Jahapp...

Var så otroligt pigg imorse. Skuttade nästan ur sängen och bara njöt av att det är lördag. Mös med A, läste lite bloggar, tittade på hösten genom fönstret. Nu är allt bara skit. Känner inte för nånting längre. A skulle på nån mässa och jag var så nere när han skulle åka att han fick fruktansvärt dåligt samvete. Hur kul känns det då? Han ska göra något han sett fram emot hur länge som helst och så förstör jag det för att jag måste vara nere just nu...

Jag får väl sticka ner på stan själv. Vill inte. Jag tänkte att jag kanske rycker upp mig om jag klär på mig, fixar till håret, sätter på lite smink. Hjälpte inte ett skit. Så nu sitter jag här i soffan, på gränsen till apatisk, och vill ingenting. Funderar på att ställa in kvällens aktivitet också. Ringa och säga att jag inte kommer. Orkar inte. Vill inte.

Varför blir det så här? Varför tillåter jag mig själv må så här dåligt? Jag vill ju ner på stan. Köpa lite te, prova lite kläder, kanske köpa en julklapp. Aktiviteterna låter mysigt, men jag orkar inte ens föreställa mig att jag tar bussen till stan. Bara en sån sak känns för jobbig. Helvete. Jag skäms för att jag mår så här dåligt...