För det slutar inte där. Med empatibristen.
Min lilla kusinson föddes med ett hjärtfel, bråck och bara en njure. Allt går att operera och man överlever utmärkt på bara en njure, men ändå. Ändå har jag inte förmått mig att hälsa på. Jag tycker ju jättesynd om pojken. Och om föräldrarna. Ingen borde behöva gå igenom nåt sånt helvete.
Men de har en son. De har ett barn! De har lyckats bli gravida och det gör ont i hela kroppen att jag inte förstår hur det känns att vara mamma. Att jag inte förstår hur jobbigt det måste vara för henne, för dem alla, att gå igenom det här. Jag kan inte relatera, jag kan inte förstå, jag kan inte frammana den empati de förtjänar.
Trots miserabiliteten, så sparkar jag mig i röven. Det gör jag! Jag tar kontakt. Jag skickar presenter. Jag tänker på dem. Men det är svinjobbigt. Riktigt jävla inte-från-denna-värld-jobbigt.
onsdag 7 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ibland kan man inte kräva mer av sig själv än att man verkligen försöker och gör allt för att förändra det man vill ändra på. Och det är precis det du beskriver att du gör. Så fortsätt kämpa, och framförallt, ge dig själv ordentligt med cred för att du fortsätter försöka fastän det gör så ont, så är jag helt säker på att empatin och vänskapen med tiden kommer komma tillbaka!
SvaraRaderaJag kan inte säga något annat än att jag förstår dig, för jag har varit "där" många gånger.
SvaraRaderaMånga styrkekramar från Lila
Du kämpar bra! Jag har haft många vänner runt mig på sistone som fått barn och jag kände också sorg och smärta, men sedan tänkte jag att jag inte vill låta min brist hindra mig från att njuta av andras bebisar så nu undviker jag dem inte längre. Det är inte heller så att jag väldigt aktivt söker deras sällskap, men när vi träffas så gullar jag mycket med barnen, har dem i famnen, avlastar mammorna för en stund och är tacksam för känslan av att hålla i ett barn även om det inte är mitt eget. Sedan kan jag också uppleva en liten lättnad när jag får lämna ifrån mig ett skrikande och svårtröstat knyte...
SvaraRaderaNu är det inte länge tills du får börja spruta igen! Jag hoppas att du ska må bra och att det ska lyckas denna gång för er! Kram!
Det låter underbart att kunna gulla och mysa så med någon annans barn. Och det kanske är lättare än vad man tror. Men när jag tänker på det så känns det jättetufft. Som att jag aldrig skulle klara av det. Sen är jag mästare på att inbilla mig själv saker så jag vet inte. Kanske borde prova?
SvaraRaderaJa, nu är det minsann inte långt kvar. Borde börja i början på nästa vecka!!! Åååååh, jag vill att det ska vara nästa vecka NU!