IVF - en stark lösning på ett svagt problem

Dagen då vi fick reda på att IVF var lösningen för oss var en tuff dag för mig. A blev jätteglad att andrologen inte hittade några andra dolda fel hos honom och att det problemet som fanns, bara var att acceptera. Inga frågetecken = skönt?

För mig var det som att få ett slag i magen. "Ni kan fortsätta försöka på naturlig väg, det kan gå" kändes inte så hoppingivande. A gick och log på vägen från andrologen, jag började gråta. Allt  kändes plötsligt så hopplöst.

Sen började tankarna snurra om IVF. Om hur onaturligt det kändes. Hur annorlunda man var (och annorlunda är ju inge bra, det vet ju alla...) Det kändes både pinsamt, tråkigt och tungt. Jag ville inte riktigt acceptera att det var något för oss, det här med IVF. Det var ju inte SÅ jag hade planerat. Provrörsbarn fanns inte riktigt i min framtidsplan och jag var rädd för hela konceptet. Jag ville så gärna lyckas på egen hand och "kan felv" ekade i huvudet varje dag. IVF kändes som ett misslyckande för mig. "Kan man inte själv kan man lika gärna ge upp" intalade jag mig själv. Och även under vår första behandling hade jag inte riktigt fattat vad vi höll på med. Att det där "naturliga" och "kan-själviga" var long gone. Vi hade lämnat den världen för flera månader sen och jag hade inte hängt med. Jag hade tjurigt satt ner foten och sagt att "jag ska minsann inte ha barn med hjälp av nån jävla IVF".
"Never!"

Men nu sitter jag här. Mitt i vårt tredje försök, och känner mig såååå lyckligt lottad. Lycklig över att det faktiskt finns en lösning på vårt problem. Lycklig över att jag accepterat läget. Att jag ser IVF som något positivt istället för något negativt. Lycklig över att jag och A är så starka att vi pallar med allt vad IVF innebär.

För några månader sen tyckte jag att det var ett tecken på svaghet, att behöva genomgå IVF. Idag förstår jag att man måste vara oerhört stark för att klara av det.