. Det började pratas om barn. Då hade vi inte försökt så himla länge (eller det kändes ju skitlänge då, men i jämförelse med idag så kan jag nästan skratta åt hur dum jag var som trodde att det omöjligtvis kunde bli ÄNNU längre).

Killarna, så jävla dumma som killar uppenbarligen måste vara ibland, utlyste en tävling om vem som skulle bli farsa först. Sambon och jag har ju varit tillsammans skitlänge och längst av alla i hela umgängeskretsen, i vilken vissa redan gått och blivit gravida. Rättvist? Nä, inte det minsta. Så allas blickar for ju raka vägen till våra nunor, som blev röda på momangen. Sambon ljög ihop något om att det inte var något vi tänkte på för tillfället och att vi ju fortfarande letade hus, så barn kommer det nog inte bli förrän om några år. Och nu förstår jag att det han drog till med var en nu i efterhand ganska sanningsenlig lögn.

Ingen i kompisgänget kände i alla fall till våra försök, inte ens E, som några dagar senare konfronterade mig om det som det hade pratats om under kvällen eftersom hon ändå visste att jag var fantastiskt sugen på att "skaffa barn" snart och inte om några år.

Strålkastarljuseet på oss försvann i alla fall lite grann, men diskussionerna fortsatte, ett par sa att de "skulle ha" tvillingar. Men först ett barn, sen tvillingarna och sen ett barn till. Jag ville både skratta och gråta samtidigt och sen skrika lite på dem "Hur fan kan ni vara så jävla dumma i huvudet att ni tror att ni har rätt att planera sånt?!! I helvete heller". Men det sa jag inte...

Idag, ikväll, är det dags för samma utgång till puben igen. Inte samma hoppas jag ju, för det hade varit skönt att kunna lägga in mitt veto mot ett visst samtalsämne. Hade det bara varit rätt vänner med under kvällen hade jag övervägt att berätta för dem. Äntligen. Förklara varför jag blivit asocial, varför varannan dag är en pissedag och varför jag inte är så glad som jag brukar. Men varje kompiskrets har ett bihang, en förort av andra vänner som upprymt klamrar sig fast varje gång det är nåt som händer.

Idag händer det "något" och för det har jag ångest...

Genvägar

Trodde jag var hemlig. Trodde jag var safe. Trodde jag var en nål i en höstack som ingen skulle hitta.

Men datanörderiet till trots, så missade jag en genväg! En futtig liten skitgenväg från någon annas blogkommentar och poff man går från min "vanliga" blogg till min "hemliga" blogg. För jag, mitt ärkepucko, har båda bloggarna på samma konto. Fastän jag inte vill att någon som läser den ena ska läsa den andra. Framför allt inte åt det ena hållet! Pucko!

Vet inte hur många som hittade lönndörren till mitt liv, till mina hemligaste hemligheter. Men ok. Jag får lära mig att leva med vetskapen att vissa vet utan att jag vet att de vet. Nu är det i alla fall fixat. Genvägen är förseglad, problemet ur världen. Sluta älta för fan!

Hemska jävla tanke

Fy fan!

FY FAN vad jag mår dåligt efter att ha läst den här artikeln. Jag vill aldrig, aldrig, ALDRIG att detta händer mig!!!!

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5832928.ab

Träsket

Idag behövde vi bestämma oss om vi säljer till den enda som bjudit på vår lägenhet.

Idag behövde jag bli klar med alla förberedelserna inför bröllopet.

Idag hade jag många saker på min lista. Men det gick inte.

Idag gick jag sönder.

Energin var som bortblåst och jag kände mig som ett tomt skal. Sambon kom hem och jag bara låg där i soffan. Han frågade hur det var och jag bara skakade på huvudet. Fick inte fram några ord. Det var så mörkt.

Vi kramades. Länge. Tårarna rann. Kudden blev fläckig av min svarta mascaragråt. Jag skakade. Sambon tröstade. Det kändes som att allt var förstört. Ingen mening med något längre, inget som ville gå bra. Inget som var roligt.

Ingen bebis, ingen budgivning och tänk om vi inte gillar vårt hus egentligen. Dumma jävla skitlägenhet som inte är värd mer än ett bud. Och så lurad jag lät mig bli av mäklarna som värderade den till höger och vänster. Jag hade hoppats på mer...jag hoppas alltid på mer. Varför kan jag inte nöja mig med ok eller bra. Varför måste jag ha jättebra eller bäst?!

Skitbud. Vi säljer lägenheten för ett skitbud sa jag till sambon och skakade vidare, fuktig i hela ansiktet och med igenklibbade ögon.

"Det är inte lägenheten du är ledsen över, eller hur?" sa han, lite som en fråga men mest som ett påstående. Och då brast det fullständigt. Då kom det där som väntat i flera dagar på att få släppas ut. Jag hade gått på överlevnadsreserver hela veckan ända tills även de äntligen tog slut och jag kunde tillåta mig själv att vara annat än arg, bitter och förbannad. Jag kom äntligen på att jag var fruktansvärt ledsen.

Vid det här laget hade jag snackat så mycket skit om lägenheten och det dåliga budet att jag lyckats dra ner sambon i träsket också. Han blev helt apatisk. Det har jag aldrig lyckats med förr och det skrämde mig att jag påverkar honom på det sättet. Han som annars är expert på att göra mig glad, trösta mig när jag som mest behöver det och övertala mig om att det kommer lösa sig för oss. Nu satt han och mådde ännu sämre än vad jag gjorde.

På något sätt fick detta mig att rycka upp mig själv från helveteshålet och försöka lappa ihop allt jag ställt till med. Efter ett tag började vi långsamt hitta tillbaka till verkligheten igen. Sambon sa att han mår jättedåligt av att jag är så ledsen hela tiden. Jag vill ju inte att han ska vara ledsen, men det är inget jag tänker på direkt när jag går in i mitt själviska depp-mode. Ska försöka tänka mer på honom i framtiden. Det är det minsta han förtjänar efter allt han måste stå ut med med mig.

Vi ringde mäklaren och tackade ja till pissebudet så nu är lägenheten nästan såld och vi kan lägga energi på framtiden istället.

Jag hoppas vi slipper resa till träsket på ett tag.