onsdag 31 mars 2010

Det där mötet

Äsch säger jag bara.

- Blev inte mycket klokare.
- Blev inte ovarslad.
- Stämningen på kontoret blev inte bättre.
- Och jag fick inte ner lammfärsbiffen.

Då hoppas vi att frågetecknena blir färre nästa fredag då nästa möte med samma tema kommer att hållas.

Jag är inte nyfiken...

Jag vill bara veta allt. =)

Störigt är det i alla fall och jag skapade mig själv en jobbig situation på jobbet innan idag när jag inte kunde hålla mig längre utan var tvungen att ringa kliniken och höra hur det gått för våra ägg.

Av de 11 ägg som de fick ut var det bara 9 som hade något innehåll, dvs 2 var inte mycket till ägg. Dessa 9 mikroinjicerades och av dessa var det bara 4 som idag visat tecken på befruktning. Inte ett jättebra resultat och jag blev lite smått förkrossad. Timmarna på jobbet efter det var olidliga...

Det första jag gjorde när jag kom hem från jobbet var att kolla i vår väl tilltagna ivf-mapp över statistiken från tidigare försök. Och härligt nog så kunde jag lugna mig själv för enligt papperna så har ALLA ägg som uppvisat tecken på befruktning på dag 1 fortsatt dela på sig till dag 2.

Så fortsätt hålla tummarna gott folk! Jag vill ha tillbaka ett frö imorgon och allra helst två. Ännu bättre hade det så klart varit om det blev något över till frysen men så mycket tur har vi nog inte.

'Mellandagen'

Idag är det dagen mellan ÄP och ET. Alltså dagen efter att jag blivit plockad på 11 ägg och dagen innan jag får ett eller två tillbaka.

Fick förresten lära mig igår att ET med två ägg heter DET (Double Embryo Transfer).
Åker rätt in i ordlistan! :)

Mår mycket bättre idag, fortfarande svag dock och så klart öm i magen efter operationen igår. Men piggare! Har idag ätit två ostskivor, ett glas proviva och en liten kopp med fil, kanel och socker. Mår illa av det nu, men äta måste jag ju. Det går nog över. Ska bli intressant att se hur jag ska lyckas få ner lammfärsbiffarna med tzatziki under lunchen. Det är vad som bjuds på här på jobbet idag när vi ska ha fortsättningsmöte angående varslet. Hoppas så klart att få reda på att jag sitter någorlunda säkert, men vågar såklart inte hoppas.

Borde ärligt talat ägna hela helgen åt att leta jobb...

Och ja, jag är faktiskt tillbaka på jobbet idag. Under IVF1 var jag tillbaka på jobbet under mellandagen men efterföljande behandlingar har jag stannat hemma, dels pga smärtorna och dels av de många psykologiska anledningarna. Men idag är det ju viktigt möte så det får man ju gå på. Om jag inte får i mig nån lunch idag så får jag nog åka hem och vila. Man blir lätt trött om man inte äter nåt...

tisdag 30 mars 2010

Hemma efter ÄP













De senaste dagarna har verkligen varit tuffa och att orka med denna morgon blev verkligen ett prov. Vägde ytterligare ett par hundra gram mindre i morse trots att jag faktiskt fått i mig en skål med yoghurt och ett par glas juice igår. Magen gjorde inte ont längre men jag kände mig inte så stark i kroppen precis.

Blev åksjuk på vägen till kliniken men hann skaka av mig illamåendet innan det var dags för Stelosid-tabletten (lugnande). För första gången var vi första paret ut på operation! Alltid nåt, det är så tradigt att behöva vänta. Blev inte speciellt dålig av lokalbedövningen eller det smärtstillande i venflonet heller. Däremot började det göra ganska så ont under själva operationen så läkaren beslutade att ge mig ytterligare en dos av det smärtstillande. Minns inte att jag somnade, men det gjorde jag. Minns inte heller att jag vaknade en stund senare och läkaren beslutade att ge mig en tredje dos av det smärtstillande så att jag somnade om igen. Trippel dos allt som allt och jag känner mig fortfarande groggy.

Det tog lite över två timmar innan de kom in till oss med beskedet och då hade jag sovit i princip hela tiden. Anders kom in med lite saft och skorpor till mig som jag faktiskt fick ner utan större problem :)

Men nu till resultatet. Det fick ut 11 ägg! Det är rekord för mig. Tidigare resultat ser ur så här: 7, 10, 3, 10. Trots de mardrömsliknande dagar vi har haft på sistone så kunde vi i alla fall glädjas åt ett bra ÄP-resultat.

Känner att jag inte orkar skriva så mycket mer nu...är trött, törstig, illamående och har ont i magen, allt på samma gång. Vila ska väl hjälpa mot det mesta...natti natti, så hörs vi sen nån gång.

måndag 29 mars 2010

Kort uppdatering

Jag är jättesjuk. Fick fruktansvärda kramper i magen igår kväll som höll i sig i flera timmar och jag trodde allvarligt att jag skulle svimma av smärtan. Sprang på toa hela kvällen och natten, kräktes och diaréeade mig som aldrig förr.

Behöver knappt påpeka att det var vansinnigt svårt att ta ÄL-sprutan igår. Kunde knappt sitta eller stå upprätt...

Sambon har jobbat hemifrån hela morgonen för att stanna hemma hos mig. Jag har fått ner ett halvt glas vatten och två skedar yoghurt och nu ska jag försöka få ner en klunk juice hade jag tänkt. Tanken på mat som jag måste tugga ger mig kväljningar.

Väger 3 kilo mindre än i torsdags förra veckan när jag vägde mig på kliniken, och är vansinnigt svag...

Hoppas verkligen att jag får igen lite krafter under dagen. För äggen måste ju ut imorgon, oavsett hur jag mår. Fast det krampar i alla fall inte längre. Gör bara jätteont... :(

söndag 28 mars 2010

Sprutdag 9, IVF5

Sprutdag 5,6,7 och 8 förflöt ganska smärtfritt. Orgalutran gjorde som vanligt pissigt ont och igår tog jag den sista. Ikväll blir det Ovitrelle, ägglossningssprutan, exakt klockan 22.00 och sen är det sprutfritt. För det är nämligen så att det inte blir några progesteroninjektioner den här gången. Vi skippar det. De har inte tillfört alla fördelar de skulle så jag kan lika bra gå tillbaka till kladd-vagitorierna. Jippi...

Idag känner jag mig död i hela kroppen. Vill inget, orkar inget, känner inte ens för att göra sånt jag annars tycker är roligt. Ska tvinga iväg mig själv till nån blomsteraffär nu bara för att göra NÅGOT idag. Vill egentligen inte men är så trött på mig själv att jag inte står ut.

Tror gårdagens slöande tog kål på energin och nu måste jag jobba upp den igen...kan det förresten vara hormonerna som gör mig så här nere?

Dags att vakna.

lördag 27 mars 2010

Seglördag

Sambon drog på sig nån magsjuka igår. Han var väck halva kvällen och hela natten. Det blev soffan för mig eftersom vi inte hunnit göra i ordning något gästrum i huset än. Idag har han sovit större delen av dagen och jag har ställt in alla mina planer så att jag kan vara hemma och ta hand om honom.

Det är knäppt vad fort tiden går när man bara är hemma och gör ingenting. Jag har läst i fyra timmar, tagit en tupplur i två timmar, lagat mat och ätit i en timme och tittat på teve i en timme. Och nu är klockan redan 18 och sambon skulle mycket väl kunna sova resten av kvällen. Jag får väl läsa ut min bok eller nåt. Synd att vädret varit värdelöst idag annars hade jag i alla fall kunnat hänga ute i trädgården och rotat runt i rabatterna.

Men inomhus finns det inte så mycket att göra som inte väsnas. Vill ju inte väcka honom. Sömn är gött när man är sjuk. Ibland det enda som hjälper.

Det finns två tankar i mitt huvud just nu. Jag hoppas att han blir frisk till på tisdag och jag hoppas att han inte smittar mig med den här skiten. Kan inte livet vara lite lätt nån gång?

fredag 26 mars 2010

Ikväll








har vi haft 24-marathon. Vi är båda två vansinnigt betuttade i den här serien (tror det var 13 år sen jag använde uttrycket betuttad förresten. Det var på tiden att plocka fram detta underbara adjektiv), så vi har påbörjat en fin liten tradition där vi träffas med ett par vänner och ser igenom ett par avsnitt en kväll i månaden.

Men det är svårt att fokusera på tv:n när man vet att någon annan gått igenom ett helvete den här dagen. Jag är så arg och ledsen att jag egentligen skulle vilja slå sönder något. Jag vet, man ångrar sig alltid sen, men det är gott för själen för stunden.

Min fina bloggvän Åsa har idag varit med om något som jag bara tycker är så orättvist och sorgligt. Speciellt för någon som redan ligger ner, som redan krälar i den svarta sörja som man hittar i botten av IVF-träsket. Det känns nästan som ett skämt. Att det bara är på skoj alltihopa och att man snart vaknar ur den här drömmen och inser att det inte gått flera år med känslan att man bara står och stampar. Att det inte finns något som heter ofrivillig barnlöshet. Att alla som vill kan bli gravida och att det därför inte heller finns en massa sorgliga bloggar där alla lider med varandra. Men varje morgon, när man vaknar, får man en fet käftsmäll av verkligheten.

Herrens bebådelse

Fler som hade våffelfest igår? =)

Vi slog på stort och bjöd in 10 pers. Jag köpte 4 paket våffelsmet och trodde allt skulle gå åt men det blev hur mycket som helst över. Mättar våfflor mer än annan mat? De flesta orkade bara äta tre våfflor var. Inklusive jag själv. Och då hade jag inte ätit något annat till middag. Konstigt.

Vi hade 5 våffeljärn igång hela tiden och jäklar vad fort det gick att grädda! Inga mat-våfflor den här gången utan bara efterrättvarianter. Vaniljglass, grädde, hallonsylt, hjortronssylt, kiwi, mango och kondenserad mjölk.

Hur många av er våfflade igår också? Vad hade ni för tillbehör? Blev ni äckligt mätta? Berätta!

torsdag 25 mars 2010

Äggplocket förresten

blev inplanerat redan idag, efter bara en kontroll. Äggblåsorna såg fina ut och det fanns lagom många (som vanligt), och livmoderslemhinnan hade vuxit till sig väldigt mycket. Så ÄP blir på tisdag i nästa vecka.

Till och med Fredrik, läkaren på kliniken som jag annars brukar tycka inte är så trevlig, log och skojade så det förslog. För att vara han alltså. Nån faktura har vi inte fått än men det antar jag att de har koll på själva.

Försökte hämta ut Ovitrellesprutor här på det lokala apoteket, men de hade inga inne så jag har reserverat ett helt gäng i Lund som jag hämtar ut imorgon. Imorgon är det även dags för en sista akupunkturbehandling. Hoppas det har gjort susen.

Och hoppas som fan att all annan skit som händer oss just nu inte påverkar mitt psyke och stressar kroppen. Jag MÅSTE hålla mig lugn och ostressad under det här försöket, det bara är så! Job or no job...

Mål: Orka stå upprätt

Det är det som gäller för idag. Förra året varslades 13 personer uppdelat på två kontor. Då satt jag säkert.  Stämningen på kontoret var dock olidlig då detta kom sen en fullständig överraskning. Äckligt.

Idag varslades 50 personer.
På ett kontor.
Mitt...
Jag är nummer 49 i ordningen.

När man sitter i ivf-skiten tror man inte det kan bli mycket sämre. Men som jag skrev i det förra inlägget, så vet man aldrig. Idag blev jag varslad.

Men tror ni det slutar där förresten? För det kan nämligen bli sämre. Det är på gränsen till vansinnigt och jag är på gränsen till att bli det också. Vansinnig eller sinnesförvirrad. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta om jag ska vara helt ärlig.

Sambon, A som i Anders, jobbar på samma företag som det går så lysande för, samma jävla kontor, och är nummer 45 i ordningen. Idag blev vi varslade båda två.

Äggproduktionen

ska inspekteras idag. Klockan 9.10 ska vi vara på kliniken. Lugnaste innan-första-äggblåseundersöknings-dagen hittills. Vad gäller ivf:en i alla fall.

Däremot kom där ett trevligt litet mail om varsel på vårt kontor imorse. Det känns inte hälften så lugnt faktiskt. Möte angående varslet klockan 10 så det är knappt att vi hinner dit. Usch, fy fan. Det är så man mår dåligt i hela kroppen. Förra gången det varslades på företaget (drygt ett år sen) så fick berörda anställda ytterligare ett mail ungefär samtidigt där de kallades till möte. Jag slapp den gången och än så länge har jag inte fått något extramail. Men man vet aldrig...

onsdag 24 mars 2010

TE

I massiva mängder! Hjälper det mot halsont? Det ska jag göra en studie på resten av kvällen och hoppas att jag kan komma med några positiva men framförallt banbrytande resultat =)

Nu blir det film. Sen blir det spruta. Sen blir det pissespruta. Ni ivf:are vet vilken jag menar. Alla ni andra kan få föreställa er en tjock jävla nål som man trycker in i magfläsket, sprutar in nåt giftigt som gör obehagligt ont och svider satan i cirka en timme efteråt.

Ibland undrar jag om det inte finns en aning bly i det där giftet. Inte för att jag känner mig blyförgiftad eller så men för att det känns så förbaskat tungt där jag sprutat in hormonsubstansen. Som att magen drar mig ner mot golvet. En ytterst läbbig känsla kan jag meddela och jag ser inte fram emot den det minsta...

Ont i halsen

Det har jag fått nu. Sambon har varit lite förkyld ända sen han kom hem från snowboardsemestern, och nu har jag visst få ta över den del. Fast jag har alltid halsont i slutet av mina förkylningar så förhoppningsvis blir det här inte långvarigt.

Tog en svängom till Ica på lunchen och köpte panodil och Mucoangin men tycker inte det gjort nån nämnvärd skillnad.

Om det är någon som sitter på nåt riktigt bra tips på vad man kan göra åt halsont är jag idel öra! Annars är det väl bara att stå ut med skiten eftersom halsont inte går att 'bota', bara lindra.

Om jag nu måste vara lite sjuk under en ivf-behandling igen så föredrar jag att det är innan ET och ÄP än efter. Tror fortfarande att mina flera hundra nysningar per dag och att jag hackade bort en bit av fingret och nästan svimmade inte riktigt gynnade det stackars embryot.

tisdag 23 mars 2010

Lite väl desperata metoder

När man promotar sin barnklädesblogg hos ofrivilligt barnlösa som är mitt uppe i ett provrörsförsök.

Jag syftar på kommentaren som lämnades på mitt förra inlägg:
Hej! :)

Vilken härlig blogg du har, gillar den verkligen! Vill tipsa dig om min sida babyleggings.se , där jag säljer supersöta babyleggings till både tjejer och killar, klicka dig även in på babyboots.blogg.se , där jag säljer UGGS liknande boots till bebisar! :)

Rekommendera gärna sidan till dina nära och kära!

Kram Emma


Jag har sett exakt samma kommentar dyka upp på andras bloggar, så den var så klart inte direkt riktad till mig utan ett fett misstag. Men ändå. Man borde väl kolla vad det är för blogg man kommenterar på så att det inte blir konstigt??! Som det blev nu. Inte jätteroligt att bli tipsad om bebiskläder när man är i min situation och har längtat och desperat försökt att bli gravid i nästan två års tid. Då gör det fysiskt ont att gå in på såna här sidor.

Lämnade en kommentar på tjejens blogg men räknar inte med att den blir publicerad =)

Sprutdag 2, 3 och 4, IVF5

När jag inte längre kommer ihåg att blogga om varje sprutdag för sig är det nog dags att inse att det inte känns så märkvärdigt med sprutorna längre. För er stackare som också misslyckats fyra gånger, vid IVF 5 verkar hetsen släppa!

Igår var det så illa att jag klockan 23 kom på att jag borde tagit en spruta klockan 22. Ryckte lite på axlarna, tog sprutan en timme för sent, och gick och la mig. Det heter ju "ta sprutorna vid ungefär samma tid varje kväll" och de första gångerna har jag ju följt det slaviskt och nästan gått under ifall jag diffat på 5 min.

Symptomen är de samma varje gång, mer eller mindre i alla fall. Och så här i början av sprutperioden märker jag knappt av något alls. Det molar lite och jag är trött. Lite.

Var på akupunktur idag. Skulle egentligen åkt dit igår men mitt i ett nervöst sammanbrott är det svårt att komma ihåg att akupunkturtiden flyttats femtielva gånger och landat på 15:30 istället för 17:00. Det kändes asbra i alla fall och jag ska dit imorgon igen och på fredag. Det enda som inte känns fullt så asbra är priset, men hjälper det oss att få det där plusset så rör det mig inte i ryggen. Det är bara så jäkla omänskligt att inte veta...

400 kostar det per behandling förresten, för er som fått upp ögonen för akupunktur. Ja, jag vet, det är sjukt. Det är inte speciellt skönt under tiden utan mest vansinnigt tråkigt. De kunde i alla fall slängt in en nackmassage för det priset.

Hej hej, det är jag som är Joanna

och med de orden tar jag steget ut från hemligheten och in i verkligheten.












Jag tycker alltid det är lika spännande när man får se ett ansikte bakom alla orden och antagligen är det inte alls så här många av er föreställt sig att jag ser ut. Inget att göra åt den saken dock =)

I och med att jag skalar bort en rejäl chunk av min anonymitet vill jag bara påpeka för er som känner mig sen innan och läser det här att bara för att jag har ett foto på min blogg betyder inte det att jag vill att ni basunerar ut min bloggadress till alla ni känner.Jag är inte redo att mitt senare livs historia sprider sig som en löpeld. Inte än.

Jag har länge funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra. Fortsätta vara anonym och på det sättet kunna skriva PRECIS vad jag vill, känner och tycker. Eller smälla upp ett foto, stå för den jag är och bli lite begränsad i bloggandet.

Men eftersom jag inte alls gillade tanken på att bli begränsad så jag tänker dra till med en riktig fuling här. Det går ju inte att konstatera annat än att den här bloggen faktiskt är min och ingen annans. Det är en plats där jag skriver om allt jag känner för att dela med mig av, utan en massa fluff och inlindande trams och oftast innan jag egentligen hunnit bearbeta det jag tänker på.

Jag skriver inte för att hänga ut eller såra någon utan skriver för att lättare kunna orka med allt som är jobbigt omkring mig. Istället för snordyr terapi skulle man kunna säga. Jag brukar säga lite på skoj när folk frågar mig hur jag mår och om jag har nån att prata med, att jag har ett trettiotal minipsykologer som hjälper mig igenom livet =) (alla ni här på bloggen alltså ;))

Så, med en liten brasklapp inför framtida, kanske för vissa lite väl ärliga inlägg, vill jag säga att jag tänker fortsätta skriva ohämmat, stå för det och betala priset det kostar, men samtidigt håva in allt det fantastiska det för med sig.

Jag lever...

Även om det känns som att jag trillat av jorden när jag inte bloggat på en hel dag. Sjukt, men så är det och jag tror inte jag är ensam om att vara så förbaskat beroende av bloggen, men kanske vågar ingen annan erkänna detsamma? =)

Igår var en tuff jäkla skitdag. Delar av den i alla fall. Det var riktigt bra i början och riktigt bra i slutet, men i mitten blev det bara en skitig sörja av alltihopa.

Det blev fullständig mis-match när A mentalt skulle hinna ikapp mig angående allt som hänt de senaste dagarna. Jag har smält som en tok i 10 dagar så inte fan kan jag förvänta mig att vi är på samma bana efter bara en dag. Ska jag vara helt ärlig, så kom sanningen ikapp mig också igår. Igen.

Men nu är vi på banan igen, båda två, och det känns riktigt najs.

Inte så jäkla tydligt inlägg det här inser jag. Men eftersom jag har för avsikt att inte abdikera från bloggen idag som jag gjorde igår så kommer det fler inlägg, som förhoppningsvis är av intresse.

söndag 21 mars 2010

Frågestund

Jag fick en intressant fråga för några dagar sen som rört till det ordentligt i huvudknoppen och nu tänkte jag ge mig på att försöka svara.

'Om du blir gravid, kan du tänka dig att blogga oanonymt då?'

Just den här tanken har jag nog inte haft. Eller, jag har inte orkat fokusera så mycket på det eftersom bilden av mig som gravid förflyttat sig längre och länge bort från min fantasi. Jag har inte velat tänka på någonting alls som skulle inträffa efter att jag fått se det där plusset. Allting efteråt har nämligen bara blivit suddigt. Plusset är ungefär så långt mina ögon nått, så långt mina tankar burit mig, så långt mitt hjärta orkat kämpa. Men om jag nu tvingar mig själv att tänka efter så är svaret hur enkelt som helst. 'Otvivelaktigt!' Jag hade kanske väntat till efter vecka 12. Bara för att ha någon form av garanti att backa upp beslutet. Men jag hade definitivt velat berätta för er vem jag är.

Ska jag vara helt ärligt har jag på sistone lekt med tanken att börja blogga oanonymt helt och hållet. Ända sen vi blev indragna i ivf-världen har vi försökt att hålla den hemlig. Det är något som vi behövt för att orka med helvetet. Bara några enstaka i vår närhet har vetat om det. Kanske har andra räknat ut vad det är som händer, det kan jag inte svara på. Men jag tror inte det.

I mitt förra inlägg pratade jag mycket om hur jag börjat anamma det här livet, hur det går på rutin och är en så pass 'normal' del av vår livsstil att det nog kommer kännas konstigt när vi inte håller på det längre. Så långt har det gått. Och då börjar tanken på att så många av våra vänner fortfarande inte vet, fortfarande inte har nån aning, kännas riktigt besynnerlig. Det känns fel att hålla det hemligt. Både för att det ser ut som att vi skäms för det här genom att inte berätta, och den bilden vill jag verkligen inte måla upp för någon. Vi skäms inte. Vi har inte gjort något fel. Vi behövde bara lite tid för oss själva. Att smälta den här verkligheten. Att vänja oss.

Men det känns även konstigt att våra nära vänner inte känner till den här verkligheten. Detta något, som är så otroligt stort för oss. Att de inte fått chansen att vara delaktiga, att finnas där för oss och vara allt en vän ska vara. JAG hade velat att mina vänner berättade sånt här för mig.

Vet ni vad? Jag tror jag står vid ett vägskäl nu. Jag tror det är dags att välja.

lördag 20 mars 2010

Sprutdag1, IVF5

När vi satte igång med vår första ivf-behandling minns jag att jag redan då var orolig över att inte lyckas på de tre första försöken.

'Tänk om vi misslyckas med alla tre?' sa jag till A. Han svarade med 'det kommer vi inte göra'. Han var så säker, så lugn. Men inte jag. Jag var livrädd. Men trots det lyckades han smitta av sig lite på mig och jag slappnade av en smula. Det var nog bra för mig då, men jag önskar att jag inte hade varit den som nu kan säga 'I told you so...'.

Och nu är jag alltså här, på sprutdag 1 igen, för femte gången. Läste varken den lilla instruktionsboken för Gonal-f som vi fick på kliniken den första gången vi var där, eller bipacksedel idag. Nu går allt på rutin. Ivf är ju en del av våra liv nu. På riktigt. Och det skrämmer mig lite när jag inser att jag har vant mig. Det är inte läskigt längre, inte konstigt. Det är knappt omständligt. Inte värre än att gå på toa. Jag har insett att mitt liv, våra liv, kommer att se ut så här ett tag till. Kanske ett bra tag framöver.

Det finns fortfarande dagar då jag är så bitter att jag inte vill tro på den här trasiga versionen av en sanning. Men större delen av tiden är jag på gränsen att acceptera att det är så. Det skrämmer mig också.

Jag tror egentligen det är bra att jag lägger mindre energi på att vara arg på att livet är orättvist. Tror jag mår så jäkla mycket bättre av det och kanske är det just det som saknats? Samtidigt känns det lite som att jag gett upp. Att jag kanske inte kämpar lika bra nu när jag inte är lika arg längre. Att jag genom att acceptera livet, som ett bra tag har räckt fingret åt oss och inte räcka femtielva fingrar tillbaka utan mest rycka på axlarna och säga 'Been there, done that. Har du inget nytt att komma med?', visar att jag är ok med det? Fastän jag innerst inne inte alls tycker det är ok. Det är så långt från ok man kan komma. Det är rent åt HELVETE. Äsch, jag snurrar in mig själv i mina filosofiska och psykologiska utsvävningar nu igen. Jag har aldrig varit bra på filosofi. I skolan tyckte jag mest det var en massa bullshit. Psykologi tyckte jag var kul, när det var på låtsas. Kanske är det nålarna som spökar? Har akupunktören gjort att bitterjoanna tagit semester? Eller så är det vinet som gör mig gott...

Sprutdag 1 är det oavsett om jag tycker filosofi mest är en massa dravel eller inte.

Och den första dosen gick lös på 225 IE den här gången.

Infertilitet som förs vidare?

Jag som inte ens är gravid än lyckas ändå oroa mig över det som skrivs i den här artikeln. (Fru Barnlös bloggade om den för nån månad sen, men jag är fortfarande lite fast i den...) Någon annan som läst den? Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara större risk att provrörsbarn får med sig de kassa fertilitetsgenerna än om man lyckas bli gravid på naturlig väg när man är ofrivilligt barnlös och har kassa fertilitetsgener.

Eller har jag missuppfattat budskapet?

Det var visst speciellt riskabelt när man gör ICSI...men det känns ju som att det borde vara tvärtom när man väljer ut de bästa spermierna att befrukta äggen med. Men man gör ju iofs bara ISCI när spermierna är av sån kvalitet att de inte lämpar sig för vanlig IVF. Men man består ju till 100% av sina föräldrars dna så det är ju inte så konstigt att man ärver det mesta från dem också.

Sen fattar jag inte riktigt varför den manliga infertiliten så lätt kan föras vidare, men inte den kvinnliga. Den nämns inte alls i artikeln. Om en kvinna är den som har fertilitetsproblem, och hon föder en dotter, är hon då helt fri från de dåliga fertilitetsgenerna?

I vårt fall så har inga av våra föräldrar, eller deras föräldrar (och så vidare) haft infertilitetsproblem. Det borde ju betyda att om infertilitetsproblem kan uppstå så lätt, så borde de också kunna försvinna lika lätt.

Och om infertiliteten beror på yttre faktorer och inte DNA då. Det säger man inget om i artikeln. Istället så skrämmer man upp folk med att säga att de som gör IVF och ICSI sätter barn till världen med kass dna. Trevligt...

Jaja, ni kan ju läsa artikeln om ni vill. Skriv gärna vad ni tycker, jag vill höra! =)

fredag 19 mars 2010

Då sätter vi igång för femte gången


Jag kan knappt tro det, har inte fattat det än. IVF5...alltså nummer fem i ordningen. Halvvägs till tio. Start imorgon.

Det är vår femte behandling på tio månader. Det betyder att vi gjort i snitt en behandling varannan månad och det är ungefär precis så det har varit också. Hur orkar man? Hur orkar VI? Hur orkar JAG?

Jag har aldrig ens försökt formulera ett svar till den frågan. Det känns för abstrakt. Eller så finns det för många svar. Är det för att vi så gärna vill bli föräldrar? För att vi så gärna vill ge våra föräldrar barnbarn? För att vi vill uppfylla en länge efterlängtad dröm? Säkerligen alla dessa och hundra anledningar till...

Vi har, precis som alla andra, så stora planer och mål i våra liv och skulle vi ge upp så kommer de där målen att försvinna. Och det skrämmer mig något så oerhört, så fort jag ser våra drömmar förflytta sig längre och längre bort från vår verklighet. Ger vi upp uppfyller vi inte kriterierna längre. Våra drömmar om en familj och barn skulle inte få vara våra längre. Därför kör vi på av bara farten. Alternativet finns inte på kartan.

Funkade det inte? Då kör vi igen. Och igen. Och igen...

Filmtips!

Igår var jag på bio med min goda vän E. Vi såg 'Remember Me', en film som jag inte visste mycket mer om än från trailern jag sett en gång och nån plansch på stan. Och det händer alldeles för sällan att man går och ser en film som man knappt vet något om. Man går dit helt utan förväntningar och visst, det kan visa sig att filmen är kolossalt dålig, det är det man har att förlora på det. Tiden man aldrig får igen som man slösat på en film som smakar apa.

MEN! Gå och se den här filmen och bli överraskade. Jag och E diskuterade den mycket ingående till en kopp te respektive kaffe på en bar igår kväll (mmm, bartendern tittade konstigt på oss, ALLA andra på stället drack öl eller vin....)

Jag kunde inte heller låta bli att tänka på den på vägen hem från Lund. Även idag ägnat den flera tankar och det händer ärligt talat inte så ofta att jag berörs så mycket och så äkta av en film.

Nu inser jag iofs att jag förstör en del av charmen som jag så mycket uppskattade, genom att inte få höra från någon vad de tyckte om filmen, hur bra den är osv osv. Så strunta i vad jag tyckte om filmen! Gå dit i tron om att den är skitkass rentav. Och upplev något stort.

Om att röra runt i grytan

Det trillar fortfarande in kommentarer på mitt dumhetsinlägg =).

En del av mig tycker det är lite störigt när andra människor skriver en massa märkliga saker och påstår att jag tycker si eller så, saker som inte har någon som helst verklighetsanknytning.

En annan del av mig dock, tycker det är lite kul och underhållande att folk faktiskt blir provocerade att käfta tillbaka utan att jag så mycket som anstränger mig. Jag skriver ju mest av mig lite för att få lite perspektiv och för att rensa huvudet på väldigt många tankar. Men eftersom jag alltid har välkomnat feedback, åsikter och diskussioner säger jag bara - BRING IT ON!

Oftast bryr jag mig inte så mycket utan accepterar att människor inte alls förstår vad jag pratar om. Då brukar jag försöka förklara lite bättre, lite tydligare, på ett vänligt sätt.

Men jag känner att ju fler kommentarer jag kommer att få i framtiden från människor som inte riktigt förstår (och som uppenbarligen inte ens vill förstå för då hade de inte bara skrivit en massa strunt) så kommer min ödmjuka sida att ta en hel del stryk och Joanna-fasaden kommer att behöva härdas rejält.

Så ni kan redan nu göra er förberedda på att jag ibland kommer att plocka fram den lite mer ärliga och inte fullt så ödmjuka sidan för att palla trycket. 

Men bli inte rädda och förskräckta när det händer, för det är fortfarande bara jag =)

torsdag 18 mars 2010

YES!

Äntligen tanten, du har varit väntad! Nu är det visserligen kväll...räknas imorgon som dag 2 då? Någon som vet? Mensen kommer annars alltid på morgon/middag hos mig.

Kanske får ringa kliniken och rådfråga imorgon?

Men men, oavsett så börjar jag med sprutorna imorgon eller på lördag! ÄNTLIGEN =)

Fikade med min vän läkaren innan idag och hon trodde absolut att det kunde vara omställningen från resan, jetlaggen och allt det där som påverkade kroppen så att mensen blev försenad. Och vips så dök den upp.

Så nu börjar det bli dags för er tjejer att hålla tummarna igen!

Var är den förplåstrade mensen?!

Nu blir jag lite stressad, och det är ju just precis det jag borde undvika...för det här femte försöket ska bli mitt mest stresslösa av dem alla! Det är planen i alla fall.

Men om mensen inte dyker upp så är jag inte i närheten av ett femte försök! Så var är den?

Jag har givetvis tagit otaliga grav-tester redan och alla visar samma jävla sak. Feta minus dag efter dag, så gravid är jag inte. Jag hade ÄL under semester för jag tog med mig äl-tester till thailand och det blev glad gubbe den 3e och 4e mars. De traditionella rosa-bruna flytningarna kom 6-7 dagar senare, alltså kring den 10e och 11e mars. Idag är det den 18e mars och 14-15 dagar efter ÄL. Och min mens som alltid kommer 10 dagar efter ÄL. Jag fattar inte varför kroppen jävlas med mig just nu, när jag har massa akupunkturbehandlingar inplanerade, sprutor inköpta och är fullkomligt redo! (Det blev väldigt många datum nu märkte jag, säkert luddigt skrivet och svårt att förstå så skit samma...)

Dessutom ringde kliniken tidigare idag och var också stressade över att jag inte börjat med sprutorna än. Och så fick jag ett nytt schema eftersom påsken är på väg mot vårt håll. Får jag mensen på fredag eller lördag ska jag börja spruta på dag 2 med dos 225. Får jag mens på söndag ska jag börja spruta på söndag med dos 225. Får jag mens på måndag, ska jag börja spruta på dag 3 med dos 150, osv osv....

För min del får mensen gärna komma igår så jag kan börja med sprutorna idag =)

Men vad tror ni? Är den bara sen? Eller kan jag ha fått med mig några konstiga bacilusker från Thailand som skrämt bort min mens?

onsdag 17 mars 2010

Dumhet

För hur kan man annars förklara det jag tänker berätta för er nu? Jag tänkte nämligen att börja kräka av mig av den värsta biten. Den andra grejen är bara en petitess och mer av en frågeställning som jag hoppas att ni kan hjälpa mig igenom lite senare.

Men det här alltså...håll i hatten tjejer. Vet i ärlighetens namn inte om det bara rör sig om dumhet. För om hon så mycket som anade att hon skulle såra mig, så var det bara taskigt. Jag vill verkligen tro att det bara rör sig om ren taktlöshet, men jag är både arg och besviken och vet varken ut eller in. Jag har så svårt att tänka mig att någon kan vara SÅ klantig.

Nu ska jag inte hålla er på halster längre, så här kommer hela historien:

På semestern, med tre härliga dagar kvar fullspäckade med utflykter, ringer A's brors tjej, dvs min svågers tjej. Hon har vetat sen förra sommaren och vårt då andra ivf-försök hur situationen ser ut för oss. Hur mycket vi kämpar och lider och hur vansinnigt det tär på krafterna. Hon har också visat en hel del intresse, ställt frågor om behandlingarna, frågat hur jag mår och har helt enkelt verkat bry sig.

Hon ringde i alla fall, och jag började omedelbart berätta att jag till slut hade hittat de där byxorna som hon ville att jag skulle köpa till henne och jag var så stolt för jag hade letat i över 50 butiker. Trodde det var därför hon ringde, för att påminna mig om byxorna....

ISTÄLLET, så ringde hon, under min semester på andra sidan jorden, för att berätta att hon är GRAVID!!! ( de har 'försökt' i 6 månader ungefär, inte speciellt aktivt utan med mentaliteten blir det nåt så blir det, och nu senaste månaden första gången med äl-stickor. Lätt som en plätt var det för dem alltså...)

Men är det normalt? Kan någon snälla förklara för mig hur man ens kan komma att tänka tanken att göra som hon gjorde?!

Jag sa till henne direkt att jag inte förstod varför hon kände sig tvungen att ringa och berätta det för mig när jag är på semester i Thailand. Hon svarade att vi ju hade kommit överens om att hon skulle berätta tidigt för mig ifall hon blev gravid. Och visst, det ville jag fortfarande att hon skulle göra, men vad trodde hon egentligen? Att jag skulle hålla det emot henne att hon väntade några dagar med att berätta så att jag fick ha min semester i fred? Varför skulle jag vilja få de nyheterna just då?! Hur tänkte hon egentligen? Vem gör något sånt?!

Så där sitter jag, på min semester i Thailand, och har ingenstans att ta vägen! Jag vill inte berätta för mamma och förstöra hennes semester också för då hade de sista dagarna bara handlat om hur dåligt jag mår. Jag hade ingen att prata med. Sms:ade visserligen frenetiskt med några nära vänner (utan dem hade jag nog gått sönder), men i en sån situation behöver man träffas, kräka av sig ordentligt och få minst 100 kramar. Jag ville inte ringa A och förstöra hans kommande semester också. Inte för att han hade brytt sig hälften så mycket som jag att svägerskan är gravid, men jag vet att han hade blivit jätteledsen att höra om hur dåligt jag mår och hur illa hon betett sig mot mig.

Jag var inte hemma, i min trygga miljö, där jag hade kunnat krypa ner i sängen och gråta lite. Mysa ner mig i soffan och se en film. Träffa någon kompis och få det stödet jag behövde.

Jag var på en snordyr semester, med min mamma, och vi båda behövde den för att slappna av, ta det lugnt, samla krafterna. För mig var det framför allt ett tillfälle att slippa behöva tänka på ivf:er, barn och graviditeter. Ett ställe där det bara handlade om att njuta och ta hand om sig själv.

Istället fick jag under de sista dagarna lägga på ett fett smile och låtsas att allt var bra. Mamma och jag umgicks med några tjejer vi lärt känna på hotellet och då kunde jag ju inte gräva ner mig i sanden varje kväll. Jag fick helt enkelt låtsas och det tärde nåt så oerhört på krafterna...när vi var ute och åt middag på restauranger fick jag smita iväg på toa för att få en stund för mig själv och gråta ut lite. Samma kväll jag fick de glada nyheterna låste jag in mig på badrummet medan mamma gått över till tjejernas hotellrum. Där i badrummet storgrät jag. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag visste inte vad jag skulle göra med informationen jag precis fått, hur jag skulle hantera den. För första gången i mitt liv satt jag på ett kallt toagolv och hyperventilerade och jag var flera hundra kilometer hemifrån...

Det kanske låter överdrivet, det kanske låter fånigt, men för mig var det stort och tufft. Dels att få reda på det under de här omständigheterna och dels att samtidigt behöva acceptera att vi inte kommer att vara först med att ge A's föräldrar ett barnbarn. Något som vi drömt om så länge.

Så nu kämpar jag med att ge semestern den plats den förtjänade och den bild jag behöver att den har för mig. Inte bilden av 'semestern då svågerns tjej bestämde sig för att berätta för mig att hon är gravid', utan istället ' semestern då jag hade det supermysigt med mamma, tog hand om mig själv och fyllde på energireserverna'. Jag förtjänar den senare...jag gör verkligen det. Och jag tänker fan inte låta henne ta det ifrån mig. Dumma människa...

tisdag 16 mars 2010

Andra veckan i Thailand

Återigen handlar det här inlägget mest om att jag visar bilder på allt härligt vi var med om på semestern. Tyvärr var jag faktiskt med om två jobbiga saker också, den ena mycket värre än den andra, men de vill jag försöka skilja från själva semesterbiten. Kommer givetvis i senare inlägg, för jag MÅSTE få skriva av mig skiten...













Utsikten från huvudgatan i Ao Nang när vi satt och åt lunch. Fantastiskt coola palmer! Kan man ha en sån i trädgården här hemma? Då måste man väl ta in den under vintern antar jag...













Den här coola utsikten hade vi från balkongen =) Hotellet i sig var inte hälften så häftigt som det förra men helt ok och låg mitt i stan så det var nära till allt.













Railey beach. Hit åkte vi med longtail-båt från hamnen i Ao Nang. Jag har ju varit i Ao Nang förr så det var bara för Mamma att hänga på, vilket hon verkade tycka var riktigt skönt.













Phra Nang, som ligger vägg i vägg med Railey (fast med stora klippor emellan) var vansinnigt mycket mer turistig än när jag var där senast. Nu kunde man ju köpa massor med mat och dryck. För några år sen fick man ha med sig matsäck. Till höger i bilden ser man longtailbåtarna som man åkte med för att komma hit.













Här är vi ute på utflykt med en snorkelbåt. Ön heter Bamboo Island och är en del av Phi-phi-öarna. Visst ser det idylliskt ut?













Chicken Island, en ö som ligger en bit från Ao Nang. Inte så jättemånga som åker hit så man får lite lugn och ro under dagen. Tur det finns skugga under träden för värmen var vansinnig!













Såna här krabater såg man lite varstans. Himla söta men luriga små rackare. På Chicken Island var det en apa som lyckades roffa åt sig någons ryggsäck och åt upp all mat som fanns därinne. Turligt nog lämnade han ryggsäcken sen.













Speedbåten till vänster åkte vi på en utflykt med. Sitt aldrig längst fram i en speedboat för i helvete!! Fy fan vad ont det gjorde att studsa upp och ner sådär. Var rädd att ryggraden skulle gå av på mitten.













Phi phi lei, här spelades filmen 'The Beach' in. Kolla in vattnet!!! =)













Lunch på en annan av Phi-phi-öarna, Phi phi Don med en utsikt som slår det mesta. Det här får bli det sista fotot för jag tror ärligt talat att ni inte orkar mera :)

Första veckan i Thailand

Var vi på en strand på Phuket som heter Nai Yang. Vi bodde på ett riktigt lyxhotell och bara slappade hela dagarna. Trots att vi låg i skuggan större delen av tiden lyckades vi ändå bli röda som rödbetor flera dagar i rad.
























Här är två bilder av stranden vi slappade på. Vi åt lunch och middag här nere också så det kändes lite som att man bodde på stranden :)













Mmmm, vårrullar!!! En av de många rätterna jag glupskt stoppade i mig under semestern.













Och en sån här söt liten ask med vattenmelon fick vi varje dag på stranden. Ska det vara lyxhotell så ska det vara gratis vattenmelon i små palmbladsskålar.













En av poolerna vid hotellet. Vi var mest vid havet dock och på kvällarna, när vi var på väg hem från stranden tog vi alltid en avstickare till en av de andra poolerna, där barn under 14 år inte fick vistas (TACK!!!)













Den barnfria poolen och mina ben som alltså inte längre är anonyma :)
















Vår jättemysiga balkong! Här ute satt jag flera kvällar i rad och läste, drack vin och åt cashewnötter. Fick några myggbett tyvärr trots att jag sprayat mig med nåt jätteäckligt som jag köpt i den lokala lilla marketen. Klibb klibb...













Och sist men inte minst (jäkligt fånigt uttryck egentligen...varför måste man poängtera att det inte är minst bara för att det är sist?) utsikten från frukostbordet. Blir inte mycket mysigare än så här.

måndag 15 mars 2010

Jag överlevde!!!

Och det gjorde inte ont alls! Klart, det kändes lite grann, men bara vissa nålar och bara en liten stund. Och jag blev så himla avslappnad. Han är så skön att prata med och är jätteduktig på att förklara och svara på frågor. Det är ju precis så läkare borde bete sig också.

Vi pratade om var han satte nålarna, vad han fokuserade på att balansera i kroppen. Det var mycket lugnande punkter och några som ska främja fertiliteten, stärka livmoderslemhinnan osv. Han ville inte sätta nålar som har med fertilitet att göra efter ET eftersom det kan göra att ägget stöts bort. Samma sak gällde örter, han tyckte att det kändes för riskabelt. Istället sätter han nålar för att gynna fertiliteten fram till 3 dagar innan ET och sen efteråt bara för att lugna ner mig och ta bort stressen.

Ska tillbaka på onsdag för behandling nummer 2. Hoppas verkligen att jag börjar med sprutorna imorgon.

Det jag är lite nervös över är att han sa att man känner av nålarna mer efter ett par gånger och att det kan kännas mer (alltså göra lite ont). Men jag hoppas att det inte blir så illa som tidigare.

Som avslutning vill jag bara säga 'YES!'. Fan vad stolt jag känner mig att jag fortsatte kämpa med akupunkturen! Nu jäklar får det fantamej funka!!!

Akupunktur - the sequel

Jo, det stämmer. Jag ger mig in i det här ännu en gång. Men fan vad man kämpar och utsätter sin kropp och sitt sinne för en massa helvete bara för att en dag få bli mamma. Nu känns inte det så 'bara' för mig, så jag gör det. En gång till.

Innan jag åkte på semester tog jag kontakt med Anders i Eslöv, som jag var på akupunktur hos för ett år sen. Honom har jag trivts bäst hos och väljer nu att åka 'HELA' vägen till Eslöv på behandlingar. Första går av stapeln idag och jag är skitnervös. Vill inte att det ska göra så sabla ont igen! Men han är snäll och förstår min situation precis och lovade att han skulle ta det väldigt försiktigt. De andra jag har varit hos har inte kunnat svenska så bra och inte alls anpassat behandlingen efter mig som person.

Det blir antagligen 6 behandlingar under loppet av de närmsta två veckorna. Får så klart känna efter hur det känns efter idag.

När jag var hos honom för ett år sen hade jag precis haft ÄL och veckorna efter är då jag misstänkte att jag fått missfall. Jag säger 'misstänkte' för jag har börjat undra så här i efterhand. Inbilla mig att jag kanske aldrig var gravid, för det känns som att det passar bättre ihop med att vi inte blir gravida nu. Att det helt enkelt inte funkar för oss. Alls. Varför skulle det annars inte funka på FYRA ivf:er om vi mirakulöst lyckades på egen hand för ett år sen?

I alla fall, så tror jag att det han gjorde med sina nålar påverkade min kropp i alla fall, på ett positivt sätt. Därför vill jag ge allt nu och med ett schema på 3 behandlingar i veckan så hoppas jag att det ska kännas som att jag gör allt som finns i min makt och då kanske jag kan slappna av ytterligare.

Klockan 17 ska jag vara där i alla fall. Återkommer självfallet med en rapport och räknar med att det kommer kännas tusen gånger bättre än förra och förrförra akupunkturen. Här ska det tänkas positivt!!!

IVF5

Beräknas börja imorgon eller på onsdag. Har fått schema och lite nya recept hemskickade och jag såg ju till att bunkra upp med det mesta redan innan jag reste ifall jag skulle behöva börja med sprutorna omedelbums. Hade ÄL under resan så det hanns inte med ett naturligt försök ändå. Simmarna kan visserligen klara sig i upp till 5 dagar men då var det i så fall verkligen på håret. Men eftersom jag redan fått mina färgade flytningar så vet jag ju att mensen är på g. Den får gärna komma idag.

Det blir alltså sprutor på direkten den här gången, börjar på dosen 225 från självaste början (det har jag inte gjort under de tidigare korta behandlingarna). Sen efter ET blir det östrogentillskott, progesterontillskott och Ovitrelle varannan dag för att boosta kroppens egna östrogen och progesterontillverkning. Får vi fram två fina embryon så sätts två tillbaka, med AHA utfört på båda.

Det var den infon. Fler inlägg är på väg! :)

Heeellooooo Sweden!

Det verkar som att det där vårvädret som jag beställt till min hemkost faktiskt har behagat att dyka upp. Härligt!

Kom hem igår eftermiddags, åkte och handlade sjuka mängder mat (Handla aldrig när du är hungrig-mentaliteten sket jag fullständigt i). Åt ungefär en tiondel av det jag handlade och däckade i soffan. Gick upp och la mig i sängen klockan 23 och sov sammanlagt i 11 timmar.

Idag är jag tillbaka på jobbet, lite lagom jetlaggad. Tror jag i alla fall. Hela kontoret gungar känns det som och jag är lite halvt förvirrad hela tiden. Men ganska utvilad i alla fall.

Jag har massor att berätta, massor av bloggar att läsa och en jäkla massa foton att tråka ut er med. Hoppas hinna med en del idag då jag ändå inte har så mycket jobb att göra.

lördag 6 mars 2010

Joanna sager hej...

...fran andra sidan jordklotet. Sitter vid en mac pa hotellet och har ingen mojlighet att fora over nagra foton. Men jag kommer att trotta ut er med dem sen, det kan jag lova.

Jag har det otroligt skont, solar, badar, ater gott och dricker annu godare. Har forbjudit mig sjalv att blogga under semestern, men nu kunde jag inte halla mig langre. Behovde i alla fall checka laget. Jag hinner inte alls kommentera hos nagon for det skulle tagit halva natten. Men jag har en massa inlagg att ta mig igenom och jaklar vad manga kommentarer jag ligger back. Kanns lite som ett andra liv man lever, har pa bloggen.

Jag kommer pa mig sjalv att tanka "Undrar hur det gar for alla i bloggvarlden?". Sa tills jag ar hemma igen vill jag bara saga STORT GRATTIS till er som plussat. Maste kannas underbart att fa slappa allt vad barnloshet heter. Se till att njuta nu for alla oss andra ocksa!

Och till de som det inte gatt lika bra for, tror jag inga ord fran mig kommer att gora nan skillnad. Just nu ar livet skit, allt ar orattvist, man hatar ungefar allt och alla och vill bara vara for sig sjalv. Hoppas att ni tar hand om varandra, laddar batterierna och kommer igen med nya tag. Jag kommer ocksa att finnas dar pa den langa vagen till ett litet mirakel, sa ni ar inte ensamma.

Nasta inlagg kommer antagligen nar jag ar hemma igen. Jag ska i alla fall forsoka att halla mig borta fran bloggen, for mitt eget basta (eller nat...). Njuta av semestern sa lange jag har den i alla fall och inte tanka pa nagat annat an mig sjalv och min energi. IVF:en i sig ar svarare att inte tanka pa, har med mig en bok som handlar om barnloshet, ivf, aborter och en massa annat dumt. Forstar inte varfor jag har med mig den, men den ar himla bra tyvarr...hamnade i en typiskt dalig diskussion med mamma igar dessutom om adoption bland annat. Jag var dur och hon blev ledsen och hela kvallen imploderade kandes det som. Men vi pratade ut lite mer, grat nagra tarar och nu ar det nog bra...na, for fasen. Jag skulle ju inte blogga mer. Det ar precis som att det finns en magisk kraft som gor att mina fingrar skriver av sig sjalva sa fort jag narmar mig bloggen. Det ar som en sjukdom :)

Nu far det racka. Nytt inlagg om cirka en vecka. Nu ska jag dricka vitt vin pa balkongen, ata cashewnotter, mala naglarna, lasa min bok och ta pa flera liter med after-sun-aloe-vera.

STOR KRAM till er alla i min lilla bloggvarld.