Missfall...igen...

Det ville sig inte. Tog ett test igår som knappt visade något alls och imorse blev det inget test för det kändes inte så lönt. Blödningarna tilltog i tisdags, den där vanliga menssmärtan som ni säkert känner igen dök upp och allt har hållt i sig till idag. Imorse kom dessutom 'klumpen', den lilla hinnsäcken som pyret skulle utvecklats i om det hade bestämt sig för att stanna hos mig.

Det känns tungt nu. Jag visste ju redan igår att det var kört så jag gick på fest och bestämde mig ganska tidigt att jag skulle se till att bli full, fullare, fullast. Jag mår som jag förtjänar idag och jag tror det dövar missfallssmärtorna. Både de psykiska och de fysiska. Det värker i tjejmagen, som om jag hade ett stort hål där. Psykiskt så har jag inte tagit det till mig än. Just nu är jag bakis på jobbet och fokuserar på att vakna till liv så jag kan gå och ställa mig på företagsmässan som vi är med på och vara trevlig mot en massa studenter.

Det blir verkligen en sjuk kontrast, att stå på en mässa och prata med bananskalsstudenter som inte har några som helst bekymmer i livet (klart att de kan ha, men det är svårt att föreställa sig dem idag...) medan jag själv har ett missfall som pågår i magen och åtta ivf-behandlingar i ryggen. Så sjukt att det på något sätt blir absurt.

Vill återigen tacka er alla som skriver, stöttar, hoppas och kämpar tillsammans med mig. Att ni finns där för och med mig betyder oerhört mycket. Det här hjärtat är till er.

Hälsosamtal och andra tider att passa

Fy fan...nu kommer jag bli en sån som håller fast vid det som aldrig blev. Sån som jag själv blivit lite trött på för att de tjatar om datum då det ena skulle hänt och datum då det andra skulle hänt...varför älta?

Men det är inte lätt att släppa tankarna om ett liv man hade. Det är skitsvårt! Och även om det gör ont att tänka på det som kunde ha varit, så gör man det likförbannat.

I en vecka fick jag lov att drömma mig bort och man hinner drömma vansinnigt mycket på en vecka. Jag hade hunnit drömma mig förbi barnvagnsinköp, barntapeter, födelse och julafton. Jag var mitt uppe i vårt mirakel.

Och bara för det, för att jag tillät mig själv att vara lycklig, så kommer alla datum att hemsöka mig...fan fan fan!

Idag skulle vi gått på vårt första hälsosamtal.
På onsdag i nästa vecka skulle vi gjort vårt VUL för att se ett hjärta picka.
11 veckor senare hade vi fått gå på ett första riktiga UL.
Den 21/12 var pyret/pyrena beräknade till. Ett datum då det kommer att göra så jävla ont. Ett datum som tidigare varit en glädjepunkt i mitt liv. Det var då jag och A var på vår första dejt. Början till vårt långa, långa förhållande...har jag berättat att vi varit ett par i över 10 år?

No weekend blogging

Det blev bara så. Inget planerat, men såhär i efterhand känns det helt rätt. Behövde vila fullt ut, utan några som helst plikter.

Helgen var för övrigt mer av en bergochdalbana än vad jag som ivf:are är van vid. Stundtals var det nästan bra igen och stundtals var det så dåligt att jag bara ville försvinna.

Ett hett tips kommer här förresten:
Gå inte på middag med svärföräldrar och svåger med gravid tjej med värsta magen, tre dagar efter att du har fått missfall. Gör inte det.

Det var fullkomligt gräsligt. Tortyr. Satt mest och försökte hålla inne känslorna och tankarna vilket resulterade i att jag nog såg mest sur och ledsen ut. Tittade inte åt svägerskans håll en endaste gång och drack vansinnigt mycket vin. När vi väl kom hem på kvällen kom allt som jag så krampaktigt hållit inne. Tårarna forsade, kroppen skakade och jag visste ärligt inte om det gick att sluta. Somnade i sambons famn av ren utmattning.

Mamma övertalade mig att inte sitta hemma själv på fredagskvällen utan bjöd över mig på middag. Ville egentligen inte...ville ju ingenting alls så det tog 20 min övertalning på telefon. Men det resulterade i alla fall i en trevlig kväll och jag fick en chans att inte sitta och mala tankar i huvudet. Ingen sa nånting om det som hänt, precis så vill jag ha det just nu. Vill inte prata om det. Om vi låtsas som att det aldrig hänt så kanske det kan kännas som det också.

Det var soligt och varmt i helgen i alla fall. Så trädgården hjälpte mig med sorgearbetet också. Kanske blir det bra snart?

Helt slut

Men är ändå på jobbet idag. Go figure...

Hela onsdagen försvann i en gröt av smärta. Jag hade ingen aning att det skulle göra så fruktansvärt ont, trots 6 stycken panodil zapp. Vi försökte titta på en film på kvällen men fick pausa var tionde minut eftersom jag inte kunde koncentrera mig. Låg och vred på mig av smärtan och sprang på toaletten stup i kvarten. Blodet bara forsade ur mig, kändes som att det aldrig skulle ta slut.

Igår var jag också hemma. Mest för att jag kände mig helt orkeslös efter onsdagens kämpande med smärtorna. Det fortsatte att göra ont men inte i närheten av smärtorna i onsdags. Och sen kom illamåendet och huvudvärken som en värmande filt över alltihopa. Tror det är migrän.

Tog en panodil och en ipren imorse och migränen har lugnat sig lite.

Vet inte vad jag gör på jobbet. Jag tror jag inbillade mig själv att om jag åkte hit så skulle jag ha så mycket att göra att jag inte hann tänka på vad som hänt och hur ledsen jag är. Problemet är att det inte finns mycket att göra, därav varslet pga arbetsbrist.

Känner mig fullständigt apatisk. Önskar jag visste hur vi ska gå vidare, önskar att vi hade en plan. Då brukar det kännas bättre och hoppet kommer sakta tillbaka. Men just nu känns det som om jag lever i ett vakuum...

Mina två små pyren

Jag fick se dem båda två igår. Kanske inte just pyrena, men hinnsäckarna som de legat i. Den ena var jätteliten, som en kidneyböna. Den andra däremot, var stor som hasselnöt med skal ungefär. Eller som en vindruva. I sitt originaltillstånd, utsträckt som en tunn hinna kring mitt lilla pyre, hade den säkert varit stor som en kiwi.

Jag trodde inte jag kunde bli mycket ledsnare igår faktiskt, när hela dagen hade gått. Men när jag fick se mina små pyren på det där sättet, så rann tårarna av sig själva. Då var det verkligen slut för den här gången. Det blev ett märkligt farväl därinne i badrummet. Ovärdigt.

Jag kan inte låta bli att undra varför de bestämde sig för att lämna oss...och det är svårt att låta bli att tänka på vad vi hade kunnat göra för att förhindra att detta hände. Men antagligen var det bäst så. Och det där kvittar egentligen. Det gör varken från eller till. För ont gör det ändå.

Det är över nu...

Tog ett digitalt graviditetstest och fick ett klart och tydligt besked

Har pratat med kliniken också, som sa att eftersom testet visar negativt och jag både blöder och har ont så finns det inget att hoppas på längre. Behövs varken vul eller blodprov. Det ville sig inte helt enkelt.

Jag är så trött på att vara ledsen och förtvivlad. Det gör ont i bebismagen, som ett stort hål som bara blir större och större. Fast det kommer att gå över, det vet jag. Hålet i hjärtat är det värre med. Vet inte hur jag ska bära mig åt för att läka det.

Idag är vi hemma och är ledsna. Kramas massor fast av helt andra anledningar den här gången. Allt är som en dimma. Igår var jag den lyckligaste i hela världen, idag sitter jag och väntar på mitt missfall. Det här är utan tvekan den sämsta dagen i mitt liv...

Men skit också

I en artikel i Aftonbladet idag berättar man att det händer att friska foster aborteras av misstag...

När man får beskedet om att fostret i magen har dött så är det inte direkt så att man inte tror på läkaren. Det har man inte ork till. All energi går åt för att hantera de jobbiga nyheterna. Men uppenbarligen behöver vi vara mer på vår vakt och kräva minst ett UL till för att inte riskera att skrapa bort ett fullt levande foster.

En av kvinnorna som drabbats kan ni läsa mer om här.

Inga 12 veckor här inte

NÄR vi äntligen blir gravida så kommer vi inte vänta i 12 veckor innan vi berättar. Bara för att man kanske får missfall. För det är ju bara därför man uppmanas att vänta.

Jag vill kunna glädjas åt min graviditet redan från början (även om jag vet att det kommer att bli svårt att inte vara orolig) och jag vill att vänner och familj ska få ta del av glädjen tillsammans med oss. På samma sätt kommer jag behöva deras stöd ifall något tråkigt inträffar.

Jag har redan fått ett missfall som nästan ingen känner till och den känslan av misär och ensamhet vill jag aldrig behöva uppleva igen!

Calle Schulman tar upp samma fråga i en debattartikel idag.