Sitter här och samlar mig inför kvällens sprutOR. Ja, ikväll blir det två. Gonal-f-en kan jag hantera. Även med den större dosen.
Jag kom på mig själv med att börja gråta precis. Idag ska jag nämligen prega in en orgalutran i magen också. Och egentligen är det inte så farligt. Det gör inte JÄTTEont och det svider inte JÄTTEmycket. Men själva tanken får mig att tappa fotfästet. Min kropp är trött...mitt energiförråd är uttömt. Jag känner mig helt slut...
Jag brukar kunna hålla tårarna inne. Gråter aldrig när jag berättar för nya människor om det här. Håller uppe en oförstörbar fasad. Men ibland råder jag inte över mina känslor längre. De kommer ifatt mig. De är det enda jag har kvar ibland känner jag...
fredag 16 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Man känner som man känner! Och ibland måste det ut... Det är okej att vara ledsen över en såndan här situation, det är ju inte alls kul! Huvudsaken är ju att man är glad ibland också :o)
SvaraRaderaOj vad jag känner igen den där fasaden, Utåt är man alltid så himla positiv, men innerst inne mår man ju faktiskt skit ibland. Och det måste ut, så efter tårar mår du säkert lite bättre.
SvaraRaderaTack för grattis, är jättenöjd med tre till frysen. Känns skönt så kroppen får vila lite om det blir en nästa vända.
Jag hoppas hoppas hoppas att vi kan plussa samtidigt, det vore ju perfekt!
Ha en trevlig kväll tjejen!
Kramar i massor
Kan inte säga annat än kram!
SvaraRadera...tack för era kommentarer. Orgalutranen har slutat göra ont nu och jag ligger i soffan och försöker ta det lugnt. Känner mig lugnare också.
SvaraRaderaMen det går upp och ner. Dippen är över och nu hoppas jag att det går uppåt ett tag innan nästa dipp kommer.
kramar.
Hej gumman! Önskar jag läst din blogg tidigare idag, då hade jag messat massa stora kramar till dig! Nu mitt i natten vågar jag inte messa, men skickar mina varmaste kramar nu istället, och hoppas du vaknar upp utsövd och vid bättre mod efter att ha fått släppa ut lite känslor. Du och A är starka tillsammans, och jag vet att ni tillsammans kan hitta ork att ta er igenom det här! Kanske inte så långt kvar! Puss på dej, jag hejar på er!! =)
SvaraRaderaJag är nog som du. Visar helst inte "alla" hur jag känner. Men ibland måste jag få ur mig sorgen o ledsamheten o då kan jag sitta här hemma o gråta ögonen ur mig. i 5 minuter. sen är det bra. nästan lite psykopatvarning på det va? ;)
SvaraRaderaTove: Tack vännen! Det känns så skönt att ha dig vid min sida.
SvaraRaderaErika: Ja, nog är vi minipsykopater allihopa =)