Jag bad om det...

att få mer att göra på jobbet alltså. Men det här är ju löjligt. Jag har så mycket att fixa med att jag håller på att tappa greppet. Jag har 3 To-do-listor på datorn som bara blir längre och längre, fler människor som lämpar över grejer på mig och tiden bara rinner iväg.

Om det var det här jag önskade mig så är jag ju fullständigt nuts! Vad tänkte jag på egentligen? 'Jag har tråkigt, ge mig mer att göra...' Där fick jag mig allt.

Och visst, det kan tyckas konstigt att jag lägger ner mina dyrbara minuter på att skriva ett blogginlägg, men jag måste bara rensa huvudet lite.

Stress på stress med lite mer stress

Så ser mitt liv ut just nu. Vansinnigt mycket att göra på jobb, och ännu mer att göra privat. Huset är vårt nu och det är tid att köra dit lite grejer varje dag för att göra det "vårt". Lite inrednings-revirpinkeri. Det kändes nämligen inte alls som vårt när vi var där och tittade i lördags natt. Det kändes så lite som vårt att jag fick lite ångest.

Men nu är det bättre. Med vår fina lilla lampa i fönsterkarmen i köket och lite gardiner i fönstret och en fikus i vasken. Då kan vilket kök som helst kännas hemtrevligt. =)

Inget internet har jag heller längre. Bara på jobbet. Vi ska flytta med vårt abonnemang till huset och då måste vi koppla bort det från lägenheten. Trots att vi inte kommer få internettet inkopplat i huset förrän om några veckor för så lång tid tar det visst...pffft!

Idag har jag femhundraelva möten på jobbet, fyrtiosju mail att skicka och åttiotvå saker att hinna få gjort på jobbet idag innan jag kan gå hem med gott samvete. Sen vill jag ju ta minst en tur till huset idag och bona lite till. Sambon ligger hemma och är sjuk, fruktansvärt dålig tajming, men är man sjuk så är man. Mest synd om honom ju för jag vet att han också mest av allt bara vill göra det fint i vårt nya hem.

Nu ska jag stressa vidare...

(Kliniken har fortfarande inte hört av sig om varje sjukintyg eller tid för samtal...så jäkla dåligt!!!)

Dagen D närmar sig...

Imorgon är det alltså dags. Den stora äggplockardagen. Fram tills nu, i en vecka ungefär, har jag tillåtit mig själv att hoppas. Jag har visualiserat det där plusset framför mig, blivit upprymd av glädjen som jag vet att jag kommer att känna ifall vi äntligen lyckas. Drömt mig bort till en verklighet där jag är gravid, och A och jag är ute på stan och fikar och hadlar bebisprylar utan att få nog. Jag har levt i en bra "tänk-om"-bubbla för en gångs skull.

Idag känns det annorlunda. Idag är jag jättenervös. Imorgon är första riktiga steget mot det närmsta en graviditet som vi nånsin kommit, missfallet borträknat. Idag vågar jag inte riktigt glädjas åt något som "kanske" kommer finnas i vår framtid inom kort. Jag vågar inte riktigt satsa på "kanske". Inte ens när jag spelar poker vågar jag ta en rövare, hur skulle jag kunna göra det när det gäller något så stort?

Men just för att jag inte vet, för att ingen riktigt vet, om humöret och inställningen kan ha någon som helst påverkan på det lilla embryot som kommer att sättas tillbaka i mig om några dagar så ska jag kämpa med posivitismen. Jag tänker ge mig själv ett frikort. Ett våga-hoppas-kort som jag ska ha med mig överallt och påminna mig själv med, varje gång jag slutar tro. Ett kort som ger mig möjligheten att tvinga bort all oro och alla tradiga tankar och känslor. De närmsta 2,5 veckorna tänker jag leva i en orosfri zon. För den här gången ska det fantamej gå vägen!

Nu VILL jag ha en bebbe i magen!

Om svåra möten

Ikväll är det middag hos svärföräldrarna med svågern och hans tjej. De har nyligen också börjat försöka och jag känner mig mer stressad än nånsin. Det är ingen tävling, jag vet. Men jag kommer att bli helt förkrossad om de går och blir gravida nu. Innan oss. De känner till våra problem och ivf-behandlingar och jag förstår att det måste kännas jobbigt för dem också. Att hela tiden ha det i bakhuvudet att vi har det så fruktansvärt jobbigt och att de kanske kommer lyckas innan oss.

Men i slutändan är det ändå vi som står där, barnlösa, glädjelösa och livlösa...

Nä, va fan Joanna! Jag skulle ju vara positivt inställd. Jag skulle ju tro på det här, att vi äntligen kommer att lyckas. Tredje gången gillt. Rensa huvudet, rensa rensa rensa. Shit vad svårt det är. Det enda som poppar upp just nu är glada nyheter från svåger. Trots att hans tjej har varit så snäll och lovat att berätta för mig först ifall de lyckas, så att jag får tid att bearbeta det.

Varför kan jag inte sluta vara så manisk? Kanske borde jag låta bli att träffa andra människor ett tag? Det är då jag mår som bäst i alla fall. När jag inte behöver träffa en massa familj och vänner som jag inbillar mig bara vill träffas för att någon av dem har "glada nyheter" att berätta... Nu när till exempel E har gift sig också så är det inget som står i deras väg för att också gå och bli gravida.

Helvete! Ok, OK! Jag gör ett försök till att bli lite positiv. Går och piffar mig inför middagen. Fint ska det va! Långa och djupa andetag. Slappna av. Ta ett glas vin. Medan jag kan ;)

(Kvällens sprutor tar jag förresten hos svärföräldrarna. Det kommer att bli...ehhh...intressant.)

Redan dags?!!

Men men men...jag är inte förberedd!!! Jag har ju inte ens hämtat sprutorna! Där fick jag för att jag inte hade ordentlig koll på ÄL. Men jag tycker faktiskt det känns lite suspekt det här. För det blir oftast så att mensen kommer igång när jag går på toa. Och ska bajsa.

Kan man verkligen trycka fram mensen sådär? Sätta igång den med lite bajsnödighet? Eller är jag så vältränad där nere i muskulaturen att jag mosar hela livmodern?! Måste googla på det. Kanske ringer jag kliniken också och frågar om jag är normal...kanske därför vi aldrig blir gravida. För att jag mosar minsta lilla liv som lyckas fastna därinne.

Men då ska jag ju börja spruta imorgon?! Herre gud, jag är inte redo. Inte det minsta! Nu blev jag stressad. Fan vad stressad jag är. Fast iofs, ju tidigare vi börjar, desto tidigare får vi reda på om det sket sig igen eller inte och förhoppningsvis får vi reda på det en vecka innan flytten i så fall. Det hade varit najs. Men shit. Imorgon alltså. Jävligt orolig för sprutorna. Med min tur lär de vara slut i hela sverige....

Design

Nu börjar jag faktiskt känna mig lite nöjd. Tillräckligt nöjd för att släppa designen av bloggen ett tag och lägga ner energi på att blogga, förbereda mig för ivf3 och för vår flytt om en månad! Vi ska ju flytta till villa!

Skulle egentligen hämtat ut alla mina sprutor idag men jag glömde recepten hemma. Typiskt. Jag borde sätta upp små lappar på ytterdörren så fort jag kommer på en sak som jag ska ha med mig nästa gång jag ska hemifrån. Himla bra idé faktiskt. Precis så ska jag göra i fortsättningen. Ska försöka hinna hem efter jobbet och snabbt till apoteket så jag får det gjort. Gillar inte alls, verkligen INTE, att ha saker, speciellt så viktiga som den här, hängande över mig.

Tänk om sprutorna är slut?!! Tänk om de bara finns på ett ställe i hela Sverige och jag bara har ett par dagar på mig innan jag behöver dem. Tänk om det inte är ett par dagar?! Tänk om jag behöver dem imorgon?!

Och packningen måste jag verkligen komma igång med. Om 5 veckor ska vi flytta och det kommer att vara precis när vi fått reda på hur det gått med ivf:en och det kommer att vara apmycket att göra på jobbet. Och jag ORKAR INTE stressa. Jag tänker inte tillåta mig själv att stresa under den här ivf:en. Det har jag inte råd med.

MEN! Designen är i alla fall klar. Typ. Vad tycker ni? Var de gröna tvålformade rutorna bättre? Personligen så känns sidan mer behaglig att gå in på nu än vad den gjorde innan...jag tar gärna emot kommentarer!

Mat-och-sov-klocka?

Dra på trissor nu tjejer för det blev fanimej bonka igår! Och det bjöds till som aldrig förr. Från höger från vänster, ja och uppochner, why not!

Och det var gött, det säger jag er! Att ta igen flera veckors missat bonk på en natt. Det var riktigt jäkla underbart tills det gjorde ont i vänster sida…

“Det var ju själva faaaaaan”. Jag tror inte det är sant! Här trodde jag att vi bonkade för att det djuriska i oss plötsligt tog över, för att vi inte kunde titta på varandra utan bli kåta av upphetsning. För att vi faktiskt och verkligen behövde bonka järnet! Men nä nä. Tror väl fasen att äl-testet ger megautslag på toa sen.

Det är som att jag har nån jäkla mat-och-sov-klocke-variant som skalman prackat på mig. En äl-och-bonk-klocka! Det är precis vad det är. En undermedveten jäkla bonkförstörande klockjävel.

Bara lite stress till

Tog bussen med E tio i åtta imorse. Ut på landet för att förbereda inför ett bröllop. Berättade om mitt nervösa sammanbrott från gårdagen men det gick inte riktigt att återge. Ingen beskrivning verkade göra det rättvisa.

Vi höll på med förberedelserna hela dagen och redan vid lunchtid började jag bli kass. Tror det var energin som svek mig igen men den här gången var det kroppen som fick ta stryk. Den hängde inte med riktigt och febern gick igång som en jäkla kittel samtidigt som något slog mig i huvudet inifrån.

Jag tvingade mig själv att vila i ett par timmar men var sen igång igen. Bara lite till. "Jag ska bara..."

Jag tror inte jag vill stressa mer...

Är lite trött nu faktiskt. Förstår inte var jag får energin ifrån. Har långa listor över allt jag behöver göra varje dag.
- Städa lägenheten inför nästa visning
- Vika blommor (fast de är jag äntligen klar med.)
- Göra klart fotoalbumet
- Fixa klänning till bröllop (för den jag skulle sy blev skitful när jag i förra veckan försökte sy ihop alla delarna. Kan väl avslöja att jag hade fokus på annat just då...)
- Träna in sång till bröllop
- Komma på vad jag ska ha med i brudtärnetalet
- Städa micron (den luktar så jävla illa nu efter att ha legat i bilen i värmen, för gud förbjude att den står framme på visningen)
- Blogga

Kanske försöker jag se till att ha så mycket att göra hela tiden så jag slipper bry mig om mig själv. Ganska skönt för stunden men jag är rädd att det är rätt så dåligt i slutändan. Vill inte gå sönder...

Tredje gången gillt?

Ja...just de orden upprepade jag för mig själv nån gång i augusti förra året. Men det slutade inte riktig så lyckligt.

Jag hade ju blivit riktigt jäkla skitglad om vi lyckades på det här tredje konstgjorda försöket. Det sista som vi får betalt av landstinget. Annars blir det till att pröjsa själv sen. Och det är inte lite pengar man ska behöva punga ut med.

En hel ivf-behandling kostar på vår klinik 28.000:-
Efterföljande behandlingar kostar 24.000:-

Vi har ju ett embryo i frysen vilket är himla positivt faktiskt. För återinsättning av ett nedfruset embryo (FET) kostar "bara" 11.000:-

Vågar inte tänka på hur mycket det här skulle kunna landa på. När vi väl blir gravida vet jag att det helt klart kommer att vara värt pengarna. Det jag är mest rädd för är att ifall vi kommer att lägga ut massor med pengar på det här men ändå aldrig bli gravida. Den tanken känns så in i helvetes jobbig....

Ruvardag 1, IVF2

av 15. Det är hur många dagar som helst kvar! Jag står inte uuuuuut! Jag vill veta nu! NU! Ångest...

Men allt känns bra i kroppen i alla fall. Börjar redan känna av trötthet från progesteronet. Lite sådär lagom. Inte tillräckligt mycket för att jag ska kunna sova mig igenom hela vänteperioden men för att det ska bli lite härliga sovluckor här och var. Skönt. En av många bieffekter som jag faktiskt kan promota! Trist att det är ett tecken för graviditet också.

Och förvirringen har börjat..

So far so good

Ok, det blev en ganska så sömnlös natt. Inte så konstigt.

Vi stack till apoteket tidigt imorse, ställde oss i kön till recepten och ringde kliniken samtidigt. Sjuksköterskan som svarade behövde höra med en av läkarna först. Hon skulle ringa tillbaka. Och i kassan sa de att jag bara har en förpackning kvar att ta ut. För förra gången fick jag ut fel antal, alltså alldeles för många. Herre gud, tänk om jag inte hade haft kvar några sprutor alls på receptet?! Jag som redan håller på att gå i bitar. Medan jag står i receptkassa skickar jag iväg sambon för att köpa lite bomullsrondeller (jag vet, skitfult ord. nästan så jag vägrar skriva det...) och alkogel. Helvete! Alkogelen verkar vara slut. De måste ut på lagret och kolla. Svininfluensan har fått folk att bunkra upp med all alkogel som finns att få tag på. Men de hittade en låda till på lagret. "Hur många ska ni ha" frågar de. Herre gud, folk har blivit knäppa! Jodå, en räcker faktiskt.

Sambon rusar till jobbet, jag sätter mig i bilen och väntar på att kliniken ska ringa. Jag vet ju inte om jag ska ta sprutan över huvud taget. Ikväll är det ju tänkt att jag ska ta äl-sprutan.

De ringer till slut och säger att jag ska ta sprutan omedelbums och att vi sen kör vidare på samma schema som vi bestämt. Shit vilken lättnad! Tänk om jag visste det här igår. Att det fortfarande är ok.

Visst fan kommer jag att vara orolig tills på onsdag. Att äggen ska släppa och att det inte finns några kvar att plocka. Jag kommer att ta det lugnt idag och imorgon. Riktigt riktigt nunnelugnt. Inte göra något alls...som jag inte måste.

Houston - we've got a problem!

Fan fan fan, helvetes jävla skit!!!

Jag tänkte ju på det här för några dagar sen. Jag tänkte "Tänk om det skiter sig", fastän kuratorn sagt åt mig att låta bli att "tänka om". Jag "tänkte om" i alla fall men gjorde aldrig något åt det, fullkomligt pantad som jag är ibland.

Jag satt i godan ro för bara en timme sen. Tog min gonal-f i lugn och ro och tog ett foto på blåmärket på magen som fortfarande syns från när jag klantade mig med sprutan. Tog faktiskt ett foto på magen i profil också för den ser bisarrt stor ut just nu. Nästan så att jag ser lite gravid ut. minst 10 äggblåsor (säger ägg älldeles för ofta, vilket är fel...) som har mellan 15 och 20 mm i diameter. Tar en del plats...

Men piss också, nu kom jag av mig.

När jag sen skulle ta orgalutranen, händer det som absolut inte får hända. Jag har bara en ask kvar och i asken ligger en spruta - som redan är använd! Jag - mitt korkade miffo - har använt en spruta och lagt tillbaka den i asken!!! Helvete!!! Jag har ju inga fler...

Och vi har valt den nu uppenbarligen fantastiskt pantade tiden 22.00 att ta sprutorna, när det sista apoteket precis har stängt. Vad i helvete ska vi göra nu?!!! Sitter och håller på att gå sönder för mig själv ett tag. Sambon sitter helt ovetandes vid datorn i ett annat rum...jag googlar. Jag googlar som aldrig förr. Fingrarna rör sig som trumpinnar på de blanka tangenterna. Jag blir alldels kallsvettig. Hittar inget. Ingen i hela världen har lyckats klanta sig som jag. Tittar åt sambons håll, han tittar upp och jag säger "Vi har ett problem".

Vi googlar tillsammans, i säkert en timme. Hittar inget mer än att om det gått mer än 6 timmar sen man skulle ha tagit sprutan ska man ta den så fort som möjligt och ta kontakt med sin läkare. Jag kan alltså inte göra något annat än att sova och köra till malmö imorgon bitti till det enda apoteket som öppnar klockan 8.

Sova? Nä, hur fan ska det gå?

Sprutdag 9, IVF2 - sneaky pussel

Förutom ivf, husköp och lägenhetsförsäljning har jag haft en möhippa att planera. Jag har planerat i flera månader nu men de här sista dagarna har varit de värsta. Det är ett enormt pussel där bitar inte passar, fattas och med tiden blir fler och fler...men pusslet hade ju bara 500 bitar från början. Hur är det möjligt?!

En av aktiviteterna imorgon är drejning. Kvinnan på stenkärlsfabriken ville ha lite information om bruden och frågade faktiskt, helt otippat, om det var ok att prata barn och så. Ifall brudparet faktiskt planerar något sånt eller om det är något som har problem med barnlöshet för i så fall behövde hon inte relatera till det. Shit vad skönt! Skönt att hon faktiskt frågar (för jag hade ingen tanke på att hon skulle dra så många paralleller och visste inte att jag behövde vara orolig. Fan vad jobbigt om hon hade lett in oss på det spåret och alla hade börjat tjattra om barn...nä, det pallar jag verkligen inte med nu!) Skönt också att hon frågar på ett sånt hänsynsfullt sätt som jag hade velat att alla frågade på. Inga påhopp som "Ska inte ni skaffa barn snart?". En medveten kvinna helt enkelt. Uppfriskande!

Är rädd att bebisprat kommer att dyka upp imorgon i alla fall. Kanske inte helt otippat om man stuvar ihop 10 tjejer i 25-30-årsåldern och tvingar dem att umgås med varandra i över ett dygn. Här gäller det att vara förberedd och kunna leda in diskussionerna på helt andra spår utan att de andra märker det. Använder de små flickorna som pusselbitar på mitt omledningsbräde. Ha! Very, very sneaky!

Kvällens sprutor gick bra btw.

Irritation är ok

när man går igenom en ivf. Det har i alla fall sjuksköterskan sagt. Och om hon säger att det är ok så är det. Och då ska jag vara så irriterad jag bara vill!

Det var många på kö imorse...sitta i väntrummet och titta på dåliga program på teven eller läsa i katalogerna igen. Spela mobilspel? Sambon vill prata om något...jag är stressad och vill bara ha det gjort. Jag behöver ett schema!!!

Undersökningen gick väl bra. Enligt läkaren. Enligt mig gick det pissedåligt. Det blir inget äp på måndag heller!!! Varför inte då? Ja, det fick jag inte reda på! Minns iofs inte att jag frågade...var alldeles för fokuserad på att vara arg. Ursinnig faktiskt!

Han var ju kass också, läkaren. Sa inget alls när han kollade på äggen, om det såg bra ut eller inte. Hur många de var, hur stora osv. Det är kanske därför det inte blir något äp på måndag. för att läkaren helt enkelt är kass! Kass i huvudet!

Han planerade in ÄP på onsdag, sen fick vi prata med en sjuksköterska för att gå igenom detaljerna. Jag var så arg att jag nästan skakade. Hon frågade hur vi mådde, jag sa att jag var SUR! Så här i efterhand inser jag att jag nog var ganska så otrevlig. Men sjuksköterskan var jättesnäll! "Man får vara irriterad", sa hon. Det är ok. "Behöver du vara irriterad ett tag tycker jag du ska vara det", sa hon igen och log. Jag blev genast lugnare. Det märks att de lägger stor fokus på bemötande. De fattar att det är viktigt. Sjuksköterskorna i alla fall...

Öresund öppnar igen!!!

Det kändes lite nervigt att börja med sprutorna flera dagar innan kliniken öppnat efter månaders semesterstängning. Schemat fick jag postat till mig och det var så in i helvetes svårt att komma fram på telefonen under deras två telefontider i veckan (nä, de har ingen telefonkö. Är det upptaget så är det. "Var vänlig försök igen". Men för i helvete!!! Hur många gånger ska jag försöka egentligen och hoppas på att ni precis lagt på och att ingen annan hunnit före?!!!)

Så det blev aldrig blev någon vild diskussion från min sida. Inga frågor om varför schemat är annorlunda än förra gången. Hur länge jag ska spruta, vad chanserna är osv osv. Bara tacka och ta emot och lita på att läkarna faktiskt vet vad de gör. De lyckades visserligen inte göra mig gravid förra gången och för de borde de få en spark i röven!!!

Både kliniken och jag har öppnat och är ready for business! Välkommen in i hela härligheten!!!

Sprutdag 4, IVF2

Ok. Idag var det dags att öka dosen till 225 IE! Ingen märkbar skillnad direkt. Ett extra klick i sprutan bara. Har vant mig vid de där klicken nu. Nu känns de mer som en bekräftelse på att jag tagit rätt dos.

Första gången blev jag HYSTERISK!!! "Klick", sa det. "Va? Vad var det där?! Hörde du klicket? Varför klickade det? Gick sprutan sönder? Vad har jag gjort? Sjuksköterskan sa inget om något klick!!!!! Och det klickade minsann inte när vi provsprutade på kliniken! Fast vi sprutade ju inte direkt. Vi tränade bara på att sticka med nålen i magen."

Jag googlade direkt."Gonal-f klickljud normalt". Jisses vilken ångest innan jag hittade svaret.
"Det är inget konstigt." "Så ska det låta"
- Men va fan! Kunde de inte sagt det på kliniken?!!! Så hade jag besparat mig en halv hjärtattack och sambon hade sluppit stänga in sig på sitt rum för att jag blev hysterisk.

Om det blir som förra gången har jag nu alltså bara 4 dubbla sprutdagar kvar och en ÄL-spruta. Det låter precis lagom i mina öron!

Natti natti

Sprutdag 3, IVF2

- Ta en spruta på resande fot (typ). Check!

Det blev lite väl stressigt där ett tag. I alla fall för min stressfria smak.

Haha! Säkert. Kom inte här och ljug, hade många säkerligen sagt för om det är något som är utmärkande för mig är just att jag stressar. Jag stressar mig själv, andra runt om mig, ja hela min omgivning om jag kan. Allt ska gå fort, utan betänketid, inget krångel, och "kom igen nu gubbe! Plattan i mattan, det är INTE 80 km/h på motorvägen!!!" Sån är min vardag och det trivs jag med.

Men inte när det kommer till sprutorna. Jag vill ha lugn och ro. Jag vill kunna tänka efter. Stämmer allt nu? Klantar jag mig inte? Vila lite innan sprutan. Knäppa upp byxorna. Dutta med bomullstuss och alkogel. Ta ett djupt andetag. Klämma tag om fläsket. Trycka in sprutan. Spruta in hela dosen, klick för klick. Räkna till tio. Dra ut sprutan. Långsamt. Dutta med bomullstuss och alkogel. Vila lite. Sätta på korken på sprutan. Slänga engångsnålen. Knäppa byxorna.

Blev inte riktigt det scenariot ikväll. Vi skulle inte gå förrän klockan 22 så jag satt och tog det lugnt i soffan med mitt rosévin. Vi hade det faktiskt riktigt trevligt tillsammans när någon plötsligt utbrast att "nu är det dags att dra!".

Shit!!! Är toan ledig?! YES! Fram med handväskan, in på toa och lås dörren för faaaaaan! Stressa, stressa, stressa!!! Inte tappa nålen på golvet nu, skit i alkogel, räcker med lite tvål och vatten. In med skiten, ut med skiten. Nu bankar det på dörren. "Alltså, hallå. Hur jävla länge ska du vara där inne?! Vi ska gååååå nu. Och det är många andra som också behöver gå på toa".
HA! Om ni bara visste vad jag pysslar med här inne. Sticker mig med nålar och lite sånt. Tänk om jag skulle utbrista bara sådär. "Håll käften, och tagga ner för fan. Jag ska bara hormonknarka färdigt!"