No face to face

Men det var farligt nära.

När klockan var 11:40 så var jag på väg uppför trappan till kliniken för att ge dem århundradets utskällning. Och just då så ringer de! När jag är ungefär 40 steg från deras dörr.

Jag gick aldrig upp utan lyssnade på vad de hade att säga i luren istället. Träff med läkaren på tisdag i nästa vecka och intyget är postat. Ursäkten var att de inte riktigt visste varför jag skulle ha det där intyget och varför jag skulle få de där lediga dagarna. 'Inte mitt problem' ville jag säga, men jag orkade inte. Mitt intyg är på väg och mitt möte är inbokat, mer behöver jag inte. Det där lilla är allt jag har velat ha i flera veckor nu...att det skulle vara så svårt.

Bitterheten började dö ut på vägen tillbaka till jobbet och just nu är jag mest utmattad. Skönt att tjatandet är över men det här har jag verkligen fått men av. Stämningen på kliniken var en av de få saker som fick mig att bli bättre till mods och nu har de tagit det ifrån mig också. Borde jag byta klinik nu? Någon av er andra som bytt? Hur gör man? Och vad gör man om man har kvar ägg i frysen?

Fundersam...