Minibloggträff med Sara

Sara är i Lund över helgen och det hade ju varit heldumt att inte passa på att träffas. Så efter jobbet och träningen begav jag mig ner på stan för att möta upp min fina vän. Just den här veckan har inte varit en av mina favoriter och jag kände mig extra känslig igår...vilket blev rätt så uppenbart eftersom jag började gråta så fort jag såg Sara. Svårt att förklara men den här känslan av att någon annan faktiskt förstår precis hur det känns och hur jävla dåligt man mår gjorde att allt bara släppte och att jag inte längre behövde hålla uppe min alltingärsåbraså-fasad. På ett sätt var det lite befriande även om det gjorde ont att inse hur ledsen jag är.

Jag lugnade i alla fall ner mig väldigt snart och vi hade en jättemysig kväll och satt och pratade om allt möjligt från behandlingar till andra bloggare till resor till mat till jobb och till öl. Bildbevis finns självklart och kommer här:

På vägen hem kände jag inte längre att jag behövde hålla ihop mig själv tårarna började rinna när jag steg av bussen och när jag satte nyckeln i låset blev det totalsammanbrott. Grät hysteriskt och länge, tills det inte fanns några tårar kvar. Var helt slut och somnade i soffan med huvudvärk och vätskebrist. Idag känns det lite bättre men det har inte lossnat helt det här... blir nog minst ett litet sammanbrott till nån dag.

Missfall...igen...

Det ville sig inte. Tog ett test igår som knappt visade något alls och imorse blev det inget test för det kändes inte så lönt. Blödningarna tilltog i tisdags, den där vanliga menssmärtan som ni säkert känner igen dök upp och allt har hållt i sig till idag. Imorse kom dessutom 'klumpen', den lilla hinnsäcken som pyret skulle utvecklats i om det hade bestämt sig för att stanna hos mig.

Det känns tungt nu. Jag visste ju redan igår att det var kört så jag gick på fest och bestämde mig ganska tidigt att jag skulle se till att bli full, fullare, fullast. Jag mår som jag förtjänar idag och jag tror det dövar missfallssmärtorna. Både de psykiska och de fysiska. Det värker i tjejmagen, som om jag hade ett stort hål där. Psykiskt så har jag inte tagit det till mig än. Just nu är jag bakis på jobbet och fokuserar på att vakna till liv så jag kan gå och ställa mig på företagsmässan som vi är med på och vara trevlig mot en massa studenter.

Det blir verkligen en sjuk kontrast, att stå på en mässa och prata med bananskalsstudenter som inte har några som helst bekymmer i livet (klart att de kan ha, men det är svårt att föreställa sig dem idag...) medan jag själv har ett missfall som pågår i magen och åtta ivf-behandlingar i ryggen. Så sjukt att det på något sätt blir absurt.

Vill återigen tacka er alla som skriver, stöttar, hoppas och kämpar tillsammans med mig. Att ni finns där för och med mig betyder oerhört mycket. Det här hjärtat är till er.

Vet inte var jag ska börja...

...så jag börjar från början.

Igår hade jag storslagna planer. Igår skulle jag överraska er alla. Igår skulle vara en bra dag, kanske en av de bästa. Mina planer började dock att krossas så fort jag vaknade och höll på så under resten av dagen med lite extra skit inkastat också.

Det är nämligen så här att 'skaffa familj' och 'skaffa barn' är ett lyxproblem. Det är såååå vansinnigt lyxigt att det är alldeles för bra att bara misslyckas med ett försök. Ett åttonde ivf-försök. Nej nej, fullt så bra ska man inte ha det...

Igår tänkte jag visa er det här testet som jag tog i lördags:

och det här:

och det här...

Igår tänkte jag även visa er måndagstestet. Det gjorde jag inte. Resultatet var inte alls vad jag hade hoppats på...istället för att vara dubbelt så starkt så var det svagare...fan.

Sen kom mensvärken. Tilltagande blödningar. Fortfarande inget rött blod men ändå. Blödningar + ont brukar vara ett säkert tecken på att något inte står rätt till. Hoppet började försvinna och dagen började kännas riktigt jävlig faktiskt. Men jag satte igång att jobba och bocka av mina att-göra-listor. Det hjälpte.

Sen blev det lunch. Med E och bebis. Jag bokade bord på Brogatan på Lundia, mysigt och lite lyxigt. Nästan för lyxigt uppenbarligen, för när jag kom dit fick jag en hård (men säkert rättvis) utskällning av servitören för att jag inte hade tänkt på att be om ett bord med extra plats eftersom E hade barnvagn med sig. 'Det får du faktiskt se till att tänka på till nästa gång'. Minns inte vad jag svarade...

På eftermiddagen kom det färskt blod. Inte mycket, men tillräckligt för att krossa det där sista ynkliga hoppet jag gick och bar på. Jag gick och tränade efter jobbet. Det hjälpte att ta ut sig lite. Att ta tillbaka kontrollen över kroppen och säga åt den att fortsätta springa trots att den inte ville mer.

Hemma somnade jag i soffan efter en varma koppen och en knäckemacka. Sen renoverade vi, sambon och jag. Satte upp tyg i taket i filmrummet. Var helst slut i armarna efter träningen men kämpade på. Ungefär samtidigt kom den sista skiten, den som fick hela dagen att bli som ett skämt, något absurt som jag inte visste om jag borde skratta eller gråta åt.

Fick inte ett, utan TVÅ mms av svärmor. 'Du har blivit faster'. En lysande avslutning på min alldeles för lyxiga dag. Dagen då svågern med fru blev föräldrar är dagen då jag fick missfall för tredje gången på två år.Om det nu är missfall det här. Vågar vi hoppas på ett utomkved? Det om något borde ju vara raka motsatsen till lyx...

Jag kanske kan starta en liten omröstning här på bloggen. Vad tror ni, är det missfall eller utomkved? Jag kan lotta ut ett pris bland er som gissar rätt...Eller är det för makabert? Har lite svårt att avgöra det just nu...och då mår jag ruskigt mycket bättre idag än vad jag gjorde igår. Igår var en jävla skitdag.

Om mensvärk

För andra dagen i rad har jag vaknat upp runt 5-tiden med vansinnessmärtor i magen. Såna där som man måste ta massor med panodil för. Försöker somna om och hoppas att allt är borta nästa gång jag vaknar. Det blöder inte så mycket än...mest brunt och rosa. Ibland lite röda prickar. Jag tar ju fortfarande progesteron och progynon så kanske är det därför det blivit lite uppfuckat. Får ju göra det till testdagen i alla fall så att jag kan intala mig själv att jag gjort allt jag kunnat.

Idag var jag på Louisiana. Det som ligger i Danmark alltså =) Tittade på konst och kände mig vuxen. Där är verkligen sjukt fint och det första vi alltid gör när vi kommer dit är faktiskt att gå och fika och njuta av den fina utsikten:

Ikväll blir det middag hos mamma. Det har hon lyckats klämma in mellan alla sina resor så man känner sig ändå lite utvald och viktig. =)

Vad gör ni en lördagskväll som denna?

I tisdags

pratade jag med mamma på telefon. Hon är ute och reser mycket med jobbet så vi får ses i luren allt som oftast. Tror det är sen i tisdags min energi har fått sig en rejäl skjuts. Det är jobbigt att berätta för mamma att ett försök gått åt pipan. Att vi misslyckats återigen. Att hon inte blir mormor den här gången heller...

Jag bävar alltid för den stunden jag måste berätta för henne. Att berätta för mamma är minst lika jobbigt, om inte värre, som ångesten inför ett test, sorgen efter ett minus eller känslan jag får i magen när det kommer rosa på pappret.

Har skrivit om det förr, om hur jobbigt det måste vara att vara förälder till någon som har så svårt att få barn som jag har. Hur maktlöst det måste kännas och hur jäkla ont det måste göra att se sitt barn lida på det här sättet...det blir en gemensam kamp, även om den ofta känns väldigt mycket bara min, så har jag en hel armé människor bakom mig, som inte bara hoppas åt mig utan som kämpar med mig. Som hjälper mig att komma på fötter igen. Sambon, mamma, vänner, svärföräldrar och bloggläsare.

I alla fall, att berätta för mamma kräver extremt mycket energi och just i den stunden är det jag som måste stå på mig och säga att allt kommer att bli bra och att vi kämpar vidare. Det är inte alltid det känns så men jag vet att mamma behöver höra det. Och då får sig hoppet, drivet och självkänslan en enorm boost och den lever jag fortfarande på idag faktiskt. (Och ja, mamma läser bloggen. Hej mamma!)

För övrigt är det fortfarande rosa. Ibland brunt. Som jäkla pissevanligt alltså...

(Tack förresten för alla nya awards mina fina bloggvänner. Lovar att kommentera dem SNART! =))

Ni är så fina allihopa!

30 kommentarer på mitt förra inlägg, det har verkligen hjälpt mig att hålla ihop sen i måndags!

Och måndagen var tuff, riktigt tuff. Svårt att sitta på jobbet och låtsas som att allt är ok. Samtidigt hade jag väldigt mycket att göra och det underlättade. Bara att ta på jobbansiktet och bita ihop. Men jäklar vad det gick i vågor. Ena stunden kunde jag vara superfokuserad på en uppgift och andra stunden satt jag med tårar i ögonen.

Det inträffade igår också, när jag satte på lite musik i lurarna. Tog 20 sekunder sen insåg jag att jag inte kunde sitta kvar vid min plats längre. Ögonen blev tårfyllda på bara några sekunder så jag tog min passerbricka och lämnade kontoret med raska steg. Sprang ner i källaren, låste in mig på toaletten och grät ut en stund. Varvade ner, samlade lite kraft och sen var det bara att masa tillbaka sig till kontoret igen.

Idag känns det betydligt lättare. Idag har jag en massa energi som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån. Speciellt inte eftersom jag sov så jäkla illa inatt...kunde först inte somna och sen vaknade jag säkert en fyra-fem gånger och bara låg och vred på mig. Steg sen upp en halvtimme tidigare än vanligt och grovstädade badrummet...ibland förvånar jag mig själv...

Tycker det känns så himla härligt att ni fortfarande hoppas för mig! Efter så många försök jag har bakom mig så har jag inte mycket hopp kvar, speciellt när jag vet att det måste till ett mirakel för att det faktiskt ska vara något efter tidiga rosa blödningar. Jag fortsätter med pillerna så klart, för en promille hopp har jag kanske ändå. Fast det är ni som håller det uppe. Utan er hade jag gett upp för länge sen.

Så KRAM på er alla!!!

Då så mina vänner

Vad säger ni om en favorit i repris från IVF4 med lite rosa på pappret redan på ruvardag 7? Och så slänger vi på en måndag och en massa måsten på jobbet, vi gör det. Någon som har lite skit ni vill bli av med? Min dag har redan börjat så lagom bra så det är bara att skicka vidare. Hit me! I can take it...

Och nä, slemhinnorna är inte ömma av vaggisarna eftersom jag fortsatt att ta dem där bak så det är tyvärr inte en förklaring...

Dagen då man vann en timme

Jag var uppe halv sju i morse. Visserligen halv åtta i mitt huvud, men inte ens vid den tiden brukar jag masa mig upp på en söndag. Vet inte varför det blev så...kanske för att jag sov 11 timmar natten innan?

Det kändes lite som en TD när jag klev upp. Lite halvljust ute, resten av världen sover och jag själv smyger omkring i huset. Nu är det inte i närheten av att vara TD idag, bara ruvardag 6 idag ju, men den där känslan sitter kvar hos mig.

Det molar och har sig och brösten ömmar ibland. Det är allt. Lite som vanligt kan man säga, varken mer eller mindre. Ruvardag 6...för sjunde gången. Många tankar i huvudet. Vad betyder det här? En sjunde ruvning. Är det vår tur? Är det INTE vår tur? Hur ser framtiden ut?...

Min extratimme idag använde jag i alla fall för att komma ifattt alla era bloggar som jag prioriterat bort de senaste veckorna iom jobb och FET och allmänt kaos i huvudet. Nu är jag ikapp igen och hoppas jag kan fortsätta med det.

Vad använder NI dagens extratimme till? =) Hade varit spännande att höra!

Ja fy fasen vad dålig jag är på att uppdatera

Jag skäms. Jag gör verkligen det. Men det har blivit så mycket med jobb och tankar och jobb och hemma och tankar och jobb...

Ruvardag 4 idag, nu borde den lilla ha fäst om den nu behagade att göra det. Det vore på tiden i så fall för SOM jag har väntat! Det molar lite grann och spänner i brösten. Känns ju lovande men kan mycket väl vara vaggisarna som spökar. Jag har i alla fall blivit en expert på att känna efter. När jag nånsin kommer att behöva den expertisen igen vet jag inte...ungefär så jag känner med alla kurser jag läste under studierna =)

Och bara för att tvinga mig själv att uppdatera bloggen minst en gång till idag så avslöjar jag att jag kommer att utlysa en liten tävling här på bloggen. Mer info om den i nästa blogginlägg alltså! Och FY PÅ MIG om jag inte bloggar mer ikväll nu då =)

Fortsätt hålla tummarna!!! =)

Ruvardag 2, IVF8

Det går ju inte riktigt att jämföra med tidigare behandlingar. Ingen överstimulering eftersom jag inte tar några ovitrellesprutor och inga konstiga biverkningar från gonal-f och orgalutran heller. Nu är det 'bara' progesteron, progynon och folacin varje dag som gäller.

Känner inget speciellt alls. Är lugnare än vanligt. Tror det beror mycket på bristen på alla hormoner som jag annars är van vid samt att jag är så jäkla van vid att det aldrig lyckas.

Många dagar kvar fortfarande...

Sjunde gången gillt?

Eller vad tror ni? Det börjar kännas lite tjatigt att plocka fram 'gillt'-uttrycket igen men men, jag tycker det är dags för herr Gillt att dra sitt strå till stacken.

Åttonde IVF-behandlingen, sjunde återsättningen och FET nummer 1. Embryot såg superfint ut, fyra celler, inga fragment, exemplariskt helt enkelt! Känns helsjukt att detta lilla pyre 'tillverkades' för ett och ett halvt år sen... =)

Ni har ju varit riktigt grymma på att hålla tummarna den här vändan så jag vill gärna att ni fortsätter med det!!! Kom igen nu pyret, du måste hjälpa till lite för mamma har gjort allt hon kan nu...en stor uppgift, jag vet. Men jag lockar med glass och godis som du ska få i mängder så fort du blir tillräckligt gammal.

Ring mig inte!!!

Det här är en uppmaning till alla som känner mig och läser bloggen samt till Öresundskliniken. Inte för att de läser bloggen men åndå. Tycker de kan vara schyssta och låta bli att ringa i vilket fall.

Klockan är lite över nio och jag kommer inte känna mig lugn förrän vid 14-tiden tror jag. De sa att de ringer senast innan lunch, eller typ sen lunch. Vad betyder det?! Fullkomligt vagt och svårdefinierat.

Sitter på jobbet och kan inte koncentrera mig på något annat....

Ni håller väl tummarna mina fina vänner och cybervänner?!

Stockholm

Det är där jag är nu. Företagskursen är slut och planet hem går halv fem. Så nu har jag tre timmar att fördriva med min fina vän M. Ska bli sjukt mysigt!!! Klart det kommer bli en del blandade känslor, vi stod ju båda på samma sida av barnlöshetsstrecket för två år sen när vi lärde känna varandra och nu är jag ensam kvar. Men vår vänskap har betytt så oerhört mycket för mig att det här är så värt de lite tuffare känslorna som kommer dyka upp. En vänskap jag verkligen värderar högt!

Måndagen börjar skrämma mig mer och mer och jag är SÅ rädd för ett negativt besked på förmiddagen. Vet inte hur jag kommer att hantera det...inte bra alls gissar jag. Men samtidigt vet jag att jag är en jävel på att låtsas på jobbet, så till fem kanske jag kommer kunna hålla skenet uppe...

MEN! Nu ska vi ju inte gå händelserna i förväg, det ska ju gå hur bra som helst på måndag! Det måste det göra!!! =)

På måndag!

Då mina vänner, då blir det FET om det vill sig väl. Slemhinnan såg fin ut, 11mm!

Så, klockan 16 på måndag ska jag hit igen. Vi har ju bara ett stackars litet embryo så det finns så klart en överhängande risk att det inte blir något. Klarar det inte upptining så ringer de från kliniken innan lunch. Kommer att bli en tuff förmiddag på jobbet...

Tack för alla tummar!!!

Idag ska vi ta oss över första tröskeln!

Undersökning på kliniken halv nio idag, alltså om en timme. Sitter på bussen till Lund för bilen står vid kontoret där jag lämnade den igår. Lite omständligt det här men det tål att sägas igen och igen och igen...vad gör man inte?

Det är alltså tumhållardags idag. Bara en kortis idag men jag tror jag behöver dem ;)Uppdaterar som vanligt så fort jag vet mer!

Jag har förresten en dejt till på lördag!!! Min fina vän M som jag skrivit om vid flera tillfällen här på bloggen ska möta upp mig i huvudstaden. Det var över ett år sen vi sågs och då var vi båda ofrivilligt barnlösa. Nu blir det träff med både M och en liten liten flicka, men det ska nog gå alldeles lysande tror jag =)

Har inte varit nervös för det här försöket alls hittills. Har varken haft tid eller lust. Men nu börjar oron krypa fram. En massa 'tänk om' efter varandra...

Var tar jag vägen?

Jag vet inte riktigt. Tror jag försvinner lite in i huvudet. Jag underhåller mig själv med en massa aktiviteter, tränar flera gånger i veckan, ser på film, rotar i trädgården, går på AW osv. Har försökt dra fokus från det som är jobbigt och det går faktiskt helt ok.

Pillerätandet går bra. Är uppe i tre progynontabletter, morgon och kväll. Och så en halv folacin om dagen. På onsdag blir det kontroll av slemhinnan, hoppas allt är som det ska.

Hur har ni andra mått av Progynon? Jag tror inte jag har mått så dåligt faktiskt. Känsliga läsare varnas för kommande text dock. Vattniga flytningar, är det något som någon annan FET:are har erfarenhet av? Jag har i alla fall märkt av det ordentligt! Sen har jag varit lite dålig i magen också men det känns osäkert att kunna härleda det till östrogenet.

Vikten känns som att den står stilla för tillfället. Trots att jag tränar rätt så mycket och äter ganska bra så har det knappt hänt något på sistone. Tror jag börjar närma mig de där trivselkilona som är så förbenat svåra att göra sig av med. Har ett mål på att nå under 60 kg och det hoppas jag klara av i år i alla fall. Har fått så himla mycket energi av att träna och mår så himla mycket bättre! Behöver verkligen den. Får se hur mycket träning det blir under ruvningen om det nu blir någon...kommer nog kännas lite tungt att behöva välja bort den igen.

Ni som ruvat, hur gör ni med träning?

En helt vanlig torsdag

Så skulle jag kunna skriva, men inga av mina dagar är vanliga. Jag har huvudet fullt med tankar precis hela tiden. Känner mig vilsen och förvirrad. Åttonde försöket. Visserligen 'bara' frysförsök men ändå. Var får jag energin ifrån? Vad gör vi om embryot inte överlever upptining? Vad gör vi om det inte fäster? Kör vi på igen? Vad är planen?

Jag fortsätter att knapra på mina progynon-tabletter. Undersökning i mitten på nästa vecka och insättning förhoppningsvis veckan därpå. Efter att jag varit i Stockholm på introkurs på företaget. På tal om detta förresten...jag kommer att vara ledig mellan 12 och 15 lördagen den 23e oktober innan planet går. Någon av mina fina vänner från huvudstaden som vill träffa mig? =)

Har en todo-lista för bloggen som innehåller en massa svar på frågor, award-inlägg och lite grejer jag lovat att berätta om och visa bilder på. Den här stackars todo-listan har halkat ner i prio men jag ska försöka knuffa upp den lite.

Glöm inte att rösta. Bara två timmar kvar! Fast man kan visst rösta hur många gånger som helst, lite dumt....

Nu jävlar är jag tillbaka!

Jag fick ett ryck i lördags. Mitt i några av de värsta menssmärtorna jag nånsin haft missade jag ett samtal från okänt nummer. Kanske inte så svårt att räkna att ut det antingen var Cura eller Öresundskliniken som ringde. Jag ringde Cura, men deras telefontid var redan slut så jag ringde Öresund istället och frågade om de ringt. Det hade de inte. Men eftersom jag redan hade dem på tråden passade jag på att fråga hur de ställer sig till att göra en FET nu på direkten. Efter en kort diskussion med läkare Leif var det bestämt.

Jag skickade iväg A för att hämta upp recept och schema och själv åkte jag på AW med några jobbkompisar. Det gick inte helt smärtfritt för huvudentrén var stängd och A skulle precis sticka därifrån när de ringde mig från Öresundskliniken tio minuter efter stängningsdags och frågade var vi höll hus. Det löste sig till slut, de hittade A och jag fick mina grejer.

Så idag är jag på första behandlingsdagen av vårt första FET! Två progynontabletter morgon och kväll framöver och undersökning om 10 dagar. Kände mig duktigt snuvad på en ruvarperiod under IVF7 för två veckor sen så nu tänker jag fanimej få en utan att behöva ta en massa sprutor. Vi har visserligen bara ett litet ägg i frysen så det är inte säkert att det blir någon insättning om två veckor men med hjälp av ett gäng tummar tror jag vi har en rimlig chans! =)

Nu kör vi igen!!! HEJA HEJA!