Uppenbar tystnad

Igår lunchade jag med A, min sambo. Det händer inte så ofta, vi jobbar inte i samma stad. Och mitt i vår trivsamma lunch dyker vår gamla klasskompis upp. Hon nästan studsar fram till oss, sådär irriterande övertrevlig som hon alltid brukade vara. Hon ser lycklig ut. Och det undgår ingen att hon har en bula på magen.

Men vi pratar inte om den. Ingen nämner den. Jag vill inte. Sambon verkar inte vilja heller. Och hon påpekar det inte. Kanske är det det enda hon annars pratar om och nu får hon en chans att prata om annat? Kanske väntar hon på att vi ska gratulera henne? Kanske anar hon att det är ett känsligt ämne? Kanske tänker hon faktiskt inte så mycket på det?

Men för mig är bulan det enda jag ser och det enda jag tänker på under vår pratstund. Jag minns ärligt talat knappt vad vi pratade om, hur länge hon stannade eller vad jag sa. Så fort hon har gått börjar jag och A prata om annat. Vi säger ingenting om bulan. Ingen nämner den. Om ingen av oss för den på tal kanske vi lyckas förtränga att ännu en vi känner njuter av den lycka som vi så gärna vill ha. Om vi låter bli att prata om det så kanske vi kan undvika den miserabilitet som samtalsämnet annars brukar försätta oss i.

Så med den mentaliteten fortsätter vi vår lunch. Om vi inte pratar om det så finns det inte.