Vi glömmer igår

Och låter den dagen förbli ett stort svart hål.

För det slutade med att vi mådde fruktansvärt uselt båda två. Helvetes jävla skitdag. Jag hatar den.

Men jag fick mig ett uppvaknande i alla fall. Från att gå från fullkomligt apatisk så blev jag tvingad att inse att jag faktiskt inte är själv i det här. Det vet jag ju förstås, men ibland så stänger jag in mig själv och låter ingen komma nära. Inget hjälper och jag sitter bara och tycker synd om mig själv, vilket inte är varken rättvist eller snällt mot A. Och A kommer alltid att vara det bästa och viktigaste i mitt liv.

Han får stå ut med mycket. Alldeles för mycket. Inte nog med att situationen är jobbig så måste han stå ut med hur den påverkar mig och mitt humör gör ju inte saken bättre direkt. Jag ska bli bättre. Tänka lagom positivt. Och så ska vi ta en paus över julen. Jag kanske inte håller med om att jag behöver det men något inom mig säger att det kanske är sunt. Och kanske bästa lösningen för oss båda. Även om jag bara vill köra på. Igen och igen och igen. Tills vi lyckas.

Så nu glömmer vi gårdagen. Och försöker fokusera på annat istället. Flytt och hus och jul. Det får bli första stora steget efter vad jag hoppas var den sista dippen för den här gången.

Helgen är slut

Och det är dags att se verkligheten i vitögat. Det är dags att försöka leva med läget. Inte gilla och definitivt inte acceptera. Men leva måste jag.

Det är tur jag har mitt jobb. Annars har jag svårt att föreställa mig att jag hade orkat rycka upp mig. Men nu måste jag i alla fall kliva upp på morgonen och knalla till kontoret och vara någorlunda proffsig i mitt arbete.

Jag vill tacka er allihopa för era underbara kommentarer. Jag blir rörd varje gång jag läser dem och jag har läst dem alla många många gånger om nu. Och för varje gång jag läser dem så gråter jag lite. Men det är glada tårar. För det känns så overkligt att ni är så många där ute som delar den här misären med mig. Som hjälper mig så mycket trots att jag aldrig träffat större delen av er. Ni gör det lättare att resa sig igen och ni hjälper mig att våga hoppas på ett mirakel nån gång i framtiden. Stor kram till er allihop!!!!

I eftermiddag ska jag ringa till kliniken och bestämma vad som händer härnäst. Blödningarna har kommit igång och misslyckandet är ett faktum. Något som varit positivt, om man nu måste leta efter nåt, är att det här hände i början på helgen så att vi båda fick chansen att sörja i lugn och ro. Vi har myst tillsammans, packat inför flytten, lagat mat och sett på film och försökt komma över det faktum att vi nu misslyckats med de tre betalda försöken. Något som vi aldrig trodde på när vi började med ivf. Nu väntar oss en helt ny ivf-värld, där allt kostar pengar och där varje försök inte blir en axelryckning. Inte för att det riktigt varit på det sättet innan, men ni förstår säkert vad jag menar.

Nu börjar livet om igen.