Vecka 5+0

Det här är inte vad jag ville skriva och berätta om när jag gick in i vecka 6...men jag, om någon, borde verkligen ha lärt mig vid det här laget att man sällan får som man vill.

Började värka i bebismagen igår kväll - Inte bra.
Kom lite rosa på pappret igår kväll - Inte bra.

Hela natten svettades jag floder. Sängen blev dyngsur och vi har inte fixat nåt gästrum än så jag fick ligga kvar i fukten. Bytte sovlinne, la en handduk under mig och vände på täcket.

Idag är det inte rosa längre. Det är blodblandat. Och det gör ont. Rätt så ont. Har proppat i mig lite panodil och hoppas att det lindrar snart.

Nä, det här är inte bra alls. Det här är riktigt jävla skitdåligt.

Halleluja!

För där kom de första riktiga symptomen =)

Yrsel från ingenstans, sådär så jag blev riktigt snurrig i huvudet trots att jag satt ner på en stol. Och så blev jag skitvarm och illamående, men det brukar jag bli när jag blir lite yr. Vad göra? Äta? Dricka. Har tagit några klunkar vatten men är fortfarande helt varm och snurrig...

Men hörni, jag är nästintill lyrisk över det här alltså! Kanske kommer jag förbanna symptomen sen, när jag kräkts konstant i 3 månader, men just nu är jag bara lycklig!

Köpa köpa KÖPA

Det gick upp för mig idag, efter lååååång diskussion med min vän Maria, att jag nu faktiskt får lov att köpa allt det där jag drömt om så länge. Som jag hållt mig borta från för att det gjort alldeles för ont att ens titta på. Nu ska vi kanske ta det lite lugnt såhär i början och inte låta pengarna springa iväg på en gång, men det finns ju så mycket man kan köpa redan nu! =)

Självklart har jag inte koll på ens en femtedel av allt som finns därute så ni som är förbi denna fas kan väl guida mig lite, köpfreak som jag är. Var börjar man?

Jag är lite sugen på en graviditetsdagbok som man fyller i. Ja, i pappersformat alltså. Jag vet, bloggen är en typ av dagbok redan, men det hade varit mysigt att ha något som kan stå i bokhyllan som man kan plocka fram och bläddra i sen nån gång.

Sen får det väl inhandlas en del andra böcker som kan vara bra att börja läsa  i början på graviditeten.

Hmmm, så fokus verkar ligga på böcker just nu. Allt annat känns avlägset...När ska man börja med stödstrumpor? =)

GIMME TIPS!

Nu ÄR jag gravid!

Fick svar från kliniken angående blodprovet lite senare idag och det såg helt normalt ut!!!

Fy fasen vad lättad jag är. Det är alltså inte lätt att tro att man lyckats när man kämpat som en gnu i oändligt många månader och misslyckats lika många. Jag trodde ärligt talat det skulle vara lättare. Jag har fnyst lite grann åt de som blivit gravida och sen omedelbart börjat oroa sig, och tänkt att 'Fan, de har ju fått ett plus, kan de inte bara vara glada för det?'. Men jag förstår precis hur det känns nu. Hur jäkla svårt det är att slå undan tankarna om att 'det skiter sig säkert', det har det ju gjort hittills.

Fast nu ger jag mig. Säger kliniken att allt är normalt, då tänker jag tro på det också. Nu är jag gravid tills det är dags att passera nästa milstolpe. Och det är ett VUL onsdagen den 5/5, alltså om lite mer än två veckor. Vansinnigt långt bort, men jag ska njuta fram tills dess och tacksamt invänta alla trevliga besvär som en graviditet innebär. Är inte alls sugen på den där ölen längre, men lite illamående hade suttit fint =)

Jag förstår inte hur ni står ut med mitt tjat och gnäll och nervositet och tjat och svammel och tjat. Men det är kanske är befogat att vara knäpp efter den resa jag gjort och den resa jag just påbörjat. Ni kanske tycker att det är ok. Joanna är lite knäpp. Men hon får vara det...det är ok.

Väntar på svar

Tillbaka från blodprovet. Åkte hem istället för tillbaka till jobb. Kändes inte så lönt att åka till kontoret och jobba i en kvart.

De var supersnälla på kliniken. Frågade hur jag mådde, och var genuint intresserade av mina svar. Och de förstod absolut min oro. Inget konstigt alls när man har kämpat så länge. Då är det svårt att tro att man nått ända fram.

Samtidigt försökte de förklara för mig att det här inte alls behöver betyda något. Alla är olika och det är många saker som spelar in. 'Klart det här ska funka' sa Anki som vanligt =)

Så nu väntar jag. Det är ett helvete. Jag är ett endaste samtal ifrån glädje eller ångest. Kanske får jag inget vettigt svar alls...vad vet jag. Måste kanske lämna fler blodprov...

Ska få svar idag eller eventuellt imorgon bitti. En stor stark hade suttit fint nu.

Nä, gott folk

Testet kändes inte direkt starkare. Trots att jag höll mig i 4 timmar. Vet inte om det är lika starkt eller svagare...det lutar åt svagare.

Ni kan få avgöra själva. Inte samma ljus eller vinkel så det är kanske svårt att se.

Ringde till kliniken, berättade om plusset och påpekade hur orolig jag är och att jag vill ta ett blodprov och de gick faktiskt med på det utan att det krävdes längre övertalningar =) Superskönt. Underbara klinik, idag är jag lyrisk över hur snälla de är. Så nu ska jag susa iväg till Malmö och mäta hcg-värde.

Fan alltså om det här ska skita sig redan...

Håll tummarna igen är ni snälla!

Jag skulle ju...

...testa igen imorse. Behöver få se att plusset blir starkare. Men tji fick jag för testen var slut där hemma. Det var någon som kommenterade igår på bloggen och som var imponerad av att jag inte använt så många tester. Hahahaha, som jag gapskrattade. Torsdag, fredag och lördag blev det sammanlagt 7 tester! Nån som kan slå det?

Så det blev inget test imorse. Jag har dock redan varit iväg en sväng på apoteket och köpt ett gäng. Vad tror ni, de här borde väl räcka i ett par dagar?

Kanske väntar jag tills imorgon bitti så jag kan testa på det där bästaste morgonurinet. Eller så håller jag mig 4 timmar idag och testar sen. Är redan uppe i 1 timme och 55 minuter, så det ska väl inte vara så jäkla svårt.

Det fortsätter att mola i livmodertrakten, fast inte sådär huggande som det gjort den senaste veckan. Bra eller kass? Och bopparna ömmar de med, det tror jag är bra. Progesteronet ska jag fortsätta med till nu på lördag. Minst! Får se vad de säger på kliniken när jag ringer i eftermiddag. Hur länge fortsatte ni andra med vaggisarna? Vågade ni sluta med dem?

Och så måste jag få till ett tidigt VUL, annars kommer jag att klättra på väggarna.

Jag slutar aldrig förundras över att jag numera kan konstatera att jag är gravid. Jag är verkligen det. Ofattbart.

Jag har en bekännelse

Hoppas ni inte blir arga, men jag tog ett test redan i torsdags kväll. Jag orkade inte stå emot längre och kände att om det nu mot förmodan visar plus så behöver jag och sambon en liten stund för oss själva. För att smälta ett eventuellt positivt besked och glädjas och njuta bara vi två. Eller rättare sagt, bara vi tre eller fyra =).

Det var dock fortfarande sjukt nervöst igår morse. Jag var rädd att plusset inte skulle finnas längre eller att den där blödningen som jag räknat ut skulle komma på dag 15 skulle behaga att dyka upp.

Men jag börjar från början, i torsdags efter jobbet. Jag var på väg hem och bestämde mig för att åka och köpa lite trädgårdsredskap, bara sådär. Jag hade sönder ett par i helgen (det var inte mitt fel, skiten var av urusel kvalisort). Jag borde aldrig tillåtas att gå in i en trädgårdsbutik ensam, för där stannade jag nästan tills de stängde och köpte loads and loads av diverse blommor och växter. Ingen hejd på mig, trots att jag kanske inte har ett jobb kvar om några månader...

När jag kom hem skrev jag ett inlägg på bloggen och bestämde mig sen helt plötsligt för att testa. Helt out of the blue, inte ett dugg planerat. Sambon var inte hemma utan var på väg hem från Stockholm och skulle inte komma hem förrän lite senare. Så jag kissade på stickan. Men den här gången satt jag inte och stirrade på den efteråt, som om jag kunde frammana ett plus ur ingenstans, utan jag la ifrån mig den och gick iväg och bytte om till myskläder. Kom tillbaka ner efter två-tre minuter, och där låg den. Stickan med plusset. Ett PLUS! Jag höll krampaktigt om testet och skakade så att plusset såg ut som en blå blob. Jag grät...fy fan vad jag grät där på toagolvet. Trodde inte det var sant. Hur kunde jag tro det, det har ju aldrig funkat förr. Jag trodde det var omöjligt för oss...att vi skulle vara ett av de paren som aldrig lyckas. Tittade på stickan igen, rädd att plusset bara varit inbillning, men det fanns fortfarande där. Klart och tydligt.

Efter ett tag lyckades jag sansa mig och började förbereda mig på att berätta för sambon. Det funkade sådär. Jag tvättade bort de svarta ränderna under ögonen och försökte göra något åt de svullna röda ögonen. Såg inte klok ut. Och varje gång jag tänkte på att jag snart skulle få berätta något fantastiskt för A, något som jag drömt om så länge, så började jag storgråta igen. Och så höll det på, ända tills A kom hem.

Då låg jag i soffan och försökte att inte avslöja något på en gång. Det var inte lätt och jag fick ta i av all min kraft för att inte bara springa fram till honom, hoppa rätt upp i hans famn och skrika 'Det funkade!'. 'Du ska bli pappa!'.

Han frågade hur jag mådde och jag svarade sådär. Jag sa att det kändes konstigt i magen och A var direkt förberedd på att jag skulle säga att det skitit sig igen. Då sa jag att det är riktigt konstigt för det syns utanpå magen också. Och så lyfte jag på tröjan...

Han läste, såg förvånad ut och tittade frågande på mig.
- Va? Nä. Är det sant? Nä...
- Jag fick inte fram ett pip. Ögonen var sprängfyllda med tårar och jag bara nickade.
- Näää, skojar du? Men hur...vad...när...är det sant? Funkade det?

Sen kramades vi och grät om vartannat. Vi tittade på testet tillsammans och var fullständigt förundrade. Det hade verkligen funkat till slut...

Resten av kvällen gjorde vi ingenting annat än att kramas och mysa tillsammans i soffan. Vi bubblade över av glädje och kände att vi äntligen kunde pusta ut och slappna av. Efter månader av ångest, rädsla, sorg och misslyckande efter misslyckade fanns det helt plötsligt inte ett enda bekymmer i världen. Det är utan tvekan den bästa dagen i mitt liv.

Vet ni vad?

Jag är gravid!