För idag kom jag på vilken ignorans jag burit på. I många många år har jag tyckt att vissa människor är konstiga. Konstiga att de bara skaffar ett barn. Korkade. Själviska. För att de inte ger barnet ett syskon. Eller två. Men inte nu längre. Nu förstår jag. Några av dem i alla fall. För jag kan inte längre dra dem alla över en kam.
Jag är rädd att vi kommer bli som dem. Föräldrar som bara har ett barn. Som inte kan ge sitt barn ett syskon. Någon att växa upp tillsammans med. Någon att leka med, busa med. Någon att ty sig till, någon att känna samhörighet med. Någon som alltid finns där för en. Genom hela livet.
Jag har alltid velat ha minst två barn. Gärna tre. Men jag vet inte längre om det är möjligt för oss. Jag vet inte om det kommer att bli vår verklighet nån gång. Jag vet ju inte ens om jag nånsin kommer att få ha ett. Just nu vill jag bara ha ett. Ett litet barn som jag vet hade gjort mig så lycklig. Hade gjort oss båda så otroligt lyckliga. Och tacksamma. Att ha många barn finns inte i vår vildaste fantasi just nu. Fler barn är inget vi vågar drömma om längre. All energi går åt för att drömma om ett.
Idag förstår jag varför vissa "bara" har ett. Och jag skäms.
lördag 3 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Känner precis som dig!! Har också drömt om två, men nu skulle ett enda barn göra oss hela, tacksamma och lyckligast i världen! Fy vad livet känns orättvist ibland när man ser par som har fyra-fem ungar och som knappt kan ta hand om dem och mätta deras munnar. Då undrar man varför vi inte blir välsignade med ETT ENDA barn??
SvaraRaderaStor kram till dig vännen, vi kommer att lyckas nån gång!
Ja, usch. Sånt försöker jag att låta bli att tänka på. Annars är det sååå lätt att bli bitter.
SvaraRaderaDet är lättare att hoppas tillsammans, så stort tack för kramen! :) Jag skickar en tillbaka!