Fy fan...nu kommer jag bli en sån som håller fast vid det som aldrig blev. Sån som jag själv blivit lite trött på för att de tjatar om datum då det ena skulle hänt och datum då det andra skulle hänt...varför älta?
Men det är inte lätt att släppa tankarna om ett liv man hade. Det är skitsvårt! Och även om det gör ont att tänka på det som kunde ha varit, så gör man det likförbannat.
I en vecka fick jag lov att drömma mig bort och man hinner drömma vansinnigt mycket på en vecka. Jag hade hunnit drömma mig förbi barnvagnsinköp, barntapeter, födelse och julafton. Jag var mitt uppe i vårt mirakel.
Och bara för det, för att jag tillät mig själv att vara lycklig, så kommer alla datum att hemsöka mig...fan fan fan!
Idag skulle vi gått på vårt första hälsosamtal.
På onsdag i nästa vecka skulle vi gjort vårt VUL för att se ett hjärta picka.
11 veckor senare hade vi fått gå på ett första riktiga UL.
Den 21/12 var pyret/pyrena beräknade till. Ett datum då det kommer att göra så jävla ont. Ett datum som tidigare varit en glädjepunkt i mitt liv. Det var då jag och A var på vår första dejt. Början till vårt långa, långa förhållande...har jag berättat att vi varit ett par i över 10 år?
Visar inlägg med etikett ivf5. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ivf5. Visa alla inlägg
torsdag 29 april 2010
tisdag 27 april 2010
Efterdyningar, bearbetning och framtidshopp
De där sabla svettningarna jag brukar ha i samband med ruvning har tagit kontroll över mitt liv. De dök upp första natten efter missfallet och har förpestat varje natt sen dess. Jag vaknar runt fyra-tiden och sängen är helt fuktig och sovlinnet fullkomligt dyngsurt.
Jag har dessutom blivit förkyld vilket jag tror är direkt kopplat till mina nattliga svettningar. Kan ju inte vara bra att ligga och vara blöt mitt i natten i bara underkläderna. Jag förstår inte var det kommer ifrån! Är det allt progesteronet som håller på att ta sig ut ur kroppen nu när det inte finns någon i magen som behöver det?
Är det någon annan som varit med om nåt liknande? Hör av er, jag behöver lugnas!
För övrigt så börjar det kännas lite lättare för varje dag som går. Tror det till stor del beror på att jag håller mig borta från allt som har med graviditeter och barn att göra. Jag saknar många av mina gravida vänner såklart, men även om jag tror att jag klarar av att hantera träffar med dem behöver jag nog lite psykisk vila.
Jag börjar förresten känna mig mer och mer som en psykolog. Man lär sig otroligt mycket om sig själv när man går igenom detta helvete och vänder och vrider på allt in i minsta detalj för att kunna analysera, förklara, försvara, förstå...
Men kanske, kanske, kanske (sa jag kanske?) borde jag ringa en psykolog. Nu när jobbet betalar, iom varslet, så kanske jag borde passa på? Min närmsta chef, som känner till vår situation, påpekade själv att om jag nu väljer att ta kontakt med en psykolog så finns det ju inget som hindrar att jag tar upp sånt som inte berörs av varslet eller har med jobbet att göra.
Har ni andra också såhär trevliga chefer? De få gånger han tagit mod till sig och frågat hur det går och hur jag mår har han sett uppriktigt förtvivlad ut. Nästan så jag fått dåligt samvete själv att jag inte har något mer upplyftande att berätta.
Har inte gråtit mer sen i lördags kväll så det känns som en stor seger! Och jag har tagit tag i motionen och viktminskningen igen. Med stort jäkla fokus på 'IGEN'. Det är ett återkommande och plågsamt kapitel i mitt liv, den där viktminskningen. Riktigt svår att råda över i dessa hormonhöga tider. Jag går ju upp minst två kilo varje behandling. Och går ner max ett kilo efteråt. Detta har, som ni kanske redan räknat ut, resulterat i att jag nu väger 5-6 kilo mer än när vi började med behandlingarna i juni förra året.
Så nu börjar MITT 'beach 2010-mål' som går ut på att gå ner till 62-63 kilo innan nästa behandling. Wish me fett med luck!
Jag har dessutom blivit förkyld vilket jag tror är direkt kopplat till mina nattliga svettningar. Kan ju inte vara bra att ligga och vara blöt mitt i natten i bara underkläderna. Jag förstår inte var det kommer ifrån! Är det allt progesteronet som håller på att ta sig ut ur kroppen nu när det inte finns någon i magen som behöver det?
Är det någon annan som varit med om nåt liknande? Hör av er, jag behöver lugnas!
För övrigt så börjar det kännas lite lättare för varje dag som går. Tror det till stor del beror på att jag håller mig borta från allt som har med graviditeter och barn att göra. Jag saknar många av mina gravida vänner såklart, men även om jag tror att jag klarar av att hantera träffar med dem behöver jag nog lite psykisk vila.
Jag börjar förresten känna mig mer och mer som en psykolog. Man lär sig otroligt mycket om sig själv när man går igenom detta helvete och vänder och vrider på allt in i minsta detalj för att kunna analysera, förklara, försvara, förstå...
Men kanske, kanske, kanske (sa jag kanske?) borde jag ringa en psykolog. Nu när jobbet betalar, iom varslet, så kanske jag borde passa på? Min närmsta chef, som känner till vår situation, påpekade själv att om jag nu väljer att ta kontakt med en psykolog så finns det ju inget som hindrar att jag tar upp sånt som inte berörs av varslet eller har med jobbet att göra.
Har ni andra också såhär trevliga chefer? De få gånger han tagit mod till sig och frågat hur det går och hur jag mår har han sett uppriktigt förtvivlad ut. Nästan så jag fått dåligt samvete själv att jag inte har något mer upplyftande att berätta.
Har inte gråtit mer sen i lördags kväll så det känns som en stor seger! Och jag har tagit tag i motionen och viktminskningen igen. Med stort jäkla fokus på 'IGEN'. Det är ett återkommande och plågsamt kapitel i mitt liv, den där viktminskningen. Riktigt svår att råda över i dessa hormonhöga tider. Jag går ju upp minst två kilo varje behandling. Och går ner max ett kilo efteråt. Detta har, som ni kanske redan räknat ut, resulterat i att jag nu väger 5-6 kilo mer än när vi började med behandlingarna i juni förra året.
Så nu börjar MITT 'beach 2010-mål' som går ut på att gå ner till 62-63 kilo innan nästa behandling. Wish me fett med luck!
måndag 26 april 2010
No weekend blogging
Det blev bara så. Inget planerat, men såhär i efterhand känns det helt rätt. Behövde vila fullt ut, utan några som helst plikter.
Helgen var för övrigt mer av en bergochdalbana än vad jag som ivf:are är van vid. Stundtals var det nästan bra igen och stundtals var det så dåligt att jag bara ville försvinna.
Ett hett tips kommer här förresten:
Gå inte på middag med svärföräldrar och svåger med gravid tjej med värsta magen, tre dagar efter att du har fått missfall. Gör inte det.
Det var fullkomligt gräsligt. Tortyr. Satt mest och försökte hålla inne känslorna och tankarna vilket resulterade i att jag nog såg mest sur och ledsen ut. Tittade inte åt svägerskans håll en endaste gång och drack vansinnigt mycket vin. När vi väl kom hem på kvällen kom allt som jag så krampaktigt hållit inne. Tårarna forsade, kroppen skakade och jag visste ärligt inte om det gick att sluta. Somnade i sambons famn av ren utmattning.
Mamma övertalade mig att inte sitta hemma själv på fredagskvällen utan bjöd över mig på middag. Ville egentligen inte...ville ju ingenting alls så det tog 20 min övertalning på telefon. Men det resulterade i alla fall i en trevlig kväll och jag fick en chans att inte sitta och mala tankar i huvudet. Ingen sa nånting om det som hänt, precis så vill jag ha det just nu. Vill inte prata om det. Om vi låtsas som att det aldrig hänt så kanske det kan kännas som det också.
Det var soligt och varmt i helgen i alla fall. Så trädgården hjälpte mig med sorgearbetet också. Kanske blir det bra snart?
Helgen var för övrigt mer av en bergochdalbana än vad jag som ivf:are är van vid. Stundtals var det nästan bra igen och stundtals var det så dåligt att jag bara ville försvinna.
Ett hett tips kommer här förresten:
Gå inte på middag med svärföräldrar och svåger med gravid tjej med värsta magen, tre dagar efter att du har fått missfall. Gör inte det.
Det var fullkomligt gräsligt. Tortyr. Satt mest och försökte hålla inne känslorna och tankarna vilket resulterade i att jag nog såg mest sur och ledsen ut. Tittade inte åt svägerskans håll en endaste gång och drack vansinnigt mycket vin. När vi väl kom hem på kvällen kom allt som jag så krampaktigt hållit inne. Tårarna forsade, kroppen skakade och jag visste ärligt inte om det gick att sluta. Somnade i sambons famn av ren utmattning.
Mamma övertalade mig att inte sitta hemma själv på fredagskvällen utan bjöd över mig på middag. Ville egentligen inte...ville ju ingenting alls så det tog 20 min övertalning på telefon. Men det resulterade i alla fall i en trevlig kväll och jag fick en chans att inte sitta och mala tankar i huvudet. Ingen sa nånting om det som hänt, precis så vill jag ha det just nu. Vill inte prata om det. Om vi låtsas som att det aldrig hänt så kanske det kan kännas som det också.
Det var soligt och varmt i helgen i alla fall. Så trädgården hjälpte mig med sorgearbetet också. Kanske blir det bra snart?
torsdag 22 april 2010
Mina två små pyren
Jag fick se dem båda två igår. Kanske inte just pyrena, men hinnsäckarna som de legat i. Den ena var jätteliten, som en kidneyböna. Den andra däremot, var stor som hasselnöt med skal ungefär. Eller som en vindruva. I sitt originaltillstånd, utsträckt som en tunn hinna kring mitt lilla pyre, hade den säkert varit stor som en kiwi.
Jag trodde inte jag kunde bli mycket ledsnare igår faktiskt, när hela dagen hade gått. Men när jag fick se mina små pyren på det där sättet, så rann tårarna av sig själva. Då var det verkligen slut för den här gången. Det blev ett märkligt farväl därinne i badrummet. Ovärdigt.
Jag kan inte låta bli att undra varför de bestämde sig för att lämna oss...och det är svårt att låta bli att tänka på vad vi hade kunnat göra för att förhindra att detta hände. Men antagligen var det bäst så. Och det där kvittar egentligen. Det gör varken från eller till. För ont gör det ändå.
Jag trodde inte jag kunde bli mycket ledsnare igår faktiskt, när hela dagen hade gått. Men när jag fick se mina små pyren på det där sättet, så rann tårarna av sig själva. Då var det verkligen slut för den här gången. Det blev ett märkligt farväl därinne i badrummet. Ovärdigt.
Jag kan inte låta bli att undra varför de bestämde sig för att lämna oss...och det är svårt att låta bli att tänka på vad vi hade kunnat göra för att förhindra att detta hände. Men antagligen var det bäst så. Och det där kvittar egentligen. Det gör varken från eller till. För ont gör det ändå.
onsdag 21 april 2010
Det är över nu...
Tog ett digitalt graviditetstest och fick ett klart och tydligt besked
Har pratat med kliniken också, som sa att eftersom testet visar negativt och jag både blöder och har ont så finns det inget att hoppas på längre. Behövs varken vul eller blodprov. Det ville sig inte helt enkelt.
Jag är så trött på att vara ledsen och förtvivlad. Det gör ont i bebismagen, som ett stort hål som bara blir större och större. Fast det kommer att gå över, det vet jag. Hålet i hjärtat är det värre med. Vet inte hur jag ska bära mig åt för att läka det.
Idag är vi hemma och är ledsna. Kramas massor fast av helt andra anledningar den här gången. Allt är som en dimma. Igår var jag den lyckligaste i hela världen, idag sitter jag och väntar på mitt missfall. Det här är utan tvekan den sämsta dagen i mitt liv...
Har pratat med kliniken också, som sa att eftersom testet visar negativt och jag både blöder och har ont så finns det inget att hoppas på längre. Behövs varken vul eller blodprov. Det ville sig inte helt enkelt.
Jag är så trött på att vara ledsen och förtvivlad. Det gör ont i bebismagen, som ett stort hål som bara blir större och större. Fast det kommer att gå över, det vet jag. Hålet i hjärtat är det värre med. Vet inte hur jag ska bära mig åt för att läka det.
Idag är vi hemma och är ledsna. Kramas massor fast av helt andra anledningar den här gången. Allt är som en dimma. Igår var jag den lyckligaste i hela världen, idag sitter jag och väntar på mitt missfall. Det här är utan tvekan den sämsta dagen i mitt liv...
söndag 18 april 2010
Jag har en bekännelse
Hoppas ni inte blir arga, men jag tog ett test redan i torsdags kväll. Jag orkade inte stå emot längre och kände att om det nu mot förmodan visar plus så behöver jag och sambon en liten stund för oss själva. För att smälta ett eventuellt positivt besked och glädjas och njuta bara vi två. Eller rättare sagt, bara vi tre eller fyra =).
Det var dock fortfarande sjukt nervöst igår morse. Jag var rädd att plusset inte skulle finnas längre eller att den där blödningen som jag räknat ut skulle komma på dag 15 skulle behaga att dyka upp.
Men jag börjar från början, i torsdags efter jobbet. Jag var på väg hem och bestämde mig för att åka och köpa lite trädgårdsredskap, bara sådär. Jag hade sönder ett par i helgen (det var inte mitt fel, skiten var av urusel kvalisort). Jag borde aldrig tillåtas att gå in i en trädgårdsbutik ensam, för där stannade jag nästan tills de stängde och köpte loads and loads av diverse blommor och växter. Ingen hejd på mig, trots att jag kanske inte har ett jobb kvar om några månader...
När jag kom hem skrev jag ett inlägg på bloggen och bestämde mig sen helt plötsligt för att testa. Helt out of the blue, inte ett dugg planerat. Sambon var inte hemma utan var på väg hem från Stockholm och skulle inte komma hem förrän lite senare. Så jag kissade på stickan. Men den här gången satt jag inte och stirrade på den efteråt, som om jag kunde frammana ett plus ur ingenstans, utan jag la ifrån mig den och gick iväg och bytte om till myskläder. Kom tillbaka ner efter två-tre minuter, och där låg den. Stickan med plusset. Ett PLUS! Jag höll krampaktigt om testet och skakade så att plusset såg ut som en blå blob. Jag grät...fy fan vad jag grät där på toagolvet. Trodde inte det var sant. Hur kunde jag tro det, det har ju aldrig funkat förr. Jag trodde det var omöjligt för oss...att vi skulle vara ett av de paren som aldrig lyckas. Tittade på stickan igen, rädd att plusset bara varit inbillning, men det fanns fortfarande där. Klart och tydligt.
Efter ett tag lyckades jag sansa mig och började förbereda mig på att berätta för sambon. Det funkade sådär. Jag tvättade bort de svarta ränderna under ögonen och försökte göra något åt de svullna röda ögonen. Såg inte klok ut. Och varje gång jag tänkte på att jag snart skulle få berätta något fantastiskt för A, något som jag drömt om så länge, så började jag storgråta igen. Och så höll det på, ända tills A kom hem.
Då låg jag i soffan och försökte att inte avslöja något på en gång. Det var inte lätt och jag fick ta i av all min kraft för att inte bara springa fram till honom, hoppa rätt upp i hans famn och skrika 'Det funkade!'. 'Du ska bli pappa!'.
Han frågade hur jag mådde och jag svarade sådär. Jag sa att det kändes konstigt i magen och A var direkt förberedd på att jag skulle säga att det skitit sig igen. Då sa jag att det är riktigt konstigt för det syns utanpå magen också. Och så lyfte jag på tröjan...
Han läste, såg förvånad ut och tittade frågande på mig.
- Va? Nä. Är det sant? Nä...
- Jag fick inte fram ett pip. Ögonen var sprängfyllda med tårar och jag bara nickade.
- Näää, skojar du? Men hur...vad...när...är det sant? Funkade det?
Sen kramades vi och grät om vartannat. Vi tittade på testet tillsammans och var fullständigt förundrade. Det hade verkligen funkat till slut...
Resten av kvällen gjorde vi ingenting annat än att kramas och mysa tillsammans i soffan. Vi bubblade över av glädje och kände att vi äntligen kunde pusta ut och slappna av. Efter månader av ångest, rädsla, sorg och misslyckande efter misslyckade fanns det helt plötsligt inte ett enda bekymmer i världen. Det är utan tvekan den bästa dagen i mitt liv.
Det var dock fortfarande sjukt nervöst igår morse. Jag var rädd att plusset inte skulle finnas längre eller att den där blödningen som jag räknat ut skulle komma på dag 15 skulle behaga att dyka upp.
Men jag börjar från början, i torsdags efter jobbet. Jag var på väg hem och bestämde mig för att åka och köpa lite trädgårdsredskap, bara sådär. Jag hade sönder ett par i helgen (det var inte mitt fel, skiten var av urusel kvalisort). Jag borde aldrig tillåtas att gå in i en trädgårdsbutik ensam, för där stannade jag nästan tills de stängde och köpte loads and loads av diverse blommor och växter. Ingen hejd på mig, trots att jag kanske inte har ett jobb kvar om några månader...
När jag kom hem skrev jag ett inlägg på bloggen och bestämde mig sen helt plötsligt för att testa. Helt out of the blue, inte ett dugg planerat. Sambon var inte hemma utan var på väg hem från Stockholm och skulle inte komma hem förrän lite senare. Så jag kissade på stickan. Men den här gången satt jag inte och stirrade på den efteråt, som om jag kunde frammana ett plus ur ingenstans, utan jag la ifrån mig den och gick iväg och bytte om till myskläder. Kom tillbaka ner efter två-tre minuter, och där låg den. Stickan med plusset. Ett PLUS! Jag höll krampaktigt om testet och skakade så att plusset såg ut som en blå blob. Jag grät...fy fan vad jag grät där på toagolvet. Trodde inte det var sant. Hur kunde jag tro det, det har ju aldrig funkat förr. Jag trodde det var omöjligt för oss...att vi skulle vara ett av de paren som aldrig lyckas. Tittade på stickan igen, rädd att plusset bara varit inbillning, men det fanns fortfarande där. Klart och tydligt.
Efter ett tag lyckades jag sansa mig och började förbereda mig på att berätta för sambon. Det funkade sådär. Jag tvättade bort de svarta ränderna under ögonen och försökte göra något åt de svullna röda ögonen. Såg inte klok ut. Och varje gång jag tänkte på att jag snart skulle få berätta något fantastiskt för A, något som jag drömt om så länge, så började jag storgråta igen. Och så höll det på, ända tills A kom hem.
Då låg jag i soffan och försökte att inte avslöja något på en gång. Det var inte lätt och jag fick ta i av all min kraft för att inte bara springa fram till honom, hoppa rätt upp i hans famn och skrika 'Det funkade!'. 'Du ska bli pappa!'.
Han frågade hur jag mådde och jag svarade sådär. Jag sa att det kändes konstigt i magen och A var direkt förberedd på att jag skulle säga att det skitit sig igen. Då sa jag att det är riktigt konstigt för det syns utanpå magen också. Och så lyfte jag på tröjan...
Han läste, såg förvånad ut och tittade frågande på mig.
- Va? Nä. Är det sant? Nä...
- Jag fick inte fram ett pip. Ögonen var sprängfyllda med tårar och jag bara nickade.
- Näää, skojar du? Men hur...vad...när...är det sant? Funkade det?
Sen kramades vi och grät om vartannat. Vi tittade på testet tillsammans och var fullständigt förundrade. Det hade verkligen funkat till slut...
Resten av kvällen gjorde vi ingenting annat än att kramas och mysa tillsammans i soffan. Vi bubblade över av glädje och kände att vi äntligen kunde pusta ut och slappna av. Efter månader av ångest, rädsla, sorg och misslyckande efter misslyckade fanns det helt plötsligt inte ett enda bekymmer i världen. Det är utan tvekan den bästa dagen i mitt liv.
lördag 17 april 2010
fredag 16 april 2010
torsdag 15 april 2010
Gräsänka
Det har jag varit nu i två dagar. Gillar det inte. Sov riktigt uruselt inatt. Hur gör ni när ni är ensamma hemma? Sover ni bra då? Själva egentiden är ju najs, den har jag inget emot och han får gärna vara borta oftare. Men just att sova själv tycker jag är botten.
Men idag kommer sambon i alla fall hem! =) Det blir nog köpemat. Och nån film. Kanske bio igen för då slipper man tänka på ivf:en en stund...
Jag är skitnervös nu alltså. Sådär nervös att jag mår illa...Ruvardag 14 nästan förbi och fortfarande ingen mens. Inga direkta kommentarer på gårdagens analys av tidigare ruvningar heller så jag utgår ifrån att ni tycker den är befängd. Det hoppas jag innerligt att den är också...
Men idag kommer sambon i alla fall hem! =) Det blir nog köpemat. Och nån film. Kanske bio igen för då slipper man tänka på ivf:en en stund...
Jag är skitnervös nu alltså. Sådär nervös att jag mår illa...Ruvardag 14 nästan förbi och fortfarande ingen mens. Inga direkta kommentarer på gårdagens analys av tidigare ruvningar heller så jag utgår ifrån att ni tycker den är befängd. Det hoppas jag innerligt att den är också...
Två dagar och två nätter
innan jag ska testa. Jag håller på att gå sönder av nyfikenhet. Om mensen kommer, så gör den det alltid på morgonen/förmiddagen hos mig. Och än så länge har den inte gett sig till känna. Efter lunch borde väl dagen vara safe...
Har möten på jobbet mellan 9:30 idag och 16:00. Jobbigt, det har varit så varje dag hela veckan. Möten, möten, möten. Men samtidigt är det skönt att jag får tillfälle att koppla bort från ivf:n en smula.
Det var förresten 'I love you Philip Morris' jag såg på bio igår. Riktigt bra och rolig, gå och se den! Det var dessutom med gravida vännen jag var där och det gick hur bra som helst att träffas. =)
Har möten på jobbet mellan 9:30 idag och 16:00. Jobbigt, det har varit så varje dag hela veckan. Möten, möten, möten. Men samtidigt är det skönt att jag får tillfälle att koppla bort från ivf:n en smula.
Det var förresten 'I love you Philip Morris' jag såg på bio igår. Riktigt bra och rolig, gå och se den! Det var dessutom med gravida vännen jag var där och det gick hur bra som helst att träffas. =)
onsdag 14 april 2010
Nu blev det kvällen
Jag åt för mycket. Och somnade i soffan. Jag anade att jag skulle somna i soffan så jag satte på ett alarm på telefonen. För nu ska jag iväg på bio. Det skulle egentligen blivit fika och bio, men jobbet var dumt, och tiden var knapp så kompisen blev sen. Uppenbarligen var jag i desperat behov av att sova en smula så det löste sig utmärkt.
Jag har inte vågat testa än och det har fortfarande inte skitit sig. Däremot har jag suttit och utrett mina gamla resultat och kommit fram till att de två bästa resultaten är från de gånger jag tog extra ovitrelle-sprutor efter ET. Gången jag kom till dag 11 hade jag tagit en halv ovitrelle extra efter ET. När jag kom till dag 13 var under en ivf där jag tog två halvor ovitrelle extra efter ET. Ser ni mönstret? Jag försöker att inte jaga upp mig själv men det skulle ju kunna vara så illa att om jag tar tre halvor ovitrelle så skiter det sig på dag 15.
Många av er är lika duktiga experter som jag på att överanalysera så jag tar gärna emot en analys på min analys.
Tack för att ni hejar allihopa förresten. Jag blir överväldigad varje gång jag får ett nytt pepp-inlägg. På riktigt! Nästan så jag skuttar av glädje, men låter ändå bli. För pyrenas skull. När det blir safe att hoppa lovar jag er allihopa ett riktigt glädjeskutt, på bild dessutom!!!
Jag har inte vågat testa än och det har fortfarande inte skitit sig. Däremot har jag suttit och utrett mina gamla resultat och kommit fram till att de två bästa resultaten är från de gånger jag tog extra ovitrelle-sprutor efter ET. Gången jag kom till dag 11 hade jag tagit en halv ovitrelle extra efter ET. När jag kom till dag 13 var under en ivf där jag tog två halvor ovitrelle extra efter ET. Ser ni mönstret? Jag försöker att inte jaga upp mig själv men det skulle ju kunna vara så illa att om jag tar tre halvor ovitrelle så skiter det sig på dag 15.
Många av er är lika duktiga experter som jag på att överanalysera så jag tar gärna emot en analys på min analys.
Tack för att ni hejar allihopa förresten. Jag blir överväldigad varje gång jag får ett nytt pepp-inlägg. På riktigt! Nästan så jag skuttar av glädje, men låter ändå bli. För pyrenas skull. När det blir safe att hoppa lovar jag er allihopa ett riktigt glädjeskutt, på bild dessutom!!!
Dagen då jag gick om mig själv
Nu är det banne mig rekord!!!
IVF3 har haft ledningen hittills, med tretton dagars ruvning. Den gången sket det sig efter en sen frukost på stan, nån gång kring 12. Nu är klockan 13 och fortfarande ser allt lovande ut.
Vill hoppas, vill testa, vill veta, men vågar inte. Det är för läbbigt. Men vet ni vad...tänk om?!!! =)
IVF3 har haft ledningen hittills, med tretton dagars ruvning. Den gången sket det sig efter en sen frukost på stan, nån gång kring 12. Nu är klockan 13 och fortfarande ser allt lovande ut.
Vill hoppas, vill testa, vill veta, men vågar inte. Det är för läbbigt. Men vet ni vad...tänk om?!!! =)
tisdag 13 april 2010
Nedräkning
Det är många som håller koll på dagarna. Både åt mig och tillsammans med mig, knappt man hinner med =)
Nu är det bara fyra dagar kvar. Eller rättare sagt tre dagar och fyra nätter. Olidligt, snällt sagt. 'Jävligt pissejobbigt' räcker inte ens för att beskriva känslan. Någon som har nån bra svordom att bjuda på?
Idag har nippelsarna gjort apont. Verkligen RIKTIGT ont. Sådär att man inte vill ha en bh för det trycker på för mycket, samtidigt som man inte vill ha på nåt annat plagg liggandes mot brösten som irriterar varje gång man rör sig. En millimeter eller så.
För en stund sen värkte det till i livmodern, högg till ordentligt. Jag fick sitta och koncentrera mig på andningen för att inte förlora förståndet. Varade bara i en 20 sekunder, men ändå...Det känns ju inte bra att det ska göra så ont på ett ställe där ett embryo ska fästa. Men jag verkar ju vara allt annat än normal så det här kanske är helt normalt om man heter Joanna?
Några synpunkter?
måndag 12 april 2010
Men när ska jag testa?!
Jag har inte lyckats hålla mig från testen tidigare gånger. Har alltid smygtestat. Fast när jag tänker efter har jag oftast smygtestat efter att det skitit sig så att säga. När jag redan vetat att det inte blir något annat än ett deprimerande ensamt streck som skrattar mig i fejset.
Om fler gör som Sussi och räknar ner till testdag tillsammans med mig så kanske tiden går lite fortare? Jag har ju tänkt att testa på testdagen, alltså lördag. Vill inte testa minus för tidigt. Låter skitfånigt, men än så länge är jag varken gravid eller inte gravid. Jag är mittemellan och där känns det betydligt bättre att vara än på den dåliga sidan av strecket. Och skulle det mot förmodan vara ett plus så kan jag lika bra vänta på det tills på lördag.
Det är vad jag har tänkt i alla fall. Skulle inte bli förvånad ifall jag blir vansinnigt sugen på att avvika från min plan. Fördömda övertalningsröster i huvudet...
Om fler gör som Sussi och räknar ner till testdag tillsammans med mig så kanske tiden går lite fortare? Jag har ju tänkt att testa på testdagen, alltså lördag. Vill inte testa minus för tidigt. Låter skitfånigt, men än så länge är jag varken gravid eller inte gravid. Jag är mittemellan och där känns det betydligt bättre att vara än på den dåliga sidan av strecket. Och skulle det mot förmodan vara ett plus så kan jag lika bra vänta på det tills på lördag.
Det är vad jag har tänkt i alla fall. Skulle inte bli förvånad ifall jag blir vansinnigt sugen på att avvika från min plan. Fördömda övertalningsröster i huvudet...
11, 10, 13, 7
Lite statistik över pissedagar de tidigare 4 behandlingarna. Det är då det har skitit sig. Nu ska jag inte bli allt för uppspelt, inte ha höga förhoppningar. Jag ska inte hoppas på något alls faktiskt. Jag ska försöka i alla fall...det funkar sådär. Skitpsyke.
Imorgon är det ruvardag 11. Flera dagar till ruvardag 13...jobbigt.
Symptomen är ungefär samma som vanligt.
(Jag är förresten apnervös. Hade jag kunnat hade jag klättrat på väggarna. Men icke. Den här behandlingen handlar om att slappna av, ta det lugnt och sånt. Andningsövning efter andningsövning. Räkna till 5, andas in och ut. Hoppas skiten hjälper)
Imorgon är det ruvardag 11. Flera dagar till ruvardag 13...jobbigt.
Symptomen är ungefär samma som vanligt.
(Jag är förresten apnervös. Hade jag kunnat hade jag klättrat på väggarna. Men icke. Den här behandlingen handlar om att slappna av, ta det lugnt och sånt. Andningsövning efter andningsövning. Räkna till 5, andas in och ut. Hoppas skiten hjälper)
fredag 9 april 2010
Jobbet är inte bara skit just nu
Jag har ju missat att berätta. Jag fick igenom bruttolöneavdraget för våra ivf-behandlingar! =) Både nummer 4 och nummer 5. Det känns verkligen som ett genombrott i misären! Så det blir många tusenlappar tillbaka till mamma som inte vet nåt än och många tusenlappar tillbaka till svärföräldrarna.
Har jag förresten berättat att det är svärföräldrarna som betalat för vårt femte försök? Minns inte, men oavsett så förtjänar det att poängteras igen. Mamma betalade för det förra och nu betalar sambons föräldrar. Hittills har vi inte behövt betala ett endaste öre...Det hade ju synnerligen varit najs om det kunde förbli så. Det går ju inte att beskriva hur otroligt skönt det är att slippa bry sig om pengar när man går igenom en ivf-behandling.
Men varslet ligger fortfarande och spökar. Tur att jag har blivit headhuntad då! =)
Har jag förresten berättat att det är svärföräldrarna som betalat för vårt femte försök? Minns inte, men oavsett så förtjänar det att poängteras igen. Mamma betalade för det förra och nu betalar sambons föräldrar. Hittills har vi inte behövt betala ett endaste öre...Det hade ju synnerligen varit najs om det kunde förbli så. Det går ju inte att beskriva hur otroligt skönt det är att slippa bry sig om pengar när man går igenom en ivf-behandling.
Men varslet ligger fortfarande och spökar. Tur att jag har blivit headhuntad då! =)
torsdag 8 april 2010
Och så tar vi ett snack
med kliniken. Ringde dit och de är så hjälpsamma så man nästan smälter fast i luren.
Jo, jag är överstimulerad. Typiska symptom hade jag och det är JÄTTEviktigt att jag tar det lugnt just nu. Mitt jobb är ju inte så fysiskt ansträngande men Anki på kliniken tyckte ändå att jag skulle åka hem ungefär omedelbums. Borde ha varit sjukskriven igår och i förrgår också men dum som man är tror man att det bara är att knata iväg till jobbet, hur ont man än har. Jag hade fel.
Så nu är jag hemma och vilar i soffan. Har även fått order om att ringa in till kliniken och rapportera om mitt tillstånd minst en gång varje dag. Hoppas det blir bättre av vilan. Känns som att jag har magont och astma på samma gång.
Så här var jag tvungen att göra med byxorna idag. INTE normalt!
Jo, jag är överstimulerad. Typiska symptom hade jag och det är JÄTTEviktigt att jag tar det lugnt just nu. Mitt jobb är ju inte så fysiskt ansträngande men Anki på kliniken tyckte ändå att jag skulle åka hem ungefär omedelbums. Borde ha varit sjukskriven igår och i förrgår också men dum som man är tror man att det bara är att knata iväg till jobbet, hur ont man än har. Jag hade fel.
Så nu är jag hemma och vilar i soffan. Har även fått order om att ringa in till kliniken och rapportera om mitt tillstånd minst en gång varje dag. Hoppas det blir bättre av vilan. Känns som att jag har magont och astma på samma gång.
Så här var jag tvungen att göra med byxorna idag. INTE normalt!
måndag 5 april 2010
Ruvardagar
Orkar inte leta symptom. Känner inte för att rabbla upp allt jag känner eller inte känner. Tror inte det hjälper mig det minsta. Jag har snarare känt en lättnad de senaste dagarna över att jag inte fokuserat så mycket på själva ruvningen utan att tiden bara fått rulla på i lugn och ro.
Men jag har lite att berätta om själva medicineringen. Vi sket i östrogentillskottet efter läkarens råd. Han menade att när man tillför östrogen så lurar man kroppen och får den att tro att den inte behöver producera eget östrogen och det vill vi ju inte. Progesteron fungerar visst inte på samma sätt, för givetvis kom det som en följdfråga från mig, utan det kan man tillföra väldigt mycket utan att kroppen slutar med sin egen produktion.
Däremot så tar jag en halv ovitrelle varannan dag, sammanlagt 3 gånger. Alltså på ET-dagen (i torsdags), i lördags och så ikväll. Svullnar alltid upp i magen nästa dag så igår var jag rejält svullen på kvällen och kände inte riktigt för att röra på mig alls. Så imorgon lär det bli dejavu på svullenheten.
Men jag har lite att berätta om själva medicineringen. Vi sket i östrogentillskottet efter läkarens råd. Han menade att när man tillför östrogen så lurar man kroppen och får den att tro att den inte behöver producera eget östrogen och det vill vi ju inte. Progesteron fungerar visst inte på samma sätt, för givetvis kom det som en följdfråga från mig, utan det kan man tillföra väldigt mycket utan att kroppen slutar med sin egen produktion.
Däremot så tar jag en halv ovitrelle varannan dag, sammanlagt 3 gånger. Alltså på ET-dagen (i torsdags), i lördags och så ikväll. Svullnar alltid upp i magen nästa dag så igår var jag rejält svullen på kvällen och kände inte riktigt för att röra på mig alls. Så imorgon lär det bli dejavu på svullenheten.
fredag 2 april 2010
The return of the vagitorium
Inte ett kärt återseende kan jag säga. Eller jo, delvis. Jag saknar INTE injektionerna i rumpan, det ska ni veta. Aldrig mer detta helvete. Istället blir det nu i många dagar framöver ett annat helvete. Visserligen mindre, men oj oj oj så mycket kladdigare.
Det fastnar överallt mellan benen! Vitt, geggigt, klumpigt, you name it! Vagitorier är inte, och kommer aldrig att bli, mina kompisar. Men jag kan gå med på att inte hata dem om de gör sitt jobb och ser till att göra livmodern mysig för mina två små frön. Då lovar jag att tänka om.
Jag SER FRAM EMOT att ta dessa kladdiga patroner upp mellan benen i ytterligare en hel vecka efter att jag fått mitt plus. Men då ska jag fan ha ett plus också.
Det fastnar överallt mellan benen! Vitt, geggigt, klumpigt, you name it! Vagitorier är inte, och kommer aldrig att bli, mina kompisar. Men jag kan gå med på att inte hata dem om de gör sitt jobb och ser till att göra livmodern mysig för mina två små frön. Då lovar jag att tänka om.
Jag SER FRAM EMOT att ta dessa kladdiga patroner upp mellan benen i ytterligare en hel vecka efter att jag fått mitt plus. Men då ska jag fan ha ett plus också.
Fikadags och påskfjädrar
Åt bara två och blev proppmätt. Magen har nog krympt. Sjukt gott var det förstås men vet inte riktigt om jag kan rättfärdiga magontet nu med att jag njöt i ett par minuter innan...
Och påsken sprider sig som en löpeld över allt som går att pynta! =) Själv hann jag inte pynta ett jota där hemma i huset så jag får nöja mig med pyntet hos svärmor.
Har ni pyntat? Vad pyntar ni med? Berätta! Eller visa bilder.
Nu blir det promenad, för promenera får man väl göra under ruvningen? (Dum fråga från en så pass insatt som jag men jag är så sjukt nojjig att jag typ suttit still hela tiden under föregående ruvningar...)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
