lördag 31 oktober 2009

En annorlunda lördagsförmiddag

Efter att jag övertalat mig själv att jag inte kan sitta hemma i soffan och bara må dåligt plockade jag på mig lite växel och tog bussen ner till stan. Först promenerade jag inom en spel/leksaksaffär och hittade en födelsedagspresent till svärmor. Sen var det dags för frukost på Espresso House. Det blev en smarrig citron-vallmofrömuffin to go.

På vägen till min Chai Latte på Wayne's gick jag inom en blomsteraffär och spontanköpte ett gravljus. Sen köpte jag chokladpraliner i chokladaffären och undvek en gammal högstadiekompis som var på stan med sina två fina små barn på panduro hobby.

Chai Latten var supegod men för ljummen som vanligt. Nästa gång ska jag säga till dem att värma mjölken så in i helvete. Tehuset var stängt så jag gick till konsum och köpte ett paket tändstickor och soppa till middag och började promenera hemåt. På vägen hem gick jag inom en kyrkogård och letade upp en gammal gravplats från 18-talet. Jag tände ljuset, satt vid graven en stund och gick sen hem.














Det är en fin tradition jag började med idag, denna alla helgons dag. Tänka lite på någon som sen länge varit bortglömd. Det fick mig att må bättre.

Jahapp...

Var så otroligt pigg imorse. Skuttade nästan ur sängen och bara njöt av att det är lördag. Mös med A, läste lite bloggar, tittade på hösten genom fönstret. Nu är allt bara skit. Känner inte för nånting längre. A skulle på nån mässa och jag var så nere när han skulle åka att han fick fruktansvärt dåligt samvete. Hur kul känns det då? Han ska göra något han sett fram emot hur länge som helst och så förstör jag det för att jag måste vara nere just nu...

Jag får väl sticka ner på stan själv. Vill inte. Jag tänkte att jag kanske rycker upp mig om jag klär på mig, fixar till håret, sätter på lite smink. Hjälpte inte ett skit. Så nu sitter jag här i soffan, på gränsen till apatisk, och vill ingenting. Funderar på att ställa in kvällens aktivitet också. Ringa och säga att jag inte kommer. Orkar inte. Vill inte.

Varför blir det så här? Varför tillåter jag mig själv må så här dåligt? Jag vill ju ner på stan. Köpa lite te, prova lite kläder, kanske köpa en julklapp. Aktiviteterna låter mysigt, men jag orkar inte ens föreställa mig att jag tar bussen till stan. Bara en sån sak känns för jobbig. Helvete. Jag skäms för att jag mår så här dåligt...

fredag 30 oktober 2009

Ruvardag 5, IVF3

- Mycket värk/kramper/smärtor i livmoderområdet. Speciellt när jag reser på mig eller rör på mig lite för hastigt. Jag vet att det är ett positivt tecken. Problemet är att jag hade samma känslor vid förra ivf:en och den slutade ju inte speciellt lyckligt. Så jag ska inte hänga upp mig på det här symptomet. Men jag accepterar att det finns och att det KANSKE kan innebära något positivt.

- Lite trött
- Lite öm i högra tutten. Kan bero på att jag klämmer på dem som en tok för att kolla ifall de inte blivit ömma än...
- Besynnerlig aptit. Fortfarande. Jag äter och äter och äter och blir inte mätt. Jag hatar att de här hormonerna gör mig tjock också. På fel sätt!

Jämförelse med IVF2.

Jag nös

Jag har varit rädd för att nysa under varje ruvning. rädd för att pyret ska trilla ut eller att det ska lossna efter att precis ha fäst. Jag vet att det är tramsigt men man blir rätt så tramsig av ivf.

Men för en stund sen nös jag. Låg ihopkurad i soffan när jag nös. Och fy fan i helvete vad ont det gjorde! I vänstra sidan. En smärta så intensiv att jag skrek. Det varade i 20 sekunder tills det försvann helt. Blev så klart skiträdd. Förstår inte hur något kan göra så ont som inte är sönder. Är det nåt som är sönder? Var det äggstocken som fick sig en smäll när jag nös? Är den överkänslig av alla hormonerna? Har så klart googlat lite men är inte övertygad om att det är något normalt eller vanligt...

Jag vill inte nysa igen på ett tag. Det är en sak som är säker.

torsdag 29 oktober 2009

Ruvardag 4, IVF3

- Brösten är mindre. Inte svullna
- Och inte ett dugg ömma
- Lite huvudvärk
- Mer molvärk
- Konstig aptit

Jämförelse
med IVF2.

Det finns kanske hopp ändå?

Idag har två, TVÅ tjejer i vår ivf-blogg-skara fått ett plus. Det är så overkligt men ändå så sant! =) Trots att avundsjukan gör sig påmind så blir jag ändå väldigt glad och väldigt varm i kroppen. Det går ju uppenbarligen att lyckas med ivf. Nu har vi ju misslyckats två gånger på raken men det kanske inte gör något? Det kanske blir vår tur den här gången istället? Det verkar ju vara en hoppfull period att försöka under i alla fall.

Grattis Sara och Pärla! Äntligen!

Om att få fäste

Mitt pyre borde ha fäst nu. Om det kände för det alltså. Mina tidigare två pyren har inte varit så sugna. Det har väl inte varit så inbjudande i magen. Eller så har de inte orkat klamra sig fast stackarna...Men de kanske bara tyckte att mamma behöver träna på att hoppas lite? Så att hon har orken där när ett pyre faktiskt orkar stanna.

Jag behöver tro att det här kommer att lyckas! Jag behöver hoppas för att inte förlora förståndet. Fastna! Snälla snälla fastna. Så sköter jag resten.

Ok, inte tänka om, inte tänka om det minsta. Tänk om det inte lyckas igen? Då kommer jag tappa fotfästet. Om hela mitt liv. Tänk om? Nä fifan! Tänk om det lyckas?! YES! Tänk om det faktiskt lyckas. Då kommer jag att vara lyckligast i hela världen!

Har googlat i alla fall, sökt på forum och i artiklar och kan sammanfatta min forskning med att embryot fäster ca 3-5 dagar efter ET om ET gjordes på dag 2 efter ÄP. ET var i söndags. 4 dagar sen. Det är nu det händer.

Höstbilder

Tänkte att det kanske kunde pigga upp fler än mig själv att titta på lite höstfoton och mysa till det lite. Tänd några ljus och lägg er i soffan och läs en god bok när ni kommer hem!

onsdag 28 oktober 2009

Ruvardag 3, IVF 3

- Brösten lite större igen
- Rumpan lite ondare
- Konstig aptit
- Ganska trött
- Känslig för minsta lilla
- Molvärk! Idag har den kommit :) Jag tolkar det som bra och att värken är här för att pyret håller på att fästa!

Jämförelse med IVF2.

Har jämfört och det är stort sett samma "symptom" som förra gången. Förutom att brösten inte ömmar. Fast nu väljer jag att gå över till att det är ett bra tecken! Pyret snor allt progesteron så tuttarna får inget. De börjar inte ömma förrän pyret har fäst ordentligt. Vad tror ni om det? Låter inte det liiiiite sannolikt i alla fall?

Det stiger mig åt huvudet

Det där hoppet.

Kom precis på mig själv att sitta och titta på mammakläder på nätet. I nätbutiker, på tradera, på andras bloggar. Och jag gjorde det utan att jag egentligen tänkte på det tills jag helt plötsligt insåg vad jag sysslar med. Kändes lite skrämmande faktiskt. Är på ruvardag 3 bara. Jag är inte gravid. Än i alla fall.

Men kanske funkar det där hopp-tänket? Jag verkar i alla fall ha landat i ett kanske-gravid-mode. Hoppas jag kan gå tillbaka till de där sidorna igen om några veckor eller månader och faktiskt ha rätt att köpa mig nåt :)

Ååååååh! Hoppas hoppas hoppas!

Bomullspads

Jag har blivit en väldigt flitig användare av bomullspads på sistone. Har provat otaliga märken, ICAs, apotekets, Kick's mm. Men nu har jag utsett en vinnare! De luddar inte, de delar inte på sig och de kostar inte så mycket! Jag är supernöjd och kommer hädanefter bara köpa dessa, som kommer från Lindex!

bomullsrondeller
















Och på tal om något helt annat. Mina bröst är fortfarande inte ömma. Jag fattar ingenting! Vid det här laget borde de ömma något fruktansvärt. Det har de alltid gjort innan. Pyret kan ju inte ha fäst än så jag tror inte det är ett positivt tecken direkt. Tänk om min kropp har ballat ur? Gett upp liksom. Och vägrar att reagera på hormonerna. Kanske därför det bara blev tre ägg i förra veckan?

Någon av er andra som inte haft ömmande bröst i början av ruvartiden?

Ruvardag 2, IVF 3

Det blev ingen status igår, var så fruktansvärt trött. Tror det berodde både på enorma doser progesteron samt att jag sovit så dåligt pga ont i rumpan.

Så jag sov i soffan mellan 21 och 24, sen kom A och väckte mig och jag gick och la mig i sängen istället. Fast först fick vi fixa med sprutan så klart. Vaaaaarje kväll.

Så gårdagens status kommer idag istället:
Symptom
- Trött
- Större bröst
- Lite lätt värk i livmoderområdet

Jämförelse med IVF2

Hmmm, skumt. Mina bröst ömmar inte alls än...varför inte då?

tisdag 27 oktober 2009

Julmanipulation

Sen ett par dagar tillbaka luktar det lussebullar på ICA. I oktober! Jag ska inte ljuga...jag gillar det inte. Jag vill inte att det ska vara jul än. Jag vill hinna njuta av hösten! Bruna och orangea färger ute i naturen, mustiga höstgrytor, stekt svamp på mackor, sällskapsspelkvällar och biobesök i regnrusket. Inte lussebullar! Inte än!

Och nu till saken. Jag vet inte om jag blivit paranoid, fått känslig näsa eller vad det kan vara, men jag svär att frukostbullarna från ICA idag smakade liiiiiite lite saffran. Sådär på ytan. Jag tror det är ett trick! Ett listigt knep att få oss anti-jul-i-oktober-människor att sakta men säkert vaggas in i julstämningen och köpa lussebullar hela november.














Vad tycker ni? Ser den saffranig ut? Nä, jag vet, tycker inte jag heller. Men nog hade den en hint av saffran all right.

Jag vill sova!

Den här natten blev, precis som förra, rätt så sömnlös. Jo, visst. Jag sov. Men jag vaknade gång på gång för att rumpan är så öm. Det blir lite samma känsla som när man ligger och sover och täcker har trillat av. Man fryser och halvsover och vet att det är något som inte stämmer men man vaknar inte riktigt och tar på sig täcket utan ligger och halvsover och mår dåligt istället. Så känns det. HELA natten!

Snart kommer väl nattsvettningarna också, precis som förra gången, och jag blir tvungen att byta säng runt halv fyra på morgonen. Masa mig bort till gästsängen.

Har jag nämnt att jag springer och kissar flera gånger per natt? Hur är DET möjligt? Jag kissar innan jag går och lägger mig, dricker inte mer än vanligt, och ändå måste jag upp minst två gånger varje natt. Det är ju inte direkt så att jag har en bebis som trycker på redan. Än så länge är pyret bara ett tiotal celler...

Igår kväll var jag inte ens kissenödig men gav mig fan på att gå och kissa ändå. Satt läääääänge länge på toastolen. Satte till och med igång vattnet i kranen för att bli lite "inspirerad" :) Funkade till slut. Men nog fick jag springa upp och kissa mitt i natten i alla fall. Konstigt.

måndag 26 oktober 2009

Ruvardag 1, IVF3

YES! Har tagit mig igenom första ruvardagen och det känns precis som Tony brukar säga, Grrrrrrrejt!

Då kör vi gamla symptomlistan igen, det är en fin tradition.
- Brösten något större
- Annars, inget speciellt. Förutom knölar i rumpan men de är så uppenbara att de inte får vara med på listan.

Var förresten på utflykt till apoteket idag. Behövde bunkra upp med Ovitrelle som jag ska ta en halv av imorgon, samt nålar, sprutor och progesteronampuller för vårt vardagliga användande. Just nu använder vi de som blev över från förra gången men de räcker bara veckan ut. Och de hade inte så mycket som jag behövde på apoteket. Men uppenbarligen kan jag ringa imorgon och berätta vad jag behöver så har de det fixat till dagen därpå på det apotek som jag väljer. DET visste jag inte. Låter ju skitsmidigt!

Jämförelse med IVF2.

Injektionerna - nä, de tar aldrig slut














Igår började en ny sprutperiod. Morgon och kväll, 2 ml progesteron-jordnötsolja i vardera skinka. Så här mycket skräp genereras alltså varje gång.

Jag var lite nervös igår kväll när jag skulle få första injektionen för A hade ju inte tränat på nästan 2 månader. Jag når ju inte att sticka mig själv i rumpan så A får vara ansvarig för den biten. Men det gick jättebra! Kändes inte alls. Det jag däremot inte ser fram emot är "träningsvärksontet" som kommer efteråt. Sprutan från igår kväll ömmar rejält redan och en knuta är på gång. Men hur var det egentligen jag skrev under förra ivf:en. Att det tog ca 4 dagar, sen är smärtan i rumpan konstant. För varje ny spruta jag får så har smärtan från den jag fick för 4 dagar sen lagt sig.

En härlig tid jag har framför mig =) Men jag ska vara sååååå positiv. Den här gången ska jag tro att vi kommer lyckas. VARJE dag! Kom igen nu!

söndag 25 oktober 2009

Pyret har fått byta hem

Från provskålen på kliniken till mammas livmoder. Jag ska göra allt för att där ska bli så mysigt som möjligt!

Bara ett av de tre äggen hade befruktats och delats men det räcker ju med ett fint ägg! De utförde AHA på embryot den här gången. Assisted Hatching, som innebär att man skalar bort en del av äggets skal så att det blir tunnare och på så sätt fäster lättare i slemhinnan. Dessutom ska jag ta en halv ovitrelle ikväll och en halv ovitrelle på tisdag för att hjälpa kroppens egna progesteronproduktion.

Det blir progesteroninjektioner den här rundan också. Fast det "diskuterades fram" ikväll när Leif sa att jag skulle ta vagitorierna morgon, middag och kväll och jag frågade om jag inte skulle ta injektionerna. "Jasså, du tog injektioner förra gången? Ja men då tycker jag du ska ta dem den här gången också!" Lite knasigt att de inte hade koll på det faktiskt.

Nu steker jag plättar som A och jag ska äta i soffan medan vi tittar på nån film. Nåt gott får man ju fira med! :)


Om hoppet som kom tillbaka :)


lördag 24 oktober 2009

Mindre än en timme kvar

Och det är mitt i natten. Typ. Nu kan de inte ringa från kliniken längre. Det är jag säker på. En dag down, en dag to go.

ET är planerat till klockan 18 så nu gäller det bara att lyckas överleva morgondagen. Fy fan vad nervös jag är....fan fan fan fan fan.....får boka in tusen aktiviteter imorgon. Städa, packa, tvätta, shoppa, läsa en bok, planera julklappar, se en film, läsa tidningen, jobba lite, blogga, maila. Sova lite längre kanske? Fast fy fan...tänk om kliniken ringer och väcker mig och jag inte riktigt vaknat och senare under dagen kommer glömma att de har ringt. Nä, så länge kan jag inte sova.

















Sambon är ute och härjar så jag somnar nog på soffan ikväll. Men jag kanske skulle ta och packa lite ändå? Mitt i natten. Det blir man nog trött av och sover gott efter. Flyttlasset går ju om en månad och under ruvartiden, om det blir någon, så tänker jag inte packa ner en strumpa ens.

Saker att prata om när man är drogad














Jag pratade visst en massa strunt när jag var däckad under ÄP igår. Fast jag väntade turligt nog med det tills A och jag var tillbaka på vårt rum. Läkaren hade nog tyckt jag var lite konstig annars...

Det första jag sa var "Choklad och Coca Cola". Bara sådär. A svarade mig och sa att det kan jag få sen när vi kommer hem. Då sa jag istället "Ölparad" och A fick sig ett gott skratt. Jag minns alltså inget av detta och det tog mig en god stund innan jag gick med på att det var sant och att A inte bara drev med mig.

Sen, innan jag somnade gott och sov i en timme, sa jag att "det är tur att jag har den här värmedynan på magen annars hade jag hoppat ut genom fönstret."

Nervositeten och ontet i magen

Magontet kom tillbaka så snart den förra panodildosen slutat verka så det blev verkligen heldagspanodilkur igår. Jag var inte så duktig på att överlappa heller så kroppen fick sig en liten berochdalbaneresa.

Trots att jag ätit massor under dagen så gick det inte att gå på toa heller. Det var ju så ömt i hela magpartiet så det gick verkligen inte att spänna sig i en sekund. Skitjobbigt eftersom jag verkligen verkligen behövde. Så magen mådde verkligen dåligt på många sätt igår. När jag till slut tog mod till mig och bestämde mig för att jag måste bajsa så slutade det med rejäl värk i magen. Kändes som att något hade gått sönder. Men det var visst inget som inte några panodil kunde råda bot på.

Nervositeten vet jag dock inte hur jag ska bota. Den försvinner inte av panodilen i alla fall...sov riktigt dåligt inatt också. Fast jag tror att mitt mitt-på-dagen-sovande igår kan ha påverkat. Lite. Tänk om det inte blir något ET? Tänk om äggen varken befruktats eller delats? Jag HATAR att tänka om. Men ändå så gör jag det...korkade, korkade människa...

De ska ju ringa ifall det inte blir någon ET imorgon. Vilken tid ringer de oftast? Borde inte befruktningen ha skett redan? Borde de inte ha delat på sig minst en gång typ nu? Har försökt googla på det men hittar inga vettiga svar på när det där samtalet brukar komma.

Ska få ett sms imorgon, några timmar innan klockan 18 när det tänkta ET ska göras, om att allt är ok. Kommer vara pissenervös...fast det är jag nästan redan. Helgen kommer att bli sååååååå lång.

fredag 23 oktober 2009

Om hoppet som försvann... :(

Knappt att jag orkar skriva men lika bra och få det gjort,, så kan jag gå och dö sen...

Hoppet var på topp när vi åkte in till kliniken, A och jag skojade om en massa saker. Jag började skriva på en lapp till Åsa som jag tänkte lämna i en bok och till slut var det dags för ÄP. Något av det värsta jag varit med om hittills...Det gjorde fruktansvärt ont trots lugnande tablett, droger i venfloner och lokalbedövning. Tårarna bara rann och rann och jag låg och vred mig av smärtan. De fick till slut droga mig så mycket att jag däckade. Sen minns jag ingenting. Minns inte att jag gick ut från operationssalen, minns inte att jag la mig i sängen och minns inte alls allt trams jag sluddrade till sambon  medan jag var nerdrogad. (Det var en massa himla roliga saker som jag kan berätta sen när jag tycker de är roliga igen...)

Och det värsta av allt...De fick bara ut tre ägg! Tre ynka ägg...det där hoppet jag hade igår är som bortblåst. Har ingen aning om hur jag ska överleva dagen. Känner mig orkeslös, hopplös, misslyckad och trött, men samtidigt känns det som att jag stundtals inte känner något alls...

kram...eller nåt...

När man har venflon i armen

ser det ut såhär:

torsdag 22 oktober 2009

Klockan 9.00 imorgon

ska vi infinna oss på kliniken. Funderar på att lämna en lapp i nån bok i väntrummet till min nyfunna bloggvän Åsa! Så att jag kan lägga tankar och energi på att inte stressa upp mig. Tror det är en bra taktik att ha lite annat att göra, annat att tänka på.

Hade ikväll över en massa vänner på middag och nu är det plötsligt sen kväll och snart dags att sova. Så skönt att inte behöva sitta och ojja sig hela kvällen. Det hanns inte med :)

Magen ser ut som i 12e graviditetsveckan minst! En märkbar bula som spänner och har sig. Ibland så värker det lite extra när jag reser på mig. Bra tecken! Skitbra! Är riktigt förväntansfull inför morgondagen och det ska bli spännande att höra hur många det blev den här gången. Vet ju att det inte är bra med FÖR många men man vill ju ha fler än gången innan. Vid IVF1 punkterades 13 äggblåsor och 7 ägg plockades ut. Vid IVF2 var det visserligen bara 12 äggblåsor men däremot 10 ägg. Så nu håller vi tummarna för MINST 10 fina små ägg!

Om dryga timmen är det fasta som gäller. Ingen mat, ingen dryck, inte ens ett tuggummi får jag stoppa i munnen. Och varje gång jag passerat 24-snåret innan så har jag blivit så fruktansvärt törstig.

Uppdaterar med ny status så fort vi är hemma igen och jag mäktar med att sätta mig vid datorn. Måhända blir det lite vila först :) Efter massa droger är det lätt hänt att man blir lite trött.

Håll nu tummarna extra hårt imorgon allihopa!!!

Dagen D närmar sig...

Imorgon är det alltså dags. Den stora äggplockardagen. Fram tills nu, i en vecka ungefär, har jag tillåtit mig själv att hoppas. Jag har visualiserat det där plusset framför mig, blivit upprymd av glädjen som jag vet att jag kommer att känna ifall vi äntligen lyckas. Drömt mig bort till en verklighet där jag är gravid, och A och jag är ute på stan och fikar och hadlar bebisprylar utan att få nog. Jag har levt i en bra "tänk-om"-bubbla för en gångs skull.

Idag känns det annorlunda. Idag är jag jättenervös. Imorgon är första riktiga steget mot det närmsta en graviditet som vi nånsin kommit, missfallet borträknat. Idag vågar jag inte riktigt glädjas åt något som "kanske" kommer finnas i vår framtid inom kort. Jag vågar inte riktigt satsa på "kanske". Inte ens när jag spelar poker vågar jag ta en rövare, hur skulle jag kunna göra det när det gäller något så stort?

Men just för att jag inte vet, för att ingen riktigt vet, om humöret och inställningen kan ha någon som helst påverkan på det lilla embryot som kommer att sättas tillbaka i mig om några dagar så ska jag kämpa med posivitismen. Jag tänker ge mig själv ett frikort. Ett våga-hoppas-kort som jag ska ha med mig överallt och påminna mig själv med, varje gång jag slutar tro. Ett kort som ger mig möjligheten att tvinga bort all oro och alla tradiga tankar och känslor. De närmsta 2,5 veckorna tänker jag leva i en orosfri zon. För den här gången ska det fantamej gå vägen!

Nu VILL jag ha en bebbe i magen!

onsdag 21 oktober 2009

Sprutdag 10, IVF3

Det gick jättebra! Och vilken lycka att få ta en ovitrelle istället för orgalutran. Sprutorna ser likadana ut så det är extra viktigt att vara noggrann och verkligen försäkra sig om att det är rätt spruta man tar vid rätt tillfälle. Låste in mig på toan på stället vi gick till efter restaurangen, plockade fram mitt förberedelsekit med alkogel och bomullspads.

Några arga dörrknackningar senare knallade jag nöjt ut från dasset och fortsatte kvällen med att diskutera nördiga datasamtalsämnen och en guitar hero-kamp hemma hos en kompis.

No more sprutor! Subkutant i alla fall...

Spruta på toa igen

Ikväll, alldeles strax faktiskt, ska jag iväg på AW med jobbet. Först bowling och sen mat på restaurang! =) Trevligt, men sprutan ska ju tas klockan 22 så det får bli att ta med den...med orgalutran har jag alltid haft med en extra spruta ifall något skulle vara fel med den första. Men Ovitrelle ska ju ligga i kylskåp så tar jag med en extra och inte använder den så måste den använas inom 30 dagar och det känns ju bortkastat.

Vid IVF1 fick jag ta en halv ovitrelle efter ET men inte vid IVF2. Hmmm, varför tar man lite extra ägglossningshormon efter ET? Någon som vet och kan upplysa mig?
Annars får jag fråga på kliniken imorgon.

Det sa bli riktigt intressant att bowla med den här svullna magen :)

tisdag 20 oktober 2009

Sprutdag 9, IVF3

Tog sprutorna i all hast i hemmamiljön innan jag och A for iväg till våra vänner på en spelkväll. Det gick jättebra att ta sprutorna idag, inget motstånd i fläsket och inga blödningar. Förstår inte riktigt varför det varierar så mycket från dag till dag. Känns inte som att jag gjorde något annorlunda direkt. De gånger det har gått sämre har jag iofs inte varit hemma...kanske blir jag lite stressad av att behöva skynda med sprutorna på toa?

Nu har jag bara en spruta kvar innan jag får tillbaka ett litet embryo och det är själva äglossningssprutan imorgon. Kan bli lite knivigt eftersom jag ska ut på aw med jobbet. Får ta med mig sprutan och smita undan på toa för att ta den. Men den gör i alla fall inte ont som orgalutranen så det blir nog en kakbit för en så erfaren sprutare som mig själv. Efter embryo transfer, som antagligen blir på söndag, kan jag ana att det blir progesteron i form av dagliga injektioner. Morgon och kväll...

Har varit jättesvullen i magen hela kvällen. Känns lite som att jag är kissnödig utan att faktiskt vara det. Trots det så känns det fantastiskt bra att vara svullen. =) De flesta av äggblåsorna borde vara mellan 15 och 20 mm i diameter nu. Och de är 10-12 stycken så de tar ju en hel del plats...Svårt att sitta normalt på en stol, får se hur det blir imorgon. Kanske får leta upp en soffa att jobba från, på kontoret imorgon. Om laptopen är färdiglagad det vill säga. Lite svårt att knalla omkring på jobb med en jätteburk till dator under armen.

IVF - en stark lösning på ett svagt problem

Dagen då vi fick reda på att IVF var lösningen för oss var en tuff dag för mig. A blev jätteglad att andrologen inte hittade några andra dolda fel hos honom och att det problemet som fanns, bara var att acceptera. Inga frågetecken = skönt?

För mig var det som att få ett slag i magen. "Ni kan fortsätta försöka på naturlig väg, det kan gå" kändes inte så hoppingivande. A gick och log på vägen från andrologen, jag började gråta. Allt  kändes plötsligt så hopplöst.

Sen började tankarna snurra om IVF. Om hur onaturligt det kändes. Hur annorlunda man var (och annorlunda är ju inge bra, det vet ju alla...) Det kändes både pinsamt, tråkigt och tungt. Jag ville inte riktigt acceptera att det var något för oss, det här med IVF. Det var ju inte SÅ jag hade planerat. Provrörsbarn fanns inte riktigt i min framtidsplan och jag var rädd för hela konceptet. Jag ville så gärna lyckas på egen hand och "kan felv" ekade i huvudet varje dag. IVF kändes som ett misslyckande för mig. "Kan man inte själv kan man lika gärna ge upp" intalade jag mig själv. Och även under vår första behandling hade jag inte riktigt fattat vad vi höll på med. Att det där "naturliga" och "kan-själviga" var long gone. Vi hade lämnat den världen för flera månader sen och jag hade inte hängt med. Jag hade tjurigt satt ner foten och sagt att "jag ska minsann inte ha barn med hjälp av nån jävla IVF".
"Never!"

Men nu sitter jag här. Mitt i vårt tredje försök, och känner mig såååå lyckligt lottad. Lycklig över att det faktiskt finns en lösning på vårt problem. Lycklig över att jag accepterat läget. Att jag ser IVF som något positivt istället för något negativt. Lycklig över att jag och A är så starka att vi pallar med allt vad IVF innebär.

För några månader sen tyckte jag att det var ett tecken på svaghet, att behöva genomgå IVF. Idag förstår jag att man måste vara oerhört stark för att klara av det.

Jag behövde inte betala

på undersökningen idag! Känns fett med najs att ha högkostnadsskydd, det må jag säga.

Undersökningen gick strålande, och jag blev inte sur trots att ÄP inte blev förrän på fredag. Det fanns 5-6 ägg på vardera sida, vissa redo att plockas medan vissa fortfarande behövde växa till sig nån dag. Alltså blir det Orgalutran och Gonal-f även ikväll och Ovitrelle imorgon istället.

Det var Leif som undersökte idag och det kändes superbra! Tycker han är så vettig och ordentlig. Han förklarar alltid så noggrannt och berättade idag extra mycket om slemhinnan som jag såg på skärmen. "Det här på skärmen, som ser ut som ett taskigt läppavtryck, är slemhinnan" sa han. Och så förklarade han om storlek och tjocklek och djupet i bilden. Och mina äggblåsor såg så fina ut, som stora och runda köttbullar! (Ibland säger jag fel och säger ägg, men det man ser på skärmen är alltså äggblåsor. Och i dessa finner man oftast ett ägg. Men inte alltid.)

Jag frågade om vilken progesteronmetod vi ska köra med den här gången och det skulle de återkomma med. Ingen av metoderna är något att hurra för, båda är jobbiga fast på olika sätt. Jag frågade också om det inte finns något annat man kan göra åt mina små blödningar som jag alltid får ca 10 dagar efter ÄL. Enda gången det inte har hänt var när jag blev gravid och fick mitt tidiga missfall i våras. Så det tyder ju på att det är typiskt dåligt att börja småblöda på dag 10. Men det skulle barnmorskan också kolla upp. Men antagligen kan man inte göra så mycket annat än att ta progesteronet...

Svullen och spänd i tjejmagen nu! =)

måndag 19 oktober 2009

Sabla dator



















Den krånglade imorse på jobbet och vägrade hitta något nät. Jag letade efter hårdvarufel och kom fram till att det var dags att formatera om hela skiten. Sparade undan det mesta på usb-minnen och dvd-skivor (måste verkligen köpa mig en extern hårddisk) men sen började skrället funka igen. Jag gav datorn en chans till och nu har den, helt utan förvarning, havererat till den mån att den inte startar windows längre.

Imorgon blir det pånyttfödelse för laptopen. Kanske går allt bra. Antagligen inte. Antagligen kommer jag behöva leta rätt på en massa installationsskivor, allt kommer att paja, datorn får slängas och jag får vänta 2 veckor på en ny...

Sprutdag 8, IVF3

Nu kommer här ett positivt "tänk om"! För tänk om kvällens sprutor var de sista av sin sort och jag bara behöver ta Ovitrelle imorgon?!

Magen börjar kännas spänd och lite svullen och jag är mer prickig av sprutorna under naveln än vad jag varit förr. Man skulle kunna tro att det borde bli färre och färre små blåmärken men det har de alltså inte blivit.

Jag har fått kräka av mig på A och mina vänner angående morgonens epsisod och mår mycket bättre nu. Tack ska ni har för att ni pallar lyssna :) Tänker att det inte är lönt att bry sig längre, att det viktigaste är att slappna av inför ÄP och ET. Och försöka att inte läsa jobbmailen ett tag framöver också. DET kommer att bli svårt...jag suger på att bara lämna allt och gå. Det finns saker som måste bli gjorda och bara jag som kan göra dem. Jag inbillar mig att inget blir gjort om jag inte gör det själv...inte sunt alls. Blev påmind av en vän om mina återkommande magkatarrer förra året. Måste verkligen se till att hålla de borta.

Humöret är bättre, hoppet stiger och jag ligger i soffan och vilar medan mina två favoritkillar spelar fifa på teven.

Jag förlorar kontrollen

Den som jag behöver, den som är det enda jag har att falla tillbaka på, den som gör att jag fortfarande orkar gå igenom det här helvetet. Men det håller på att gå överstyr nu. Jag verkar inte längre bestämma om vem det är som känner till vår situation och vem som inte gör det. Det ligger visst inte längre på mitt bord att avgöra om jag vill berätta för någon eller inte. Den rätten har jag blivit fråntagen. Nu har jag inget. Bara lite hopp att leva på och jag kan säga att hoppet får sig en rejäl smäll när något sånt här händer...

Min nya chef valde att berätta om vår situation för den hr-ansvarige på jobbet. Han berättade utan att kolla med mig först, trots att han vet att jag vill hålla det här för mig själv. Och jag kan ha full förståelse för att någon på hr kanske behöver känna till vad min sjukledighet och annan frånvaro beror på. Men lite heads-up hade varit trevligt. Speciellt som jag fick frågan (på ett mer privat plan) av vår hr-ansvarige en dag innan och valde att inte berätta. Nu vet hon alltså i alla fall. Har ingen aning hur jag ska kunna möta hennes blick. Ärligt talat förstår jag inte hur hon ska kunna se på mig heller. Hoppas hon mår dåligt och inte vågar prata med mig igen. SÅ bitter är jag just nu... Och jag känner mig fullkomligt överkörd...

Det här fick jag reda på imorse, runt 9-tiden, och så här mår jag fortfarande. Trodde det skulle gå över lite mer än vad det gjort. Fan! Jag som behöver lugn och ro.... Tänk om det skiter sig igen?! Tänk om det skiter sig bara för att jag mår dåligt över det här...är så fruktansvärt nere, rädd och ledsen nu...

söndag 18 oktober 2009

Sprutdag 7, IVF3

Det gick trögt med sprutorna idag. Det ville sig inte riktigt. Kändes som att fläsket var segare än nånsin. Började som vanligt med Gonal-f, den "lätta" sprutan. Den gick trögt. Det började blöda lite...sen tog jag Orgalutran, det gick ännu trögare än vanligt. Suck.

FAST! En sak som jag kom underfund med, som jag har ett svagt minne av sen förra ivf:en, är att orgalutranen inte gör lika ont om man druckit lite vin :)

Lite konstigt att ta sprutorna hos svärföräldrarna dock. De kom och tittade in lite ibland. "Vad lång tid det tar!" - "Ja, jo, man vill ju vara så noggrann och försiktig som möjligt..." Trodde jag skulle bli stressad, men behöll lugnet och gick och la mig på soffan sen och fick te:et serverat. Precis vad jag behövde.

Det har inte molat på hela dagen men nu börjar det kännas lite mer i äggstocksområdet. Men det känns inte alls lika svullet som det brukar. ÄP är dock inte förrän torsdag eller fredag så äggen har lite tid till att växa. Behöver jag bli orolig? Förra ivf:en blev jag nämligen sjuuuukt svullen. Såg lite minigravid ut...så är det inte nu.

Om svåra möten

Ikväll är det middag hos svärföräldrarna med svågern och hans tjej. De har nyligen också börjat försöka och jag känner mig mer stressad än nånsin. Det är ingen tävling, jag vet. Men jag kommer att bli helt förkrossad om de går och blir gravida nu. Innan oss. De känner till våra problem och ivf-behandlingar och jag förstår att det måste kännas jobbigt för dem också. Att hela tiden ha det i bakhuvudet att vi har det så fruktansvärt jobbigt och att de kanske kommer lyckas innan oss.

Men i slutändan är det ändå vi som står där, barnlösa, glädjelösa och livlösa...

Nä, va fan Joanna! Jag skulle ju vara positivt inställd. Jag skulle ju tro på det här, att vi äntligen kommer att lyckas. Tredje gången gillt. Rensa huvudet, rensa rensa rensa. Shit vad svårt det är. Det enda som poppar upp just nu är glada nyheter från svåger. Trots att hans tjej har varit så snäll och lovat att berätta för mig först ifall de lyckas, så att jag får tid att bearbeta det.

Varför kan jag inte sluta vara så manisk? Kanske borde jag låta bli att träffa andra människor ett tag? Det är då jag mår som bäst i alla fall. När jag inte behöver träffa en massa familj och vänner som jag inbillar mig bara vill träffas för att någon av dem har "glada nyheter" att berätta... Nu när till exempel E har gift sig också så är det inget som står i deras väg för att också gå och bli gravida.

Helvete! Ok, OK! Jag gör ett försök till att bli lite positiv. Går och piffar mig inför middagen. Fint ska det va! Långa och djupa andetag. Slappna av. Ta ett glas vin. Medan jag kan ;)

(Kvällens sprutor tar jag förresten hos svärföräldrarna. Det kommer att bli...ehhh...intressant.)

Frågan om alkohol

Jag frågade på kliniken i fredags om hur det är med alkohol under spruttiden. Har ju varken druckit vin eller öl under den senaste veckan för att inte paja några chanser. Men det visade sig i alla fall att det var helt onödigt, för det gör varken från eller till. Det kvittar fullständigt!

Så fram till äp är det a-ok att dricka alkohol! Så igår kväll blev det en liten öl till maten (en 33:a) och shit vad jag blev berusad. Efter 2 ivf:er och en massa växlande mellan att dricka och att inte dricka har det helt enkelt blivit väldigt lite alkohol på sistone så jag är ju fullkomligt ur form.

Jo, förresten, det är helt ok att äta opastoriserade ostar och annan inte-acceptabel-mat-att-äta-som-gravid under spruttiden!

lördag 17 oktober 2009

Sprutdag 6, IVF3

A fixade middag medan jag tog mina sprutor. Kändes som en rättvis fördelning =) Jag hade gärna bytt men det går ju inte...













Men allt gick bra i alla fall. Har två Orgalutran bakom mig nu och om allt går som jag vill så har jag bara två kvar att ta! Alltså halvvägs där. Men jag ska försöka att inte ha för höga förhoppningar på att ha ÄP redan på torsdag. Förra gången jag inriktade mig på en dag och det sköts fram så blev jag så himla besviken. Det tänker jag inte utsätta mig för den här gången.

Det molar inte på samma sätt längre. Känns mer och mer svullet och tungt istället. Är det bra eller dåligt? Ja, det vet jag inte...

Det sög att vara förkyld igår

Drog på mig en snabbis till förkylning igår för den verkar vara borta nu, trots att jag verkligen mådde uselt hela dagen. Tog mig igenom långa 3-timmarsmöten med hjälp av panodil, berocca och echinagard och sen blev det soffa för mig hela kvällen. Missade därför både A's konsert och träffen med gamla polare. Sugigt.













Idag har halva dagen redan gått men den har faktiskt varit lysande hittills. Frukost på stan med A, lite shopping, och nu tillbaka hemma i soffan med te och allmän myskänsla. 3 timmar kvar till kvällens sprutor.

Det var massor med småbarnsfamiljer ute på stan, många bebisvagnar och en hel del gravidmagar. Radarn var på högvarv hela tiden! Reagerade på en störig unge på espresso house och slutade helt att lyssna på vad A höll på att berätta. Vi blev båda lite sura men det gick över när en lurvig hund gick förbi och vi båda blev mysiga igen. Trots all bebisradaraktivitet, så ställde jag mig i kassan på barnavdelningen när jag skulle betala på Lindex. Det tog emot, men det gick. Känner mig lite stolt faktiskt.

fredag 16 oktober 2009

Sprutdag 5, IVF3

Det gick bra. Sista dosen på Gonal-f så imorgon blir det ny sprutpenna.

Här är mitt lilla förberedelsekit:

Uttömd

Sitter här och samlar mig inför kvällens sprutOR. Ja, ikväll blir det två. Gonal-f-en kan jag hantera. Även med den större dosen.

Jag kom på mig själv med att börja gråta precis. Idag ska jag nämligen prega in en orgalutran i magen också. Och egentligen är det inte så farligt. Det gör inte JÄTTEont och det svider inte JÄTTEmycket. Men själva tanken får mig att tappa fotfästet. Min kropp är trött...mitt energiförråd är uttömt. Jag känner mig helt slut...

Jag brukar kunna hålla tårarna inne. Gråter aldrig när jag berättar för nya människor om det här. Håller uppe en oförstörbar fasad. Men ibland råder jag inte över mina känslor längre. De kommer ifatt mig. De är det enda jag har kvar ibland känner jag...

Frikort

Nu är jag tillbaka på jobb efter undersökningen! Det såg jättebra ut. Har ju inte hunnit spruta så länge så äggen var fortfarande ganska små. Fick order om att höja dosen på Gonal-f redan idag och hålla den på 225 till på tisdag då det blir undersökning igen.

Detta betyder att schemat blir snarlikt det jag hade för ivf1, förutom att jag börjar med orgalutran en dag senare (idag!). Och vid ivf1 plockade vi äggen på dag 11 vilket är på torsdag nästa vecka. Så jag håller tummarna för att jag får en kort spruttid den här omgången. Ska uppdatera schemat till vänster.

Han fick 'rota' rätt så länge för att hitta äggen, vet inte riktigt varför faktiskt. Kanske var jag lite kissenödig. Eller så är det för att min livmoder är så bakåtlutad. Han verkade inte tycka det var något konstigt i alla fall. Slemhinnan hittade han nästan på direkten och den såg fin ut. Såg ut som en tunn liten amöba på skärmen...

Och just det ja! Som avslutning kan jag knyta an till titeln och berätta att jag äntligen kommit upp i högkostnadsskyddet och fått mig ett litet frikort! Sweet.

torsdag 15 oktober 2009

Sprutdag 4, IVF3

Åkte hem om efter jobbet och hämtade upp sprutan och mötte sedan upp A på stan. Middagen hade blivit framflyttad en halvtimme så nu hade vi 90 minuter att fördriva. Kul. Alla affärer var mer eller mindre stängda. Det var kallt. Och dött. Vi gick en runda på Triangeln till slut...patetiskt.

Så fort vi kom in till våra vänner sprang jag in på toa. Kan tyckas vara lite märligt för utomstående men det var ju spruttajm. Hade med mig alla verktyg, bomullstussar, alkogelen och så sprutpennnan. Det gick förvånandsvärt bra fast första gången under den här spruttiden som det kom lite blod när jag drog ut nålen. Men jag satt inte så bra där på dasset.

Ingen frågade varför jag var på dass så länge och samtalsämnet "barn" kom inte upp på agendan under kvällen. Något som jag annars är väldigt rädd förr vid sammankomster som denna, som är lite "vuxnare", när det bjuds på mat och vin och efterätt och te. Det är då alla slår om till ett mamma-pappa-barn-läge. Som tur är, är våra närmsta vänner inte alls inne på samma bana som vi och pratar nästan ALDRIG om barnskaffning, husköp eller andra vuxenpoänggivargrejer. Trots det så är jag ändå ALLTID sanslöst orolig att ämnet ska föras på tal och att jag inte vet hur jag kommer att reagera.

Piggheten ja

Redan i måndags började mina sömnproblem. De kommer alltid i samband med hormonbehandlingarna.

Det gick inte att somna på kvällen. Inte alls. Jag var vaknare än nånsin. Jag gjorde listor i huvudet, planerade vad jag skulle GÖRA nästa dag, vad jag skulle HA PÅ MIG, vad jag skulle ÄTA, gick igenom min kalender (det jag kunde minnas att jag skulle göra i veckan), inredde vårt hus i huvudet...somnade till slut omkring 2.00. Inte för att jag var trött utan för att jag var uttråkad.

På tisdagsmorgonen vaknade jag en kvart innan väckarklockan ringde och bokstavligt talat studsade ur sängen. Inte ett endaste tecken på trötthet utan jag vaknade fortare än kroppen hann med på nån vänster...

Sen i tisdags kväll var det samma visa och jag studsade fantamej upp ur sängen igår morse också. Piggare än nånsin. Uppenbarligen var sömn något som jag lätt kunde prioritera bort för de här hormonerna är för mig som amfetamin är för en pundare. Jaja, jag bara tackar och tar emot och skiter i att sova helt enkelt. Lätt som en plätt.

Fast igår kväll var jag JÄÄÄÄÄÄÄTTETRÖTT. Orkade knappt hålla mig vaken på kvällen, behövde ligga i soffan och vila. Ofta. Och imorse kom jag inte ur sängen. Bara sova lite till. Bara lite. Har suttit och jäspat hela dagen dessutom och hade kunnat somna här på skrivbordet rakt upp och ner.

Trött på hormonerna...redan...

Mol och överfikad på samma gång

Fikade med min underbara vän T nu i eftermiddags. Tog en STOR chai latte och en STOR morotskaka och blev jättemätt. Hade precis ätit lunch innan också så det kanske inte var så smart att slå på stort sådär.

Berättade för henne att jag tycker det ska bli skönt med undersökningen imorgon. SKÖNT? Ja, uppenbarligen tycker jag det. Lätt att misstolkas kan jag tänka mig, men det är alltså skönt med betoning på att det är gött att vara igång och skönt att vi redan är på sprutardag 4 idag. Inte skönt i den bemärkelsen att jag tycker det är underbart trevligt när läkaren stoppar upp saker mellan benen på mig.

Skönt för att jag vet att det finns ägg därinne. Det känner jag varje gång det molar, typ hela tiden. Fast jag har svårt att skilja på mättheten och molandet just nu. För tillfället har jag en sammansvetsad mol-och-mätt-värk i magområdet.

onsdag 14 oktober 2009

Gammal uppdatering














Jag skrev lite dagbok, tyvärr inte elektronisk, även under vår första ivf-behandling. Jag hade tänkt försöka lägga in den informationen i bloggen lite retroaktivt på nåt snitsigt sätt. I så fall kommer ni kunna hitta ännu "äldre" inlägg än de som finns nu. Har lite dagbok (typ...det är mest strötankar som jag skrivit ner lite här och var) från när vi började försöka bli gravida över huvud taget. Kanske borde lägga in det också... Vad tycker ni? Eller är det att "fuska" på något sätt?

Nu när jag faktiskt har en blog känns det lite synd att inte utnyttja den och samla hela vår ivf-och-försöka-få-bli-gravida-historia på ett och samma ställe.

Sprutdag 3, IVF3

Haha, höll på att skriva IVF2 i rubriken när det slog mig att vi faktiskt är inne på vårt tredje försök. Känns helt sjukt...blev lite nedstämd att vi hållt på så länge men fortfarande inte lyckats. Kan knappt fatta att tiden har gått så fort. Tredje försöket på 5 månader. Jo, nog ligger vi i minsann.

Idag har det som sagt molat hela dagen. Känner det nu också. Känns gött att få det bekräftat att det funkar. Sprutan gick bra, nu går det verkligen av bara farten det där med sprutorna. Inga konstigheter. Och jag är inte längre så manisk vad gäller tiden. Innan tog jag sprutan på minuten varje kväll. Nu känns det inte lika farligt ifall det diffar en halvtimme eller så. Det är nog sunt.













Men jag har allvarligt talat blivit expert på att ta de här sprutorna. Nästan professor i ämnet och bara måste dela med mig av mitt tips! För när jag gjorde det första gången så kom det ut en droppe vätska när jag drog ut nålen. Ingen fara egentligen men jag gillade det inte. Dessutom börjar allt lukta sjukhus som kommer i kontakt med den där droppen. Tricket är att släppa det krampaktiga greppet om fläsket när man drar ut sprutan. Dels så kommer det inga droppar och dels så känns nålen inte lika mycket! Ett hett tips helt enkelt.

Nu blir det filmtitt och sen sovdags. Börjar känna av sprutornas påverkan på min pigghet. Men det ska jag skriva om i nästa inlägg.

Magen

Är det möjligt att redan känna lite aktivitet i magen? Jag tycker mig märka att det växer på äggstockarna. Massor med små bubblor. Det känns lite molande nere i livmoderområdet. Inte så det gör ont alls, men det känns. Hela tiden. Det måste ju vara bra! Två sprutor och det bubblar redan.

Om det är inte är reaktionerna efter det sanslöst goda löksoppan jag åt till middag igår =) Lök i munnen - funkar prima! Lök i magen - inte fullt så lysande.

tisdag 13 oktober 2009

Sprutdag 2, IVF3

Andra sprutan gick ännu bättre! Nu slapp jag tänka på att förbereda sprutan inför första användningen. Nu var det bara att tuta och köra och det är precis vad jag gjorde.

Och den här gången kom jag ihåg att ta bomullstuss med alkogel både innan OCH efter sticket. Är aningen stolt faktiskt!

Fast jag tog inte sprutan klockan 19:30 som planerat utan det fick bli klockan 20.00. Planen blir därför att ta morgondagens spruta 19:30 och klockan 19.00 på torsdag när vi är på middag hos våra vänner.

Två sprutor kvar innan undersökning. Den här gången känner jag mig faktiskt inte alls lika nervös som föregående gånger. Vid första ivf:en visste jag knappt om jag gjort rätt med sprutorna och trodde att det inte fanns några ägg därinne. Vid andra ivf:en kände jag mig säkrare men tänkte att jag bara hade haft bonna-tur första gången. Men båda gångerna har det sett jättebra ut och funnits många växande ägg.

Så den här gången ska jag bara slappna av inför undersökningen eftersom jag VET att det finns små ägg i magen. Kanske ber jag läkaren skriva ut en bild på äggen också så kan jag lägga upp den här på bloggen.

Men visst är det konstigt att efter fyra små stick i magen med sammanlagt bara ett par ml hormonvätska så växer det till sig 10-20 ägg? Jag tycker i alla fall att det är helsjukt!

Filmtips

Var och såg en underbar film igår som verkligen piggade upp. Både i höstmörkret och för att jag kunde komma bort från ivf-misären. Och detta trots att jag kände igen mig lite under några få misäriga scener i filmen...

Filmen heter Julie & Julia och är baserad på två verkliga historier om matlagning. Så gå för allt i världen inte och se filmen om ni är hungriga!

Har ni inte sett den än, se den! Meryl Streep är underbar och jag mådde helmysigt i kroppen i flera timmar efteråt. Fastän jag var tvungen att ta en spruta så fort jag kom hem.

Jag är INTE intresserad!

Jag är verkligen inte det. Och jag förstår inte. Varför skickar man ut massmail till hela företaget om att frugan precis klämt ur sig ett barn? Ok om man mailar de man jobbar med, en mindre skara. Skickar sms eller så. Men att spamma ut det till hundratals människor? Som knappt vet vem människan är.

Varför?!!! Varför varför VARFÖR?!!!!

De flesta bryr sig faktiskt inte och de som inte bryr sig är som jag och blir bara arga, irriterade och ledsna. Kan inte alla som väntar barn eller har barn bara lämna mig i fred?...Det här är alltså INTE bra för mitt planerade stresslösa 4-veckorsliv framöver. Inte bra alls.

måndag 12 oktober 2009

Sprutdag1, IVF3

Då har den äntligen varit. Det är nu tredje jä**a gången jag har en sprutdag 1. Hoppas att det blir den sista på ett tag. Nu VILL jag att det här ska fungera!!!













Var nervös som vanligt, men jag har ju rutin på sprutorna nu. Bomullstussar, alkogel, försprutar 37,5 IE med  pennan. Klämmer på fläsket och sticker. 4 klick och 10 sekunder senare drar jag ut sprutan igen. Det gick skitbra faktiskt! Inget blåmärke och sved bara yttepyttelite. Lätt godkänt!

Ikväll tog jag den tio i åtta. Imorgon ska jag ta den halv åtta, onsdag kvart över sju och torsdag klockan sju. Det blir också lite knivigt eftersom vi är bortbjudna på middag. Får ta med mig sprutan och ta den på plats. Hmmm, har de inte en apliten toa? De vi ska till känner inte till våra försök så jag måste vara hemlig med skiten. Tycker egentligen inte om att ta sprutorna någon annanstans än hemma men det går ju inte att leva såhär! Jag kan inte sitta hemma och glo VARJE kväll.

Planering

Det är svårt att planera sitt liv när hela livet styrs av en massa läkare och barnmorskor på en klinik i Malmö. Jag har ett schema. För tredje gången på 4 månader har jag ett livsschema.

Den här gången tänkte jag inte vara så korkad och ta kvällssprutorna klockan 22 utan mycket mycket tidigare! Ifall något händer, ifall något pajar, så behöver jag ha möjligheten att kunna sticka till ett apotek och göra om och göra rätt. Dessutom känns det korkat att ta sprutorna på samma tid eftersom 22-sprutor inte direkt har lett till någon graviditet hittills. Nä. Nu tänker jag ta dem direkt efter jobbet. Och ha det gjort tidigt liksom.Kanske får en chans att slappna av på kvällen.

Fast ikväll blir det knivigt. Ska på bio och kommer inte hem förrän vid 20. Men om jag stegvis förskjuter spruttiden bakåt, dag för dag? Kan man göra så? Eller ska jag ta sprutorna klockan 20 varje dag istället? Det finns ett apotek som stänger 22 i Malmö så på den fronten blir det safe. Lite korkad mitt-i-kvällen-tid annars...för lite tid innan och för lite tid efter för att kunna göra något vettigt.

På fredag blir det första undersökningen i alla fall. En dag tidigare än optimalt. Är redan nerfös ffs! Samma dag, på kvällen, ska jag börja ta dubbla sprutor igen. Halleluja! Orgalutran är ju min bästaste kompis...

Ska nog planera in lite nervosistet för kvällens spruta idag också. Vad säger ni. Låter "Nervositet, kl. 17-19" rimligt att lägga in i kalendern?

söndag 11 oktober 2009

Fler ögon

Nya chefer innebär fler som ska få reda på om vår "situation". Har nyligen bytt sektionschef och skickade precis iväg ett mail till honom och förklarade hur många sjukdagar och sjukbesök jag behöver framöver. Bad även om att få jobba hemifrån en tid efter ET. Jag behöver verkligen att det funkar den här tredje gången och jag tänker inte tillåta mig själv att stressa upp mig över att jag måste ta mig till jobbet och låtsas vara glad och samlad. Jobbar jag hemifrån kan jag i alla fall utföra mitt jobb liggandes i soffan och det låter ganska stresslöst för mig. Alternativt att jag tar tjänstledigt i några dagar...

Sen sitter jag i ett nytt projekt sen några veckor tillbaka så jag måste meddela projekledaren om min frånvaro ocskå. Skickade ett mail till honom fast utan alla "smaskiga" detaljer. Hoppas han inte frågar heller, för nu är det alltså redan 3 personer på jobbet som känner till ALLT. 

Det låter kanske skitfjantigt men jag känner att jag fortfarande vill ha lite kontroll över situationen och den enda kontroll jag har är att bestämma vem som vet och vem som inte vet. 

Sen är det väl så att ju fler som vet desto mindre behöver jag förklara om när jag är ledsen och arg eller behöver åka iväg på läkarbesök. Fast å andra sidan, ju fler som vet desto fler ögon har jag på mig när det är dags att få reda på om det sket sig eller inte. Och alla dessa stirrande och nyfikna ögon är jag inte alls intresserad av. 

De föregående gångerna som det gått åt skogen har stunderna då jag varit tvungen att berätta de dåliga nyheterna för de som vet, varit några av de tuffaste i mitt liv. Det blir liksom inte på riktigt förrän jag måste berätta för någon och säga det högt...

Smärta som bevis

Det var ju bra att jag har varit tveksam sen i fredags. Nu är alla frågetecken borta och mensen är här för att stanna. Ett tag. Ajajajaj!!!

Men nu är det alltså såhär. Ipren får man ju inte ta under ruvningen, är det ok att ta under sprutperioden då? Tänk om man försämrar sina chanser? Någon som vet?

Nu sprutar jag inte förrän imorgon men om det inte är ok imorgon så känns det inte ok idag heller...jag tänker ju inte chansa direkt. Det vågar jag inte. Men ipren hjälper ju hundra gånger mer än panodil och jag är lite trött på att ha ont nu. Tänkte att det skulle gå över. Det gjorde det inte.

Kanske om jag äter något. En sen lunch/tidig middag. En Luddag!

lördag 10 oktober 2009

Uppenbar tystnad

Igår lunchade jag med A, min sambo. Det händer inte så ofta, vi jobbar inte i samma stad. Och mitt i vår trivsamma lunch dyker vår gamla klasskompis upp. Hon nästan studsar fram till oss, sådär irriterande övertrevlig som hon alltid brukade vara. Hon ser lycklig ut. Och det undgår ingen att hon har en bula på magen.

Men vi pratar inte om den. Ingen nämner den. Jag vill inte. Sambon verkar inte vilja heller. Och hon påpekar det inte. Kanske är det det enda hon annars pratar om och nu får hon en chans att prata om annat? Kanske väntar hon på att vi ska gratulera henne? Kanske anar hon att det är ett känsligt ämne? Kanske tänker hon faktiskt inte så mycket på det?

Men för mig är bulan det enda jag ser och det enda jag tänker på under vår pratstund. Jag minns ärligt talat knappt vad vi pratade om, hur länge hon stannade eller vad jag sa. Så fort hon har gått börjar jag och A prata om annat. Vi säger ingenting om bulan. Ingen nämner den. Om ingen av oss för den på tal kanske vi lyckas förtränga att ännu en vi känner njuter av den lycka som vi så gärna vill ha. Om vi låter bli att prata om det så kanske vi kan undvika den miserabilitet som samtalsämnet annars brukar försätta oss i.

Så med den mentaliteten fortsätter vi vår lunch. Om vi inte pratar om det så finns det inte.

Kompatibilitet

Igår, när jag snackade med sambon över msn på eftermiddagen, berättade jag för honom att jag nog skulle börja spruta idag. Sen skrev jag ett inlägg på bloggen som han senare läste. Då fick jag ett långt "Neeeeeeej" på msn.

Det första jag tänkte var, herrejävlar vad har jag nu skrivit på bloggen? Har jag skrivit under med min jobbmailadress eller något annat korkat? Har jag mailat bloglänken till alla våra vänner? Shit shit shit!

Men sambon, min lilla nörd, skrev att mitt senaste inlägg (det om att mensen kommit igång) inte var kompatibelt med vad han hade tänkt sig senare på kvällen, hahaha....

Kanske en dag till

Jag tror jag ska vänta med sprutorna. Till imorgon. Jag vet inte riktigt. Det har liksom inte kommit igång än, och jag vill inte börja för tidigt.

Och det började bara lite igår. På eftermiddagen dessutom. Jag vet inte riktigt vad definitionen säger. När är det dag 1 i menscykeln egentligen? Är det dag 1 även om den kommer sent på kvällen?

Ska jag behöva googla på det här också?...

Någon av er tjejer där ute i bloggvärlden som har en liknande erfarenhet att dela med er av?

fredag 9 oktober 2009

Bloggkarta - vad är det?

Jaha...nu har jag placerat min blogg i Lundbloggkartan.se.

Nu ska vi se om det här funkar...skeptisk.

Redan dags?!!

Men men men...jag är inte förberedd!!! Jag har ju inte ens hämtat sprutorna! Där fick jag för att jag inte hade ordentlig koll på ÄL. Men jag tycker faktiskt det känns lite suspekt det här. För det blir oftast så att mensen kommer igång när jag går på toa. Och ska bajsa.

Kan man verkligen trycka fram mensen sådär? Sätta igång den med lite bajsnödighet? Eller är jag så vältränad där nere i muskulaturen att jag mosar hela livmodern?! Måste googla på det. Kanske ringer jag kliniken också och frågar om jag är normal...kanske därför vi aldrig blir gravida. För att jag mosar minsta lilla liv som lyckas fastna därinne.

Men då ska jag ju börja spruta imorgon?! Herre gud, jag är inte redo. Inte det minsta! Nu blev jag stressad. Fan vad stressad jag är. Fast iofs, ju tidigare vi börjar, desto tidigare får vi reda på om det sket sig igen eller inte och förhoppningsvis får vi reda på det en vecka innan flytten i så fall. Det hade varit najs. Men shit. Imorgon alltså. Jävligt orolig för sprutorna. Med min tur lär de vara slut i hela sverige....

Design

Nu börjar jag faktiskt känna mig lite nöjd. Tillräckligt nöjd för att släppa designen av bloggen ett tag och lägga ner energi på att blogga, förbereda mig för ivf3 och för vår flytt om en månad! Vi ska ju flytta till villa!

Skulle egentligen hämtat ut alla mina sprutor idag men jag glömde recepten hemma. Typiskt. Jag borde sätta upp små lappar på ytterdörren så fort jag kommer på en sak som jag ska ha med mig nästa gång jag ska hemifrån. Himla bra idé faktiskt. Precis så ska jag göra i fortsättningen. Ska försöka hinna hem efter jobbet och snabbt till apoteket så jag får det gjort. Gillar inte alls, verkligen INTE, att ha saker, speciellt så viktiga som den här, hängande över mig.

Tänk om sprutorna är slut?!! Tänk om de bara finns på ett ställe i hela Sverige och jag bara har ett par dagar på mig innan jag behöver dem. Tänk om det inte är ett par dagar?! Tänk om jag behöver dem imorgon?!

Och packningen måste jag verkligen komma igång med. Om 5 veckor ska vi flytta och det kommer att vara precis när vi fått reda på hur det gått med ivf:en och det kommer att vara apmycket att göra på jobbet. Och jag ORKAR INTE stressa. Jag tänker inte tillåta mig själv att stresa under den här ivf:en. Det har jag inte råd med.

MEN! Designen är i alla fall klar. Typ. Vad tycker ni? Var de gröna tvålformade rutorna bättre? Personligen så känns sidan mer behaglig att gå in på nu än vad den gjorde innan...jag tar gärna emot kommentarer!

torsdag 8 oktober 2009

Om att fylla tanken

T säger att hon känner på sig att den här tredje gången kommer att gå vägen. Den här gången kommer vi att lyckas. För det KÄNNER hon.

E säger att det kommer att lösa sig. Det är ingen idé att tro något annat eftersom hon vet att det kommer att lösa sig. Det VET hon.

M tror på oss och att det blir vår tur snart, Mamma fortsätter hoppas, mormor fortsätter att hoppas, alla TROR och HOPPAS och VET och KÄNNER. Alla förutom jag.

Det är uppenbarligen något jag missar i den här ekvationen. Det är något som fattas. Något som gör att jag inte förstår att det inte är lönt att vara negativ och miserabel. Att det faktiskt kommer att lösa sig. Jag kanske saknar en mutter eller skruv i huvudet. Eller har jag glömt olja något? Eller tanka? Så är det säkert...jag har glömt att tanka. Eller tänka.

onsdag 7 oktober 2009

Grannarna ovanför

Det låter mycket från dem. Det har det alltid gjort. Det borras mycket. Det sjungs mycket. Det studentfestas mycket.

På morgonen när sambon har stuckit till jobbet och jag morgonslöar. Fixar håret, kommer på vad jag ska ha på mig (ja, jag går omkring spritt språngande tills jag kommit på det. Pallar inte byta om femtielva gånger innan jag blir nöjd). Sminkar mig i badrummet, och då hör jag! Operaimitationer som skulle kunna platsa i nåt nötknäpparplagiat. Han duschar - alltså sjunger han.

Men nu, den senaste månaden, så är det inte bara duschsång, borrljud och festhålligång som låter. Det är inte ljud som är lätta att acceptera och till och med skratta åt. Det är ljud som tränger genom väggar och golv och som får mig att stanna upp och bli helt kall i kroppen. Som att jag uppmärksammas på att jag saknar en bit av hjärtat. Grannarna ovanför har blivit föräldrar. Mycket bebisljud då. Mycket högljudda bebisskrik och mycket bebisgråt. Det är mycket nu. Och det är för nära.

Den där guden tyckte väl att jag helt enkelt mådde för bra.

Empati del 2

För det slutar inte där. Med empatibristen.

Min lilla kusinson föddes med ett hjärtfel, bråck och bara en njure. Allt går att operera och man överlever utmärkt på bara en njure, men ändå. Ändå har jag inte förmått mig att hälsa på. Jag tycker ju jättesynd om pojken. Och om föräldrarna. Ingen borde behöva gå igenom nåt sånt helvete.

Men de har en son. De har ett barn! De har lyckats bli gravida och det gör ont i hela kroppen att jag inte förstår hur det känns att vara mamma. Att jag inte förstår hur jobbigt det måste vara för henne, för dem alla, att gå igenom det här. Jag kan inte relatera, jag kan inte förstå, jag kan inte frammana den empati de förtjänar.

Trots miserabiliteten, så sparkar jag mig i röven. Det gör jag! Jag tar kontakt. Jag skickar presenter. Jag tänker på dem. Men det är svinjobbigt. Riktigt jävla inte-från-denna-värld-jobbigt.

Att gräva fram empatin

Min kusin fick en son för några månader sen. En jätteliten en. Jättesöt och underbar och jag har inte hållt honom en endaste gång. Och bara en gång har jag hälsat på sen han föddes.

Hela hennes graviditet mådde jag dåligt. Dagen jag fick reda på att hon var gravid var en av de värsta i mitt liv. Det låter hemskt, jag vet. Och jag vet inte om jag kan beskriva det heller...Det fick mig att känna mig misslyckad. Värdelös. Det kändes som att hon fick allt det där som jag ville ha, det kändes som att hon tog det ifrån mig. Och jag kunde komma på så många anledningar till varför jag borde ha det mer.

- Hon är yngre
- De har "bara" varit tillsammans i knappt tre år
- De har inte jobbat så länge och jobben de har är osäkra
- De bor i en jätteliten tvåa

Jag tänkte att jag "vinner" ju på alla punkterna. Varför blir inte JAG gravid?

Sen började hysterin med att hela släkten, och då menar jag HELA, började fokusera på hennes graviditet. Det var det enda som alla pratade om. Det var det enda som skrevs om i alla mail. Alla var lyckliga. Och jag var förkrossad.

Det blev bättre när han föddes. Då var hon inte gravid längre. Och jag försöker. Nästan varje dag. Att tänka på dem. Att ge mig en spark i röven och komma över min sorg, min avund, min misär.

Min kusin och jag var vänner en gång. Jättegoda vänner. Det försvann ganska abrupt. Hoppas det kommer tillbaka nån gång.

måndag 5 oktober 2009

Ny hobby

Jag har fått en ny hobby. Min blogg är inte bara en kanal för mig att få ur mig alla tankar och känslor, få stöd från alla er underbara människor och för att hjälpa andra i liknande situationer.

Min blogg är numera en provsida för olika typer av designändringar och html-prova-på. Därför passar jag på att komma med lite memento; Bloggen kommer med största sannolikhet se heltokig ut och definitivt annorlunda från dag till dag. Ibland kommer den bete sig konstigt. Ni kanske inte kommer känna igen den? Den kanske rentav inte kommer att funka över huvud taget, så som jag raderar, för mig helt oväsentlig, kod. Men jag lär mig.

Jag behåller i alla fall, till en början, mitt gröna plushjärta. Så får vi se var den här html-vägen bär. Men jag känner i alla fall att jag faktiskt funnit ännu en form av terapi här i vår bloggvärld.

Och det känns skönt.

En vecka kvar

Ungefär. Tror jag i alla fall. Trots åtta äl-tester så har jag inte haft så bra koll på månadens ägglossning. Men enligt mina vaga beräkningar så får jag mens om en vecka och börjar med sprutorna på dag 2.

Den här veckan måste jag hinna gå till apoteket och bunkra upp med Gonal-f och Orgalutran. Och så måste, måste, MÅSTE jag komma ihåg att ta mina vitaminpiller varje dag. Har lite nonchalant glömt dem var och varannan dag. Dåligt.

Det slog mig precis att jag mellan ivf-behandlingar har en tendens att "glömma" bort det naturliga försöket. Nä, jag vet. Våra chanser att lyckas på naturlig väg är minimala! Men ändå. Chansen finns ju där och det enda jag tänker på är att räkna ner dagarna tills mensen kommer så att jag kan börja spruta. Enda gången jag faktiskt "längtar" efter mensen.

En vecka kvar tills karusellen börjar igen i alla fall. Är både nervös och förväntansfull. Samtidigt.

söndag 4 oktober 2009

Om när sambon luktar gamla läkemedel

Det har blåst hela dagen. Kallt. Och så har det regnat en del. Det är söndag och vi har inte haft något direkt schema att följa så det har blivit en slappesöndag hemma i soffan. Vi har kurat med tekoppar och filtar och gamla rullar på teven. Vi har myst och kramats och suttit så nära varandra att jag hejdlöst började sniffa på sambons hals. Och på t-tröjan. Och på den långarmade tjocka grå tröjan. Konstigt. "Du luktar jättekonstigt" sa jag till honom.
-"Vadå?"
- "Ja, alltså, du luktar verkligen skumt. Som gamla piller. Gamla piller som gamla människor har i sitt pillerskåp. Precis så luktar du. Här på halsen. Och på t-tröjan. Överallt faktiskt."
- "Äh."
- "Jo med det är sant. Lukta själv! Här! Här på luvan."
- "Amen sluta sniffa på mig.
- "Ja men det luktar ju KONSTIGT! Du luktar gamla piller!"
- "Hmmm. Det är nog bara för att tröjan är ny och otvättad. Säkert bara något malmedel. Går bort i tvätten."

Jahapp. Det senaste är alltså att nya kläder ska lukta gammal medicin. Det låter ju jättemysigt. Bra säljtaktik. Verkligen. jättebra....

lördag 3 oktober 2009

Idag är det min tur att skämmas

För idag kom jag på vilken ignorans jag burit på. I många många år har jag tyckt att vissa människor är konstiga. Konstiga att de bara skaffar ett barn. Korkade. Själviska. För att de inte ger barnet ett syskon. Eller två. Men inte nu längre. Nu förstår jag. Några av dem i alla fall. För jag kan inte längre dra dem alla över en kam.

Jag är rädd att vi kommer bli som dem. Föräldrar som bara har ett barn. Som inte kan ge sitt barn ett syskon. Någon att växa upp tillsammans med. Någon att leka med, busa med. Någon att ty sig till, någon att känna samhörighet med. Någon som alltid finns där för en. Genom hela livet.

Jag har alltid velat ha minst två barn. Gärna tre. Men jag vet inte längre om det är möjligt för oss. Jag vet inte om det kommer att bli vår verklighet nån gång. Jag vet ju inte ens om jag nånsin kommer att få ha ett. Just nu vill jag bara ha ett. Ett litet barn som jag vet hade gjort mig så lycklig. Hade gjort oss båda så otroligt lyckliga. Och tacksamma. Att ha många barn finns inte i vår vildaste fantasi just nu. Fler barn är inget vi vågar drömma om längre. All energi går åt för att drömma om ett.

Idag förstår jag varför vissa "bara" har ett. Och jag skäms.

Njuta av att vara bakis?

Igår drack jag. Mycket. Idag är jag bakis. Mycket.

Nä, jag vet alltså inte. Försöker intala mig att nu när jag är mellan behandlingar så kan jag "passa på" som jag skrev i ett tidigare inlägg.

Men jag njuter inte riktigt. Jag har så väldigt länge varit så väldigt inställd på att bli gravid att jag accepterat att jag inte får dricka. Jag har accepterat det och jag njuter av tanken. Det blir lite att jag tränar på att vara gravid. Jag låtsas lite.

Innan vi började "planera" för barn så passade jag på hela tiden. Jag tyckte det kändes fruktansvärt tråkigt att inte få dricka sen. Inget vin och ingen öl. Inga midsommar- eller julsnapsar och inga drinkar. Vilket jävla liv...nä fy fan vad trååååkigt!

Men nu. Nu är det helt omvänt. 180 grader om. Jag vill inte dricka! Jag vill verkligen inte det. Det har gått så långt att jag tänker att "om jag inte dricker alls så kanske jag blir gravid". Fastän jag vet att många som blir gravida inte planerat det och dricker tills mensen är några veckor sen.

Ingen alkohol. Jag har accepterat det. Jag är redo. Så var är mitt plus!?

fredag 2 oktober 2009

Kurera mig hos kurator?

Jag provade på det där. Med kurator. I våras provade jag det. Två gånger gick jag dit och jag tror det blev bättre. Fick lite perspektiv. Lite bekräftelse. Och så var hon rolig att kolla på, den där kuratorn. En något alternativ klädstil och mycket plastgrön/rosa-kombinationer och gul-och-svart-randiga teman. Hon var trevlig.

Men räcker det? När vet man att en kurator är bra? Hur vet jag att det jag upplevde som "ok" är tillräckligt bra för att det ska vara värt för mig att masa mig dit igen? Eller är det ett uppenbart bevis på att hon tillräckligt bra, att jag faktiskt överväger att masa mig dit?

Men kanske vill jag gå dit för att jag tror att det är så man ska göra när man mår lite dåligt. Att jag efteråt i alla fall kan säga att jag faktiskt provade ALLT.

Jag vet inte om kuratori är något för mig. Jag vet verkligen inte. Jag drar mig för att gå dit igen eftersom den här typen av "hjälp" är något som jag inte riktigt vill acceptera. Jag har alltid varit en person som kan själv. Jag behöver minsann ingen hjälp! Men kanske är jag inte svag för att jag går dit? Kanske är det ett steg som visar på styrka? Styrka att våga göra något som man tror att man kanske kan må bättre av men som man egentligen inte vill erkänna.

Jag kan ju alltid ursäkta det med att jag bara ville gå dit och titta lite på henne igen.

torsdag 1 oktober 2009

Socialt handikappad

Vi hade besök precis, lite spontant. Det var himla trevligt faktiskt. Jag riktigt mös! Sådär höstmös med svampsoppa, vitt vin och kallt och regnigt ute. Med ugnsvarmt vitlöksbröd, hackad gräslök och knaprig bacon. Och mysbyxor. Alltid mysbyxor!

Sen blev det bloggsnack. Någon ville visa sin flickväns blogg men visste inte riktigt hur man gör, och jag tänkte automatiskt "vad roligt!", "jag ska hjälpa dig att plocka fram den på datorn". Några klick senare var bloggen uppe och killen scrollar. "Jag tänkte visa ett foto", säger han.
- "Jasså? Vadå för foto?" undrar jag lite glatt och tänker att det kanske är relaterat till deras hus-och-trädgård-renovering. Det är ju jätteintressant eftersom vi snart är husägare också. Undrar om de har byggt ett trädäck, det vill jag lära mig mer om!

Och så kommer det...fotot...från ett UL. ..

Jag vet inte riktigt vad som hände. Just där och då. Tur att det var fler som samlats kring datorn för jag vill minnas att jag bara reste mig upp och gick. Utan ett ord. Med den mest neutrala min jag kunde frammana. Raka vägen till köket gick jag. Och började diska. Städa. Torkade av allt som behövde torkas av. Skinande rent blev där. Som inför visningen. Pom, po, pom, diska diska, skölja, diska, var det enda som ekade i mitt huvud. Vad som helst för att stänga ute alla de andra tankarna som så ivrigt ville ta plats.

Sambon visste. Fast bara sen igår. Helt omöjligt att veta att polarn skulle spontan-dyka-upp ikväll och bara fläka ur sig på det sättet. Omöjligt. Men hade jag vetat i förväg hade jag i alla fall reagerat på ett acceptabelt sätt. Jag vill inte stå för hur jag beter mig i de här situationerna, när jag blir helt överrumplad av för mig obegripliga nyheter. Jag är fullkomligt vidrig. Otrevlig och egocentrisk. Men jag kan inte rå för det. Det är det, eller att jag bryter ihop mitt på vår röda vardagsrumsmatta och själv fläker ut mig, och det känns fan ännu jävligare mot personen som precis berättat att han ska bli farsa. Oförlåtligt.

Tänk om...

...jag inte gillar vårt nya hus?

Jag är livrädd för att jag kommer att ångra mig. Att jag kommer på att jag ville ha det för att jag kände mig så gravid just då. Med sprutorna i högsta hugg. Att det var därför och bara därför som huset kändes lockande.

Tänk om det bara kommer att kännas tomt? Inga barn att fylla det med. Inga dockor och bilar som ligger utspridda överallt och inga barn som inte vill sova i sin egen säng. Inga vällingflaskor, eller sagohörnor, ingen gunga i trädgården. Ingen potta på toa, ingen sandlåda och inga gula plastankor i badkaret. Inget lego...

Tänk om det enda jag kommer att tänka på när jag går omkring i mitt stora tomma hus är att det är just stort och tomt? Tänk om jag inte vill ha det? Tänk om jag varje dag kommer att bli påmind om att vi inte har några barn att fylla rummen med?

tänk om...

Passa på att passa på

Igår passade jag på att passa på att dricka massor med vin. För om mindre än två veckor börjar nästa sprutperiod. Då är det ok att dricka men jag tänker hålla mig borta från det så mycket det bara går...efter två veckor igen, efter äp, så är det inte ok att dricka en massa vin. Inte ok alls.

Och när det skiter sig är jag av nån anledning aldrig sugen på det där vinet ändå. Många av er tänker säkert att "det är väl gött att du ändå kan ta dig ett glas vin nu", "det är bara att passa på", men...under ruvarperioden så är man så nära gravid det bara är möjligt att vara utan att faktiskt vara gravid, och då vill man fan inte passa på.

När det har skitit sig så kan jag inte bara slå över till "inte-gravid-mode". Det tar en vecka eller två, innan jag går med att jag inte är gravid. Innan jag går med på att jag aldrig var det heller...

Men nu! Nu passar jag faktiskt på!