Om svåra möten

Ikväll är det middag hos svärföräldrarna med svågern och hans tjej. De har nyligen också börjat försöka och jag känner mig mer stressad än nånsin. Det är ingen tävling, jag vet. Men jag kommer att bli helt förkrossad om de går och blir gravida nu. Innan oss. De känner till våra problem och ivf-behandlingar och jag förstår att det måste kännas jobbigt för dem också. Att hela tiden ha det i bakhuvudet att vi har det så fruktansvärt jobbigt och att de kanske kommer lyckas innan oss.

Men i slutändan är det ändå vi som står där, barnlösa, glädjelösa och livlösa...

Nä, va fan Joanna! Jag skulle ju vara positivt inställd. Jag skulle ju tro på det här, att vi äntligen kommer att lyckas. Tredje gången gillt. Rensa huvudet, rensa rensa rensa. Shit vad svårt det är. Det enda som poppar upp just nu är glada nyheter från svåger. Trots att hans tjej har varit så snäll och lovat att berätta för mig först ifall de lyckas, så att jag får tid att bearbeta det.

Varför kan jag inte sluta vara så manisk? Kanske borde jag låta bli att träffa andra människor ett tag? Det är då jag mår som bäst i alla fall. När jag inte behöver träffa en massa familj och vänner som jag inbillar mig bara vill träffas för att någon av dem har "glada nyheter" att berätta... Nu när till exempel E har gift sig också så är det inget som står i deras väg för att också gå och bli gravida.

Helvete! Ok, OK! Jag gör ett försök till att bli lite positiv. Går och piffar mig inför middagen. Fint ska det va! Långa och djupa andetag. Slappna av. Ta ett glas vin. Medan jag kan ;)

(Kvällens sprutor tar jag förresten hos svärföräldrarna. Det kommer att bli...ehhh...intressant.)