Jag har ingen aning! Jag har verkligen inte det!
Tjejerna som intervjuade oss, de frilansande journalisterna som sålde artikeln till Amelia, de har ingen aning. Jag har aldrig varit i kontakt med Amelia angående det här heller så det känns lite konstigt att ringa dit och höra mig för. Men det kanske jag borde göra. Hade varit skoj om artikeln kom ut NÅN gång. Känns så knasigt att gå omkring och vänta på det hela tiden. Vill bara få det gjort. Ut med skiten bara!
Så nu vet ni, nu är ni uppdaterade. Jag vet INGENTING =)
Visar inlägg med etikett barnlöshet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barnlöshet. Visa alla inlägg
måndag 18 oktober 2010
söndag 19 september 2010
Efter en timmes skönhetssömn...
...är det mindre gröt i huvudet. Jag är fortfarande obegripligt trött och sliten men har så många tankar att berätta om att jag inte kan vänta längre.
Till att börja med måste jag berätta hur fantastiskt roligt det var att få träffa Kix i helgen. Det känns fortfarande helt overkligt och har gett mig en mysig känsla i magen. Det räckte att vi fick syn på varandra bland alla 800 konferensdeltagare och lyckan var total. Med bestämda steg halvsprang vi nästan mot varann för att ge varandra en stor hejpådigminvän-KRAM. Det är verkligen en ytterst märklig känsla att känna så för en person man aldrig träffat förr och att det är så enkelt att umgås tillsammans.
Vi hade inte så mycket tid att träffas, mycket annat var inbokat under helgen, så jag bjöd lite ivf-systrigt in Kix på sprutträff kvart i i tio på mitt hotellrum på både fredags- och lördagkvällen. Det kändes väldigt speciellt och jag har aldrig tagit mina sprutor med någon annan. Sambon är oftast inte med heller utan jag gör det lite snabbt och smidigt för mig själv. Mer raktuppochner än så blir det inte. Ärligt, okonstlat och så otroligt naturligt för oss som vet hur det är att behöva gå igenom ivf. TACK KIX för att du tillbringade de här lite påfrestande stunderna med mig! Kändes speciellt skönt att slippa vara ensam med att smita iväg från galamiddaggen i 30 min.
Det var härligt att få prata lite också, utbyta tankar och erfarenheter och bara lära känna varandra. Vem vet när det tillfället dyker upp igen. Förhoppningsvis är vi båda föräldrar då, det hoppas jag innerligt. Känner en enorm ödmjukhet för alla bloggtjejer jag träffar och vet att detta är något ovanligt och inget som alla i vår värld får chansen att vara med om. Jag kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta för alla er tjejer jag träffat under den här ivf-resan.
STOR KRAM från mig till er!
Till att börja med måste jag berätta hur fantastiskt roligt det var att få träffa Kix i helgen. Det känns fortfarande helt overkligt och har gett mig en mysig känsla i magen. Det räckte att vi fick syn på varandra bland alla 800 konferensdeltagare och lyckan var total. Med bestämda steg halvsprang vi nästan mot varann för att ge varandra en stor hejpådigminvän-KRAM. Det är verkligen en ytterst märklig känsla att känna så för en person man aldrig träffat förr och att det är så enkelt att umgås tillsammans.
Vi hade inte så mycket tid att träffas, mycket annat var inbokat under helgen, så jag bjöd lite ivf-systrigt in Kix på sprutträff kvart i i tio på mitt hotellrum på både fredags- och lördagkvällen. Det kändes väldigt speciellt och jag har aldrig tagit mina sprutor med någon annan. Sambon är oftast inte med heller utan jag gör det lite snabbt och smidigt för mig själv. Mer raktuppochner än så blir det inte. Ärligt, okonstlat och så otroligt naturligt för oss som vet hur det är att behöva gå igenom ivf. TACK KIX för att du tillbringade de här lite påfrestande stunderna med mig! Kändes speciellt skönt att slippa vara ensam med att smita iväg från galamiddaggen i 30 min.
Det var härligt att få prata lite också, utbyta tankar och erfarenheter och bara lära känna varandra. Vem vet när det tillfället dyker upp igen. Förhoppningsvis är vi båda föräldrar då, det hoppas jag innerligt. Känner en enorm ödmjukhet för alla bloggtjejer jag träffar och vet att detta är något ovanligt och inget som alla i vår värld får chansen att vara med om. Jag kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta för alla er tjejer jag träffat under den här ivf-resan.
STOR KRAM från mig till er!
onsdag 15 september 2010
I will survive?
Oj, det blir mycket engelska rubriker nu och hur det kommer sig vet jag inte....
Lunchade med E och bebis precis. Förra gången för snart två veckor sen, var det fortfarande bara hon men nu träffade jag henne för första gången som mamma. Konstigt. Ovant. Men samtidigt ganska naturligt. E är jätteduktig på att vara precis som hon brukar. Hon pratade inte en massa fjolligt bebisspråk och hon kunde lämna bebis i vagnen när hon hämtade sallad utan att behöva snegla på henne 17 gånger under tiden. Mycket kretsade så klart kring henne - mata, klappa, mata, lyfta, vagga, mata, men är det ungefär på den här nivån det ligger när vi ses så ska jag nog kunna överleva fler träffar =). (Kanske ansträngde hon sig extra mycket för min skull, blir inte förvånad om det var så. E är en av de mest ödmjuka människorna jag känner).
Sen vet jag att det kommer att vara hundra gånger lättare att hantera träff med bara E och bebis, än om en massa andra vänner är med. E känner till vår situation, vet hur jag mår och anpassar sig därefter och det är såklart en lyx som inte alla får uppleva. Jag är så otroligt lyckligt lottad. Men de flesta andra vet inte alls hur jag mår och det är när ståhejet och bebispratet kommer igång på riktigt som jag vet att jag kommer må dåligt och bli väldigt väldigt ledsen och känna mig utanför. Inte deras fel på något sätt, utan det är ett pris jag får betala för att jag inte berättat för alla. 'Skyll dig själv' heter det.
Samtidigt tror jag inte jag hade mått så bra även om alla visste heller. På en get-together med E, bebis och 10 vänner som VET, hade stämningen med all säkerhet blivit olidlig ändå, fast på ett annat sätt. Det hade blivit obekvämt, folk hade inte vetat vad de skulle säga och min närvaro hade garanterat förpestat hela träffen. Tänk så avslappnat och trevligt det hade kunnat vara om jag inte var med. Därför känns det bra att alla andra inte vet för då ligger fokus inte på mig och jag slipper få dåligt samvete. Det är liksom jobbigt redan och ytterligare jobbighet är jag inte sådär jättesugen på om jag ska vara ärlig.
Och visst, jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var jobbigt över huvud taget. Att jag inte blev avundsjuk. Att jag inte kände mig kass som fortfarande står och stampar på samma ställe i livet och inte ens nått gravidmilstolpen. Att det inte gjorde ont i hjärtat. Däremot är jag SÅ tacksam att jag fortfarande har min fina vän kvar och att jag har så pass mycket styrka i kroppen att jag vågar träffas. Vågar chansa! Tack vare att jag just vågade göra en massa saker idag, som jag inte trodde jag hade ork till, fick lilla miraklet ligga och mysa i tant Joannas famn medans mamma E åt salladsbuffé.
Tror att jag kanske överlever ändå. :)
Published using email blogging.
Lunchade med E och bebis precis. Förra gången för snart två veckor sen, var det fortfarande bara hon men nu träffade jag henne för första gången som mamma. Konstigt. Ovant. Men samtidigt ganska naturligt. E är jätteduktig på att vara precis som hon brukar. Hon pratade inte en massa fjolligt bebisspråk och hon kunde lämna bebis i vagnen när hon hämtade sallad utan att behöva snegla på henne 17 gånger under tiden. Mycket kretsade så klart kring henne - mata, klappa, mata, lyfta, vagga, mata, men är det ungefär på den här nivån det ligger när vi ses så ska jag nog kunna överleva fler träffar =). (Kanske ansträngde hon sig extra mycket för min skull, blir inte förvånad om det var så. E är en av de mest ödmjuka människorna jag känner).
Sen vet jag att det kommer att vara hundra gånger lättare att hantera träff med bara E och bebis, än om en massa andra vänner är med. E känner till vår situation, vet hur jag mår och anpassar sig därefter och det är såklart en lyx som inte alla får uppleva. Jag är så otroligt lyckligt lottad. Men de flesta andra vet inte alls hur jag mår och det är när ståhejet och bebispratet kommer igång på riktigt som jag vet att jag kommer må dåligt och bli väldigt väldigt ledsen och känna mig utanför. Inte deras fel på något sätt, utan det är ett pris jag får betala för att jag inte berättat för alla. 'Skyll dig själv' heter det.
Samtidigt tror jag inte jag hade mått så bra även om alla visste heller. På en get-together med E, bebis och 10 vänner som VET, hade stämningen med all säkerhet blivit olidlig ändå, fast på ett annat sätt. Det hade blivit obekvämt, folk hade inte vetat vad de skulle säga och min närvaro hade garanterat förpestat hela träffen. Tänk så avslappnat och trevligt det hade kunnat vara om jag inte var med. Därför känns det bra att alla andra inte vet för då ligger fokus inte på mig och jag slipper få dåligt samvete. Det är liksom jobbigt redan och ytterligare jobbighet är jag inte sådär jättesugen på om jag ska vara ärlig.
Och visst, jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var jobbigt över huvud taget. Att jag inte blev avundsjuk. Att jag inte kände mig kass som fortfarande står och stampar på samma ställe i livet och inte ens nått gravidmilstolpen. Att det inte gjorde ont i hjärtat. Däremot är jag SÅ tacksam att jag fortfarande har min fina vän kvar och att jag har så pass mycket styrka i kroppen att jag vågar träffas. Vågar chansa! Tack vare att jag just vågade göra en massa saker idag, som jag inte trodde jag hade ork till, fick lilla miraklet ligga och mysa i tant Joannas famn medans mamma E åt salladsbuffé.
Tror att jag kanske överlever ändå. :)
Published using email blogging.
tisdag 14 september 2010
Barnlängtan och politik
Jag skriver vanligtvis inget om politik på bloggen men det här känns så pass angeläget att jag frångår mina politikbloggarregler :)
Barnlängtan är extra aktiva såhär i valtider och jag tycker det är viktigt att lyfta fram den här informationen eftersom den berör så många av oss som sitter fast i barnlöshetens träsk. Sen vet jag att det är många som inte är ofrivilligt barnlösa där ute som läser min blogg så om jag kan hjälpa till att sprida det här budskapet runt om i landet så känner jag att jag har gjort lite nytta.
Så gå in och kika lite om ni inte redan gjort det: Barnlängtans viktigaste frågor inför valet 2010.
Barnlängtan är extra aktiva såhär i valtider och jag tycker det är viktigt att lyfta fram den här informationen eftersom den berör så många av oss som sitter fast i barnlöshetens träsk. Sen vet jag att det är många som inte är ofrivilligt barnlösa där ute som läser min blogg så om jag kan hjälpa till att sprida det här budskapet runt om i landet så känner jag att jag har gjort lite nytta.
Så gå in och kika lite om ni inte redan gjort det: Barnlängtans viktigaste frågor inför valet 2010.
måndag 13 september 2010
Livet är konstigt
För ett par är den här dagen den värsta nånsin, dagen då deras döde son ska födas, medan det för ett annat par äntligen tänts ett ljus i mörkret då de äntligen fått sitt efterlängtade plus.
Själv kan jag inte riktigt koncentrera mig på jobbet. Är mest ledsen.
Sitter och väntar på att ett konsultuppdrag ska trilla in och under tiden försöker jag att läsa jag en massa böcker och artiklar för att fräscha upp hjärnan och ge mig själv några aha-upplevelser.
Väntar på mensen. Kan vara så att den kommer idag, i så fall börjar jag med Menopur imorgon. Spännande och skönt att få vara igång igen. Det låter helt sicko att jag säger att jag är glad att jag äntligen ska få sticka nålar i magen, men det är så det blir när man levt med sorgen av ofrivillig barnlöshet ett tag.
Vi ska på 'konferens' med jobbet till helgen. Ska vara borta tors kväll-sön eftermiddag. Tors, fre och lördag ska jag ta psrutor på resande fot. Och det här är inga förifyllda lyxiga grejer utan såna som tar en kvart att blanda och trixa med. När jag under vårt första försök flög ner till Rom under sprutperioden hade jag med mig alla sprutor i handbagaget. Det gick jättebra och de frågade inte ens. Tror ni det går lika bra i Sverige eller ska jag ta med en lapp från läkaren för säkerhets skull?
Själv kan jag inte riktigt koncentrera mig på jobbet. Är mest ledsen.
Sitter och väntar på att ett konsultuppdrag ska trilla in och under tiden försöker jag att läsa jag en massa böcker och artiklar för att fräscha upp hjärnan och ge mig själv några aha-upplevelser.
Väntar på mensen. Kan vara så att den kommer idag, i så fall börjar jag med Menopur imorgon. Spännande och skönt att få vara igång igen. Det låter helt sicko att jag säger att jag är glad att jag äntligen ska få sticka nålar i magen, men det är så det blir när man levt med sorgen av ofrivillig barnlöshet ett tag.
Vi ska på 'konferens' med jobbet till helgen. Ska vara borta tors kväll-sön eftermiddag. Tors, fre och lördag ska jag ta psrutor på resande fot. Och det här är inga förifyllda lyxiga grejer utan såna som tar en kvart att blanda och trixa med. När jag under vårt första försök flög ner till Rom under sprutperioden hade jag med mig alla sprutor i handbagaget. Det gick jättebra och de frågade inte ens. Tror ni det går lika bra i Sverige eller ska jag ta med en lapp från läkaren för säkerhets skull?
FY FAN!
Sambon har somnat och jag skulle bara läsa några bloggar till när jag fick reda på vad som hänt.
Sitter nu här i sängen och gråter. Det får inte vara sant, det får fantamig inte vara sant!!! :( :( :( Vilket jävla skitliv det här är, jag fattar inte varför det ska behöva vara så här bisarrt orättvist. Behöver vi i ivf-träsket verkligen utstå mer fanskap?!!!
Alla mina tankar går ikväll till fina Tonci och hennes man. Hoppas ni nån dag återfår orken att fortsätta kämpa. Ni förtjänar inget mindre...
Och med den känslan, eller rättare sagt klumpen, jag har i magen pallar jag inte ens föreställa mig hur det måste vara för detta stackars par just nu. Gråter bara jag tänker tanken och kan inte göra annat än att skicka mina tankar och kramar till dem. Gör det ni också, de behöver allt stöd de kan få!
Sitter nu här i sängen och gråter. Det får inte vara sant, det får fantamig inte vara sant!!! :( :( :( Vilket jävla skitliv det här är, jag fattar inte varför det ska behöva vara så här bisarrt orättvist. Behöver vi i ivf-träsket verkligen utstå mer fanskap?!!!
Alla mina tankar går ikväll till fina Tonci och hennes man. Hoppas ni nån dag återfår orken att fortsätta kämpa. Ni förtjänar inget mindre...
Och med den känslan, eller rättare sagt klumpen, jag har i magen pallar jag inte ens föreställa mig hur det måste vara för detta stackars par just nu. Gråter bara jag tänker tanken och kan inte göra annat än att skicka mina tankar och kramar till dem. Gör det ni också, de behöver allt stöd de kan få!
söndag 12 september 2010
Väntar och väntar och väntar...
Vill komma igång med behandlingen, och varje dag tror jag att jag kommer kunna börja dagen därpå. Men det händer inget. Inget mer än att de vanliga spottingsen kommer och går. Långtråkigt och urtrist.
Alla nya läkemedel är inhandlade och jag fick betala, hör och häpna, hela 7 kr för kalaset. Mellanskillnaden mellan det billigaste alternativet och det jag hämtade ut. Överkomligt. Allt ligger i säkert förvar i grönsakslådan i kylen.
Förutom att vänta går jag omkring och är arg och ledsen på den här förbenade månaden. SÅ många minus! Ledsamt och förtvivlande. Dels så gör det så ont i hjärtat eftersom jag vet hur det känns för de som är där just nu, och dels så är det svårt att själv hålla hoppet uppe. Vi behöver ju se att det funkar, vi behöver se en massa plus, vi behöver få glädjas åt varandra.
Tänker på er allihop tjejer och hoppas att ni fortsätter kämpa! Håller tummarna - always!
Alla nya läkemedel är inhandlade och jag fick betala, hör och häpna, hela 7 kr för kalaset. Mellanskillnaden mellan det billigaste alternativet och det jag hämtade ut. Överkomligt. Allt ligger i säkert förvar i grönsakslådan i kylen.
Förutom att vänta går jag omkring och är arg och ledsen på den här förbenade månaden. SÅ många minus! Ledsamt och förtvivlande. Dels så gör det så ont i hjärtat eftersom jag vet hur det känns för de som är där just nu, och dels så är det svårt att själv hålla hoppet uppe. Vi behöver ju se att det funkar, vi behöver se en massa plus, vi behöver få glädjas åt varandra.
Tänker på er allihop tjejer och hoppas att ni fortsätter kämpa! Håller tummarna - always!
onsdag 1 september 2010
Hur man mår efter tre konsekutiva akupunkturbesök
Jo, det ska jag be om att få tala om. Jag har blandade känslor, sådär medium, medium-rare ungefär. Första gången gick ganska smärtfritt (för 8 dagar sen), andra gången (för 6 dagar sen) lämnade jag mottagningen med ont i handen och en vad som knappt gick att stå på. Båda dessa ställen har jag fått väldigt smickrande blåmärken på.
Här är min handled och ni kan säkert föreställa er färgen på blåmärket för ett par dagar sen jämfört med idag. Men att en så liten nål kan göra så mycket väsen av sig fattar jag inte riktigt.
Idag gjorde det ganska ont, speciellt när han satte en nål i foten för då kom han åt en nerv och jag ryckte till i hela kroppen. Inte så gött när man har nålar överallt. Då gjorde det apont faktiskt. Men idag somnade jag för första gången. Det var riktigt skönt, men vaknar man sen med ett ryck som man gör så ofta när man sover på obskyra ställen, då känns nålarna rejält. Ont igen.
Har två besök inplanerade i nästa vecka. Hoppas verkligen den här skiten gör nån nytta för det är inte så kul som många säger att det är. Hela akupunkturkulturen är lite väl glorifierad för min smak. Let's face it, det är INTE skönt, det gör ONT och det kostar en JÄVLA massa pengar. Men för den delen behöver det inte vara bortkastat. Når jag bara mitt mål så är jag beredd att göra nästan vad som helst.
Här är min handled och ni kan säkert föreställa er färgen på blåmärket för ett par dagar sen jämfört med idag. Men att en så liten nål kan göra så mycket väsen av sig fattar jag inte riktigt.
Idag gjorde det ganska ont, speciellt när han satte en nål i foten för då kom han åt en nerv och jag ryckte till i hela kroppen. Inte så gött när man har nålar överallt. Då gjorde det apont faktiskt. Men idag somnade jag för första gången. Det var riktigt skönt, men vaknar man sen med ett ryck som man gör så ofta när man sover på obskyra ställen, då känns nålarna rejält. Ont igen.
Har två besök inplanerade i nästa vecka. Hoppas verkligen den här skiten gör nån nytta för det är inte så kul som många säger att det är. Hela akupunkturkulturen är lite väl glorifierad för min smak. Let's face it, det är INTE skönt, det gör ONT och det kostar en JÄVLA massa pengar. Men för den delen behöver det inte vara bortkastat. Når jag bara mitt mål så är jag beredd att göra nästan vad som helst.
söndag 29 augusti 2010
Festen - recap
Ja, vi var ju på fest igår. Som jag skrev så var jag överraskande lugn i sinnet, blev lite förvånad själv. Sen under kvällens gång så mådde jag väl inte helt bra. Det VAR jobbigt, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände så.
Det var inte en utan två gravida, en överraskning alltså. Tredje barnet dessutom så ni kan tro att det kändes ännu mer att inte ha ett enda. Sen fanns där ytterligare ett barn på festen som jag inte hade med. Så det var mycket spring, barnfilm på tv, målerihörna, barnbord, leksaker överallt osv. Jobbigt.
Jag lyckades hålla borta barnfrågorna, så vi slapp berätta. Kände inte för det just igår, det var alldeles för många med och jag tyckte redan det var jobbigt så jag hade nog brutit ihop om det förts på tal. När vi fick frågan 'Hur länge är det nu ni har varit tillsammans' svarade jag 'snart 11 år' och kände hur en eventuell barnfråga var på väg. Jobbigt. Men jag styrde snabbt in diskussionen på annat.
En av sambons kusiner sneglade på min mage när vi hälsade (jäklar vad tydligt det var, hon var inte så diskret haha) och jag kan tänka mig att hon länge har undrat om vi inte ska ha barn snart. Men hon frågade inte.
Vid middagsbordet berättade jag för för några andra att vi flyttat till hus för snart ett år sen och kände också att en barnfråga närmade sig men då kom värdarna förbi och frågade om det var något vi saknade och vips så var sammanhanget glömt.
Det som kändes alldra värst var att alla och då menar jag verkligen ALLA som fanns med under kvällen på något sätt hade eller skulle ha barn. Jag kände mig så otroligt utanför att det fortfarande gör ont i magen när jag tänker på det.
Det var svågern och svägerskan vi var hos och de har ju katt och eftersom jag är superallergisk så kunde vi inte stanna så länge. Det är först nu på senare år som jag börjat uppskatta det faktum att jag måste ursäkta mig och åka därifrån. Förr var det tråkigt, nu känns det skönt att ha en ursäkt för att slippa allt det jobbiga. Tråkigt att det känns så förstås, men vad fan ska man göra. Känslorna försvinner inte hur trevligt jag än förmår mig att inbilla mig att jag har.
För det känns verkligen så. Jag anstränger mig ända ut i fjunen på mina armar. Varenda liten molekyl i min kropp spänner sig för att jag ska orka stå upprätt på en sån här tillställning. Jag suger åt mig allt som jag faktiskt tycker är trevligt, att stå och prata med folk man inte sett på länge, att prata med 'de äldre' vars barn redan flyttat hemifrån, äta gott och titta lite på blommorna i trädgården. Men hur trevligt det faktiskt än är så räcker det inte jättelångt. Efter ett tag känner jag mig som en rustning, som bara står där och ser stel ut, står upprätt men som är fullständigt tom inuti...
Det var inte en utan två gravida, en överraskning alltså. Tredje barnet dessutom så ni kan tro att det kändes ännu mer att inte ha ett enda. Sen fanns där ytterligare ett barn på festen som jag inte hade med. Så det var mycket spring, barnfilm på tv, målerihörna, barnbord, leksaker överallt osv. Jobbigt.
Jag lyckades hålla borta barnfrågorna, så vi slapp berätta. Kände inte för det just igår, det var alldeles för många med och jag tyckte redan det var jobbigt så jag hade nog brutit ihop om det förts på tal. När vi fick frågan 'Hur länge är det nu ni har varit tillsammans' svarade jag 'snart 11 år' och kände hur en eventuell barnfråga var på väg. Jobbigt. Men jag styrde snabbt in diskussionen på annat.
En av sambons kusiner sneglade på min mage när vi hälsade (jäklar vad tydligt det var, hon var inte så diskret haha) och jag kan tänka mig att hon länge har undrat om vi inte ska ha barn snart. Men hon frågade inte.
Vid middagsbordet berättade jag för för några andra att vi flyttat till hus för snart ett år sen och kände också att en barnfråga närmade sig men då kom värdarna förbi och frågade om det var något vi saknade och vips så var sammanhanget glömt.
Det som kändes alldra värst var att alla och då menar jag verkligen ALLA som fanns med under kvällen på något sätt hade eller skulle ha barn. Jag kände mig så otroligt utanför att det fortfarande gör ont i magen när jag tänker på det.
Det var svågern och svägerskan vi var hos och de har ju katt och eftersom jag är superallergisk så kunde vi inte stanna så länge. Det är först nu på senare år som jag börjat uppskatta det faktum att jag måste ursäkta mig och åka därifrån. Förr var det tråkigt, nu känns det skönt att ha en ursäkt för att slippa allt det jobbiga. Tråkigt att det känns så förstås, men vad fan ska man göra. Känslorna försvinner inte hur trevligt jag än förmår mig att inbilla mig att jag har.
För det känns verkligen så. Jag anstränger mig ända ut i fjunen på mina armar. Varenda liten molekyl i min kropp spänner sig för att jag ska orka stå upprätt på en sån här tillställning. Jag suger åt mig allt som jag faktiskt tycker är trevligt, att stå och prata med folk man inte sett på länge, att prata med 'de äldre' vars barn redan flyttat hemifrån, äta gott och titta lite på blommorna i trädgården. Men hur trevligt det faktiskt än är så räcker det inte jättelångt. Efter ett tag känner jag mig som en rustning, som bara står där och ser stel ut, står upprätt men som är fullständigt tom inuti...
lördag 28 augusti 2010
På väg till fest
Med sambons halva släkt. Gravid svägerska, 4 småbarn och en bebis. Så nu mina kära lärare, sänd mig en massa styrka är ni snälla! :)
Ångest blandad med förvånandsvärt mycket lugn...
fredag 13 augusti 2010
JA - Precis så!
Nu har jag kommit ännu längre på min lista. Igår fixade jag en remiss för blodprov ang. glutenintolerans på labbet i stan. Laktosintoleransremiss tyckte han inte jag skulle få för det var så enkelt att kolla själv om man hade. Genom att hålla sig borta från laktos i två dagar och sen dricka två glas mjölk. Om man mår dåligt då så är man laktosintolerant. Har ni som funderat på att kolla er för laktosintolerans fått det här tipset av era läkare? =)
Sen åkte jag till Cura-kliniken i Malmö. Inga problem att hitta men jag hade lite svårt att hitta till receptionen eftersom det bara var ett skrivbord inne på ett av deras lab =) Men där presenterade jag mig i alla fall för en sjuksköterska, pratade en stund om vår situation och hon började leta tid för samtal med läkare. Under tiden satt jag i väntrummet och skrev jag upp alla våra uppgifter, adress, telefon osv. Då kommer hon ut till mig och frågar om vi gjort kromosomanalys! =) Ja, det var helt otroligt. Något som jag fått pressa den andra kliniken på, något som de själva verkligen inte tagit upp, det frågar hon mig om redan innan jag 'börjat' hos dem.
Jag blev storförtjust på direkten! Precis så vill jag att de ska göra. Komma med frågor och tips på vad man skulle kunna förändra, prova på. Hoppas det fortsätter på den här banan. Oavsett så kommer nästa försök att ske på Curakliniken istället för Öresundskliniken.
Läkaren från Öresundskliniken fortsatte att svara på mina frågemail. I det senaste jag skickade hade jag nog lite annan ton och ställde honom mer mot väggen och frågade om långtidsodling var något han kunde tänka oss i vårt fall, frågade lite om prednisolon och trombyl och fick följande svar:
- Långtidsodling. Vid tex enbart två delade embryon dag 2 ej ngn vits att odla till dag 5. Annars ok att gå vidare.
- Menopur. Kan möjligen ge bättre kvalitet men risk för färre ägg jmfrt m. Gonal-f.
- Trombyl/Prednisolon. Kan troligtvis ej skada, kan möjligen hjälpa. Upprepade studier ger inget säkert stöd för förbättrat resultat. Ok att ta om paret önskar.
Såhär tillmötesgående har han aldrig varit innan. Så om vi återvänder till Öresundskliniken nån dag har jag ett bra underlag.
Sen åkte jag till Cura-kliniken i Malmö. Inga problem att hitta men jag hade lite svårt att hitta till receptionen eftersom det bara var ett skrivbord inne på ett av deras lab =) Men där presenterade jag mig i alla fall för en sjuksköterska, pratade en stund om vår situation och hon började leta tid för samtal med läkare. Under tiden satt jag i väntrummet och skrev jag upp alla våra uppgifter, adress, telefon osv. Då kommer hon ut till mig och frågar om vi gjort kromosomanalys! =) Ja, det var helt otroligt. Något som jag fått pressa den andra kliniken på, något som de själva verkligen inte tagit upp, det frågar hon mig om redan innan jag 'börjat' hos dem.
Jag blev storförtjust på direkten! Precis så vill jag att de ska göra. Komma med frågor och tips på vad man skulle kunna förändra, prova på. Hoppas det fortsätter på den här banan. Oavsett så kommer nästa försök att ske på Curakliniken istället för Öresundskliniken.
Läkaren från Öresundskliniken fortsatte att svara på mina frågemail. I det senaste jag skickade hade jag nog lite annan ton och ställde honom mer mot väggen och frågade om långtidsodling var något han kunde tänka oss i vårt fall, frågade lite om prednisolon och trombyl och fick följande svar:
- Långtidsodling. Vid tex enbart två delade embryon dag 2 ej ngn vits att odla till dag 5. Annars ok att gå vidare.
- Menopur. Kan möjligen ge bättre kvalitet men risk för färre ägg jmfrt m. Gonal-f.
- Trombyl/Prednisolon. Kan troligtvis ej skada, kan möjligen hjälpa. Upprepade studier ger inget säkert stöd för förbättrat resultat. Ok att ta om paret önskar.
Såhär tillmötesgående har han aldrig varit innan. Så om vi återvänder till Öresundskliniken nån dag har jag ett bra underlag.
torsdag 12 augusti 2010
Kromosomanalys - frågor!
Jag behöver lite input av er som gjort kromosomanalys för jag blev lite besviken när läkaren på kliniken sa att vi får betala 3800 kr per person för analysen.
- Gjorde ni det via er klinik eller kanske rentav på kliniken?
- Fick ni betala för analysen själva?
- Hur mycket kostade det?
- Var det kliniken som tog upp det eller ni själva?
- Gjorde ni det via er klinik eller kanske rentav på kliniken?
- Fick ni betala för analysen själva?
- Hur mycket kostade det?
- Var det kliniken som tog upp det eller ni själva?
onsdag 11 augusti 2010
Bloggträffen nalkas
Och det känns nervöst och spännande på samma gång. Vi känner ju redan varandra på ett sätt men det kommer säkert kännas lite knasigt att lära känna sina bloggvänner på riktigt.
Resan är bokad, hotellet fixat och ingen ivf inplanerad just nu. Ska bli riktigt skoj att få komma iväg på en minisemester precis innan jobbet börjar. Har lyxat till det med mysigt hotell och tågresa i 1:a klass (som nästan var billigare än 2:a klass. Så tokigt kan det bli när man bokar låååång tid i förväg!)
Här kan man läsa mer om träffen ifall man är nyfiken! =)
Det är förstås synd på ett sätt att man lär känna så många supertrevliga människor genom en så urtråkig situation som ofrivillig barnlöshet är. Jag önskar innerst inne att vi inte var så många. Samtidigt är jag tacksam över att ha så många att dela mina tankar och känslor med. Ni hjälper till att göra min egna situation lättare att hantera!
Resan är bokad, hotellet fixat och ingen ivf inplanerad just nu. Ska bli riktigt skoj att få komma iväg på en minisemester precis innan jobbet börjar. Har lyxat till det med mysigt hotell och tågresa i 1:a klass (som nästan var billigare än 2:a klass. Så tokigt kan det bli när man bokar låååång tid i förväg!)
Här kan man läsa mer om träffen ifall man är nyfiken! =)
Det är förstås synd på ett sätt att man lär känna så många supertrevliga människor genom en så urtråkig situation som ofrivillig barnlöshet är. Jag önskar innerst inne att vi inte var så många. Samtidigt är jag tacksam över att ha så många att dela mina tankar och känslor med. Ni hjälper till att göra min egna situation lättare att hantera!
söndag 8 augusti 2010
Löfte - dålig vecka
I slutet på maj hade jag en skitdag som jag ryckte upp mig från. Tills jag fick världens käftsmäll och skitdagen blev till en skitvecka istället. I efterföljande inlägg lovade att jag skulle berätta mer om varför allting helt plötsligt blev kasst, så det tänkte jag göra nu.
Jag gillar inte att prata så mycket om det, gillar inte att tänka på det överhuvudtaget för då får avundsjukan in klorna under skinnet på mig och det blir så jäkla svårt att göra sig fri. Missunnsamheten finns där också och den är jag så förbenat trött på.
Min kusin, G, är gravid. Igen. När hon blev gravid första gången gick jag sönder. Minns inte om jag berättat om hur det var när hon berättade den där första gången, så det kanske blir lite upprepning nu.
Det var i alla fall i december 2008 som hon berättade. Bjöd in på mig en kopp kaffe efter middagen hos mamma. Mysigt, tänkte jag. Resten av fikan kändes mest som en dimma. Hon sa att hon hade något att berätta. Minns inte om 'Är du gravid?' var min fjärde eller femte fråga. Den låg definitivt inte i topp. Men det förklarade varför hon inte drack något vin tidigare samma dag, och jag som inte ens tänkte tanken. Det var ju inte hon som skulle ha barn först. Hon visade stolt upp sina vitaminpiller som hon skulle äta varje dag (Mitt Val Kvinna) för att få i sig tillräckligt med folsyra. Dessa vitaminer hade jag redan proppat i mig i ett halvår, men det berättade jag aldrig. Jag låtsades vara intresserad och ställde lite frågor men orkade inte vara kvar så länge.
Satte mig i bilen och började köra hemåt. Grät hela vägen och är idag fortfarande förvånad att jag lyckades ta mig hem i ett stycke. Såg ingenting, det var som att köra hem i värsta regnovädret. Gick och la mig i gästsängen när jag kom hem och kunde inte sluta gråta. A satt snart vi min sida och frågade mig vad som hade hänt. Han blev mer och mer orolig när jag inte svarade, men jag grät så intensivt att jag inte kunde prata. Fick inte fram en vokal ens. A trodde någon hade dött. När jag till slut förmådde mig att berätta blev han lättad att det inte var något värre. Men för mig var det början på något som bara gjort ont i mig sen dess.
Det blev en pojke sommaren 2009. Kusin G och jag slutade att umgås. Jag orkade inte ta initiativet och kusinen verkade inte orka heller. Eller så brydde hon sig inte. Ibland lyckades jag lyfta mig ur självömkan och köpte lite bebiskläder till barnet eller lite choklad till kusinen. Jag försökte visa att det inte var personligt. Att det bara handlade om att det gör så ont att bli påmind om att jag är ofrivilligt barnlös. Och att det får mig att känna mig så otroligt misslyckad och utanför. Värdelös.
När jag blev gravid i april kände jag hur det äntligen lossnade. Jag stod inte på andra sidan strecket längre. Äntligen fick även jag vara med på de gravidas sida och tvättade bort värdelös-stämpeln som jag så länge burit med mig. Jag började planera för en träff med kusinen, det skulle bli så mysigt. Att äntligen kunna ses och bara njuta. Men så kom missfallet och allting blev en soppa. Trots all misär kände jag ändå att jag var redo fatt börja umgås med min kusin. Jag såg fram emot det.
Ungefär samtidigt hörde hon plötsligt av sig på msn. Det var inget som inträffade frekvent direkt. Konstigt. Hon ställde en massa frågor om våra behandlingar, om hormoner, om hur jag kände osv. Wow, tänkte jag. Är hon intresserad? På riktigt? Vad roligt. Jag berättar gärna, jag är ju nästintill professor i ämnet. Det gick inte många sekunder förrän hon frågade om jag vill att hon berättar när hon blir gravid igen. What? Var kom detta ifrån? Varför frågar du mig det nu, tänkte jag.
'- Är du gravid?'
'- Ja.'
Det visade sig att hon blev gravid samtidigt som jag men inte ville berätta då och ta min stund ifrån mig. Något jag är otroligt tacksam för. Det var jättesnällt och den lilla tiden jag var gravid njöt jag. Sen fick jag missfall, medan min kusin fortsatte att vara gravid. Idag är hon nästan halvvägs i sin graviditet.
Det gör ont att hon är inne på andra barnet när jag inte ens kommit till det första. Det gör ont att jag är två år äldre. Det gör ont att vi varit tillsammans nästan tre gånger så länge. Det känns orättvist. Och nä, man ska inte vara missunnsam och man ska inte vara avundsjuk. Men nu är det så och jag skiter fullständigt i att det är fult och dåligt. Hade jag kunnat och orkat hade jag bara varit glad för alla som är gravida och har barn. Jag har försökt, det går inte. Det gör bara ONT!
Jag gillar inte att prata så mycket om det, gillar inte att tänka på det överhuvudtaget för då får avundsjukan in klorna under skinnet på mig och det blir så jäkla svårt att göra sig fri. Missunnsamheten finns där också och den är jag så förbenat trött på.
Min kusin, G, är gravid. Igen. När hon blev gravid första gången gick jag sönder. Minns inte om jag berättat om hur det var när hon berättade den där första gången, så det kanske blir lite upprepning nu.
Det var i alla fall i december 2008 som hon berättade. Bjöd in på mig en kopp kaffe efter middagen hos mamma. Mysigt, tänkte jag. Resten av fikan kändes mest som en dimma. Hon sa att hon hade något att berätta. Minns inte om 'Är du gravid?' var min fjärde eller femte fråga. Den låg definitivt inte i topp. Men det förklarade varför hon inte drack något vin tidigare samma dag, och jag som inte ens tänkte tanken. Det var ju inte hon som skulle ha barn först. Hon visade stolt upp sina vitaminpiller som hon skulle äta varje dag (Mitt Val Kvinna) för att få i sig tillräckligt med folsyra. Dessa vitaminer hade jag redan proppat i mig i ett halvår, men det berättade jag aldrig. Jag låtsades vara intresserad och ställde lite frågor men orkade inte vara kvar så länge.
Satte mig i bilen och började köra hemåt. Grät hela vägen och är idag fortfarande förvånad att jag lyckades ta mig hem i ett stycke. Såg ingenting, det var som att köra hem i värsta regnovädret. Gick och la mig i gästsängen när jag kom hem och kunde inte sluta gråta. A satt snart vi min sida och frågade mig vad som hade hänt. Han blev mer och mer orolig när jag inte svarade, men jag grät så intensivt att jag inte kunde prata. Fick inte fram en vokal ens. A trodde någon hade dött. När jag till slut förmådde mig att berätta blev han lättad att det inte var något värre. Men för mig var det början på något som bara gjort ont i mig sen dess.
Det blev en pojke sommaren 2009. Kusin G och jag slutade att umgås. Jag orkade inte ta initiativet och kusinen verkade inte orka heller. Eller så brydde hon sig inte. Ibland lyckades jag lyfta mig ur självömkan och köpte lite bebiskläder till barnet eller lite choklad till kusinen. Jag försökte visa att det inte var personligt. Att det bara handlade om att det gör så ont att bli påmind om att jag är ofrivilligt barnlös. Och att det får mig att känna mig så otroligt misslyckad och utanför. Värdelös.
När jag blev gravid i april kände jag hur det äntligen lossnade. Jag stod inte på andra sidan strecket längre. Äntligen fick även jag vara med på de gravidas sida och tvättade bort värdelös-stämpeln som jag så länge burit med mig. Jag började planera för en träff med kusinen, det skulle bli så mysigt. Att äntligen kunna ses och bara njuta. Men så kom missfallet och allting blev en soppa. Trots all misär kände jag ändå att jag var redo fatt börja umgås med min kusin. Jag såg fram emot det.
Ungefär samtidigt hörde hon plötsligt av sig på msn. Det var inget som inträffade frekvent direkt. Konstigt. Hon ställde en massa frågor om våra behandlingar, om hormoner, om hur jag kände osv. Wow, tänkte jag. Är hon intresserad? På riktigt? Vad roligt. Jag berättar gärna, jag är ju nästintill professor i ämnet. Det gick inte många sekunder förrän hon frågade om jag vill att hon berättar när hon blir gravid igen. What? Var kom detta ifrån? Varför frågar du mig det nu, tänkte jag.
'- Är du gravid?'
'- Ja.'
Det visade sig att hon blev gravid samtidigt som jag men inte ville berätta då och ta min stund ifrån mig. Något jag är otroligt tacksam för. Det var jättesnällt och den lilla tiden jag var gravid njöt jag. Sen fick jag missfall, medan min kusin fortsatte att vara gravid. Idag är hon nästan halvvägs i sin graviditet.
Det gör ont att hon är inne på andra barnet när jag inte ens kommit till det första. Det gör ont att jag är två år äldre. Det gör ont att vi varit tillsammans nästan tre gånger så länge. Det känns orättvist. Och nä, man ska inte vara missunnsam och man ska inte vara avundsjuk. Men nu är det så och jag skiter fullständigt i att det är fult och dåligt. Hade jag kunnat och orkat hade jag bara varit glad för alla som är gravida och har barn. Jag har försökt, det går inte. Det gör bara ONT!
tisdag 27 juli 2010
Fotografering
Ni vet den där artikeln jag berättade om, som skulle komma ut i Amelia. Jag ska äntligen iväg med min vän E och fotograferas för den om en liten stund i en studio i Malmö. Artikeln kommer nog ut nån gång i Augusti, skönt att den kommer ut i sommar, som jag sa för ett tag sen i bloggen. Vill inte ha ljugit för er =)
Och det här är faktiskt det enda jag tänkt på när jag funderat över artikeln. Att fotograferingen äntligen ska äga rum (det har varit lite trubbel med den, missar i kommunikation osv) och att artikeln kommer ut i tid.
Nu ringde min vän och sa att hon är på väg hem från jobbet (jag ska hämta upp henne på stationen). Hon berättade att fotografen ringt även henne, undrar hur han fick tag på numret... Han hade fått artikeln från Amelia för att få ett hum om hur fotograferingen skulle förberedas och tyckte berättelsen var så gripande att han kände att han behövde ringa och höra hur det var med oss och hur stämningen var mellan oss just nu. Iom att fotot nog kommer att fokusera på att E har en mage och att jag inte har nån, så han ville kolla så att vi fortfarande pratade med varandra och fortfarande var vänner eftersom det kanske skulle bli jobbigt för mig.
Och helt ärligt har jag inte tänkt på det så alls. Inte det minsta. Tror jag undermedvetet har barikaderat undan alla mina känslor inför den här fotograferingen, och nu efter telefonsamtalet, när jag låtit de komma lite nära inpå mig, blir jag inte av med dem. Jag är LIVRÄDD!!! Jag är på gränsen till att börja gråta precis hela tiden. Herre gud, vad trodde jag?! Att jag helt oberörd skulle kunna bli fotograferad med E, där allt fokus ligger på att hon är gravid men inte jag. Måste vara knäpp i huvudet...
Och det här är faktiskt det enda jag tänkt på när jag funderat över artikeln. Att fotograferingen äntligen ska äga rum (det har varit lite trubbel med den, missar i kommunikation osv) och att artikeln kommer ut i tid.
Nu ringde min vän och sa att hon är på väg hem från jobbet (jag ska hämta upp henne på stationen). Hon berättade att fotografen ringt även henne, undrar hur han fick tag på numret... Han hade fått artikeln från Amelia för att få ett hum om hur fotograferingen skulle förberedas och tyckte berättelsen var så gripande att han kände att han behövde ringa och höra hur det var med oss och hur stämningen var mellan oss just nu. Iom att fotot nog kommer att fokusera på att E har en mage och att jag inte har nån, så han ville kolla så att vi fortfarande pratade med varandra och fortfarande var vänner eftersom det kanske skulle bli jobbigt för mig.
Och helt ärligt har jag inte tänkt på det så alls. Inte det minsta. Tror jag undermedvetet har barikaderat undan alla mina känslor inför den här fotograferingen, och nu efter telefonsamtalet, när jag låtit de komma lite nära inpå mig, blir jag inte av med dem. Jag är LIVRÄDD!!! Jag är på gränsen till att börja gråta precis hela tiden. Herre gud, vad trodde jag?! Att jag helt oberörd skulle kunna bli fotograferad med E, där allt fokus ligger på att hon är gravid men inte jag. Måste vara knäpp i huvudet...
lördag 10 juli 2010
'Planera barn' - HA!
Det är jag ett utmärkt exempel på att man inte kan. Inte ens om jag tagit ett klimakterietest.
Men det tar nog lååång tid innan större delen av befolkningen i det här landet har förstått hur många som faktiskt är drabbade av ofrivillig barnlöshet. Det handlar ju för fasen om 10-15% av alla par.
'Planera efter barnlängtan' låter ju så klart mycket trevligare. Men det går ju inte heller för alla. För hur mycket man än planerar så är det inte alltid det hjälper. Det enda jag kan göra är att hoppas. SEN ska jag planera =)
Men det tar nog lååång tid innan större delen av befolkningen i det här landet har förstått hur många som faktiskt är drabbade av ofrivillig barnlöshet. Det handlar ju för fasen om 10-15% av alla par.
'Planera efter barnlängtan' låter ju så klart mycket trevligare. Men det går ju inte heller för alla. För hur mycket man än planerar så är det inte alltid det hjälper. Det enda jag kan göra är att hoppas. SEN ska jag planera =)
torsdag 29 april 2010
Om tre månader
är sambon och jag inte bara barnlösa utan även arbetslösa. Idag kom beskedet om att vi från och med imorgon är uppsagda med en uppsägningstid på tre månader. Behöver jag beskriva hur jävla pissigt livet känns just nu?
Om vänner
Kände att det behövde bli en fortsättning på gårdagens inlägg. För att vara vän till mig just nu är banne mig inte lätt heller.
Varken för de som är gravida eller de som inte är det. Jag förstår att det måste kännas hopplöst. Att inget ni säger egentligen hjälper. Att det enda ni kan göra är att vänta och finnas kvar hos mig när jag äntligen hittar tillbaka till mig själv.
Det är ett konstigt krav att ställa på sina vänner egentligen.
'Nu får ni stå ut med att jag är på dåligt humör hela tiden, att jag inte orkar träffa er och att jag inte hör av mig. Och sen när JAG är redo så vill jag att ni är kvar och att allt är precis som vanligt.'
Vännerna som faktiskt är kvar sen är de man ska hålla hårt i. För alla pallar inte med trycket. Alla tycker inte kraven är rimliga. Men jag tror jag kan skatta mig lycklig ändå. För en vecka sen, när vi satt därhemma förtvivlade och i tårar, gjorde min vän Tove till exempel något smått fantastiskt. Jag fick ett sms om att det utanför dörren står en kasse med saker som vi kanske behövde just nu och som kanske kunde underlätta lite grann. Och detta fanns i kassen:
Middag, fika, frukost, snacks...och allt det här levde jag på i förra veckan. Hade ingen ork att gå till affären och nu slapp jag. Både jag och sambon blev jätteglada, vilket fantastiskt fint sätt att hjälpa till på!
Det är ganska många som är gravida i min närhet just nu och vänskapen till dem får utstå mer skit än vad som är rättvist. Vänner som är lyckliga drar jag ner i skiten så att de sitter där tillsammans med mig. Och inte gör det mig gladare. Helst av allt hade jag bara velat bli jätteglad när vi träffas och bete mig precis så som jag hade velat att mina vänner skulle njuta tillsammans med mig om/när jag blir gravid. Men den vännen tillåter jag mig själv inte att vara. Det går inte, och jag hatar det. Men jag börjar acceptera det, tror jag.
De vänner som inte är gravida är lättare att tänka på och vilja umgås med. Även om det gör ont att träffas eftersom de vet vad vi går igenom. Att man är fullkomligt blottad.
Helst av allt hade jag bara velat träffas med den skara vänner som faktiskt inte har en aning om hur våra liv sett ut de senaste två åren. När jag är med dem lever jag lite i en låtsasvärld. I deras ögon är jag hur lycklig som helst och om ibland kan jag nästan lura mig själv. Så blir det imorgon, på Valborg. Bara människor som inte har en aning. Det är min strategi för att ta mig igenom helgen någotsånär levande.
Varken för de som är gravida eller de som inte är det. Jag förstår att det måste kännas hopplöst. Att inget ni säger egentligen hjälper. Att det enda ni kan göra är att vänta och finnas kvar hos mig när jag äntligen hittar tillbaka till mig själv.
Det är ett konstigt krav att ställa på sina vänner egentligen.
'Nu får ni stå ut med att jag är på dåligt humör hela tiden, att jag inte orkar träffa er och att jag inte hör av mig. Och sen när JAG är redo så vill jag att ni är kvar och att allt är precis som vanligt.'
Vännerna som faktiskt är kvar sen är de man ska hålla hårt i. För alla pallar inte med trycket. Alla tycker inte kraven är rimliga. Men jag tror jag kan skatta mig lycklig ändå. För en vecka sen, när vi satt därhemma förtvivlade och i tårar, gjorde min vän Tove till exempel något smått fantastiskt. Jag fick ett sms om att det utanför dörren står en kasse med saker som vi kanske behövde just nu och som kanske kunde underlätta lite grann. Och detta fanns i kassen:
Middag, fika, frukost, snacks...och allt det här levde jag på i förra veckan. Hade ingen ork att gå till affären och nu slapp jag. Både jag och sambon blev jätteglada, vilket fantastiskt fint sätt att hjälpa till på!
Det är ganska många som är gravida i min närhet just nu och vänskapen till dem får utstå mer skit än vad som är rättvist. Vänner som är lyckliga drar jag ner i skiten så att de sitter där tillsammans med mig. Och inte gör det mig gladare. Helst av allt hade jag bara velat bli jätteglad när vi träffas och bete mig precis så som jag hade velat att mina vänner skulle njuta tillsammans med mig om/när jag blir gravid. Men den vännen tillåter jag mig själv inte att vara. Det går inte, och jag hatar det. Men jag börjar acceptera det, tror jag.
De vänner som inte är gravida är lättare att tänka på och vilja umgås med. Även om det gör ont att träffas eftersom de vet vad vi går igenom. Att man är fullkomligt blottad.
Helst av allt hade jag bara velat träffas med den skara vänner som faktiskt inte har en aning om hur våra liv sett ut de senaste två åren. När jag är med dem lever jag lite i en låtsasvärld. I deras ögon är jag hur lycklig som helst och om ibland kan jag nästan lura mig själv. Så blir det imorgon, på Valborg. Bara människor som inte har en aning. Det är min strategi för att ta mig igenom helgen någotsånär levande.
onsdag 28 april 2010
Om föräldrar
Det måste vara svårt att vara förälder till mig och A just nu. Ibland inser jag nog inte hur svårt det måste kännas.
När jag var i Thailand med mamma hamnade vi i en ganska hetsig diskussion en kväll när jag var på dåligt humör och jättearg över att jag var ofrivilligt barnlös. Mamma försökte leda in mig på adoption och andra lösningar men jag var inte så sugen, vilket inte alltid är så lätt att vara när man är mitt uppe i ivf-behandlingar. När man fortfarande hoppas på ett mirakel. Vi blev arga på varandra, vi blev ledsna, vi grät. Mamma sa förtvivlat att hon skulle kunna skära av sig ett finger för att ge mig ett barn. Min kära mamma.
Och jag blir så väldigt ledsen över hur fruktansvärt frustrerande det måste kännas att se sitt barn lida på det här sättet och veta att det inte finns något man kan göra...det gör så ont att veta att alla andra i vår närhet också har ont på grund av den situation vi befinner oss i. Vilken jävla ond cirkel det här är ändå. Förpestat också...
Och nu sitter vi här och väntar. Det rör sig snart mer om timmar än dagar tills vi får reda på om vi blir av med jobbet eller inte. Helt plötsligt har vi kanske inte råd med fler barnförsök. Helt plötsligt är pengar något vi behöver bli bekymrade över.
I helgen sa mamma att jag inte ska tänka på pengar och sånt när jag funderade lite högt på hur vi ska fortsätta med våra behandlingar. Hon sa att jag kan ta ALLA hennes pengar, hon bryr sig inte om hon inte har ett öre kvar, bara jag blir glad...just de orden har fått mig att börja spontangråta lite överallt på sistone. På jobbet, i bilen, på stan, i duschen...
Igår när vi satt med deklarationerna berättade istället sambon om hur ledsna hans föräldrar är för vår skull. Att de önskar de kunde hjälpa oss på något sätt. Att de kan tänka sig att betala för fler försök. Att om vi blir av med jobben och känner att vi behöver hitta på något roligt som kostar pengar, så hjälper de gärna till. Att de önskar de kunde göra mer...och jag började gråta igen.
Det verkar inte vara lätt det där. Att vara förälder. Men ändå finns det inget annat jag längtar efter mer.
När jag var i Thailand med mamma hamnade vi i en ganska hetsig diskussion en kväll när jag var på dåligt humör och jättearg över att jag var ofrivilligt barnlös. Mamma försökte leda in mig på adoption och andra lösningar men jag var inte så sugen, vilket inte alltid är så lätt att vara när man är mitt uppe i ivf-behandlingar. När man fortfarande hoppas på ett mirakel. Vi blev arga på varandra, vi blev ledsna, vi grät. Mamma sa förtvivlat att hon skulle kunna skära av sig ett finger för att ge mig ett barn. Min kära mamma.
Och jag blir så väldigt ledsen över hur fruktansvärt frustrerande det måste kännas att se sitt barn lida på det här sättet och veta att det inte finns något man kan göra...det gör så ont att veta att alla andra i vår närhet också har ont på grund av den situation vi befinner oss i. Vilken jävla ond cirkel det här är ändå. Förpestat också...
Och nu sitter vi här och väntar. Det rör sig snart mer om timmar än dagar tills vi får reda på om vi blir av med jobbet eller inte. Helt plötsligt har vi kanske inte råd med fler barnförsök. Helt plötsligt är pengar något vi behöver bli bekymrade över.
I helgen sa mamma att jag inte ska tänka på pengar och sånt när jag funderade lite högt på hur vi ska fortsätta med våra behandlingar. Hon sa att jag kan ta ALLA hennes pengar, hon bryr sig inte om hon inte har ett öre kvar, bara jag blir glad...just de orden har fått mig att börja spontangråta lite överallt på sistone. På jobbet, i bilen, på stan, i duschen...
Igår när vi satt med deklarationerna berättade istället sambon om hur ledsna hans föräldrar är för vår skull. Att de önskar de kunde hjälpa oss på något sätt. Att de kan tänka sig att betala för fler försök. Att om vi blir av med jobben och känner att vi behöver hitta på något roligt som kostar pengar, så hjälper de gärna till. Att de önskar de kunde göra mer...och jag började gråta igen.
Det verkar inte vara lätt det där. Att vara förälder. Men ändå finns det inget annat jag längtar efter mer.
måndag 12 april 2010
Joanna säger hej på Expressen ocskå
Då är man småkändis i en vecka. Kanske den viktigaste veckan i mitt liv. Temperaturen stiger och pressen ökar. Jävlar vad jag vill ha det där plusset nu.
Till alla nya läsare: Kul att ni ville hälsa på. Ni får gärna stanna en längre stund, här finns vansinnigt mycket strunt att läsa om man har tråkigt på jobbet, är för trött för att göra något annat än att ligga och såsa med datorn på magen eller om man helt enkelt inte har något bättre för sig. Är ni bara i förbifarten men vill komma tillbaka senare är det bara att lägga till mig på bloglovin´ eller följa bloggen med den där google-grejen jag har lite längre ner till höger. Och alla ni som tröttnade ungefär samtidigt som ni trillade in, knalla vidare nån annanstans, här är redan trångt som det är.
Och till mina gamla läsare: Här hittar ni den mycket korta intervjun med mig.
Till alla nya läsare: Kul att ni ville hälsa på. Ni får gärna stanna en längre stund, här finns vansinnigt mycket strunt att läsa om man har tråkigt på jobbet, är för trött för att göra något annat än att ligga och såsa med datorn på magen eller om man helt enkelt inte har något bättre för sig. Är ni bara i förbifarten men vill komma tillbaka senare är det bara att lägga till mig på bloglovin´ eller följa bloggen med den där google-grejen jag har lite längre ner till höger. Och alla ni som tröttnade ungefär samtidigt som ni trillade in, knalla vidare nån annanstans, här är redan trångt som det är.
Och till mina gamla läsare: Här hittar ni den mycket korta intervjun med mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
