Favorit i repris med bloggvän

Jag kunde ju inte annat än passa på att träffa Sara även på lördagskvällen. Tillfällen som dessa får man verkligen ta tillvara på. Tårarna höll sig på avstånd den här gången och fasen vad roligt vi hade det!

Första ölen intogs på Ariman i Lund, ett sunkigt studentbetonat hak, med väldigt speciell (läs alternativ) stil och känsla. Bilden säger visserligen inte så mycket om stället men hallå! vilka snygga tjejer det är på bilden!!! =)

Kvällen fortsatte på Herkules bar, samma ställe vi var på kvällen innan, där jag dessutom råkade glömma min gympa-ryggsäck. Bartendern gjorde sig lustig genom att komma invalsande bakom bardisken med ryggsäcken på ryggen och frågade ut mig vilket märke det är på skorna. Ingen jävla aning sa jag men jag kan säga vad jag har för schampo och balsam. Tur han inte frågade för det visade sig senare att jag inte hade nån koll alls när jag stolt skulle demonstrera för Sara vilka produkter som gömde sig i mittenfacket.

Ovanstående foto är tredje i ordningen på Saras och min fotosession i soffan på Herkules. Jag försökte skrämmas lite och sa till Sara innan vi skiljdes åt att ALLA fotona kommer att bloggas, och vi skrattade fullt och förnöjt båda två. Jag ångrade mig givetvis idag när jag såg hur vansinnigt kasst vi såg ut. Kan alkoholen haft något med det att göra måntro? =) Sjukt god Mojito oavsett!

Tack för en fin helg vännen, den betydde mycket för mig! Och är det någon av mina andra bloggvänner som är på besök i Lund med omnejd nån gång, hör av er så bokar vi in nåt mysigt! =)

Minibloggträff med Sara

Sara är i Lund över helgen och det hade ju varit heldumt att inte passa på att träffas. Så efter jobbet och träningen begav jag mig ner på stan för att möta upp min fina vän. Just den här veckan har inte varit en av mina favoriter och jag kände mig extra känslig igår...vilket blev rätt så uppenbart eftersom jag började gråta så fort jag såg Sara. Svårt att förklara men den här känslan av att någon annan faktiskt förstår precis hur det känns och hur jävla dåligt man mår gjorde att allt bara släppte och att jag inte längre behövde hålla uppe min alltingärsåbraså-fasad. På ett sätt var det lite befriande även om det gjorde ont att inse hur ledsen jag är.

Jag lugnade i alla fall ner mig väldigt snart och vi hade en jättemysig kväll och satt och pratade om allt möjligt från behandlingar till andra bloggare till resor till mat till jobb och till öl. Bildbevis finns självklart och kommer här:

På vägen hem kände jag inte längre att jag behövde hålla ihop mig själv tårarna började rinna när jag steg av bussen och när jag satte nyckeln i låset blev det totalsammanbrott. Grät hysteriskt och länge, tills det inte fanns några tårar kvar. Var helt slut och somnade i soffan med huvudvärk och vätskebrist. Idag känns det lite bättre men det har inte lossnat helt det här... blir nog minst ett litet sammanbrott till nån dag.

Efter en timmes skönhetssömn...

...är det mindre gröt i huvudet. Jag är fortfarande obegripligt trött och sliten men har så många tankar att berätta om att jag inte kan vänta längre.

Till att börja med måste jag berätta hur fantastiskt roligt det var att få träffa Kix i helgen. Det känns fortfarande helt overkligt och har gett mig en mysig känsla i magen. Det räckte att vi fick syn på varandra bland alla 800 konferensdeltagare och lyckan var total. Med bestämda steg halvsprang vi nästan mot varann för att ge varandra en stor hejpådigminvän-KRAM. Det är verkligen en ytterst märklig känsla att känna så för en person man aldrig träffat förr och att det är så enkelt att umgås tillsammans.

Vi hade inte så mycket tid att träffas, mycket annat var inbokat under helgen, så jag bjöd lite ivf-systrigt in Kix på sprutträff kvart i i tio på mitt hotellrum på både fredags- och lördagkvällen. Det kändes väldigt speciellt och jag har aldrig tagit mina sprutor med någon annan. Sambon är oftast inte med heller utan jag gör det lite snabbt och smidigt för mig själv. Mer raktuppochner än så blir det inte. Ärligt, okonstlat och så otroligt naturligt för oss som vet hur det är att behöva gå igenom ivf. TACK KIX för att du tillbringade de här lite påfrestande stunderna med mig! Kändes speciellt skönt att slippa vara ensam med att smita iväg från galamiddaggen i 30 min.

Det var härligt att få prata lite också, utbyta tankar och erfarenheter och bara lära känna varandra. Vem vet när det tillfället dyker upp igen. Förhoppningsvis är vi båda föräldrar då, det hoppas jag innerligt. Känner en enorm ödmjukhet för alla bloggtjejer jag träffar och vet att detta är något ovanligt och inget som alla i vår värld får chansen att vara med om. Jag kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta för alla er tjejer jag träffat under den här ivf-resan.

STOR KRAM från mig till er!

I will survive?

Oj, det blir mycket engelska rubriker nu och hur det kommer sig vet jag inte....

Lunchade med E och bebis precis. Förra gången för snart två veckor sen, var det fortfarande bara hon men nu träffade jag henne för första gången som mamma. Konstigt. Ovant. Men samtidigt ganska naturligt. E är jätteduktig på att vara precis som hon brukar. Hon pratade inte en massa fjolligt bebisspråk och hon kunde lämna bebis i vagnen när hon hämtade sallad utan att behöva snegla på henne 17 gånger under tiden. Mycket kretsade så klart kring henne - mata, klappa, mata, lyfta, vagga, mata, men är det ungefär på den här nivån det ligger när vi ses så ska jag nog kunna överleva fler träffar =). (Kanske ansträngde hon sig extra mycket för min skull, blir inte förvånad om det var så. E är en av de mest ödmjuka människorna jag känner).

Sen vet jag att det kommer att vara hundra gånger lättare att hantera träff med bara E och bebis, än om en massa andra vänner är med. E känner till vår situation, vet hur jag mår och anpassar sig därefter och det är såklart en lyx som inte alla får uppleva. Jag är så otroligt lyckligt lottad. Men de flesta andra vet inte alls hur jag mår och det är när ståhejet och bebispratet kommer igång på riktigt som jag vet att jag kommer må dåligt och bli väldigt väldigt ledsen och känna mig utanför. Inte deras fel på något sätt, utan det är ett pris jag får betala för att jag inte berättat för alla. 'Skyll dig själv' heter det.

Samtidigt tror jag inte jag hade mått så bra även om alla visste heller. På en get-together med E, bebis och 10 vänner som VET, hade stämningen med all säkerhet blivit olidlig ändå, fast på ett annat sätt. Det hade blivit obekvämt,  folk hade inte vetat vad de skulle säga och min närvaro hade garanterat förpestat hela träffen. Tänk så avslappnat och trevligt det hade kunnat vara om jag inte var med. Därför känns det bra att alla andra inte vet för då ligger fokus inte på mig och jag slipper få dåligt samvete. Det är liksom jobbigt redan och ytterligare jobbighet är jag inte sådär jättesugen på om jag ska vara ärlig.

Och visst, jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var jobbigt över huvud taget. Att jag inte blev avundsjuk. Att jag inte kände mig kass som fortfarande står och stampar på samma ställe i livet och inte ens nått gravidmilstolpen. Att det inte gjorde ont i hjärtat. Däremot är jag SÅ tacksam att jag fortfarande har min fina vän kvar och att jag har så pass mycket styrka i kroppen att jag vågar träffas. Vågar chansa! Tack vare att jag just vågade göra en massa saker idag, som jag inte trodde jag hade ork till, fick lilla miraklet ligga och mysa i tant Joannas famn medans mamma E åt salladsbuffé.

Tror att jag kanske överlever ändå. :)


Published using email blogging.

Om vänner

Kände att det behövde bli en fortsättning på gårdagens inlägg. För att vara vän till mig just nu är banne mig inte lätt heller.

Varken för de som är gravida eller de som inte är det. Jag förstår att det måste kännas hopplöst. Att inget ni säger egentligen hjälper. Att det enda ni kan göra är att vänta och finnas kvar hos mig när jag äntligen hittar tillbaka till mig själv.

Det är ett konstigt krav att ställa på sina vänner egentligen.
'Nu får ni stå ut med att jag är på dåligt humör hela tiden, att jag inte orkar träffa er och att jag inte hör av mig. Och sen när JAG är redo så vill jag att ni är kvar och att allt är precis som vanligt.'

Vännerna som faktiskt är kvar sen är de man ska hålla hårt i. För alla pallar inte med trycket. Alla tycker inte kraven är rimliga. Men jag tror jag kan skatta mig lycklig ändå. För en vecka sen, när vi satt därhemma förtvivlade och i tårar, gjorde min vän Tove till exempel något smått fantastiskt. Jag fick ett sms om att det utanför dörren står en kasse med saker som vi kanske behövde just nu och som kanske kunde underlätta lite grann. Och detta fanns i kassen:

Middag, fika, frukost, snacks...och allt det här levde jag på i förra veckan. Hade ingen ork att gå till affären och nu slapp jag. Både jag och sambon blev jätteglada, vilket fantastiskt fint sätt att hjälpa till på!

Det är ganska många som är gravida i min närhet just nu och vänskapen till dem får utstå mer skit än vad som är rättvist. Vänner som är lyckliga drar jag ner i skiten så att de sitter där tillsammans med mig. Och inte gör det mig gladare. Helst av allt hade jag bara velat bli jätteglad när vi träffas och bete mig precis så som jag hade velat att mina vänner skulle njuta tillsammans med mig om/när jag blir gravid. Men den vännen tillåter jag mig själv inte att vara. Det går inte, och jag hatar det. Men jag börjar acceptera det, tror jag.

De vänner som inte är gravida är lättare att tänka på och vilja umgås med. Även om det gör ont att träffas eftersom de vet vad vi går igenom. Att man är fullkomligt blottad.

Helst av allt hade jag bara velat träffas med den skara vänner som faktiskt inte har en aning om hur våra liv sett ut de senaste två åren. När jag är med dem lever jag lite i en låtsasvärld. I deras ögon är jag hur lycklig som helst och om ibland kan jag nästan lura mig själv. Så blir det imorgon, på Valborg. Bara människor som inte har en aning. Det är min strategi för att ta mig igenom helgen någotsånär levande.

Fler paket =)

Idag hämtade jag ut ett stort paket från posten. Fick mig en rejäl överraskning då detta paket inte var ett dugg väntat. 'Har jag beställt något som jag glömt bort?' Inte helt orimlig tanke, mitt minne har försämrats kraftigt de senaste åren...

Men det var alltså inte jag själv som låg bakom det utan bloggvännen Åsa som lite skämtsamt valt att skicka motsvarigheten på hennes Staffan till mig:

Tack ska du ha Åsa, blev superglad! Är fortfarande överväldigad över hur nära man kan komma varandra utan att nånsin ha träffats. Önskar jag kunde träffa er allihopa, som finns här i vår bloggsfär. Undrar hur det skulle gå till...

Jag blir ompysslad

Eller jag blev det igår i alla fall. I flera dagar har jag varit ett rövhål och skjutit fram mina planer med Tove. Svullomagen har ju inte direkt varit kompis med mig. Igår var senaste budet och vi skulle ut och käka och sen gå på bio. Men så blev jag sjukskriven av kliniken, och middag på stan och bio är inte fullt så vilsamt som läkarna menar. Men Tove, som ju är bäst, kom över med mat, efterrätt, choklad, special-te och film.

All maten blev väldigt fotovänlig så här bjuds det på bilder:

Special-teet var ett hopkok på ingefära och lemon-grass som hon fått lära sig på en matlagningskurs i Thailand skulle vara bra för magen. När man är så vansinnigt svullen som jag är nu finns det inte riktigt plats för tarmarna så jag tänkte det kunde vara bra att få lite fart på dem. Idag andas jag lättare så det verkar som att tarmarna fått ge plats åt lungorna. =)

Sammanfattning

Min goda vän vet precis vilket helvete vi går igenom. Eller så mycket man kan veta som åskådare. Därför förstår jag att det måste ha varit galet jobbigt att berätta för mig. Jag såg ju på henne hur ont det gjorde, hur ögonen började tåras. Det känns ju inte så kul att vara den som framkallade det hos henne och fick henne att må så dåligt av att berätta något som annars bara borde var härligt.

Vi har inte pratat så mycket mer om vår 'situation', men det vet jag att vi kommer att göra i framtiden. Det kommer vi att behöva tror jag. Och så räknar jag med att du tittar in lite på bloggen, min kära vän, och får en inblick i mina känslor. Det känns skönt att jag kan bidra med lite insikt utan att själv behöva ta ut mig genom att berätta. Mitt senaste års emotionella historia finns ju nerskriven här i bloggen. Det är bara att ta för sig =)

Måste skriva av mig ett par meningar till angående det här med svägerskan. Jag frågade nämligen häromdan i vilken vecka hon är. Det var ett psykologiskt tungt steg det där, men jag kände att jag behövde härda mig själv lite och att 'terapin' skulle göra mig gott. Sen vill jag ju lära mig att hantera situationen, om inte för mig själv så för sambon som ju ska bli farbror. Så man får träna på att visa lite intresse.

Men svaret skadade mig mer än jag var beredd på. JA, JAG VET, det börjar bli tjatigt nu det här, men va fan?! Det enda argument som jag velat köpa tidigare (fast bara lite grann) det var att hon ville berätta för mig tidigt. 'Så fort hon visste' hette det för några månader sen när vi pratade om det på telefon. Hon är i vecka 11. Då var hon i slutet på vecka 7 när hon ringde och hade alltså vetat i en hel fucking månad när hon bestämde sig för att ringa mig på semestern. Jag blev så arg att hela kontorsstolen på jobb började skaka. Folk måste ha trott att det var jordbävning på gång. Tog flera timmar innan jag lugnat mig. Nu kan jag skriva rätt så sansat om det, men ni skulle sett mig, såg ut som en psykpatient hög på amfetamin, redo att explodera.

Och med all min psykologiska träning och vansinnigt ödmjuka sätt så sätter jag punkt för det här. Vill inte ägna det en endaste tanke till. Som avslut vill min ödmjuka sida tillägga att jag fattar att det även för henne måste ha varit apjobbigt att berätta. Och att det inte alltid är så lätt att veta vad man ska säga eller hur. Däremot finns det fantastiska lösningar på detta problem men det tänker jag ta upp i ett annat inlägg.

Ciao så länge!

Igår

Kommer inte på nån bättre rubrik faktisk.

Dagen började bra, mattan drogs undan under fötterna nån gång på mitten och kvällen slutade i tårar.

Igår kommer att gå till världshistorien som en dag som haft stor inverkan på mig. Mer än något jobbvarsel nånsin skulle kunna ha. Det är väl märkligt vad man blivit tolerant mot saker som är skitjobbiga men som man innerst inne vet kommer att ordna sig. Ägnar inte det där varslet en tanke ens, så banalt är det i min värld just nu.

Min äldsta och bästa vän berättade för mig igår. Ja, hon behövde alltså aldrig uttala just de orden, det räckte med 'Jag har en sak jag måste berätta...' En del av mig visste redan. Jag vet att hon försökt berätta de senaste gångerna vi har setts. Och jäklar vad jag har babblat. Har inte gett henne en syl i vädret. Jag visste så klart inte säkert, men som ofrivilligt barnlös blir man vansinnigt paranoid. Hon har knappt druckit nån alkohol, mannen har frivilligt åkt iväg i 4 månader (något som helt enkelt inte inträffar när man försöker bli gravid, det vet jag ju) och hennes mage har sagt sitt så att säga. Men jag ville väl inte höra. 'Det man inte vet mår man inte dåligt av.' Men nu kunde hon inte vänta längre, och det förstår jag. Hon är ju redan i vecka 17.

Helt ärligt trodde jag att hon skulle berätta så fort hon själv visste och fått smälta det i några dagar. Så just den biten är lite jobbig. Att hon varit gravid hela det här året. Och ett bra tag under det förra också...blir helt överrumplad av tanken. Men hade jag varit hon, och vetat precis hur jag kommer att reagera på en sån nyhet, så hade jag också väntat in i det sista. På det sättet fick hon så mycket 'normal' tid med mig som det bara gick.

Jag är jätteglad för hennes skull. Hon förtjänar verkligen det här. Men nu är jag ledsen av helt andra anledningar än vad jag varit tidigare. (På svägerskan är jag arg för att hon var så okänslig med att berätta och situationen med min kusin blev jag arg över för att det var så orättvist).

Det är väl främst två saker jag är ledsen över i den här situationen. Den ena är hur jag beter mig och kommer att bete mig nu när jag vet. Att jag inte kan vara den vän som jag så gärna hade velat vara. En vän som hoppar av glädje när nyheten kommer, som överöser med kramar och gratulationer, som bubblar över av frågor och nyfikenhet. Istället är jag vännen som misslyckas med att klämma fram ett leende i det annars helt förstenade och känslolösa ansiktet. Som efter en lång stund lyckas få fram orden 'Jo, men jag är glad. Egentligen...' Jag vill inte förlora henne, men av erfarenhet så vet jag ungefär hur jag kommer att må och reagera framöver, och min erfarenhet säger mig att jag kommer att försöka stänga henne ute ur mitt liv. För att skydda mig själv. (Nu ska jag så klart, så gott det bara går, att försöka undvika det)

Den andra saken som gör mig ledsen och fullkomligt handfallen är att jag vet att jag inte kommer att vara samma person längre. Jag kommer så klart försöka, verkligen göra mitt bästa för att hantera situationen så bra det bara går, och visa upp ett glatt ansikte när vi ses. Men det kommer att göra SÅ ont. Det vet jag. Det gör ont bara av att skriva om det. Och än en gång vill jag poängtera att det inte handlar om att jag tycker att det är orättvist (även om jag tycker att vi har fått kämpa för jävla länge nu) utan att det gör så vansinnigt ont att bli påmind om att man inte är gravid, inte har barn och kanske aldrig kommer att få uppleva just det.

Det hjälper ju inte att vi låter bli att prata om hennes graviditet. 'Om vi inte pratar om det så finns det inte'-tricket funkar ju inte längre. Den finns ju där. Jag vet om den.

Jag är rädd, att den ansträngningen som kommer att krävas av mig för att inte bli totaldeprimerad över att jag blir påmind om att jag är ofrivilligt barnlös varje gång vi ses, till slut kommer att bli för mycket. Jag är rädd att jag kommer att gå sönder. Och blir det inte på grund av krafterna det kommer att ta från mig så kommer det bli för att jag inte orkar kämpa emot det faktum att jag kanske kommer att förbli barnlös, och då kommer jag att gå sönder på riktigt.

Fy fan vilket deppoinlägg det här blev. Mår bättre idag än igår kväll i alla fall så det är ju definitivt nånting bra att ta med sig från den här dagen.

Har ni några tips, kommentarer, värmande ord tar jag tacksamt emot dem!

(Behöver jag nämna att jag är väldigt väldigt rädd att det här stressade tillståndet jag befunnit mig i sen igår kväll har påverkat mina två små fröns chanser att fastna? Ruvardag 4 igår, det var då de skulle ta och fastna och jag gjorde det nog inte så inbjudande för dem känner jag...)

Review

Det kanske hjälpte att jag var lite fnittrig och på allmänt gott humör innan filmen och att jag såg filmen med en av mina absolut bästa vänner...så jag kanske blivit påverkad på annat håll, men filmen var alltså underbart härlig!!! Som jag skrattade =) Har inte skrattat så mycket på länge! Sen hamnade visserligen T och jag på en riktig höjdarrad där vi alla samtidigt pekade på duken och sa "Den måste vi bara se" när det kom en trailer för en tjejfilm och vi alla skrattade åt exakt samma saker under filmen. Jag kom igång med en skrattfest helt enkelt och den håller i sig fortfarande! =)

Det var uppfriskande att få vara SÅ glad ett litet tag. Rekommenderas till er alla! =) Sen vet jag av erfarenhet att när en film får ett så gott betyg så ställer man höga krav och förväntningar och så slutar det med att filmen inte känns så bra i slutändan. Så gå dit i tron om att filmen är sådär, så kommer ni gå därifrån med ett stort leende på läpparna ;)

Vad tyckte du Tonci?

"Du har fått ett paket"

Så sa sekreteraren till mig imorse när vi anmälde oss i receptionen och jag precis tänkte be om ursäkt för att vi var sena och skylla på trafiken. (Det var trafikens fel, men jag anade ju att det skulle bli svårt att köra in till Malmö vid den här tidpunkten och kunde mycket väl åkt hemifrån lite tidigare...)

I alla fall, tillbaka till paketet. Sekreteraren la ett paket i handen på mig och började leda oss till vårt rum medan leendet på mitt ansikte bara blev större och större. Är det här sant tänkte jag. Gör folk såna här saker på riktigt? För människor de aldrig träffat. Jag tappade hakan (och log fortfarande, och det var en rolig syn det kan jag tala om!)

Paketet bestod av ett långt meddelande till kliniken om att jag och A skulle på ÄP idag och att det tillsammans med meddelandet fanns ett paket som skulle överlämnas till oss som ett lycka till vid vårt fjärde försök.

Åsa, du är helt otrolig!!! Så himla fint! Jag saknar ord. Du gjorde mig verkligen glad och jag är så tacksam att jag "träffat" dig. Du gör det så himla mycket lättare att åka till kliniken. Snacka om att ha tagit våra lappar i böckerna till en helt ny nivå =) Vad ska jag nu hitta på?...hihi!

Paketet, samt innehållet, som Åsa måste ha lagt ner massor med tid på var prytt med mitt plushjärta =) Ett jättesött kort med lyckönskningar, och ett litet paket inslaget i pluspapper med två magneter med fina och värmande ord som jag ska titta på varje dag!

Här kommer en bild på allt det fina:

Svar på kommentar

En intressant kommentar poppade upp idag på ett av mina inlägg från i höstas (http://plusresan.blogspot.com/2009/10/att-grava-fram-empatin.html#comments) som jag tänkte försöka svara på, fast jag tror det blir svårt.

Empatina sa...

Förstår att er situation är fruktansvärt jobbig men jag förstår inte att man ger upp vänner och släkt för sin egen barnlöshet - skulle vara intressant att läsa ett inlägg där du förklarar varför du tycker det är det enda rätta. Sen undrar jag om du i vanliga fall också bara tänker på dig själv och hur du mår eller om det är barnlösheten som gör en människa egoistisk? Tycker man på något sätt att man har rätt att vara missunsam mot andra? Jag förstår inte- jag förstår att man är uppriven, ledsen, förtvivlad och förkrossad och undviker IKEA osv men just det där att man förlorar förmågan att glädjas åt andra vänner/släktingars barn och känna empati för dem har jag svårare att förstå.
Men jag vill gärna förstå så om du kan förklara i ord så gör det gärna. Jag har vänner som är barnlösa och gått igenom ivf och ändå inte lyckats utan sen valt att adoptera men de har bitit ihop och glatts med andra( iallafall utåt) även om de såklart inte vill träffa barnfamiljer varje dag. Sen anser jag att de med barn som vet om IVF- försök måste visa empati också i gengäld...kanske föreslå att ses utan barnet med, ta sig i kragen och inte prata om sin spädis den timme ni sitter och fikar om inte du tar upp det. MEN om de ska ställa upp för dig på det sättet tycker jag du får försöka ställa upp tillbaka. Jag tror nämligen du mår bättre av att ha kvar dina vänner och om du väl blir gravid så kanske du inte har några vänner kvar man vet ju inte hur många år det tar. OCH jag skulle inte acceptera eller förlåta någon som gett upp vänskapen pga att jag fått barn. En som inte kan glädjas med sina vänner eller visa empati i svåra stunder är ju ingen vän. Hoppas du snart blir gravid och har dina vänner kvar!


(SHIT, det här blev ju en hel uppsats. Vem pallar att läsa allt det här?!)

Jag har ju inte gett upp rakt upp och ner, och bara så där bestämt mig för att nu tänker jag minsann skita i familj och vänner. Jag tycker inte att det är det enda rätta, tycker ju inte ens att det är bra över huvud taget. Men jag tänker inte låtsas att jag inte berörs av det som händer omkring mig, speciellt inte här på bloggen. Det är här jag kan få utlopp för allt möjligt och det är här jag plocka ner den där glada fasaden som jag visar upp för andra.

Jag har pratat med kuratorn om det och trots att hon säger att det är fullt normalt att tänka så som vi barnlösa ofta gör, så gillar jag det ändå inte. Jag hatar att förlora kontrollen över mina känslor och helst vill jag bara att allt ska vara frid och fröjd igen. Att jag ska kunna vara glad och visa empati och allt sånt mysigt lullull som hör till en "normal" person.

Det låter kanske som att jag bara tänker på mig själv, men så är det inte. Det har jag insett och även fått höra från andra, bland annat min kurator, att jag mest verkar fokusera på andra, och det tror jag inte jag är ensam om. Vad ska andra tycka och tänka? Tänk om jag skrämmer bort mina vänner, tänk om de inte förstår, vad ska de säga på jobbet, mamma kommer att bli besviken, A känner sig hjälplös, osv osv. Sen att jag på bloggen skriver mest om mig själv är ju för att bloggen handlar om mig först och främst. Jag har skapat den för att kunna prata fritt om mina känslor och hur jag mår utan att behöva tänka mig för så mycket. För att avlasta de i min närhet så de slipper lyssna på mitt tjat hela dagarna.

Men om man tar bort det där "bara", så absolut. Jag tänker massor på mig själv också. Jag tycker att man måste vara egoistisk och utgå från sig själv i första hand. Om jag mår bra så mår människor omkring mig också bra. Ofta, nu på sistone, känner jag dock att den gnutta energi jag har måste jag lägga på mig själv och inte på att försöka frammana empati åt andra. Det räcker den inte till. Barnlöshet ställer till med så mycket skit i våra tankar och känslor och jag tror inte det går att förklara. Jag förväntar mig inte heller att folk ska förstå. Den enda förväntningen jag har är att folk ska acceptera att det är på ett visst sätt. Just nu i alla fall. På samma sätt accepterar jag att andra blir gravida runt om mig. Jag behöver inte gilla det, men självklart accepterar jag det.

Jag vet att om det hade varit omvänt så hade jag aldrig låtit mina vänner ge upp vår vänskap. Jag hade aldrig slutat höra av mig. Det är i såna situationer, som den jag befinner mig nu, som jag hoppas och förlitar mig på att mina vänner och familj som just nu är psykiskt starkare, gladare och nöjdare med sina liv, är de som jobbar aktivt med att hålla vår vänskap vid liv. När min ork inte räcker till. Alla kan inte ge 100% alltid. Livet går upp och ner för oss alla och man får försöka anpassa sig. Jag gör vad jag kan. Nu är mina vänner fantastiska och jag vet att de inte kommer att ge upp på mig bara för att jag mår kass och för att jag inte pallar höra av mig eller vara glad för deras skull hela tiden. De vet hur jag mår och jag är dessutom väldigt ärlig med det.

Jag har ju fått en massa nya känslor som jag inte kan förklara och som jag egentligen inte hade velat ha, men nu har jag dem och då får jag försöka acceptera dem. Och komma på sätt att leva med dem. Just nu går det inte så bra, men jag tar tacksamt emot tips om hur jag skulle kunna hantera det här bättre.

Vet inte om jag lyckades förklara nånting faktiskt. Kanske är det någon annan som känner igen sig som kan inflika ett stycke text som är mer förklarande? Eller så får ni hoppa på mig och säga att jag är knäpp. Det tycker jag själv allt som oftast =)

(Stor eloge för er som pallade läsa ända hit. Har inget pris förutom att jag pratat färdigt nu. Klart slut.)

Julklappar innan jul

 Fick en julig, pysslig och inspirerande present från T förra fredagen när jag kom hem till lägenheten. En söt tomtepåse som hängde på handtaget. Jag väntade faktiskt ända till igår med att öppna den och se vad som var i:

Tack vännen! Det här är helt perfekt! :)

Lappleveranser

Åsa och jag har blivit lappvänner. Vi går på samma klinik och passar på att lämna lappar till varandra i böckerna i väntrummet. När vi var där i tisdags fick jag den här lappen:













Nu sitter den på skärmen på jobb :) Jag passade såklart på att lämna en lapp till Åsa inför hennes ÄP. Mycket mysigt det här och livar så klart upp klinikbesöken avsevärt. Synd bara att vi ska ta ett uppehåll till efter årsskiftet. Fast jag hoppas förstås att Åsa, efter morgondagens ET, inte ska behöva komma till kliniken nåt mer.

Lappar är underskattade =)

Helgen är slut

Och det är dags att se verkligheten i vitögat. Det är dags att försöka leva med läget. Inte gilla och definitivt inte acceptera. Men leva måste jag.

Det är tur jag har mitt jobb. Annars har jag svårt att föreställa mig att jag hade orkat rycka upp mig. Men nu måste jag i alla fall kliva upp på morgonen och knalla till kontoret och vara någorlunda proffsig i mitt arbete.

Jag vill tacka er allihopa för era underbara kommentarer. Jag blir rörd varje gång jag läser dem och jag har läst dem alla många många gånger om nu. Och för varje gång jag läser dem så gråter jag lite. Men det är glada tårar. För det känns så overkligt att ni är så många där ute som delar den här misären med mig. Som hjälper mig så mycket trots att jag aldrig träffat större delen av er. Ni gör det lättare att resa sig igen och ni hjälper mig att våga hoppas på ett mirakel nån gång i framtiden. Stor kram till er allihop!!!!

I eftermiddag ska jag ringa till kliniken och bestämma vad som händer härnäst. Blödningarna har kommit igång och misslyckandet är ett faktum. Något som varit positivt, om man nu måste leta efter nåt, är att det här hände i början på helgen så att vi båda fick chansen att sörja i lugn och ro. Vi har myst tillsammans, packat inför flytten, lagat mat och sett på film och försökt komma över det faktum att vi nu misslyckats med de tre betalda försöken. Något som vi aldrig trodde på när vi började med ivf. Nu väntar oss en helt ny ivf-värld, där allt kostar pengar och där varje försök inte blir en axelryckning. Inte för att det riktigt varit på det sättet innan, men ni förstår säkert vad jag menar.

Nu börjar livet om igen.

Det finns kanske hopp ändå?

Idag har två, TVÅ tjejer i vår ivf-blogg-skara fått ett plus. Det är så overkligt men ändå så sant! =) Trots att avundsjukan gör sig påmind så blir jag ändå väldigt glad och väldigt varm i kroppen. Det går ju uppenbarligen att lyckas med ivf. Nu har vi ju misslyckats två gånger på raken men det kanske inte gör något? Det kanske blir vår tur den här gången istället? Det verkar ju vara en hoppfull period att försöka under i alla fall.

Grattis Sara och Pärla! Äntligen!

Sprutdag 8, IVF3

Nu kommer här ett positivt "tänk om"! För tänk om kvällens sprutor var de sista av sin sort och jag bara behöver ta Ovitrelle imorgon?!

Magen börjar kännas spänd och lite svullen och jag är mer prickig av sprutorna under naveln än vad jag varit förr. Man skulle kunna tro att det borde bli färre och färre små blåmärken men det har de alltså inte blivit.

Jag har fått kräka av mig på A och mina vänner angående morgonens epsisod och mår mycket bättre nu. Tack ska ni har för att ni pallar lyssna :) Tänker att det inte är lönt att bry sig längre, att det viktigaste är att slappna av inför ÄP och ET. Och försöka att inte läsa jobbmailen ett tag framöver också. DET kommer att bli svårt...jag suger på att bara lämna allt och gå. Det finns saker som måste bli gjorda och bara jag som kan göra dem. Jag inbillar mig att inget blir gjort om jag inte gör det själv...inte sunt alls. Blev påmind av en vän om mina återkommande magkatarrer förra året. Måste verkligen se till att hålla de borta.

Humöret är bättre, hoppet stiger och jag ligger i soffan och vilar medan mina två favoritkillar spelar fifa på teven.

Sprutdag 4, IVF3

Åkte hem om efter jobbet och hämtade upp sprutan och mötte sedan upp A på stan. Middagen hade blivit framflyttad en halvtimme så nu hade vi 90 minuter att fördriva. Kul. Alla affärer var mer eller mindre stängda. Det var kallt. Och dött. Vi gick en runda på Triangeln till slut...patetiskt.

Så fort vi kom in till våra vänner sprang jag in på toa. Kan tyckas vara lite märligt för utomstående men det var ju spruttajm. Hade med mig alla verktyg, bomullstussar, alkogelen och så sprutpennnan. Det gick förvånandsvärt bra fast första gången under den här spruttiden som det kom lite blod när jag drog ut nålen. Men jag satt inte så bra där på dasset.

Ingen frågade varför jag var på dass så länge och samtalsämnet "barn" kom inte upp på agendan under kvällen. Något som jag annars är väldigt rädd förr vid sammankomster som denna, som är lite "vuxnare", när det bjuds på mat och vin och efterätt och te. Det är då alla slår om till ett mamma-pappa-barn-läge. Som tur är, är våra närmsta vänner inte alls inne på samma bana som vi och pratar nästan ALDRIG om barnskaffning, husköp eller andra vuxenpoänggivargrejer. Trots det så är jag ändå ALLTID sanslöst orolig att ämnet ska föras på tal och att jag inte vet hur jag kommer att reagera.

Mol och överfikad på samma gång

Fikade med min underbara vän T nu i eftermiddags. Tog en STOR chai latte och en STOR morotskaka och blev jättemätt. Hade precis ätit lunch innan också så det kanske inte var så smart att slå på stort sådär.

Berättade för henne att jag tycker det ska bli skönt med undersökningen imorgon. SKÖNT? Ja, uppenbarligen tycker jag det. Lätt att misstolkas kan jag tänka mig, men det är alltså skönt med betoning på att det är gött att vara igång och skönt att vi redan är på sprutardag 4 idag. Inte skönt i den bemärkelsen att jag tycker det är underbart trevligt när läkaren stoppar upp saker mellan benen på mig.

Skönt för att jag vet att det finns ägg därinne. Det känner jag varje gång det molar, typ hela tiden. Fast jag har svårt att skilja på mättheten och molandet just nu. För tillfället har jag en sammansvetsad mol-och-mätt-värk i magområdet.

Om att fylla tanken

T säger att hon känner på sig att den här tredje gången kommer att gå vägen. Den här gången kommer vi att lyckas. För det KÄNNER hon.

E säger att det kommer att lösa sig. Det är ingen idé att tro något annat eftersom hon vet att det kommer att lösa sig. Det VET hon.

M tror på oss och att det blir vår tur snart, Mamma fortsätter hoppas, mormor fortsätter att hoppas, alla TROR och HOPPAS och VET och KÄNNER. Alla förutom jag.

Det är uppenbarligen något jag missar i den här ekvationen. Det är något som fattas. Något som gör att jag inte förstår att det inte är lönt att vara negativ och miserabel. Att det faktiskt kommer att lösa sig. Jag kanske saknar en mutter eller skruv i huvudet. Eller har jag glömt olja något? Eller tanka? Så är det säkert...jag har glömt att tanka. Eller tänka.