Bomullspads

Jag har blivit en väldigt flitig användare av bomullspads på sistone. Har provat otaliga märken, ICAs, apotekets, Kick's mm. Men nu har jag utsett en vinnare! De luddar inte, de delar inte på sig och de kostar inte så mycket! Jag är supernöjd och kommer hädanefter bara köpa dessa, som kommer från Lindex!


















Och på tal om något helt annat. Mina bröst är fortfarande inte ömma. Jag fattar ingenting! Vid det här laget borde de ömma något fruktansvärt. Det har de alltid gjort innan. Pyret kan ju inte ha fäst än så jag tror inte det är ett positivt tecken direkt. Tänk om min kropp har ballat ur? Gett upp liksom. Och vägrar att reagera på hormonerna. Kanske därför det bara blev tre ägg i förra veckan?

Någon av er andra som inte haft ömmande bröst i början av ruvartiden?

Nervositeten och ontet i magen

Magontet kom tillbaka så snart den förra panodildosen slutat verka så det blev verkligen heldagspanodilkur igår. Jag var inte så duktig på att överlappa heller så kroppen fick sig en liten berochdalbaneresa.

Trots att jag ätit massor under dagen så gick det inte att gå på toa heller. Det var ju så ömt i hela magpartiet så det gick verkligen inte att spänna sig i en sekund. Skitjobbigt eftersom jag verkligen verkligen behövde. Så magen mådde verkligen dåligt på många sätt igår. När jag till slut tog mod till mig och bestämde mig för att jag måste bajsa så slutade det med rejäl värk i magen. Kändes som att något hade gått sönder. Men det var visst inget som inte några panodil kunde råda bot på.

Nervositeten vet jag dock inte hur jag ska bota. Den försvinner inte av panodilen i alla fall...sov riktigt dåligt inatt också. Fast jag tror att mitt mitt-på-dagen-sovande igår kan ha påverkat. Lite. Tänk om det inte blir något ET? Tänk om äggen varken befruktats eller delats? Jag HATAR att tänka om. Men ändå så gör jag det...korkade, korkade människa...

De ska ju ringa ifall det inte blir någon ET imorgon. Vilken tid ringer de oftast? Borde inte befruktningen ha skett redan? Borde de inte ha delat på sig minst en gång typ nu? Har försökt googla på det men hittar inga vettiga svar på när det där samtalet brukar komma.

Ska få ett sms imorgon, några timmar innan klockan 18 när det tänkta ET ska göras, om att allt är ok. Kommer vara pissenervös...fast det är jag nästan redan. Helgen kommer att bli sååååååå lång.

Sprutdag 8, IVF3

Nu kommer här ett positivt "tänk om"! För tänk om kvällens sprutor var de sista av sin sort och jag bara behöver ta Ovitrelle imorgon?!

Magen börjar kännas spänd och lite svullen och jag är mer prickig av sprutorna under naveln än vad jag varit förr. Man skulle kunna tro att det borde bli färre och färre små blåmärken men det har de alltså inte blivit.

Jag har fått kräka av mig på A och mina vänner angående morgonens epsisod och mår mycket bättre nu. Tack ska ni har för att ni pallar lyssna :) Tänker att det inte är lönt att bry sig längre, att det viktigaste är att slappna av inför ÄP och ET. Och försöka att inte läsa jobbmailen ett tag framöver också. DET kommer att bli svårt...jag suger på att bara lämna allt och gå. Det finns saker som måste bli gjorda och bara jag som kan göra dem. Jag inbillar mig att inget blir gjort om jag inte gör det själv...inte sunt alls. Blev påmind av en vän om mina återkommande magkatarrer förra året. Måste verkligen se till att hålla de borta.

Humöret är bättre, hoppet stiger och jag ligger i soffan och vilar medan mina två favoritkillar spelar fifa på teven.

Jag förlorar kontrollen

Den som jag behöver, den som är det enda jag har att falla tillbaka på, den som gör att jag fortfarande orkar gå igenom det här helvetet. Men det håller på att gå överstyr nu. Jag verkar inte längre bestämma om vem det är som känner till vår situation och vem som inte gör det. Det ligger visst inte längre på mitt bord att avgöra om jag vill berätta för någon eller inte. Den rätten har jag blivit fråntagen. Nu har jag inget. Bara lite hopp att leva på och jag kan säga att hoppet får sig en rejäl smäll när något sånt här händer...

Min nya chef valde att berätta om vår situation för den hr-ansvarige på jobbet. Han berättade utan att kolla med mig först, trots att han vet att jag vill hålla det här för mig själv. Och jag kan ha full förståelse för att någon på hr kanske behöver känna till vad min sjukledighet och annan frånvaro beror på. Men lite heads-up hade varit trevligt. Speciellt som jag fick frågan (på ett mer privat plan) av vår hr-ansvarige en dag innan och valde att inte berätta. Nu vet hon alltså i alla fall. Har ingen aning hur jag ska kunna möta hennes blick. Ärligt talat förstår jag inte hur hon ska kunna se på mig heller. Hoppas hon mår dåligt och inte vågar prata med mig igen. SÅ bitter är jag just nu... Och jag känner mig fullkomligt överkörd...

Det här fick jag reda på imorse, runt 9-tiden, och så här mår jag fortfarande. Trodde det skulle gå över lite mer än vad det gjort. Fan! Jag som behöver lugn och ro.... Tänk om det skiter sig igen?! Tänk om det skiter sig bara för att jag mår dåligt över det här...är så fruktansvärt nere, rädd och ledsen nu...

Sprutdag 7, IVF3

Det gick trögt med sprutorna idag. Det ville sig inte riktigt. Kändes som att fläsket var segare än nånsin. Började som vanligt med Gonal-f, den "lätta" sprutan. Den gick trögt. Det började blöda lite...sen tog jag Orgalutran, det gick ännu trögare än vanligt. Suck.

FAST! En sak som jag kom underfund med, som jag har ett svagt minne av sen förra ivf:en, är att orgalutranen inte gör lika ont om man druckit lite vin :)

Lite konstigt att ta sprutorna hos svärföräldrarna dock. De kom och tittade in lite ibland. "Vad lång tid det tar!" - "Ja, jo, man vill ju vara så noggrann och försiktig som möjligt..." Trodde jag skulle bli stressad, men behöll lugnet och gick och la mig på soffan sen och fick te:et serverat. Precis vad jag behövde.

Det har inte molat på hela dagen men nu börjar det kännas lite mer i äggstocksområdet. Men det känns inte alls lika svullet som det brukar. ÄP är dock inte förrän torsdag eller fredag så äggen har lite tid till att växa. Behöver jag bli orolig? Förra ivf:en blev jag nämligen sjuuuukt svullen. Såg lite minigravid ut...så är det inte nu.

Smärta som bevis

Det var ju bra att jag har varit tveksam sen i fredags. Nu är alla frågetecken borta och mensen är här för att stanna. Ett tag. Ajajajaj!!!

Men nu är det alltså såhär. Ipren får man ju inte ta under ruvningen, är det ok att ta under sprutperioden då? Tänk om man försämrar sina chanser? Någon som vet?

Nu sprutar jag inte förrän imorgon men om det inte är ok imorgon så känns det inte ok idag heller...jag tänker ju inte chansa direkt. Det vågar jag inte. Men ipren hjälper ju hundra gånger mer än panodil och jag är lite trött på att ha ont nu. Tänkte att det skulle gå över. Det gjorde det inte.

Kanske om jag äter något. En sen lunch/tidig middag. En Luddag!

Design

Nu börjar jag faktiskt känna mig lite nöjd. Tillräckligt nöjd för att släppa designen av bloggen ett tag och lägga ner energi på att blogga, förbereda mig för ivf3 och för vår flytt om en månad! Vi ska ju flytta till villa!

Skulle egentligen hämtat ut alla mina sprutor idag men jag glömde recepten hemma. Typiskt. Jag borde sätta upp små lappar på ytterdörren så fort jag kommer på en sak som jag ska ha med mig nästa gång jag ska hemifrån. Himla bra idé faktiskt. Precis så ska jag göra i fortsättningen. Ska försöka hinna hem efter jobbet och snabbt till apoteket så jag får det gjort. Gillar inte alls, verkligen INTE, att ha saker, speciellt så viktiga som den här, hängande över mig.

Tänk om sprutorna är slut?!! Tänk om de bara finns på ett ställe i hela Sverige och jag bara har ett par dagar på mig innan jag behöver dem. Tänk om det inte är ett par dagar?! Tänk om jag behöver dem imorgon?!

Och packningen måste jag verkligen komma igång med. Om 5 veckor ska vi flytta och det kommer att vara precis när vi fått reda på hur det gått med ivf:en och det kommer att vara apmycket att göra på jobbet. Och jag ORKAR INTE stressa. Jag tänker inte tillåta mig själv att stresa under den här ivf:en. Det har jag inte råd med.

MEN! Designen är i alla fall klar. Typ. Vad tycker ni? Var de gröna tvålformade rutorna bättre? Personligen så känns sidan mer behaglig att gå in på nu än vad den gjorde innan...jag tar gärna emot kommentarer!

Tänk om...

...jag inte gillar vårt nya hus?

Jag är livrädd för att jag kommer att ångra mig. Att jag kommer på att jag ville ha det för att jag kände mig så gravid just då. Med sprutorna i högsta hugg. Att det var därför och bara därför som huset kändes lockande.

Tänk om det bara kommer att kännas tomt? Inga barn att fylla det med. Inga dockor och bilar som ligger utspridda överallt och inga barn som inte vill sova i sin egen säng. Inga vällingflaskor, eller sagohörnor, ingen gunga i trädgården. Ingen potta på toa, ingen sandlåda och inga gula plastankor i badkaret. Inget lego...

Tänk om det enda jag kommer att tänka på när jag går omkring i mitt stora tomma hus är att det är just stort och tomt? Tänk om jag inte vill ha det? Tänk om jag varje dag kommer att bli påmind om att vi inte har några barn att fylla rummen med?

tänk om...

Bläääääää...

Nej, nej, nej!!! Inte igen.....

Ännu en bebis på kontoret. Jag tror jag går under. Och så det där söta lilla baby-gnället som bara får mig att smälta...rättning: "fick mig attt smälta förr" skär i mitt hjärta just nu. Jag står inte ut. Jag börjar hyperventilera lite halvt, trevar efter telefonen för att komma på någon som jag måste ringa just nu, vem som helst. Vad ska jag göra? Sak jag gömma mig under skrivbordet? Låsa in mig på toaletten? Men tänk om jag springer på den glada föräldern då? Tänk om jag får ett nervöst sammanbrott rakt upp och ner på kontoret?

Åh, snälla snälla snälla kom inte hit med ungen....jag vill inte...

Linda pratar bonka

Och det är ju så jäkla sant. Bonka = Big no no. Bonka x antal dagar innan ÄP så att kvaliten hålls på topp. Sen inget bonk minst en vecka efter ET, infektionsrisk och smärta och sånt. Andra veckan då? Näääää, då VÅGAR jag inte bonka. Vadå våga? "NÄ! JAG VÅGAR INTE!" Snoppen ska inte få peta bort pyret. Pyret vill inte åka karusell. Pyret vill ha det lugnt och skönt.

Sen blir det ju alltid skit och helvete en vecka senare. Alltid ett stor fett minus på kissepinnen. Och det betyder mens. Inget bonkabonka då heller.

Sen går all energi åt till att orka bonka överhuvudtaget igen. Vill man faktiskt bonka, precis då man ska bonka enligt schemat, är det en fet bonus.

Om bonka...

Om att Joanna behöver bonka...

Det här med väldigt kall förvaring

Om man på återförandedagen har ägg som som är av sådan kvalitet att de är lämpliga för nedfrysning så kan man alltså spara dem till senare försök. Den här gången fanns det inget som är så bra. Jag kan ju inte låta bli att undra hur bra ägget de satte in i mig är egentligen. Behandlingen heter ju inte "genomförd" förrän ett embryo har blivit återinsatt. Tänk om de stoppar tillbaka embryon som är lite halvkassa bara för att kunna bocka av ännu en av staten betald behandling. Så att de kan inkassera de stora stålarna sen när vi tvingas betala själva?! Eller får de lika mycket bidrag från staten kanske? Äsch, jag håller fantamig på att bli paranoid. Eller, håller på och håller på...har nog varit det länge så som jag håller på.

Vi har i alla fall ett ägg i frysen sen förra IVF:en. Ett ägg som väntar på att bli återfört nån gång. Förhoppningsvis som ett syskon till pyret som sitter i mig nu. Vilket leder mig till det knasiga faktum att ägget som är nedfryst, embryot alltså, blev till före embryot som jag har i mig nu. Ja ja, jag vet att man räknar ålder från att barnet föds, men tekniskt sett så är det nedfrysta embryot äldre. Fastän barnet kommer att bli yngre. Ja, förutsatt att ägget klarar en upptining och faktiskt fastnar i min livmoderslemhinna...fet chans att det kommer hända. Låter jag bitter?
Det är jag.

ET - en alien

Idag ska jag få en liten alien instoppad i magen. Något som inte varit där innan men som ska tvingas in i härligheten. Hoppas den vill stanna kvar.

För jävla nervös faktiskt. Jag ska få ett sms ett par timmar innan återföringen med besked om att det är lönt att komma in. Dvs att äggen blivit befrukade och fortsatt dela på sig. Varje gång jag får ett sms så blir jag hysterisk. Fick ett sms av sambon precis och tappade telefonen i vasken för att jag var för ivrig...kan alla snälla sluta sms:a mig!!! Inte nu. Inte idag!

Piss också! Tänk om ALLA tio äggen var kassa? Inget blev befruktat och därför inte heller delat. Eller de stackare som faktiskt blev befruktade gick och dog för att en fluga beslöt sig för att gotta ner sig i provplastskålen eller nåt.

Är det inte lönt att komma in idag så ringer de. Så allihopa, ring mig inte idag heller! Sen att vi valt att hålla vår ivf-historia hemlig än så länge och ingen av mina vänner faktiskt läser den här bloggen är en annan historia. Inga sms och inga samtal! Capishe?!

Skååååns

Kommer varken från skåne eller från england utan från skottland (och namnet från Holland). Se på fan!

Det har vi i alla fall bakat idag. Det var faktiskt fantastiskt längesen jag bakade scones senast. Minns inte riktigt. Jag minns förstås sconesbakarkvällarna vi hade på gymnasiet, med kompisgänget. Kändes vuxet att träffas och baka scones och dricka te. Haha! Fan vad nördig man var...inget ut och supa, slå sönder brevlådor eller så. Nädå, på med förklädet och dra igång lite jazz i högtalarna så har vi lite kvällsfika med engelska marmelader och en god lagrad ost.

Sambon är kvar hemma och möter upp mig på kliniken imorgon inför vårt andra ET (Embryo Transfer). Om det är något embryo som klarat sig så här långt. Och som är tillräckligt bra. Fan, nu blev jag nervös! Helveteeeee. Det bara poppar upp "tänk om" efter "tänk om" i skallen. Bort! Väck! Vill inte. Ska sova nu. Får "tänka om" imorgon istället...eller helst inte alls.

Ljuga för banken

Var på banken idag för att snacka lån. Bara ett par miljoner eller så...

Fick alla vanliga frågor: hur mycket tjänar ni? har ni några andra lån? har ni några barn? (Jag börjar känna mig lite nere för jag vill så himla gärna kunna svara ja på den frågan nån gång i mitt liv...men jag får svara nej på den...) Ni kanske planerar att skaffa barn snart? (Var det verkligen en fråga?! Ska jag svara? Tänk om det pajar våra chanser att få ett vettigt lån? Syns det att jag svettas och hyperventilerar nu?!!! Helt plötsligt vill jag inte svara ja på frågan. Eller jo, jag vill ju. mer än något annat på den här jorden, men jag borde kanske inte? Jag vet ju inte ens om det var en fråga....jag höftar till med något mittemellan. Varken fisk eller fågel...)

- "Nja, kanske det. Nån gång"

Massagi - yeeeees?

Har en massage inbokad på jobbet idag. En sån där halvtimmesmassage för ryggen tack vare vårt stillasittande jobb. Men man får ju inte gå på massage när man är gravid...nu är jag visserligen inte gravid, men mycket närmare än jag varit på länge. Tänk om det påverkar äggtillväxten? Tänk om varje knådning av höftfläsket gör att ett ägg börjar vandra?! Så mång ägg hade jag nog inte att jag kan offra några för en fläskknådning.

Helvete....måste googla lite. Hittar inga svar i världens största uppslagsverk. Hur är det möjligt?!! Internet som annars är svaret på allt...Får ringa kliniken istället. De skrattar nästan i luren på mig. "Njut du av massagen. Det gör ingenting alls".

Ok då. Klinikens ord är min lag.

Sprutdag 4, IVF2

Ok. Idag var det dags att öka dosen till 225 IE! Ingen märkbar skillnad direkt. Ett extra klick i sprutan bara. Har vant mig vid de där klicken nu. Nu känns de mer som en bekräftelse på att jag tagit rätt dos.

Första gången blev jag HYSTERISK!!! "Klick", sa det. "Va? Vad var det där?! Hörde du klicket? Varför klickade det? Gick sprutan sönder? Vad har jag gjort? Sjuksköterskan sa inget om något klick!!!!! Och det klickade minsann inte när vi provsprutade på kliniken! Fast vi sprutade ju inte direkt. Vi tränade bara på att sticka med nålen i magen."

Jag googlade direkt."Gonal-f klickljud normalt". Jisses vilken ångest innan jag hittade svaret.
"Det är inget konstigt." "Så ska det låta"
- Men va fan! Kunde de inte sagt det på kliniken?!!! Så hade jag besparat mig en halv hjärtattack och sambon hade sluppit stänga in sig på sitt rum för att jag blev hysterisk.

Om det blir som förra gången har jag nu alltså bara 4 dubbla sprutdagar kvar och en ÄL-spruta. Det låter precis lagom i mina öron!

Natti natti

Sprutdag 3, IVF2

- Ta en spruta på resande fot (typ). Check!

Det blev lite väl stressigt där ett tag. I alla fall för min stressfria smak.

Haha! Säkert. Kom inte här och ljug, hade många säkerligen sagt för om det är något som är utmärkande för mig är just att jag stressar. Jag stressar mig själv, andra runt om mig, ja hela min omgivning om jag kan. Allt ska gå fort, utan betänketid, inget krångel, och "kom igen nu gubbe! Plattan i mattan, det är INTE 80 km/h på motorvägen!!!" Sån är min vardag och det trivs jag med.

Men inte när det kommer till sprutorna. Jag vill ha lugn och ro. Jag vill kunna tänka efter. Stämmer allt nu? Klantar jag mig inte? Vila lite innan sprutan. Knäppa upp byxorna. Dutta med bomullstuss och alkogel. Ta ett djupt andetag. Klämma tag om fläsket. Trycka in sprutan. Spruta in hela dosen, klick för klick. Räkna till tio. Dra ut sprutan. Långsamt. Dutta med bomullstuss och alkogel. Vila lite. Sätta på korken på sprutan. Slänga engångsnålen. Knäppa byxorna.

Blev inte riktigt det scenariot ikväll. Vi skulle inte gå förrän klockan 22 så jag satt och tog det lugnt i soffan med mitt rosévin. Vi hade det faktiskt riktigt trevligt tillsammans när någon plötsligt utbrast att "nu är det dags att dra!".

Shit!!! Är toan ledig?! YES! Fram med handväskan, in på toa och lås dörren för faaaaaan! Stressa, stressa, stressa!!! Inte tappa nålen på golvet nu, skit i alkogel, räcker med lite tvål och vatten. In med skiten, ut med skiten. Nu bankar det på dörren. "Alltså, hallå. Hur jävla länge ska du vara där inne?! Vi ska gååååå nu. Och det är många andra som också behöver gå på toa".
HA! Om ni bara visste vad jag pysslar med här inne. Sticker mig med nålar och lite sånt. Tänk om jag skulle utbrista bara sådär. "Håll käften, och tagga ner för fan. Jag ska bara hormonknarka färdigt!"

Hustitt = husköp!

Jaha, då var man husägare. Typ. Fan vad knastigt. Det här kom helt oväntat.

Vi stod och tvättade och vaxade bilen, sambon och jag. Det har vi inte gjort sen vi köpte den för ett år sen så det var garanterat dags. Och mitt i det löddrigaste löddrandet ringer mäklaren och säger "Grattis, huset är ert!" Jag höll på att tappa mobilen i hinken med allt det bruna och skabbiga vattnet som vi klämt ur tvättsvampen.

Men det är väl bara att hoppas att huset lever upp till ALLA förväntningar och inte bara här-ska-vår-stora-familj-bo-känslan.

Men jag vill ju ha en stor familj! Jag har alltid drömt om att ha många barn. Fler än två i alla fall! Känns aplångt bort nu. Tänk om jag inte får ett endaste?! Och får jag det så är det fortfarande aplångt till att ha många barn ändå.

Vad var det nu kuratorn sa? Hon som jag valde efter rösten på telefonsvararen. Det finns två på kvinnokliniken och hon lät trevligast. Aningen alternativ och "speciell" när jag väl fick en bild till rösten, men vettig. Hon sa i alla fall åt mig att inte lägga ner energi på "tänk om"-fallen eftersom de bara inträffar i 5% av fallen. Skitsvårt att inte tänka om, men man får väl anstränga skiten ur sig antar jag. Så man får valuta för pengarna! Visst, det kostar bara 200 futtiga spänn, men väljer jag till slut att "vara svag" och gå till en förpestad kurator och "prata ut" så vill jag fan att det ska vara värt det också!