Redan i måndags började mina sömnproblem. De kommer alltid i samband med hormonbehandlingarna.
Det gick inte att somna på kvällen. Inte alls. Jag var vaknare än nånsin. Jag gjorde listor i huvudet, planerade vad jag skulle GÖRA nästa dag, vad jag skulle HA PÅ MIG, vad jag skulle ÄTA, gick igenom min kalender (det jag kunde minnas att jag skulle göra i veckan), inredde vårt hus i huvudet...somnade till slut omkring 2.00. Inte för att jag var trött utan för att jag var uttråkad.
På tisdagsmorgonen vaknade jag en kvart innan väckarklockan ringde och bokstavligt talat studsade ur sängen. Inte ett endaste tecken på trötthet utan jag vaknade fortare än kroppen hann med på nån vänster...
Sen i tisdags kväll var det samma visa och jag studsade fantamej upp ur sängen igår morse också. Piggare än nånsin. Uppenbarligen var sömn något som jag lätt kunde prioritera bort för de här hormonerna är för mig som amfetamin är för en pundare. Jaja, jag bara tackar och tar emot och skiter i att sova helt enkelt. Lätt som en plätt.
Fast igår kväll var jag JÄÄÄÄÄÄÄTTETRÖTT. Orkade knappt hålla mig vaken på kvällen, behövde ligga i soffan och vila. Ofta. Och imorse kom jag inte ur sängen. Bara sova lite till. Bara lite. Har suttit och jäspat hela dagen dessutom och hade kunnat somna här på skrivbordet rakt upp och ner.
Trött på hormonerna...redan...
torsdag 15 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Känner också igen det där. Hormonera påverkar på ett sätt som man inte rår på. Man har typ ingen makt längre. Ibland vill jag bara säga till dem på skarpen att det faktiskt är jag som bestämmer. Men det funkar inte...
SvaraRaderaHoppas på ett plus för dig den här gången så du kan njuta av lite andra hormoner istället framöver ;)