Små handlingar men stora steg

Så jag ringde kliniken igår. Berättade att tredje försöket misslyckades. De lät ledsna. Som vanligt. Jag passade även på att skälla på dem lite för jag har fortfarande inte fått sjukintyget som jag bad om. Och ingen av läkarna har ringt mig för att diskutera varför det blev så få ägg den här gången, vilket de lovade att göra. Dåligt.

Sjuksköterskan skulle i alla fall ringa tillbaka i veckan med en tid för ett samtal som vi förhoppningsvis ska ha i nästa vecka för att diskutera vad som händer nu. Om vi ska ändra på metoden, använda andra läkemedel, ja jag vet inte. Fast på sjuksköterskan lät det som att vi skulle ha samtalet mest för att läkaren ska kunna inge lite hopp. "Ni är ju så unga och friska, det ska ju gå" sa sjuksköterskan i luren. Så det känns faktiskt positivt. Jag tänkte att läkaren kanske skulle börja leda oss in på andra banor, som ägg- eller spermadonation eller kanske adoption.

Men alltså, det är jag verkligen inte redo för. Jag vill fortsätta försöka!!! Jag vill att det här ska funka. Om vi så måste använda upp alla sparpengar, sälja bilen och ta nya lån.

Såhär på morgonkvisten känns det bättre. Hoppet kommer lättare. Men om kvällarna är det tufft. Vi är båda lite skörare, lite ledsnare och att det är mörkt och dystert ute gör det inte lättare direkt.

Vi rör oss framåt i alla fall. Vi sitter inte fast i ett stort bottenlöst hål. Vi vill inte! Och vi ger oss definitivt inte än. Att ringa kliniken och börja hoppas lite smått låter kanske inte som något som är värt att ens nämna. Men för mig är det i alla fall ett stort steg att ta.