Går och köper glass. Massor med glass. Och bullar. Och en festis. Äter och äter och äter, trycker i mig allt samtidigt som jag tittar på Private Practise där minst 20 min av alla avsnitt handlar om små bebisar. Om människor som inte kan få några, om såna som får men som inte vill ha dem eller om små bebisar som dör för att ingen bryr sig om dem.
Och jag gråter. Gråter för att jag låter mig själv påverkas av en jäkla tv-serie, gråter för att jag känner mig så misslyckad och jag gråter för att jag har ätit så mycket att jag skakar av kväljningarna. Jag mår så dåligt av all skitmat som jag tryckt i mig att den står mig ända upp i halsen. Och sen gråter jag ännu mer för att kväljningarna gick över i kräkningar när jag grät och skakade som allra mest.
Jag gråter för pengarna som vi kommer att slänga i sjön för alla försök som vi kommer att misslyckas med. Gråter för att våra föräldrar vill hjälpa till och bidra med pengar trots att jag innerst inne känner att jag inte kommer att kunna ge dem några barnbarn. Gråter inför den dagen då vi bestämmer oss för att ge upp.
Jag gråter för att jag snart kommer att stå helt utan vänner. För så fort någon annan blir gravid så kommer vänskapen att dö ut och jag kommer att bli ensam. Och jag gråter för att jag inte kommer bry mig. Jag gråter för att jag kommer att välja att vara bitter och barnlös än att fortsätta att vara vänner.
Jag gråter för alla er som jag svikit den här gången och jag gråter för att jag inte kan ge A ett barn.
Jag gråter för att det inte hjälper. Hur mycket jag än lyckas gråta idag så har jag inte gråtit färdigt för den här gången.
Mitt pyre förtjänar att jag gråter mig sönder och samman. För vad är jag för mamma egentligen som inte kan behålla mina pyren i magen?
lördag 7 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag hoppas in i det sista att det bara är dåligt med hormoner när du kissade på stickan och att det bruna tillhör graviditeten, jag hoppas hoppas hoppas det.
SvaraRaderaÅh som jag bara önskar jag kunde göra något för dig/er nu i denna stund!!
kram
Jag blir tårögd när jag nu läst vad som har hänt. Det är verkligen inte rättvist! Många många kramar, önskar att jag kunde göra mer.
SvaraRaderaJag gråter också när jag läser din förtvivlan. Precis som MDB säger, det ÄR INTE rättvist!
SvaraRaderaJag hemskt ledsen för din skull.
Stor kram.
Fialisa78
Det du skriver berör, på ett sätt som nog är större än du förstår.
SvaraRaderaMan brukar säga "delad glädje är dubbel glädje, och delar man sin sorg med andra är den lättare att bära". Jag hoppas att vi, runt omkring dig, kan hjälpa dig på vägen, för ensam är du inte, även om din sorg är DIN sorg.
Många kramar.
Ingen som inte varit med om detta kan förstå vidden av förtvivlan som vi barnlösa känner. Att slitas mellan hopp och förtvivlan, fram och tillbaka hela tiden. Och som du skriver idag, hela livet påverkas av detta: perrelationen, släktens besvikelse, vänrelationerna, utanförskapet, bitterheten, tankar om framtiden.
SvaraRaderaVi är många som kan sätta sig in i hur du känner nu. Att du inte är ensam i detta är förstås tvådelat, skönt att veta att man inte är ensam men samtidigt så är det tragiskt att vi är så många som råkar ut för detta. Vi borde alla slippa!
Jag känner så starkt med dig nu och vill sända en lång varm kram genom cyberrymden.
Jag tänker på dig vännen! Jag hoppas du mår lite bättre idag.
SvaraRaderaKonstigt egentligen att man klarar av att resa sig gång på gång, för det gör man ju. Trots att man inte förstår hur man orkar.
Ta hand om dig och sörj i lugn och ro!
KRAMAR Sara
Jag som hoppades så mycket att du skulle få lyckas denna gång. Hoppas att du mår lite bättre idag och att ni tar hand om varandra även om det känns tungt... Men som du säkert läst här bland alla kommentarer så är du inte ensam i din sorg.
SvaraRaderaVarma kramar, Linda
Jag är så ledsen, så ledsen för er skull! Kanske det tröstar att tänka att det troligen inte är dig det är fel på utan att det var något i embryot, något man inte kunde se, som gjorde att det inte ville fastna. Skickar kram på kram på kram och hoppas att ni ännu ska få uppleva lyckan vända till er fördel!!!!!
SvaraRaderaKRAM!!! Vet inte vad jag ska säga, bara att jag är ledsen...
SvaraRadera/Lova
Fanfanfan... Jag hoppades verkligen att det skulle gå bra den här gången. Ta hand om dig! Många kramar.
SvaraRaderaVad ska man säga...ord känns futtiga men jag hoppas att ni får orken och styrkan tillbaka att kämpa vidare. Allt har sin tid och försök ha tro på att det ska gå vägen tillslut!
SvaraRaderaHälsningar från en ruvare...
Som nära vän till Joanna vill jag tacka alla tjejer här för allt pepp och stöd ni ger henne, det verkar vara bloggvärldens finaste tjejer som samlats här. Vilket inte är mer än rätt, eftersom Joanna är en helt underbar tjej. Jag är själv långt ifrån på väg att försöka få barn, och har därför svårt att helt förstå alla känslor förknippade med det. Som Pi skrev ovan så tror jag inte att det går att förstå om man inte själv varit med om det. Det värmer därför en väns hjärta att så många stöttar och delar med sig av erfarenheter, ni som verkligen vet hur det är och förstår, även om det känns hemskt att det är så många som förstår. Tillsammans fortsätter vi hoppas och tro att sagan till slut kommer få ett lyckligt slut! Jag skickar mina varmaste tankar och kramar till Joanna och A, och till alla er andra där ute i cyberrymden som kämpar!
SvaraRaderaJag vill sända en varm kram nu när ord inte räcker till!!
SvaraRaderaLilla fina du... Åhh vad jag önskar att jag kunde göra dig gravid. Världen är så jäkla orättvis. Gråt du, det gör vi för din skull med =( Jag är så ledsen för eran skull verkligen, skit piss som sagt. Ta hand om dig!
SvaraRaderaOch du... kunde inte släppa dig =( Surfade vidare men återkom för att se om det kommit något mer.. Men du, tänk inte på att du inte kan ge A ett barn.. Tänk inte i dom banorna, det slutar aldrig bra. Du gör vad du kan och en dag kommer ni lyckas, fokusera på att vara ledsen nu för att det inte blev som ni önskade, men gå inte in för långt i det så du blir galen. Det är skit svårt, men försök hindra tankarna när du börjar klanda dig själv.
SvaraRaderaönskar man kunde säga något mer, finnas där.. Men läser din blogg hela tiden och tänker på dig/er.
Hej. Jag ville bara tacka dig för att du delade med dig av dina tankar och känslor, även om det låter konstigt så har dina ord förändrat mina tankar kring kärleken till barn. Jag har aldrig förstått varför man skulle vilja ha barn innan jag läste din blogg. Tack för att du får mig att ändra synsätt. Jag önskar verkligen att jag skulle kunna hjälpa dig på något sätt, men jag antar att mina lyckoönskningar är allt jag kan ge. Frida
SvaraRaderaJag gråter med dig och känner igen mig så otroligt mycket i de känslor du beskriver.
SvaraRaderaMisslyckandet att inte kunna ge sin man ett barn, sina föräldrar barnbarn etc., är om möjligt ännu jobbigare än min egen längtan efter barn. Det var inte förrän jag uttalade de känslorna högt som jag förstod hur knäppt det var. Det är ju inte mitt fel, lika lite som det är ditt, att vi misslyckas gång på gång. Och våra män är ju minst lika involverade i det här som vi är, även om det är vi som blöder när misslyckandet blir ett faktum.
Och hur jobbigt det än känns att göra vänner och familj besvikna varje gång man berättar om ett nytt misslyckande, så blir de ju bara besvikna för att de vet hur dåligt vi mår av det.
Jag vet att du förmodligen redan vet allt det här, och att det inte gör att man känner sig mindre misslyckad varje gång mensen kommer. Vill även tacka dig för att du delar med dig. Mitt i allt elände hjälper det ändå lite att läsa att någon annan har samma knäppa tankar och känslor som en själv.
Jag håller tummarna för dig!