Mitt i skiten HELA tiden

Det är bra att ni tjatar lite på mig. Drar mig för att blogga. Drar mig för att göra något över huvud taget faktiskt. Men jag försöker. Har bokat in något varje dag under hela veckan och hoppas det får mig att vakna till liv.

De första två veckorna efter ett misslyckat IVF-försök är de absolut värsta. Så lång tid tar det för den där första känslan av hopplöshet och förtvivlan att börja försvinna. Den finns så klart alltid där, men efter två veckor är det inte fullt så påtaglig längre. Det är nog ett av de få fördelarna som jag ändå kan se med att ha så många försök bakom mig, att jag av erfarenhet vet att det blir bättre. Att jag känner mig själv så pass bra att jag vet att jag klarar mig igenom ännu ett försök som gått åt skogen.

Energin och jävlaranammat kommer sakta att komma tillbaka till mig, men om jag kommer känna mig starkare än nånsin vet jag inte. Det är en lång väg att gå. En resa av extrem psykologisk magnitud som man bara borde behöva uppleva ett par tre gånger i sitt liv är en resa jag får göra varannan månad. Det är den här känslan av att det aldrig tar slut som är så för jävlig. Som gör att målet försvinner längre och längre bort. Att gå igenom det här EN gång och sen aldrig mer är en sak. Det stärks man verkligen av och sen kan man leva på den styrkan lääänge när man väl återgått till ett normalt liv och är på väg mot det där målet på riktigt.

Men jag kommer aldrig ur den här sorgespiralen. Det är samma skit OM och OM igen. Hur bearbetar man en sorg som man tvingas uppleva gång på gång? Det går nog inte att jämföra med så många andra situationer här i livet, men ni som läser skulle ju kunna tänka er en sak som ni tyckt har varit riktigt jobbig och tung att behöva uppleva. Känn efter hur ni mådde, vad ni tänkte, hur ni gjorde för att orka med allt det jobbiga och resten av livet.

Föreställ er sen att när ni börjat återhämta er, och livet börjar bli en gnutta normalt, att den hemska upplevelsen kommer tillbaka igen som en fet käftsmäll och att ni måste ta er igenom allt en gång till. Och en gång till. Och en gång till...


Jag vet verkligen inte riktigt hur man bäst hanterar det. Det visste lustigt nog inte den första psykologen jag gick till heller. Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Kanske hoppas jag på en lösning på problemet. Kanske tror jag att någon av er har ett bra tips. Kanske behövde jag bara tömma huvudet lite på den sorg som cirkulerar därinne. Kanske mår jag lite bättre nu...

'Same procedure as last time'

De orden fick jag som sms av min goda vän T i måndags och en stund senare stod det en stor kasse utanför dörren. Jag hade kunnat få en stor kram också, om jag bara orkat, men i det här läget känner man sig bara så fruktansvärt tom, trött och miserabel att en kram hade gjort mer ont än vad den hjälpt.

Innehållet i kassen har jag och sambon levt gott på under hela veckan och som vanligt inser jag att det är få förunnat att ha en vän som T. På den fronten är jag i alla fall lyckligt lottad. Tack ska du ha min fina vän!!!

Jag dog lite den här gången också

Och oplanerad bloggpaus blev det också. Har varit igång som en jäkla tok sen minuset i måndags. Ute och jobbat i trädgården minst 6 timmar varje dag, storstädat inomhus, tvättat, varit iväg och jobbat i mammas trädgård osv osv. Har inte riktigt unnat mig att vara ledsen, om man kan säga så. Har fullkomligt skitit i det och det fick jag igen bland annat idag då musten bokstavligt talat bara sögs ur mig.

Känner mig som ett tomt skal, en zombie som bara går runt och gör en massa saker som i slutändan saknar mening. Kommer nog vara glad att jag lagt ner så mycket arbete på trädgården om några veckor, eller nästa sommar, men nu gör jag det mest av bara farten. Nåt måste man ju göra.

Jag tror inte det var en så bra idé att bara strunta i att vara ledsen, alla känslor kommer att komma fram till slut, det vet jag, och egentligen tycker jag det är skönt att få det 'överstökat' från början. Får komma ihåg det till nästa gång.

Har inte ringt kliniken och berättat att det skitit sig än. Har inte orkat. Det suger ju musten ur mig bara av att 'behöva' berätta för familj och vänner att 'nä, det funkade inte den här gången heller'. Har massor med tankar om just det som jag ämnar att skriva ner nån dag. Men jag har femtielva inlägg som står på tur att skrivas sen innan, saker jag lovat att berätta om...tur jag är ledig...

ETT STORT TACK

till er alla som stöttar mig på den här låååånga helvetesresan både via bloggen och privat.

- Ni hjälper mig att stiga upp ur sängen på morgonen.
- Ni hjälper mig att sörja och ni hjälper mig att blicka framåt.
- Ni hjälper mig att komma på nya lösningar och ni kommer med smarta tips.
- Ni hjälper mig att förstå att jag inte är ensam.
- Ni hjälper mig att ventilera mina tankar.
- Ni hjälper mig att våga hoppas på att vi en gång ska lyckas.

Jag kan inte föreställa mig hur min situation hade sett ut idag om jag inte haft den här bloggen och er som stöttar mig genom den och om jag inte haft mina nära vänner och familj som stöttar och hoppas mer än vad som är möjligt att drömmen ska bli sann även för oss en dag.

Jag är så otroligt tacksam!

Ja, orättvist är ordet

Så in i helvete. Idag är jag mer arg än ledsen, ni vet ju själva hur upp och ner det går...jag är arg och frustrerad. För att det inte går och för att jag känner att jag inte kan göra mer än jag gör. Även om jag förstås fattar att jag gör ganska mycket genom att ens palla med det här så slutar inte kraven där. Jag vill göra MER!!! Jag vill göra så att det funkar.

Och ja, nu är det fantamig dags för långtidsodling. Ska höra av mig till Cura-kliniken så fort de öppnat efter semestern. Går dit första dagen och snackar med dem. Om inte de tycker att långtidsodling är en rimlig lösning så tänkte jag göra en behandling via dem hos Falun istället. Det är aplångt att åka, men vad gör man inte. Där ska de visst vara bäst på långtidsodling.

Sen ska jag ge akupressur ett försök också. Ryser bara jag tänker på nålarna från akupunkturen förra gången, men akupressur kanske kan vara nåt?

Tack för tipsen om kromosomtest. Men var gör man såna? Har aldrig hört att kliniken sagt något om det. Någon som har gjort ett sånt?

Mensen kom igår också förresten, så den tappra skara som fortfarande hoppas för mig kan ge upp nu. Det är kört på riktigt...

Ett stort fett jävla

MINUS...

Kan inte direkt påstå att jag är förvånad. Missfallet från i april har fullkomligt förvrängt min menscykel och det är därför jag inte börjat blöda än. Det är min teori i alla fall.

Steg upp för en timme sen och testade, berättade för sambon att det blev minus igen och kröp tillbaka ner i sängen. Vi kramades, sörjde och suckade förtvivlat och steg sen upp och åt en hastig frukost innan sambon for iväg på fisketur med sin bror. Hoppas han har lite roligt i alla fall, han är duktig på att stänga allt som är jobbigt ute och fokusera på det som är roligt istället.

Själv sitter jag här i soffan med laptopen, dricker te, äter jordgubbar och gråter. Jag tror alltid jag är så jäkla stark, lyckas behärska mig ganska bra när andra är med som nu när sambons brorsa var här och hämtade upp honom. Men så fort de gått och jag satt mig ner så kom tårarna. Och de vill inte riktigt sluta...

Fan, fan FAN också!!! Jag fattar inte vad det är som är så jävla fel?!!! Varför funkar det inte? Varför i helvete är det inget som fastnar? Det enda som fastnar är vi själva i detta bottenlösa träsk till liv och jag är så förbannat trött på det. Jag är så trött...Hur mycket ska vi behöva stå ut med? När blir det vår tur?

Ska kanske försöka sova en sväng till, känner mig helt matt och slut i hela kroppen.

Ni kan sluta hålla tummarna nu...

Om man skulle ta och sova lite?

Äsch...jag känner på mig att det kommer att gå åt skogen imorgon. Lika bra att gå och lägga sig och få det överstökat. Men tänk om? Lite hopp har jag nog fortfarande kvar...

Men det är en jäkla skitdag det här. Många av er vet. Många av er kan kanske tänka sig det lite. Men de flesta av er har ingen som helst aning. Den här förplåstrade barnlöshetskarusellen är det värsta jag nånsin varit med om och att sitta och vänta på resultatet är ett rent helvete. Samtidigt önskar jag att den här dagen aldrig skulle ta slut. Jag vill hellre vara på gränsen till gravid än att få se en rad med minus som aldrig tar slut.

Vi hörs imorgon.

Ruvardag 13

Och fortfarande ingen blödning. Ja, man börjar ju undra om det kanske är så att det faktiskt funkat den här gången. Hoppas in i det sista, men vet samtidigt att det lika gärna kan bli minus imorgon och mens några dagar senare när jag slutat med progesteronet.

Skitnervös är jag och har inte tjuvtestat sen i torsdags. Men varit MYCKET sugen! =)

Storstädning idag, kämpar med att hålla borta tankarna från tester och sånt. Blir ju bara nervös. Andra tvätten på gång, har varit på tippen, handlat lite blommor på plantskola och nu ska jag ut och klippa gräset och göra iordning i mina rabatter och trädgårdsland medan sambon målar brädor som ska upp på taket nån gång i veckan och kläs med vindskenor. Fint ska det bli!

Ruvardag 12, IVF6

Och förkylningen är ett faktum. Var lite småförkyld redan för ett par dar sen och nu slog det till igen. Kanske är det för att jag sov utan täcke och med fönstret öppet? Eller sitter det kvar något från den förra förkylningen?

Var nere vid havet i Lomma en sväng. Blåste som själva fan och det var så kallt att jag inte ens kände mig varm efter att ha rullat in mig i en stor filt.

Nu sitter jag hemma i soffan och kurerar mig. Har druckit te och fullkomligt proppat i mig glass efter glass. Tänker inte ens berätta hur många glassar det blivit. Får äta middag lite senare för just nu är jag inte hungrig, undrar varför? =)

Nu blir det en dokumentär om adoption från Indien på tv. Tror inte den är så upplyftande men kan nog vara intressant och bra att få se.

Pepp pepp =)

Tack för att ni hjälper mig hålla hoppet ute. Än är det ju inte kört.

Sen har jag iofs överanalyserat som vanligt och kommit fram till att blödningen inte kommit än beror på att mina menscykler blivit så konstiga efter missfallet. Istället för att ha en 10-dagars lutealfas (tiden från ägglossning till mens) så har den blivit runt 14-17 dagar istället. Kanske är det därför det inte skitit sig lika tidigt än.

Men vi fortsätter hoppas. Ruvardag 11 idag och ingen blödning än. Testar definitivt inte förrän måndag.

En fullspäckad dag...

Här är det visst många som väntar på mina inlägg, har blivit lite glest med dessa. Är ju hos svärföräldrarna nere vid havet och då blir det inte lika mycket skriveri. Sambon fyller dessutom år idag så vi har firat med frukost på sängen, massor med presenter, utflykt till Falsterbo, glass vid kanalen och middag i solen. Nu blir det snart promenad och sen tårta.

Tänkte skriva ett inlägg för ett tag sen, men sen ställde jag mig och gjorde tårta i två timmar för A ville ha en som såg ut som en pyramid =)

Allt jag hittat på idag har i alla fall nästan lyckats få mig att glömma bort pissetjuvtestet jag tog imorse som visade ett stort och fett minus som vanligt...fyra dagar för tidigt visserligen men det ska nog mycket till för att det ska vända. Äggen återfördes ju för 10 dagar sen och ville det sig borde de ha fäst för länge sen.

Just nu är jag inte så nere. Antagligen för att jag fortfarande hoppas och lite för att jag helt enkelt inte tillåter mig själv att deppa på A's födelsedag. Jag tjuvtestade för att det hade varit så mysigt och speciellt att ge honom den nyheten just idag. Speciellt som vårt första IVF misslyckades för exakt ett år sen på dagen, alltså på hans födelsedag. En tuff jäkla dag den gången...vi hade bjudit över en massa vänner på tårta och jag ställde mig och bakade med tårar i ögonen. Sen satt jag och rotade bland mina blommor på balkongen resten av kvällen. Har ju inte skrivit så mycket om IVF 1 på bloggen, men det har jag lovat att göra. Det kommer nån gång.

Ja, mycket ska man behöva gå igenom. Men idag orkar jag inte bry mig. Ni får se mer av sorg och bitterhet nån annan dag. Men inte förrän efter måndag då jag ska testa på riktigt.

Tänkte precis

skriva ett inlägg om att illamåendet är som bortblåst idag, men fick en släng av det precis och det var värre än tidigare. Lite halvt spyfärdig. Några andra graviditetssymptom har jag dock inte längre. Så nä, inte fan vågar jag hoppas bara för att jag mår illa. Det kan vara värmen, det kan vara progesteronet, det kan vara något jag har ätit. Och mensen känns som att den kan komma vilken sekund som helst.

Inte förrän jag ser ett plus på stickan den 19/7 kommer jag tro på det. För just nu känner jag mig inte alls gravid.

Ruvardag 8, IVF6

Jag hoppas att mina symptom är från en eventuell graviditet och inte bara från mina hormoner. Jag vill att det ska vara på riktigt den här gången.

Har haft ett i stort sett konstant illamående i två dagar nu. Det är inte så farligt, men jag är illamående precis hela tiden. Sura uppstötningar och ingen lust till mat och sådär. Ätit, ja det har jag, utan problem. Men jag har helt enkelt inte varit så sugen.

Brösten har börjat ömma lite mer och värken i livmodertrakten tilltar. Allt, förutom det ihärdiga illamåendet, är symptom jag haft SÅ många gånger förr. Illamående har jag också varit. Lite grann. Men inte fan vet jag om detta betyder något. Varje behandling är annorlunda och symptomen kommer och går.

Nu är det kvällen och snart slut på ruvardag 8...

Om när jag ska testa...

...och när ni ska hålla i tummarna extra hårt. Det blir på måndag, den 19/7. Lite kortare ruvartid den här gången, antagligen för att äggen odlades i en extra dag. Så nu är det alltså bara 6 dagar kvar till testdag. Börjar bli nervöst.

Har åkt ner till svärföräldrarnas hus nere vid havet för att ta det lugnt ett tag. Har flängt så jäkla mycket den senaste veckan och är helt slut faktiskt. Överstimuleringen har inte gjort livet lättare heller, men det verkar som att den börjar avta lite lätt nu.

Vi får se om jag lyckas hålla mig till på måndag, antagligen inte =)

Tjockismagen

Tänk om det gömmer sig två små därinne? =)

Om att vara överstimulerad

Magen är svullen. Jag ser gravid ut. Det kanske jag är också, men det vet vi inte än. Svullnaden trycker på alla mina organ, framför allt lungorna och det är lite tufft att andas. Jag stiger upp och kissar ett par gånger om natten, urinblåsan får nog inte ordentligt med plats.

Jag försökte ta ett foto på magen så att ni ska få se för er själva, men just då la kamerans batteri av. Borde köpa ett till så jag har ett i reserv för just såna här tillfällen.

Nu ska jag ut och vila i trädgården, vila är visst det enda man kan göra om man är 'lite' överstimulerad. Kanske rotar jag lite i trädgården också. Men bara lite.

(När batteriet är laddat lägger jag upp ett foto så ska ni få se mig som ballong)

Ruvardag 5, IVF6

Lite blodstänk på pappret igår. Jag är inte alls bekymrad. 4 dagar efter återsättning, kanske var det lite nidblödning? Annars gissar jag på sargade slemhinnor efter progesteronet. Torrt, ack så torrt.

Imorse, vid frukost och simpsonsavsnitt började jag gråta. Det var nåt fint som hände i avsnittet, minns inte riktigt, lisa fick reda på att hon inte har simpsonsgenen som gör alla korkade vid 8-års ålder eller nåt, och detta fick mig att snyfta...

Trevligt om det är graviditetssymptom. Men det kan som bekant lika gärna vara alla hormoner jag proppar i mig.

Annars är allt bra. Lite tungt att andas, magen är svullen och jag känner mig lite lätt överstimulerad.

Ruvardag 4, IVF6

Efter önskemål om att skriva lite mer om hur jag mår och hur det känns så kommer här lite status från idag!

Ruvardag 4 alltså, ägget/äggen borde ha fäst vid det här laget om de nu behagar att stanna kvar. De var ju jättefina och hade delat på sig en massa så det är väl själva fan om de inte klamrar sig fast ordentligt nu.

Kanske kan jag lova dem en glass varje dag i ett år när de blir äldre som morot för att stanna? =)

Det jag känner mest är huggen i livmodern. Sträckte på mig precis och då högg det till i vänster sida. Annars händer det inte så mycket annat med kroppen just nu. Konstig aptit som vanligt...jättehungrig och jättemätt samtidigt.

Det känns skönt att jag är så avslappnad som jag är i alla fall. Känner mig inte så stressad eller så förväntansfull heller. Just nu känns det mesta som en axelryckning. Jag vill ju så gärna men med vårt resultatregister kan man inte riktigt unna sig att hoppas på något annat än ett underverk. Och såna inträffar inte så ofta som bekant.

Ikväll ska vi på middag hos ett par vänner som vi inte träffar så ofta. Det är mest sambons vän. Han har fru, och barn, och det kommer bergis att bli lite jobbigt. Är inte sugen på att prata om vår situation med dem men är nästan säker på att frågan kommer att dyka upp på ett riktigt osmidigt och rosa fluff-gulligt sätt som om det är det enklaste som finns i hela världen.

När samma par var med på nyår för ett och ett halvt år sen, satte jag mig så långt bort från den stora gravidmagen det bara gick. Men inte fan hindrade det tårarna från att välla fram och jag fick låsa in mig på toa halva kvällen...men vi säger så här: Det ska bli...hmmm... 'spännande' att se hur det går ikväll =)

Ytterligare frågor samt önskemål

Jag drar iväg ett inlägg till med lite svar =)

Från A
Varför tog utredningen fem månader?
Tja, jag vet faktiskt inte riktigt. Tycker själv det är alldeles för länge, sjukvården är på tok för SEG! Utredningen måste förstås ta ett par månader eftersom de kollar kvinnans cykel vid olika tidpunkter för att mäta olika hormonnivåer, ta olika prover osv. Sen görs undersökning på mannen hos Androlog plus att mannen får lämna ett par spermaprov under utredningstiden också. Så två månader kan jag köpa. Resten av tiden är bara väntan på att papper ska skickas från ett ställe till ett annat, kötider och annan bullshit.

Blev ni ordinerade IVF direkt?
Direkt efter sambons undersökning hos Andrologen fick vi en remiss till IVF.

Jag kan dock nämna att jag innan utredningen startade gick till en gynekolog för att kontrollera att allt stod rätt till och att min ägglossning var som den skulle. Han tyckte inte den var tillräckligt regelbunden så jag åt Pergotime i tre månader. När jag sen gjorde utredningen sa de på kvinnokliniken att det absolut inte var några konstigheter med min ÄL. Mycket konstigt att den förste gynekologen konstaterade raka motsatsen. Så pergotime-träsket har jag i alla fall också vadat lite i.

Hur ser er 'historia' ut?
Den har jag nog skrivit om vid ett par olika tillfällen men det är nog inte så lätt att hitta. Ska försöka fixa till strukturen på bloggen så att det inte är så rörigt, för det är det verkligen.

En väldigt kort version finns i vänsterspalten längst upp annars. Vår historia ska få ett alldeles eget inlägg eller rent av en egen sida. Kommer senare.

Från Anonym
Vad fattas er på fertilitetsfronten?
Har skrivit lite om det här (fjärde frågan) och säkert nån annanstans också.

Spermaproven visade att spermierna som finns är för få och för slöa för att vi ska lyckas på egen hand. Jo, visst, det fanns en mikroskopisk chans, men den är så liten att det känns ganska lönlöst. Och eftersom man 'avbryter' en utredning ifall man hittar 'fel' på mannen så görs aldrig den sista undersökningen på kvinnan, nämligen äggledarsköljning för att kolla ifall passagen från äggstockar till livmoder ser bra ut. Det hade jag velat ha svart på vitt så att jag vet att den mikroskopiska chansen att lyckas på egen hand faktiskt existerar. Men nu vet vi alltså inte det eftersom vi blev remitterade till IVF.

Från Johanna
Skriv med om hur du mår:
Just nu mår jag ganska bra. Psykiskt mår jag lika bra som förra gången, då var jag betydligt mer avslappnad än under IVF 1-4. Kanske har jag vant mig så mycket vid att det aldrig lyckas att jag inte har så höga förhoppningar?

Mina svettningar har inte börjat än, men de kommer alltid förr eller senare. Förra IVF:en började de jättesent, först efter missfallet vill jag minnas. Och varade i nästan 10 nätter. Brösten ömmar inte så mycket längre, det hugger till i livmodern då och då, speciellt när jag reser mig upp från sittande eller går uppför en trappa.

Jag skrev ganska mycket om hur mådde under mina tidigare behandlingar. Tänkte att det kanske blir lite tjatigt om jag skriver om det igen. Det är ju i stort sett samma störiga symptom som alltid. Men klart kan jag skriva lite mer om det än inte alls =)

Överstimulerad, du verkar inte vara det?
Det har jag bara varit en gång, förra IVFen. Och då började överstimuleringssymptopmen dagen efter att jag tagit min tredje halva Ovitrelle på ruvardag 4. Så om fenomenet tänker upprepa sig så blir jag kanske lite överstimulerad imorgon.

Mår du illa när du tar progesteronet?
Jag mår lite lite illa från och till. Ingen som jag tänker på eller besväras av och det går över fortare än det kommer.

Nu är jag med embryon!

Efter JÄTTElång väntan på kliniken (hade tid 13:30 men fick inte komma in till operationsrummet förrän klockan 15) var det äntligen dags!

Av 9 ägg hade sex stycken blivit befruktade och delat på sig i precis lagom takt. Två av dessa gjordes det AHA på och sen sattes de tillbaka i min mycket fina och hemtrevliga livmoder =) Det ena ägget var 8-celligt och det andra 10-celligt. När jag frågade om kvalitén så var den minst lika bra som förra gången och då låg graviditetschansen på över 50%.

Inga till frysen som vanligt så det var inte direkt en överraskning. Men synd så klart.

Så nu är jag ruvare igen. Och med ens så steg spänningen och jag är redan skitnervös. Kom precis på att jag inte tagit progesteronet än. Kladd kladd, men fan vad det är värt det om det lyckas till slut. Och så blir det extra ovitrelle-sprutor även denna ruvning. En halv idag, en halv i övermorgon och så en halv två dagar efter det. Förra gången blev jag lite överstimulerad så jag får ta det lite lugnt. Skönt att vara ledig nu i alla fall.

Det är synd om era tummar, jag vet. Men håll ut ett tag till! Det går ju så bra nu =)