Fortfarade safe!

Det känns helt otroligt. Nu har jag gått om mig själv på riktigt. Inga blödningar, ingen mensvärk, ingenting...märkligt.

Dagen har gått vansinnigt fort, har haft mer att göra på jobbet idag än hela förra månaden räknat tillsammans. Men det är skönt för jag har inte hunnit tänka på det här med symptom alls idag. Och nu är det kvällen och jag är fortfarande safe. För två ivf:er sen, på den här dagen, stod jag hemma på balkongen när A kom hem från jobbet och grät. Jag kände mig så misslyckad. Och på hans födelsedag dessutom...

Men idag känns det hundra gånger bättre. Nu ska jag bara överleva till tisdag. Det är mitt nya mål. =)
(Såvida jag inte tjuvtestar på söndag eller nåt)

Tack för att ni håller hoppet uppe allihopa!!!!

Injektionerna - nä, de tar aldrig slut

Igår började en ny sprutperiod. Morgon och kväll, 2 ml progesteron-jordnötsolja i vardera skinka. Så här mycket skräp genereras alltså varje gång.

Jag var lite nervös igår kväll när jag skulle få första injektionen för A hade ju inte tränat på nästan 2 månader. Jag når ju inte att sticka mig själv i rumpan så A får vara ansvarig för den biten. Men det gick jättebra! Kändes inte alls. Det jag däremot inte ser fram emot är "träningsvärksontet" som kommer efteråt. Sprutan från igår kväll ömmar rejält redan och en knuta är på gång. Men hur var det egentligen jag skrev under förra ivf:en. Att det tog ca 4 dagar, sen är smärtan i rumpan konstant. För varje ny spruta jag får så har smärtan från den jag fick för 4 dagar sen lagt sig.

En härlig tid jag har framför mig =) Men jag ska vara sååååå positiv. Den här gången ska jag tro att vi kommer lyckas. VARJE dag! Kom igen nu!

Pyret har fått byta hem

Från provskålen på kliniken till mammas livmoder. Jag ska göra allt för att där ska bli så mysigt som möjligt!

Bara ett av de tre äggen hade befruktats och delats men det räcker ju med ett fint ägg! De utförde AHA på embryot den här gången. Assisted Hatching, som innebär att man skalar bort en del av äggets skal så att det blir tunnare och på så sätt fäster lättare i slemhinnan. Dessutom ska jag ta en halv ovitrelle ikväll och en halv ovitrelle på tisdag för att hjälpa kroppens egna progesteronproduktion.

Det blir progesteroninjektioner den här rundan också. Fast det "diskuterades fram" ikväll när Leif sa att jag skulle ta vagitorierna morgon, middag och kväll och jag frågade om jag inte skulle ta injektionerna. "Jasså, du tog injektioner förra gången? Ja men då tycker jag du ska ta dem den här gången också!" Lite knasigt att de inte hade koll på det faktiskt.

Nu steker jag plättar som A och jag ska äta i soffan medan vi tittar på nån film. Nåt gott får man ju fira med! :)

Om hoppet som kom tillbaka :)

Ny hobby

Jag har fått en ny hobby. Min blogg är inte bara en kanal för mig att få ur mig alla tankar och känslor, få stöd från alla er underbara människor och för att hjälpa andra i liknande situationer.

Min blogg är numera en provsida för olika typer av designändringar och html-prova-på. Därför passar jag på att komma med lite memento; Bloggen kommer med största sannolikhet se heltokig ut och definitivt annorlunda från dag till dag. Ibland kommer den bete sig konstigt. Ni kanske inte kommer känna igen den? Den kanske rentav inte kommer att funka över huvud taget, så som jag raderar, för mig helt oväsentlig, kod. Men jag lär mig.

Jag behåller i alla fall, till en början, mitt gröna plushjärta. Så får vi se var den här html-vägen bär. Men jag känner i alla fall att jag faktiskt funnit ännu en form av terapi här i vår bloggvärld.

Och det känns skönt.

Frukost på sängen!

Ja, det är sant! Det innebär precis just det som titeln antyder. En underbar, överraskande, härlig, uppskattad och romantisk frukost på sängen.

Sambon pussade mig på kinden och frågade om jag inte ville ha en kopp te. Jag tittade på klockan, kvart i nio. Söndag. Kom hem klockan två. Somnade i soffan. Bytte sovplats klockan tre. Är lite trött, men te. Ja, te är ju gott.

"Är det redan dags att stiga upp?" sa jag och vände mig samtidigt om. Och där satt han i sängen med en bricka i famnen. Små snittar, varsin kopp te och ett litet ljus i en röd ittalaljusstake. Och så hade han tagit med våra laptops så vi kunde lyssna på lite musik också. Min underbara A! Det blev den mysigaste morgonen i mannaminne och vi låg kvar och mös i sängen hur länge som helst! Puss puss puss på nosen!

Är ännu mer lyrisk när jag tänker på det nu, eftersom jag verkligen inte förtjänade det här idag, så grinig som jag blev igår kväll...

Om att vara uppskattad

Stressen, migränen, allt det må-dåliga. Okej. Håll i hatten nu för här kommer domen... "-Det var värt det!"

Jo, det tyckte jag visserligen innan också, men hade svårt att motivera det ibland när sinnet åkte karusell. Men i helgen blev jag uppskattad. Officiellt!!! Och det kändes så jäkla bra!

Brudparet höll tal under middagen och tackade alla som skulle tackas. Listan var lång. Jag hade redan nämnts, som möhippefixare och som brudtärna. Men det var visst inte alls. För jag fick en egen plats, min alldeles privata lilla nisch! En helt och hållet egen meningsföljd som avslut på hela talet. Som handlade bara om mig. Det var den finaste presenten jag kunde få och jag gick omkring som på moln resten av kvällen.

Det märks visst att jag är glad

Överlevde helgen. Migränen gick över hos frisören som jag gissar fördelade huvudvärken över hela skallen med allt slitande i tovorna.

Bröllopet var underbart, vädret var underbart, sambon var underbar, vännerna var underbara, fotografen var underbar, maten var undebar, stämningen var underbar...ja, så skulle jag kunna hålla på hur länge som helst. Efter migränepisoden mådde jag underbart. Jag var glad. Jag är glad. Fortfarande! Och det är en härlig känsla. En känsla som jag trodde jag tappat bort. För alltid. Men i helgen hittade jag den igen. Och passade samtidigt på att förlägga mitt dystra jag.

När vi var hemma igen, sambon och jag, så tittade han på mig och log. Vi satt i soffan. "Vet du vad det bästa med hela den här helgen har varit?" "Att se dig så glad igen".

Pussade på honom. Länge.

Första budet

På utgånspris dessutom. Det känns bra. Det känns himla bra faktiskt! Men vi hoppas på mer och har minst en visning till i veckan. Antagligen imorgon.

En nalle

Idag fick jag ett litet paket. I paketet låg en liten nalle. Nallen höll i ett litet kort med stora ord som jag verkligen behövde höra. Ord som gjorde mig gladare än vad jag varit på länge.

Nallen fick mig att inse att M och jag nog behöver varandra ändå. Trots att vi inde delar misären med varandra längre. Kanske kan vi gå ifrån misärfokus och koncentrera oss på "vanlig" vänskap istället. Det kommer att bli svårt men idag käner jag mig lite hoppfull i alla fall.

Tack för nallen M. Tror han kommer trivas bra hos oss.

Underbart stöd från underbar vän

Som trots att hon måste semesterpacka överraskar mig med presenter utanför dörren. Ett litet överlevnadskit för helgen från T. Passionsfruktspraliner, mysigt höstte och en anteckningsbok som jag ska träna mig på att skriva i när jag behöver få ur mig lite bitterhet och när jag behöver påmmina mig själv om vad som fortfarande är bra i mitt liv. Och framför allt vad jag kan göra för att må bättre.

Tack kära T för det välbehövda stödet.

Den andra skärmen

Just det ja. Lovade ju att jag skulle berätta om den där andra skärmen som fanns i operationssalen. Den visar bilden som en kamera spelar in på labbet intill. Precis innan de suger upp embryot i en spruta så ställer de provskålen under kameran och zoomar in så att vi får se vårt lilla pyre i närbild. Fyra små celler inuti en liten bubbla.

Det var faktiskt en himla häftig känsla. Att få se sitt lilla barn så tidigt i utvecklingen. DET är något inte många kan skryta med i alla fall!

YES!

"Allt ok välkommen för återförande enligt avtalad tid.
IVF Öresund"

Resultatet

Det enda jag verkligen såg fram emot var att få höra att äggen satt kvar. Och det gjorde de!!! 12 äggblåsor punkterades och 10 ägg plockades ut. (jämför med 13 resp 7 förra gången!!!)

Känns ju gött att det blev fler ägg trots missödet med sprutan i söndags. Men jag gissar på att antalet ägg även beror på den ogudaktigt långa sprutperiod som jag hade den här gången. Misär misär...

Hehe, en annan grej som jag faktiskt såg fram emot var den sköna känslan när de sprutar in lite goa droger i armen på mig och det börjar snurra efter en sådär 5 sekunder. Fast nä, inte snurra, allt far iväg framåt/neråt. Lite som när man spelar guitar hero för länge och tittar på något annat än teven och märker att allt rör sig neråt...skadat beteende...

Mamma

ringer nästan varje dag och frågar hur det är med mig. Mamma bryr sig och mamma lider med mig. Det känns skönt att ha henne så nära men jag lider att mamma lider. Jag lider att jag själv inte är en mamma och att jag kanske aldrig kommer att ha barn att lida med. Mamma lider nog för det också. Men mest lider hon för att hon är min mamma och det är så mammor ska finnas där för sina barn.

Tack mamma för att du inte hade samma problem som jag har nu.

Jag älskar dig mamma! och hoppas att jag en gång kommer få höra samma sak.