Dagen D närmar sig...

Imorgon är det alltså dags. Den stora äggplockardagen. Fram tills nu, i en vecka ungefär, har jag tillåtit mig själv att hoppas. Jag har visualiserat det där plusset framför mig, blivit upprymd av glädjen som jag vet att jag kommer att känna ifall vi äntligen lyckas. Drömt mig bort till en verklighet där jag är gravid, och A och jag är ute på stan och fikar och hadlar bebisprylar utan att få nog. Jag har levt i en bra "tänk-om"-bubbla för en gångs skull.

Idag känns det annorlunda. Idag är jag jättenervös. Imorgon är första riktiga steget mot det närmsta en graviditet som vi nånsin kommit, missfallet borträknat. Idag vågar jag inte riktigt glädjas åt något som "kanske" kommer finnas i vår framtid inom kort. Jag vågar inte riktigt satsa på "kanske". Inte ens när jag spelar poker vågar jag ta en rövare, hur skulle jag kunna göra det när det gäller något så stort?

Men just för att jag inte vet, för att ingen riktigt vet, om humöret och inställningen kan ha någon som helst påverkan på det lilla embryot som kommer att sättas tillbaka i mig om några dagar så ska jag kämpa med posivitismen. Jag tänker ge mig själv ett frikort. Ett våga-hoppas-kort som jag ska ha med mig överallt och påminna mig själv med, varje gång jag slutar tro. Ett kort som ger mig möjligheten att tvinga bort all oro och alla tradiga tankar och känslor. De närmsta 2,5 veckorna tänker jag leva i en orosfri zon. För den här gången ska det fantamej gå vägen!

Nu VILL jag ha en bebbe i magen!