måndag 31 maj 2010

Som så många andra

...lägger även jag upp en länk till Wabbie Foundation. Jag är säkert inte ensam om att ha tänkt tanken om att det borde finnas bidrag för oss som är ofrivilligt barnlösa. Det finns ju så många andra bidrag man kan få, så varför skulle det inte finnas för just detta?

Och jag har letat mig fördärvad. Det finns inga bidrag att få. Förrän nu! =)






Tycker det här är en enastående idé och jag hoppar innerligt att det kan leda till något bra. In och kika nu gott folk! Och skänk en slant om ni kan.

Idag har jag också...

...slängt iväg ett mail till kliniken för att få det bekräftat att vi kör igång med IVF 6 om 3 veckor ungefär. Behöver ett nytt schema och eventuellt lite nya medikamenter. Ska bli så gött att vara igång igen. Det är då jag mår som bäst. Även om sprutorna är jobbiga, ÄP är jobbigt, väntan är jobbig osv osv. Men då händer det i alla fall något. Och jag vill att det SKA hända något bra till slut.

De har inte sommarstängt förrän v.28 så det borde inte vara några problem att klämma in oss innan dess.

Förresten, är det någon av er som vet hur man själv kan hålla koll på recept som man har på sitt apotekskonto? Har man olika personliga konton på de olika apoteken numera? Har för mig att jag la in något av recepten på ett sånt konto så nu vet jag inte hur många uttag jag har kvar längre...

Idag...

...blir det tandläkaren. Jag gillar det inte.

Jag ska vara där i en halvtimme och det kommer att kosta mig 1150 kr. Kan nån av er förklara varför tandläkare kan ha en timlön på över 2000 kr? Varför inte tandvård ingår i sjukvården som man har högkostnadsskydd för? Och varför håller tandläkare aldrig tiderna?


I alla fall, senare idag blir det, hoppas jag innerligt, lite nertrappning av tid man behöver sitta på sin stol på jobbet och se måttligt glad ut och göra ingenting, inför arbetsbefrielsen på fredag.

Jag är alltså fortfarande hemma ifall ni undrar. Sovmorgon är inte dumt alls, speciellt inte när man 'råkar' vara uppe till fyra kvällen innan. Det hann bli ljust och fåglarna började sjunga på sina symfonier. Och varför var jag uppe så sent? Ja, det skulle jag kunna fråga mig själv...vattnade blommorna, plockade skott på mina pelargoner, betalade räkningar, läste tidningen...klockan mitt i natten...

lördag 29 maj 2010

På väg på födelsedagskalas hos Mamma

Detta ska jag ha med mig:














Handlade kryddorna och korgen på AllväxtCenter i Åkarp. Blev positivt överraskad och kommer säkert att åka tillbaka dit igen. Massor att välja på och jag kunde såklart inte hålla mig utan köpte ett gäng växter till mig själv också som ska planteras ut imorgon, om vädret tillåter. =) Men var i trädgården vet jag inte. Det är nästan fullt överallt!

Senare ikväll ska vi traditionsenligt kolla på Eurovision Song Contest, som bara blir sämre och sämre för varje år som går. Räknar med att det är riktigt värdelöst i år faktiskt. Men att Sverige skulle börja anpassa sig till resten av länderna som skickar kassa bidrag trodde jag aldrig. Rösta ska vi också. Inte top tre, inte top fem utan alla länders placeringar. Jag har vunnit en gång, brorsan tre,  mamma aldrig tror jag...

100 kr insats så man kan ju komma härifrån med flera hundra. Vad tror ni, vem vinner? Vem hamnar sist? Jag behöver er hjälp! =)

fredag 28 maj 2010

Sommarlov!

Det har jag efter nästa vecka för vi har äntligen blivit arbetsbefriade. Nästa vecka är det lite möten med arbetsförmedling och rekryteringsföretag här på jobbet och lite praktiska detaljer som måste lösas. Men sen är vi lediga! ÄNTLIGEN!

Jag hade ärligt talat inte orkat en endaste dag till med detta lunkade till jobbet bara för att sitta av tiden.

Och jag kommer ju få sommarlov redan på onsdag för då ska jag på semester i en vecka! Det bär iväg till Polen, ska gå på en kompis bröllop och hälsa på morföräldrarna i Warszawa. Skönt att kunna vara iväg och samtidigt veta att när man kommer hem är man fortfarande ledig.

Det här behövde jag verkligen!!! Grattis till mig alltså =)

SCORE!

Beteendevetaren igår - alltså vilken skillnad! Det tog inte lång tid förrän hon sa rakt ut 'Men det måste ju vara fruktansvärt jobbigt för dig'. Och det var precis vad jag behövde. Att få en bekräftelse att det jag känner inte är konstigt och att jag är så vansinnigt bitter och arg, så mycket och så ofta inte heller är ett dugg konstigt. Jag var rädd att det jag känner har gått till överdrift och att jag bara skadar mig själv. Men hon sa att det kommer att skada mig mer om jag struntar i känslorna. Och om jag inte tillåter mig vara precis så arg och ledsen som jag känner mig så kan det sluta med att jag faller ner i en depression.

Jag skulle se till att alla runt om mig, som jag tycker det är jobbigt att umgås med eller att bara vara nära, verkligen förstår hur jag mår. Att jag berättar och förklarar att jag mår väldigt väldigt dåligt just nu och att de helt enkelt får acceptera det. Och att jag kommer att behöva skydda mig själv och vara väldigt egoistisk ett tag. Det kan vara att be svärföräldrarna att inte fråga svägerskans om hennes graviditet när jag är i närheten, eller att låta svägerskan förstå att jag kommer behöva gå iväg om det pratas för mycket om det. Eller att förklara för alla småbarnsföräldrar i min närhet att när jag vill träffa dem så är det bara dem jag vill träffa och inte barnen och det inte är något personlig. Och att det FÅR vara ok. Det var nog det skönaste att höra. Att det helt enkelt får lov att vara ok att jag mår dåligt.

Det var väldigt skönt att prata med henne och jag har redan bokat in ett möte till om två veckor. Vi pratade lite om hur jag skulle kunna göra för att lätta lite på ilskan och jag tror och hoppas på att vi kommer att fokusera lite mer på det nästa gång. Även om det är ok att vara jättearg och jätteledsen så vill jag kunna hantera det lite bättre. Att det är ok att vara det men att jag har ett sätt att kunna ta mig ur det och inte älta så mycket. Det tror jag hade minskat på stressen och kanske rentav underlättat i våra framtida ivf-fösök.

Nu när jag har det här, något som fungerar, så känner jag mig mycket lugnare. Jag vill försöka gå till henne så många gånger som möjligt, så länge jobbet betalar. Sen vill jag så klart fortsätta att gå dit regelbundet, beroende på hur dyrt det är.

Även om vi inte pratade så mycket om jobbet så är det ändå uppsägningen från jobbet som gjort att jag mår så dåligt som jag gör just nu. Att livet känns hopplöst, att vi inte kan unna oss saker som gör att livet utanför ivf-bubblan blir drägligt, att vi inte kommer att ha råd med ivf längre, att vi inte kan behålla huset när båda är arbetslösa, eller att våra föräldrar kommer att känna sig tvungna att betala för varje nytt provrörsförsök, om och om igen, för att vi inte har några pengar.

Uppsägningen fick bägaren att rinna över så det är inte mer än rätt att jobbet betalar för den här terapin. Tycker jag.

torsdag 27 maj 2010

Förresten

Tänkte passa på och berätta, innan jag går på lunch för jag kanske inte har tid i eftermiddag, att jag ska till en ny psykolog idag. Eller, hon var nog inte psykolog utan beteendevetare, men det var det ju många av er som tipsade mig om så det kanske bara är positivt?

Tror jag träffade henne på en stresshanterings-workshop som vi hade här på jobb i förra veckan. Fick inte världens bästa intryck av henne...MEN, jag ska försöka gå dit utan någrasomhelst förväntningar eller tråkig inställning. Tror ni det går? =)

onsdag 26 maj 2010

Arbete med rabatt

Många (MÅNGA!) timmar har det tagit och om det är värt det tvistar de lärde om...

Just den här rabatten är cirka 15 meter lång, det står en häck mitt i den och den behövde rensas från båda hållen. Och här i vår vackra by har vi lerjord, alltså är jorden i rabatterna snustorr. Jag har lagt ner vansinnigt många timmar på att sitta och hacka i den. Japp, jag har hackat...med en maskrosborttagare. Jag har ansträngt mig så mycket att byxorna gått sönder mellan benen. Numera har jag ett stort hål där och jag tror jag skrämde grannen tidigare idag när jag råkade exponera trosorna på ett sätt ingen av oss riktigt var beredda på...

Här kommer rabatten i alla fall:

Före














Efter

Mitt liv som jojo



















Bilden har jag lånat av internettet.

Humöret svänger snabbare än en metronom inställd på maxfart. En sekunden tänker jag framåt, ser möjligheter istället för problem och försöker att glädjas åt det jag har. Andra sekunden är jag så arg att jag nästan spricker och tredje sekunden är jag så ledsen att jag bara vill ligga och sova.

Men det är ett megaframsteg att jag inte mår kass hela tiden i alla fall. Och med tanke på att det här är en skitvecka så är jag ganska nöjd. Varför det är en skitvecka lovar jag att berätta nån gång. Men inte nu.

tisdag 25 maj 2010

Jag ångrar mig

Jag hade börjat bocka av på listan. Skrev in mig på arbetsförmedlingen, tog en långlunch på stan. Fick upp energin, log och skrattade nog också vid ett tillfället.

Men den åkte längre ner i botten än vad den gjort på länge. Av en skitdag blev det en skitvecka.

HELVETE

Skitdag

Vi är dubbelbokade på lördag. Jag HATAR att vara dubbelbokad.

Den här dagen var nog dömd att misslyckas. Det är fruktansvärt tråkigt på jobbet, alla vill bli arbetsbefriade och gå hem och sova i en vecka för det är minst så lång tid man kommer att behöva för att ta igen sig efter den psykologiska stress man blivit utsatt för den senaste tiden på jobbet. Sen har jag ingen som helst motivation att söka mig till något annat jobb heller. Ingen lysande kombination...

Jahapp...nu blev A trippelbokad också. Lysande.

Nu har det gått 30 min...

A har ägnat senaste halvtimmen åt att få mig på bättre humör. Det har hjälpt lite grann och livet känns inte överjävligt längre. Bara jävligt. =)

Nä, skämt åsido. Han är rätt så underbar, min A. Finns ingen som är mer expert på att få mig bli på bättre humör än vad han är. Nu känns det mycket bättre. Knappt jag behöver blogga det här inlägget...

Har i alla fall gjort en lång TO DO-lista som jag ska försöka beta av i vanlig ordning. Tror det hjälper mig lite att få ett grepp om mitt liv. Gillar inte, som ni vet, att inte ha koll och om jag inte har allt som behöver göras uppstyltat i en lista så känns det som att livet bara rinner iväg. I've got some serious 'bocking av' to do!

måndag 24 maj 2010

Vackert foto

Det bjuder jag på denna måndagseftermiddag. Har jättemycket att skriva om och samtidigt ingenting. Jag har ingen ro i kroppen. Kan jag inte få bli arbetsbefriad nu så jag kan vila upp kropp och sinne i en vecka?! Och SEN! Jäklar vad jobb jag ska söka.

Men ärligt, efter en hel arbetsdag med att sitta på jobbet och göra ingenting vettigt alls (ja, vi går till jobbet bara för att sitta av tiden...) så är jag dubbelt så trött som efter en vanlig arbetsdag då jag faktiskt har arbetsuppgifter att ta itu med. Lite sjukt om ni frågar mig.

Arbetsförmedlingens hemsida har driftstörningar, på monster kan man inte ladda upp sitt CV som en pdf (WHAT?!!! Varför inte?) och jag sitter och biter ihop tänderna så mycket att jag nu sitter med käkvärk. Heter det så? Värk i käken?

Fotot ja. Det kommer här och är från när jag var och fikade med  min vän T för ett par veckor sen. Då såg himlen ut så här när vi var på väg hem:

Tips på hur man ska bete sig

Det har jag försökt skriva ihop nu. Klockan är snart två mitt i natten. Jag drack en kopp kaffe klockan 19. Sen drack jag en kopp svart te klockan 22. Och nu kan jag inte sova. Dessutom hade jag lovat tjejerna som skrev artikeln till Amelia att jag skulle skriva ihop ett litet komplement där jag kommer med tips till andra i liknande situationer, om hur man ska bete sig, tänka/göra runt gravida eller småbarn. Hur man ska reagera när vännerna berättar att de är gravida osv osv.

JA, inte fan vet jag!?  Jag gör ju uppenbarligen helt fel HELA tiden. Jag är mest bitter. Hela tiden. Jag har alltid varit en väldigt kritisk person och inte blir det bättre av att vara ofrivilligt barnlös. Hela situationen stinker ju av bitterhet. Oftast är jag så bitter att jag tror att jag gör bäst i att vara bitter. Det är ju lättast.

Så hur ska JAG kunna ge tips på hur man ska bete sig? Det satt långt inne, men jag försökte dra fram alla 'vettiga' och logiska sätt man borde bete sig på. Såna som bara finns i en utopi. Där ingen är avundsjuk och alla är goa och glada. Kanske hade jag mått bättre av att titta på gravida ute på stan och tänka att de har kämpat länge för att bli gravida. Kanske hade jag mått bättre av att inse att våra chanser att lyckas inte minskar bara för att jag ser ännu en gravidmage på stan. Kanske hade jag mått bättre av att skutta av lycka när vän efter vän efter vän berättar att de blivit gravida. Det hade jag med största sannolikhet.

Men vad gör man av all bitterhet då? Ska jag hosta upp den i en burk och låsa in den i matkällaren? Ska jag måla in den i ett hörn i hjärnan och hoppas att den stannar där? Ska jag bli en helt annan person, låta schizofrenin ta fart och glömma gamla bittra Joanna och istället skådespela fram en glad och rofyllt alter ego?

Varför är det så mycket lättare att vara bitter än glad? Och varför fattar inte min hjärna att det är värt smärtan och orken det tar att vara glad? Att det lönar sig i längden. Att vara bitter är en enkel utväg. Att vara glad är som att bestiga Mount Everest. Det känns omöjligt.

Nu kanske ni tror att jag är bitter idag. Men det kunde inte vara mer fel. För idag är jag jätteglad. Jag har haft en alldeles lysande helg. Och tipsen jag försökte komma på, levnadsreglerna som vi ofrivilligt barnlösa borde leva efter, fick mig att tänkte till lite. Fick mig att bli logisk. Det var skönt, och något jag rekommenderar till alla er bittra där ute. Svälj stoltheten och inbilla er att ni kan mer än att vara bittra. Våga ta ett steg på den svåra vägen. Kanske blir ni lika överraskade som jag.

Over and out.

lördag 22 maj 2010

Beautiful/kreativ blogger


Det tycker Sara, Anna och TeachGirl att jag är =) Tack ska ni ha tjejer för dessa blog awards!!

Det verkar som att reglerna är ungefär samma som alltid och jag tycker ju det är kul när jag kan passa på att berätta lite om mig själv så here goes:

1. Jag tittar inte på skräckfilmer. Ibland klantar jag mig och råkar se en trailer eller bara en snutt av ev skräckfilm och då mår jag dåligt i flera veckor.

2. Jag älskar att jobba i trädgården och innerst inne undrar jag om jag inte hade velat jobba med det på riktigt.

3. Om jag varit tvungen att välja hade jag ätit italienskt resten av livet.

4. Jag har sjungit i lite olika band och tycker det är väldigt roligt. Det blir inte så mycket sånt numera och jag hade nog inte velat syssla med det på heltid. Men det var kul att prova.

5. Eftersom jag är från Polen plockar jag oerhört mycket svamp på hösten. Och då blir det alltså inte bara kantareller, det finns otroligt mycket mer att hämta i skogen!

6. Jag har spelat World of Warcraft från och till i två år. Slutade med det för cirka ett och ett halvt år sen eftersom det tog på tok för mycket tid.

7. Jag är JÄTTErädd för spindlar!

Jag vill skicka awarden till alla i min blogglista. Så är ni med i den, vassegoda att kopiera bilderna och skicka vidare awarden till 7, 3, 5 eller hur många ni vill!

fredag 21 maj 2010

Andra halvan av helgen

Urk för den får bli mina första ord. Apjobbig var den på sina ställen. Eller på ett ställe för att vara exakt.

A skulle spela med sitt band i Malmö. Jag brukar gå och lyssna på dem. Det är skitskoj att se hur de utvecklats de senaste åren och framför allt kul att få visa sitt stöd och vara en av många som står och trycker framför scenen.

Det är alltså något jag tycker om att göra och något jag mår riktigt bra av. Den här gången följde A's brors tjej med. Svägerskan alltså. Såklart blev det helkonstigt. Vi hälsade på varandra men sen blev det inge mer. Värt att nämnas är att hon ALDRIG kommit och lyssnat på dem förr så det kändes extra typiskt att hon skulle göra det nu med jättemage och när jag behöver fokusera på att må bra och bara göra sånt jag mår bra av. Är inte arg på henne alls, klart hon ska få komma och lyssna om hon verkligen vill, det är ju bara roligt. Men det var synd att något som skulle göra mig gott blev så jobbigt...

Svärföräldrarna var också där vilket gjorde situationen ännu mer sjuk. De satt vi ett bord, alla fyra, och jag stod 10 meter bort och hängde med mina och A's gemensamma vänner istället. A sprang mellan dessa två grupper som en jäkla ping pong-boll under hela kvällen. Mest synd var det om honom.

Hoppas verkligen det blir bättre snart. Jag hatar att jag är ett sånt stort problem som bara sabbar stämningen för alla.

(Första halvan hittar man här)

torsdag 20 maj 2010

Väldigt tidigt, tidigt och nu

För sex veckor sen såg trädgården ut så här:













För fyra veckor sen började den se ut så här













En vecka senare såg den ut så här:













Och igår såg den ut så här:













Ja, jag vet. Det är inte riktigt samma vinkel på fotona. När jag tog dem ämnade jag inte göra en liten fotoserie på bloggen med dem. Så ni får stå ut och fokusera på grönskan istället.

Äntligen är det stora grejer på gång i rabatterna och det är så jäkla spännande att se hur allt växer upp. Helt sjukt att den har gått från gråbrun till grön på bara sex veckor!

Fullspäckat schema

Så har det varit både privat och på jobbet de senaste dagarna. Tycker inte om när jag är borta från bloggen så länge...nästan så jag känner mig stressad.

Ikväll skulle sambon och jag egentligen gått på bio men vi kom båda fram till att behöver varva ner lite och bara ta det lugnt. Så det ska vi göra. Vi har det varmt i Skåne idag dessutom så jag ser fram emot en eftermiddag/kväll i trädgården.

Fick dessutom precis i detta nu ett sms från posten om att mitt paket från odla.nu kan hämtas på ICA idag! Beställde en massa knölar för några veckor sen, varav jag satt ut nästan alla, och idag är det alltså dags för pelargoner. Känner också att jag pratar väldigt mycket om trädgård, blommor och sånt men visar på tok för få bilder på det. Ni har inte klagat än men jag tror nog ni håller inne med er fotoavsaknadsfrustration... =)

Därför ska ni få ett helt annat foto nu, bara sådär. Lunchade med en vän i måndags, och här är kvittot på vad hon beställde:

tisdag 18 maj 2010

Utmanad

av Malla, att visa den 10:nde bilden som jag lagt ut på min blogg, sen den startades. Så här kommer den:















Det är från kliniken, när jag ligger nerbäddad med venflon i armen inför äggplocket under IVF3.

Jag skickar vidare utmaningen till de som känner sig manade att utmanas =)

Lämna gärna en kommentar så att jag vet var jag ska leta efter bilder!

Första halvan av helgen

var lite jobbig. I torsdags kväll åkte vi till svärföräldrarna för första gången sen den där gången precis efter missfallet. Det var VÄLDIGT krystat. För mig i alla fall. Jag kunde inte tänka på något annat än missfall, misslyckande, medömkan, misär...fy fan vad misslyckad jag kände mig när vi kom dit. Och att låtsas som ingenting var tufft. Även om det är så jag vill ha det. Tycker liksom inte vi behöver prata om hur jäkla pissigt det är att det blev så här...men det förstår de och

Sen har jag ju svägerskan i bakhuvudet hela tiden. Inte så svårt att associera henne med svärföräldrarna tyvärr. Kan tänka mig att det är det enda de tänker på, hur de ska bli farföräldrar, att livet är fantastiskt, att de båda ska gå i pension i år och oj vad mycket tid de kommer att kunna lägga på släktens nya tillskott.

Behöver jag säga hur oerhört mycket svårare att hantera misslyckandet och alla känslor som följer med när man tvingas att leva i den här verkligheten, där livet för människorna omkring en är dröm som gått i uppfyllelse? Där man blir smärtsamt påmind om vad man inte har och misslyckas med varje månad.

Oh well, det är bara att försöka stå ut. Jag menar, vad ska man annars göra?

Fredagen kändes mycket bättre. Kanske för att vi sov över, kanske för att sambon och jag pratade lite om det, kanske för att svärmor och jag gick ut och rotade i trädgården tillsammans. Den där krystade känslan var i alla fall som bortblåst.

Nån annan där ute som känner igen sig? Som förstår att man känner sig misslyckad, fastän man inte borde...

söndag 16 maj 2010

Jag säger till!

Så fort tidningen är ute i handeln, och säkert ett par dagar tidigare, så kommer jag att hojta hejvilt här på bloggen om att artikeln är på väg.

Fick förresten den färdigskrivna artikeln på mailen för nån dag sen. Det var tuffare att läsa den än vad jag trodde det skulle bli. Nästan skitjobbigt. Det blev så verkligt när jag fick det svart på vitt. Alla våra känslor, nerskrivna och dokumenterade...det här är på riktigt. Vi är barnlösa, på riktigt. Och min äldsta vän ska ha barn. På riktigt.

Jag får så klart tårar i ögonen varje gång jag läser artikeln. Ibland gråter jag. Där står det hur jobbigt det är, och jag är inte säker på om jag inte vill låtsas lite till. För jag kan inte läsa artikeln och låtsas samtidigt. Finns ingen mellanväg. Många av mina egna gamla blogginlägg läser jag till exempel inte efter att jag har skrivit dem. Det är för jobbigt, för verklighetstroget. Läser jag dem så kan jag inte fly från verkligheten längre.

Det här med att se sina känslor, svart på vitt, får det att gå upp för mig hur långt inne vissa saker sitter. Jag har ännu inte yttrat orden 'Jag har haft ett missfall' högt. Jag kan inte förmå mig själv att säga det, läpparna lyder inte. Visserligen BEHÖVER jag inte säga det, de som vet i vilken situation jag befinner mig i, behöver bara titta på mig i ruvningstider för att få reda på om allt fortfarande är bra eller om det gått åt pipan. Men kanske är det nyttigt att säga det högt? Kanske är det något som min nästa psykolog vill prata om. Måste bara hitta en ny.

Nu orkar jag inte läsa artikeln igen på ett tag. Nästa gång får bli när jag sitter med Amelia i handen och en drink i andra. Alkoholfri förhoppningsvis ;)

(Det här skulle egentligen bara bli ett kort inlägg där jag försäkrar er alla om att jag inte tänker låta er missa artikeln på något sätt. Men uppenbarligen behövde jag prata av mig lite...)

25,5 kg

Så mycket kläder har vi sorterat ut ur garderoben. En svart sopsäck och 5 små ica-kassar som vi ska lämna i en container utanför Ica till förmån för barn i Afrika. Det pågår nämligen operation storstädning i huset idag. Trots att vi egentligen borde sitta fastklistrade vid våra laptops och söka jobb. Men jag orkar inte, vill inte. Hittar på andra saker som bara 'MÅSTE' göras innan jag har ro i kroppen att sitta och söka jobb.

Montera hyllor i gästrummet ska jag också göra idag. Klorintvätta vita handdukar och min vita tröja med gula svettfläckar i armhålorna. Plantera rabarbern mitt i gräsmattan. Där ska det bli trädgårdsland nån gång. När jag får tid. Och pengar. Det kommer att se konstigt ut nu, med två rabarberplantor mitt i gräset. Men inte sen, när bärbuskar, kryddkulle och grönsaksodling tillkommer. Kanske ett litet växthus i plexiglas?

Jag måste nog rensa lite rabatter idag också. Pilla bort de sista maskrosorna. Är uppe i över 1000 nu. Hur många kan det egentligen finnas i en gräsmatta på 250 kvm för att den ska få kallas just GRÄSmatta? Massa annan ogrässkit finns också, vet inte vad allt heter, trädgårdsjargongen är lite ringrostig. Rosa/vita blommor med stora störiga blad, nån småbladig växt som tar över fullständigt på sina ställen. Och så de här breda tjocka bladen också. De heter nåt sånt, tjockblad, bredblad, storblad...? Jag har gödslat. Men det verkar bara bita på mossan. Får väl köra roundup på rubbet.

Nån som har nåt tips på hur man får en jättefin och gräsfylld gräsmatta förresten?

lördag 15 maj 2010

Man får göra det bästa av skiten

Det gjorde jag i alla fall igår och plockade upp de avklippta tulpanerna som skitungarna slängt på gatan. Tillsammans med lite annan växtlighet i trädgården blev det en fin bukett som nu pryder byrån i vardagsrummet.

fredag 14 maj 2010

Har ni aldrig diskuterat spermiedonation?

Fick den frågan i ett tidigare inlägg och passar på att svara på den direkt.

Donation är inget vi har diskuterat. Eller jo, vi har diskuterat det till den mån att vi inte är intresserade. Vi kringgår ju problemet med hjälp av ivf. Och finns det en möjlighet för oss att få biologiska barn så kämpar vi så klart vidare på det spåret. Hade läkarna sagt till oss att vi borde ge upp, om det inte skulle finnas några spermier alls eller om jag till exempel inte producerat några ägg så hade det säkert varit värt att diskutera.

Men som jag ser det nu så slipper vi.

Det hade varit jätteintressant att höra om det finns någon annan där ute som varit mitt uppe i ivf:andet och som gått över till spermiedonation. Berätta!

Eller ni som blivit rekommenderade spermiedonation, där ivf inte riktigt varit ett bra alternativ. Hur tar man ett sånt beslut? Och hur känns det?

torsdag 13 maj 2010

I måndags

var jag med om något ganska häftigt. För ett par veckor sen tog två frilansande journalister kontakt med mig. De ville skriva en artikel där de uppmärksammar de psykologiska/sociala aspekterna av ofrivillig barnlöshet och inte de rent medicinska faktumen. Om vad som händer i en vänskapsrelation när den ena personen lätt blir gravid och den andra inte.

Min gravida vän E ställde snällt upp, trots att detta verkligen inte var hennes grej, men jag tror att hon, liksom jag, tyckte att det skulle vara nyttigt för oss. Sen vet hon hur mycket det betyder för mig att försöka göra något bra av den här förplåstrade misären. Att berätta för omvärlden om ofrivillig barnlöshet, dela med mig av mina erfarenheter.

Så, i måndags var det dags. Vi träffades på ett café i Lund, intervjun skulle vara i en timme. Det slutade med att vi satt och pratade i över tre timmar. Tror vi fick ut riktigt mycket allihopa faktiskt. För mig och E blev det som terapi, att prata om våra känslor inför varandra. Något som vi annars inte hade gjort. Det var väldigt nyttigt och jag hoppas och tror att det kommer att stärka vår vänskap och göra det lite lättare att ses framöver.

Förhoppningsvis fick journalisterna, två tjejer från Stockholm som var underbara att prata med, med sig tillräckligt med information för att det kan mynna ut i en bra artikel. Den kommer att publiceras i Amelia i sommar. Ska bli spännande.

Det känns otroligt smickrande att tjejerna åkte ner hela vägen från Stockholm, bara för att intervjua oss, och sen direkt efter åkte hem igen. Att jag skulle vara så intressant hade jag ingen aning om =)

Så köp en Amelia i sommar vetja!

Blogging på annat håll

Sen ett par veckor tillbaka bloggar jag faktiskt lite på babyvärlden. Inget som ersätter den här bloggen på något sätt, men jag såg en möjlighet att berätta om hur det är att vara ofrivilligt barnlös i ännu ett forum och tog den direkt.

Så är ni iväg och surfar på babyvärlden, och råkar trilla in på min sida, så är det alltså jag och inte nån som snott min identitet som bloggar där.

onsdag 12 maj 2010

Jävla skitungar!!!

Efter besvikelsen hos psykologen åkte jag hem och bestämde mig för att fly till trädgården där jag mår så himla bra. Det var nästan helt vindstilla, 15 grader varmt och solen tittade fram med jämna mellanrum. En riktigt härlig trädgårdskväll helt enkelt...som slutade väldigt abrupt när jag tog en titt på en av rabatterna.












































Herrejävlar vad arg jag var. Hade jag fått tag på ungen ifråga hade jag nog halshuggit alla dennes dockor. Nu är jag inte fullt så arg längre, ilskan gick över i en besvikelse efter ett tag. Och jag blev faktiskt riktigt ledsen när jag insåg att allt jobb jag lägger ner på trädgården och allt lugn det ger mig kan förstöras så lätt. Jag HATAR att inte ha kontroll över situationen, och den här situationen kan jag inte göra något åt. Jag vet inte vem som gjorde det och det finns inga garantier för att det inte händer igen. Jag kan bara välja att acceptera det eller att skita i trädgården men det känns inte som det gynnar mig direkt. Skitungar!!!

Och ekvationen i mitt huvud går inte ihop. Om det var ett så pass litet barn att det faktiskt inte förstod att man inte gör så här så måste ju föräldrarna varit med, man släpper inte lös 2-åringar ut på en gata helt själva. Och var barnet utan sina föräldrar, så var det uppenbarligen äldre och borde alltså vetat att man inte går och bryter av alla tulpaner i någon annans rabatt. Skitungar!

Alla tulpanlökar kommer jag att gräva upp och sätta nån annanstans, lång bort från gatan. Ett staket ska jag också sätta upp. Ett högt och långt. Mot hela gatan ska det bli staket. Skitungar...

NÄ, tack

Det gick inte bra igår. Inte bra alls. Kan ni tänka er att det verkligen inte gav mig ett smack?! Bortkastad tid. Tur att det inte var mina egna pengar...

Jag fick berätta om mig själv, om vad som gör mitt liv jobbigt just nu och så var väl tanken att hon skulle hjälpa mig att hantera alla känslor och tankar och berätta för mig vad jag kan tänka på för att det skulle bli lite balans mellan all stress och min komfortzon. Det kändes dock som att hon väldigt snabbt insåg att hon inte hade något att jobba med eftersom jag lever i en stresszon i princip hela tiden. Jag passade inte in i något stadie i hennes reaktionskurva, istället ligger jag på alla stadier hela tiden. Hela jag och mitt liv var som en ond cirkel, med problem som hela tiden återkommer och inte går att lösa. Hon såg ärligt talat lite uppgiven ut vilket inte kändes direkt upplyftande.

Alla saker hon brukar ta upp för folk, som ska hjälpa till att skapa en balans mellan sånt som jag blir stressad/ mår dåligt av och sånt jag mår bra av/själv kan arbeta på att förbättra, passade inte heller in på min situation. Fysisk träning är något som jag inte riktigt kan hänge mig åt när jag är uppe i behandlingarna. Så det var ett big no no. Nån individuell komfortzon kommer jag knappt i närheten av på grund av att jag inte får nån ro i kroppen eftersom problemet inte ligger bakom mig utan jag lever mitt i det.

Socialt stöd och psykisk träning var det som blev över att 'jobba med' och mycket av mitt sociala stöd försvinner mellan fingrarna på mig allteftersom mina sociala stöd blir gravida. 'Hitta andra att umgås med' var lösningen...Och för den psykiska träningen föreslog hon lugnande band att lyssna på från apoteket. That's it.

Vad är det för fel på mig? Har jag för höga krav? Förhoppningarna på gårdagen var att vi skulle prata igenom hur jag mår, vilka känslor jag har och varför och framför allt hur jag kan bearbeta mina känslor och acceptera dem. Istället frågade hon inte en enda gång hur jag faktiskt mår. Jag var den som drev hela mötet framåt och som var intresserad av att göra något åt mina PROBLEM.

Kanske borde jag bli min egen psykolog? Känns som jag analyserat mig själv bättre under det här inlägget än hos psykologen igår.

Jag behöver få höra vad ni har haft för erfarenheter! Vad kan man förvänta sig? Behöver man gå till någon som har erfarenhet av ofrivillig barnlöshet? Ska det vara så här svårt?

tisdag 11 maj 2010

Psykologdags

är det idag. Och jag är...NERVÖS! Har aldrig varit hos psykolog innan, bara ett par kuratorer och det gav mig nada. Tänk om jag kommer att vara ett fullständigt vrak efteråt? Tur man inte har något inplanerat ikväll...

Snart bär det iväg.

Joannas frågestund

Jag har som sagt fått in en massa frågor de senaste veckorna som jag inte har svarat på. Nu tänkte jag samla dem alla här i ett inlägg.

Jag kan ha missat någon, borde så klart börjat samla på mig alla allteftersom att de trillade in. Så smart var jag inte då tyvärr, så har jag missat någon får ni slänga frågan i fejset på mig och gnälla lite missnöjt. Det är ok.

Och finns det fler frågor därute är det bara att hojta!

Vad är din hemlighet för att orka?
Vet inte om jag har nån speciell hemlighet. Något storslaget som jag 'kommit på'. Jag tror att bloggandet är en av lösningarna. Bloggen hjälper mig att orka. Att rota i trädgården hjälper mig att orka. Att ha en plan hjälper mig att orka. Jag tror man behöver sätta sig ner och rada upp alla saker som får en att må bra, och sen försöka planera in dem. Att göra något bra för sig själv varje dag tror jag gör jätteskillnad.

Hur många embryon brukar ni få?
Brukar och brukar. De tre första gångerna fick vi tillbaka ett. Under IVF4 och IVF5 fick vi tillbaka två. Det verkar som att det är ganska vanligt att man försöker med ett embryo de första gångerna och om det inte funkar så vågar man 'chansa' på två. Två embryon innebär ju ändå en hel del fler risker, risker som man inte är beredd att ta utan att först ha provat med ett embryo ett par gånger.

Och vad ger de för anledning till att de inte vill långtidsodla? 
För att långtidsodling ska vara på tapeten så måste man ha 5-6 befruktade ägg två dagar efter ÄP. Vi har inte haft det ALLA gånger, men nästan. Dessutom verkar det vara så att de på just vår klinik inte tycker långtidsodling är ett alternativ om de kan bedöma att embryona har väldigt stora chanser att leda till graviditet redan på dag två efter ÄP. Och vid dag två har förutsättningarna för vår del sett väldigt bra ut och därför har de valt att inte odla äggen längre för det har inte 'behövts'. Skitstörigt tycker jag, som fortfarande inte är gravid efter FEM behandlingar.

Vad sa er infertilitetsutredning, hittades några fel?
Utredningen visade att sambons spermier är det som ställer till det för oss och vi blev remitterade för IVF direkt efter detta. På mig hittades inga 'fel'.

Blev du "naturligt" gravid i feb -09?
Jag tror det. Jag är inte säker eftersom strecket var så svagt att det nästan inte fanns och när jag testade igen en dag senare så fanns det inte ens ett svagt streck att se. Men mensen var sen, spottingsen kom aldrig och när mensen väl kom, nästan en vecka för sent, så var den inte som vanligt. Det gjorde väldigt ont, det var mer blod, mörkrött, klumpigt och ja, jag hade alla symptom man får vid ett missfall. Men det måste ha varit väldigt väldigt tidigt. Missfall av den typen som de flesta inte ens märker att de har.

Hur går ni vidare nu? När ska ni börja nästa försök? Kan ni köra på under sommaren? Har inte er klinik stängt någonting?
Vår klinik har sommarstängt v28-32. Det blir inget försök i maj men jag tror att vi 'hinner med' ett försök i juni. Det var så länge jag orkade pausa. Så får vi se hur det går. Skiter det sig igen så har jag redan planer för att köra igång i augusti, precis när kliniken öppnat igen. Så det blir ju lite som att vi kör på under sommaren, de veckor som kliniken inte har stängt i alla fall. Det är planen för framtiden. Förutsatt att mina cykler ser till att vara normala nu efter missfallet.

Vad söker du för slags jobb nu? Inom samma bransch eller? Vad har du jobbat med?
Jag söker alla möjliga slags jobb nu. Behöver inte alls vara samma bransch, som för övrigt är telekombranschen. Jag har jobbat som mjukvarutestare och projektledare de senaste fem åren så det är det jag har mest erfarenhet av. Men jag är duktigt sugen på att prova något annat. Det hade varit trevligt. Har tidigare (innan jag pluggade klart) jobbat som arkivarie, i butik och på café. Det sistnämnda tänker jag aldrig göra mer, NEVER! Fy fan vilken slavgöra. Allra helst hade jag velat jobba som projektledare, teamchef eller med någon form av coaching, oavsett bransch.

Har ni tänkt på adoption?
Jobbigaste frågan av dem alla. Jag har försökt svara på det här tidigare, för många inlägg sen.

Jag tror inte att jag kommer att ha några som helst problem med att adoptera. Däremot är jag verkligen inte där än. Och min sambo är det definitivt inte. Vi vill fortfarande kämpa med ivf, vi tror och hoppas att vi har en chans på det här sättet. Vi lyckades ju faktiskt bli gravida, även om lyckan bara varade i en vecka, så funkade det ju. Vi har alla förutsättningar för att lyckas med ivf och vi är inte redo att ge upp riktigt än.

Adoption är också en lösning, en jättebra och helt fantastisk lösning, men på ett helt annat plan. I våra försök har jag aldrig tänkt så långt att jag vill ha ett barn. Det första målet med våra försök är att bli gravid. Det är drömmen vi har just nu, det är något som vi kämpar för att få uppleva. Adoption tar bort hela den drömmen och även om båda sätten resulterar i ett barn så är varken sambon och jag redo att rakt av bara bortse från graviditetsdrömmen.

Har du provat akupunktur? 
Oh ja! Jag har varit hos tre olika akupunktörer. Två var fullkomligt värdelösa. Gjorde skitont och jag blev mer stressad än avslappnad. Den tredje var bra. Väldigt omtänksam och lugnande, även om jag inte direkt njöt av själva akupunkturen. Det gjorde ont vissa gånger, men jag gjorde det för att jag kände att jag måste prova. Kanske provar jag igen inför nästa behandling. Om jag vågar. Men då provar jag nog någon annan igen. Allra bäst hade det varit om det inte gjorde så himla ont.

Har du fatt reda på varför du far missfall tidigt? 
Ena gången, om det nu räknas, var i så fall i vecka 4-5. Andra gången var i början på vecka 6. Eftersom det varit så tidigt så är det omöjligt att säga vad det beror på. Sker missfall senare skickas vävnad in för analys och man kan avgöra om det fanns fel på embryot som orsakade missfallet. Mer än så kan man inte göra, och det känns så klart skit. Att inte få veta VARFÖR man fått missfall. Men jag tror att många glömmer att tidiga missfall är väldigt vanliga. Att det händer ofta. Och att det i de flesta fallen beror på embryot och därför är det något man inte kan påverka.

I vissa fall är det något annat missfallet beror på, och ibland kan man göra något åt det. Livmodern kanske behöver hjälp med att byggas upp, man letar efter infektioner i underlivet, ph-värden osv osv. Men inget av detta har man hittat hos oss. Det SKA funka helt enkelt och jag vill inte acceptera att vi skulle tillhöra den skara människor som aldrig blir gravida och ingen vet varför.

Har du fatt nog med progesteron när du blivit gravid (utan ivf)?
Jag har tagit progesteron på tre olika sätt under behandlingarna kan man säga. Två gånger har jag tagit progesteron i form av vagitorier, slemmigt men mättande? =)  Tre av behandlingarna har jag fått progesteroninjektioner, med en progesterondos som är TRE gånger större än med vagitorierna. Dessutom har jag ju tagit Ovitrelle (äggmognadsspruta) i ett par omgångar efter insättning av embryo för att stimulera kroppens egna produktion av progesteron.

Det där med 'utan ivf' förstår jag inte riktigt. Menar du om jag har varit och mätt min progesteronhalt efter ÄL under en vanlig cykel? Tror att det gjordes under utredningen för ett år sen. Men eftersom våra chanser att bli gravida på naturlig väg är så gott som obefintliga så känns det som att jag inte behöver bry mig om just den biten.

Men kanske är det så att min kropp inte fattar vad den ska göra med progesteronet. Att det inte når fram och att de graviditeter som faktiskt blir av inte vill stanna pga att kroppen inte fattar att den är gravid. Men det är bara jag som spekulerar, läkarna har inte sagt att det skulle vara så.


Frågorna var korta, men jäklar vad långa svaren blev...jag är duktig på att babbla.
Om ni inte vågar ställa fler frågor efter det här har jag full förståelse.

måndag 10 maj 2010

Vill du bli gladare?

Det blev jag i alla fall när mamma skickade det här mailet till mig:

Sjukhuspersonalen dansar för att bekämpa bröstcancer!
- Om filmen visas 1 000 000 gånger på YouTube donerar företaget som tillverkat handskarna pengar till bröstcancerbehandling.

- Så titta på filmen och skicka den vidare!!

http://www.youtube.com/watch?v=OEdVfyt-mLw

När man har bråttom

som jag hade imorse, eller bråttom och bråttom, behövde ju sitta i bilen senast 8:40 för då är det 'Rock Quiz' på Rockklassiker på radion och det är morgonens höjdpunkt. I alla fall, bråttom blev det och min tröja, som inte är av något skjortliknande material, behövde strykas. Det hade ju aldrig gått, fanns inte tid, så eftersom jag redan hade locktången varm så kom jag på den geniala idén att stryka tröjan i locktången istället. Det funkade otippat bra faktiskt, rekommenderas för alla er som har det stressigt på morgonen =)

Jag tog som ni kanske märkte, semester från bloggen i helgen. Ena dagen hade alla sina timmar schemalagda och andra dagen behövde jag återhämta mig efter den första. Nu är jag tillbaka med friska tag, och den här veckan ska jag börja med situps- och armhävningsprogram som min vän T inspirerat mig till. Nån som är sugen på att hänga på?

fredag 7 maj 2010

Terapi

Ordboksterapi
Jag har tagit steget och ringt en psykolog. Det är helt sant det här, fastän jag inte riktigt tror på det själv. Ska ringa henne igen senare idag och boka in en tid när vi båda har våra kalendrar till hands. Det ska bli spännande det här. Har ni varit hos psykolog innan?

Konfrontationsterapi
För ett par dagar sen träffade jag min gravida vän. Jag tror vi behöver träffas regelbundet så att det inte blir så laddat när vi väl ses. Det behöver kännas lite som vanligt, jag behöver låtsas lite som att inget har förändrats (även om jag är medveten att det är otroligt mycket som förändrats). Men jag har erfarenhet av just det här och om vi inte ses, och det OFTA, så kommer jag att bli så uppjagad när vi väl ska ses att det inte kommer att gå. Det är en obegripligt tuff balansgång att gå och mitt psyke kommer inte att må bra av det. Men jag måste göra det här för jag vägrar att förlora en av mina bästa och äldsta vänner. Någon som har några tips på hur jag gör det så smärtfritt som möjligt?

Vänskaps och familjeterapi
Jag har familj och många vänner omkring mig som hjälper och stöttar mig på alla sätt och vis. Att träffas och få kräka av sig av tankar och obehagliga känslor är ovärderligt. Vännerna och familjen är dessutom lite som kameleonter och anpassar sig efter vad man behöver just nu. Inte alltid man orkar prata om allt som är jobbigt. Själv så behöver jag (och det här händer oftare och oftare känns det som) få glömma allt det jobbiga och låtsas som att allt är bra igen. För att kunna njuta av allt annat. Och då ställer vänner och familj upp på det istället. De får stå ut med mycket. Som jag sa till min vän T igår, så skulle hon mycket väl kunna skola om sig till psykolog efter alla samtal vi har haft tillsammans =) Hon är min alldeles egna mini-psykolog.

Bloggterapi
Det är här alla ni kommer in i bilden. Jag hade inte klarat mig utan bloggen. Det hade inte räckt. Det enorma stöd man får i den här världen är som......som......äh, det går inte att beskriva. Försökte skriva något om att det är som en varm filt, som en kopp te som aldrig blir kall och som aldrig tar slut, som klistret som håller fast mig i verkligheten...men  det låter ju jättefånigt. I alla fall, bloggterapi rekommenderar jag till alla er där ute som inte provat på det än. Ge det en chans vetja! Anonymt, oanonymt, det kvittar. Eller gå med i nåt forum, det är guld värt.

Egen terapi
Jag har ju pladdrat på om min trädgård ett par gånger redan, men just nu är den min alldeles egna terapi. När vi var mitt uppe i försök två och tre förra året, och jag satt där hemma i lägenheten, drömde jag mig bort till en verklighet med trädgård. Där allt annat är skit samma. I den verkligheten är jag nu, eller försöker vara. Sysselsättningen gör mig gott. Och är det inte trädgård så är det pyssel av olika slag. Smycken, kort, tomtar och sånt. Vad har ni för egna terapiformer?

Det blev massor med frågor till er läsare den här gången. Och jag som fortfarande inte kommit med de utlovade svaren på frågor till mig än. Dåligt. Men det kommer. Antagligen idag. Men kanske imorgon.

Om elektronisk post

Vissa vill inte kommentera på bloggen, andra vill komma med tips lite privat, många har frågor och förslag och varje dag är där något nytt som väntar i min mailbox =)

Det är jätteroligt, som att få presenter varje dag, och jag ville bara säga hur mycket jag uppskattar det och att jag känner mig oerhört smickrad av att så många tar sig tid att skriva till mig. Och det gäller både mail och kommentarer givetvis!

Så fortsätt med det som ni är så himla bra på. Och för er som inte visste att jag har en alldeles egen emailadress så kommer den här: plusresan@gmail.com

Men på tal om post, är det bara jag som saknar det här med riktiga brev? Handskrivna kort, brev, paket. Vad hände med det egentligen? Är fördelarna med tekniken så många att man valt att fullkomligt bortprioritera allt vad vanlig post heter. Eller har vi bara blivit latare?

torsdag 6 maj 2010

700 maskrosor!

Det är så många jag har dragit upp de senaste två veckorna. Man får jobba i intervall, dels för att man inte hinner med mer än 300 efter jobbet innan det blir mörkt och dels för att det är så sabla jobbigt. Men snyggt blir det i alla fall =) Riktigt snyggt!

Det här inlägget är inte så intressant utan bilder, så vassegoda:

Gräsmatta utan maskrosor













Gräsmatta med maskrosor.













Skulle tippa på att jag har runt 300 maskrosor kvar. Sen måste jag rensa rabatter, klippa häcken, plantera blommor, sätta lökar, klippa gräset, gödsla, ströså nytt gräs, toppdressa (gräsmattejargong, jösses vad jag kan)...och det festliga med det här är att allt det här antagligen låter skitjobbigt i era öron men för mig är det här bara gött! Terapi för både kropp och själ. Aaaah =)

onsdag 5 maj 2010

Måste vara mysigt...

...att jobba på ett ställe där man har den här skylten på cykeln:

Har jag berättat...

att vi var på samtal på kliniken i förra veckan?

Det var vi i alla fall. Fick komma in på läkarens kontor och prata, där har vi aldrig varit innan. Han hade också MacBook, fast en vanlig och just då kändes det lite gött att jag hade en MacBook Pro =) Även om jag egentligen borde sparat pengarna till höstens räkningar som kommer att bli jobbiga eftersom vi inte kommer att ha några jobb. Men skit i det nu.

Vi pratade om graviditeten, att embryot faktiskt fastnade den här gången och att det var ett stort framsteg. Att vi under nästa behandling skulle försöka kopiera så mycket som möjligt för att uppnå samma goda resultat. Jag tror ju mycket på att anledningen till varför det äntligen fungerade berodde på att ett av embryona hunnit dela sig till 6 celler eller till och med 8. Jag vill fortfarande att det ska utföras långtidsodling på mina ägg men kliniken verkar inte fatta. Jag får jobba lite på att övertala dem igen. Tror att vi kommer att ge dem en chans till i alla fall.

En menscykel mellan två försök är vad som rekommenderas, och det är så vi har kört på förr. Nu kommer vi ta en månads extra paus och sätta igång i juni. Tror jag i alla fall. För att vi faktiskt ska kunna planera så behöver jag ju få ägglossning. Den har inte inträffat än. Bör jag bli orolig? Ni som varit med om missfall, kom äl som vanligt efteråt?

tisdag 4 maj 2010

Trumvirvel.....

Den som var närmast med att gissa gårdagens stegresultat var...Akå med sin gissning på 11500 steg. Om någon av er hade gissat på 11316 steg hade ni varit ännu närmre =)

Akå, släng iväg ett mail till mig så kan vi prata hemligt paket!

Det här med tävling var ju riktigt skoj, det får jag ha oftare. Kanske kan jag få till någon sponsrat pris i framtiden också. Men den här gången är det jag som står för paketet.

Vårruset



















Jag kom, jag såg och jag gick. Joggade lite grann också men på många ställen var det nästintill omöjligt eftersom det var vansinnigt mycket folk överallt. Det var riktigt kallt också, i alla fall i början, därav vantarna.

Strax under 45 min tog det och ja, idag är kroppen trött. Jobbigt, men skönt och jag tror att jag gett mig själv en spark i röven vad gäller träning och motivation. Det känns så i alla fall.

måndag 3 maj 2010

Gissa, gissa GISSA!














Fick tag på ett batteri (fem faktiskt, fick en rasande fin mängdrabatt hos Kjell) och nu är stegräknaren som ny. Bortsett från att batteriluckan är av och måste sitta fasttejpad...

Fit for fight at the vårrus i Malmö alltså!

Nä, nu tänkte jag göra en tävling av alltihopa faktiskt. Hur många steg tror ni jag kommer att ha gått när jag kommer hem ikväll, efter vårruset? (Den står alltså på 950 nu...)

Fritt fram att gissa! Vinnaren får ett hemligt paket =)

TACK för frågor och råd!

Dagens uppdatering:
Stegräknaren har dött igen. Den levde inte länge på uppladdningen via datorn så det blir till att köpa ett nytt batteri. Dagens uppgift, som jag har för avsikt att bocka av redan innan lunch!

IVF:
Det är många som råder mig att vänta. 1 mån, 2 mån, 3 mån. Vänta hela sommaren osv osv. Överväldigande många som röstar på vänta istället för 'inte vänta'. Är det bara jag som vill köra på direkt? Om och om igen tills vi lyckas? Är det bara jag som har sån ork? Eller tror jag bara att jag orkar när jag egentligen inte har nån ork alls och går på sparlågor...?

Jag vill köra på direkt. NU och helst igår. A vill ta en paus. Med tanke på att vi gjort som jag vill de senaste gångerna (förutom över julen för då gick jag med på en kort paus för att A ville det) så är det nog A's tur att bestämma igen. Tråkigt, men jag vill inte tvinga honom till något. Behöver han en paus, så får vi ta en paus. Hur jobbigt jag än tycker att det är.

Sen har vi det här med sommarstängt som inte hade slagit mig innan trots att jag var väl medveten om öppettiderna förra sommaren. Tack för att du påminde mig Tea! Har slängt iväg ett mail till kliniken och hoppas att de svarar snart. Det kommer ju att bli ganska avgörande för vår del, och kanske till och med påverka besluten om hur lång paus vi ska ta och när.

Tack för era fina tips och råd. Ska försöka ta mig till dem. Vissa i alla fall...

Jag får försöka tänka på att jag kommer att ha möjlighet att träna mer under pausen i alla fall. Fler fördelar ser jag faktiskt inte. Jag vet att kroppen inte kommer att bli mer fri från hormoner. Har haft många samtal på kliniken och där menar de att det räcker gott och väl med en menscykel mellan två försök. Pausar man längre påverkar det inte kroppen positivt på något sätt alls. Varken gällande hormoner eller att kroppen blir mer utvilad och mottaglig. Det är bara att köra på, så länge psyket hänger med. Och det är så klart också jätteviktigt. Mitt psyke mår enligt mig inte alls bra av pauser. Jag vet att jag inte kommer att kunna rensa huvudet bara för att vi väntar en månad extra. Då kommer jag bara tvingas att längta efter något i en månad längre...jag kopplar ju inte bort ivf:en bara för att vi inte är mitt uppe i den. Den finns där hela tiden. Den är en del av våra liv, med ett fett TYVÄRR här...men visst. Jag kan ju försöka att koppla bort tankarna så mycket det går. Men lite bitter, det är jag nog alltid =)

Frågor:
Förresten, många av er ställer jätteintressanta frågor som jag absolut tänker svara på. Hoppas kunna få upp ett inlägg inom ett par dar. Frågor är alltid välkomna hos mig och nu när jag lovat att komma med svar kan ni ju passa på att ställa några till.

Nä, nu är det batteriinköpstajm! Hoppas på att Kjell har ett CR2032 inne.

söndag 2 maj 2010

Trädgården, motion och diverse uppgifter

Jag vet, det är dåligt att ni inte fått se några foton än. Så mycket som jag är ute och påtar =) Så fort jag får tillfälle springer jag ut med sekatören och knipsar. Idag var jag ute i 6 timmar och rensade i rabatterna. Jag skulle nästan kunna påstå att jag är halvvägs med rabattrensningen iden här trädgården. Det är väldigt tillfredsställande att äntligen se lite resultat!

Och ni ska få se också, får ta några foton i veckan. Men inte imorgon för då blir det vårrus! Hur nu det ska gå, har inte tränat något alls i år. (Förutom när jag gick och simmade nån gång i januari...) Får bli till att promenera istället. Kanske blir det som en kickstart för vårens träning? Den där motivationen har inte gjort sig hörd än, jag kommer liksom inte loss utan det känns som att jag sitter fast med båda benen i en svart och seg sörja.

Jag kanske behöver börja lite smått bara? Med dagliga promenader. Det är oftast där stegräknaren kommer in, men den har jag ingen aning om var den är den jäkeln...

Kvällens uppgift: Leta upp stegräknaren!

Nu blir det en kopp te och lite avsnitt på teven med sambon som precis kom hem.

Kom på en uppgift till förresten: Plocka fram kläder att gå/jogga i imorgon...skulle inte förvåna mig om fanskapet fortfarande ligger i nån av de ouppackade kartongerna i källaren...

Tröstpresent

Dagen efter missfallet var jag helt slut. Jag var ledsen, men nog mer arg och bitter. Varslet från jobb fanns också i bakhuvudet och jag kände att jag behövde trösta mig själv genom att köpa något. Något som bara var till mig och som jag inte hade köpt annars. Något lyxigt.

Datorn jag använder hemma är en jag har fått från jobbet. En röd laptop som börjar bli lite skruttig redan trots att jag bara använt den i två år. Och den asar jag med mig hemifrån till jobb och tillbaka varje dag. Och när jag blir av med jobbet kanske jag inte ens får behålla den.

Så jag beställde en laptop till mig själv =) En alldeles egen silvrig mac! Och i fredags kom leveransen!

Har varit jättenöjd fram tills nu när jag skulle lägga upp en bild på den. Alla nya kommandon och knappar har jag lärt mig och tycker inte det har varit speciellt svårt utan snarare roligt och spännande med något nytt.

Men jag kan för allt i världen inte komma på hur man roterar foton...

En halvtimme senare...
Nu så. Sabla dator, men jag vann över den till slut =)

lördag 1 maj 2010

IVF-planering

Jag vill köra på direkt, sambon tar gärna en paus.

Det finns inga fördelar med att köra på direkt, men det finns heller inga nackdelar.

Jag är bjuden på två bröllop utomlands i sommar. Om jag vill kunna gå på båda måste vi ta en paus i ivf-andet i hela TVÅ månader. Jag vet, det är ena jäkla lyxproblem det här. Men småsaker som dessa får verkligen bägaren att rinna över just nu. De stora livsomvälvande sakerna har jag nästan vant mig vid, men detaljerna kan jag fortfarande bli vansinnig över.

Så nu vet jag alltså inte vad jag ska göra, vad VI ska göra. Om jag ska vara helt ärlig, så känns det som en stort nederlag att ta en massa pauser. Det känns helt fel och bara tanken får mig att känna mig mer misslyckad än vad jag redan tycker att jag är.

Äsch, är på lite tråkigt humör just nu. Tänkte vara ute och rota i trädgården idag men fick vansinnig migrän efter valborgsfirandet igår kväll som behagade att hänga kvar i morse. Sambon fick cykla och handla värktabletter till frukost. Och nu när jag äntligen hade tid och lust att gå ut och rensa rabatter började jag tänka på svägerskan och hur jag ska lära mig att hantera situationen. Jag kom inte på något bra, det enda jag tänker på är hur dåligt jag vet att jag kommer att må när vi ses. Och att jag inte kommer att vilja prata med henne. Jag kommer att bli den där som förstör stämningen varje gång vi är på plats samtidigt...suck. Och jag vill ju INTE känna så här, inget jag är direkt stolt över. Men jag har ingen aning om hur jag ska attackera det här, som uppenbarligen kommer att bli ett STORT problem...