Min kusin fick en son för några månader sen. En jätteliten en. Jättesöt och underbar och jag har inte hållt honom en endaste gång. Och bara en gång har jag hälsat på sen han föddes.
Hela hennes graviditet mådde jag dåligt. Dagen jag fick reda på att hon var gravid var en av de värsta i mitt liv. Det låter hemskt, jag vet. Och jag vet inte om jag kan beskriva det heller...Det fick mig att känna mig misslyckad. Värdelös. Det kändes som att hon fick allt det där som jag ville ha, det kändes som att hon tog det ifrån mig. Och jag kunde komma på så många anledningar till varför jag borde ha det mer.
- Hon är yngre
- De har "bara" varit tillsammans i knappt tre år
- De har inte jobbat så länge och jobben de har är osäkra
- De bor i en jätteliten tvåa
Jag tänkte att jag "vinner" ju på alla punkterna. Varför blir inte JAG gravid?
Sen började hysterin med att hela släkten, och då menar jag HELA, började fokusera på hennes graviditet. Det var det enda som alla pratade om. Det var det enda som skrevs om i alla mail. Alla var lyckliga. Och jag var förkrossad.
Det blev bättre när han föddes. Då var hon inte gravid längre. Och jag försöker. Nästan varje dag. Att tänka på dem. Att ge mig en spark i röven och komma över min sorg, min avund, min misär.
Min kusin och jag var vänner en gång. Jättegoda vänner. Det försvann ganska abrupt. Hoppas det kommer tillbaka nån gång.
onsdag 7 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Önskar oxå att man kunde vara glad på riktigt för andras skull. Men det är jag verkligen inte! Sorgligt och pinsamt att erkänna men jag skulle inte ens bli glad om det va min allra bästa vän som blev gravid före mig - skulle enbart kännas som en kniv i ryggen!
SvaraRadera// M
http://ledsenihemlighet.blogg.se
Det är så hemskt att inte kunna glädjas för andras skull, men sina känslor kan man ju samtidigt inte rå för. Som du skriver räcker det ju inte med att personen blivit gravid, utan det är plötsligt det enda som allt ska handla om, utan allt det kanske det skulle vara lite lättare att försöka glädja sig.
SvaraRaderaJa, det är snarare allas hysteri kring hela graviditeten som tar musten ur en....det känns som att det förväntas av en att bli lika hysterisk som alla andra. Men det är ju fantamig omöjligt! Jag kan inte. Jag har inte ork, inte lust. Jag VILL inte.
SvaraRaderaHåller för öronen och nynnar i ett hörn...
jag förstår precis vad du menar. jag hade en god god vän som började med ivf i våras när jag mådde som sämst. till slut orkade jag inte vara hennes stöd o tog distans. till idag har vi inte setts sen i juni. o så får det nog bli ett tag till. kanske hittar vi tillbaka till varandra en dag... kanske du o din kusin också.
SvaraRaderaFörstår att er situation är fruktansvärt jobbig men jag förstår inte att man ger upp vänner och släkt för sin egen barnlöshet - skulle vara intressant att läsa ett inlägg där du förklarar varför du tycker det är det enda rätta. Sen undrar jag om du i vanliga fall också bara tänker på dig själv och hur du mår eller om det är barnlösheten som gör en människa egoistisk? Tycker man på något sätt att man har rätt att vara missunsam mot andra? Jag förstår inte- jag förstår att man är uppriven, ledsen, förtvivlad och förkrossad och undviker IKEA osv men just det där att man förlorar förmågan att glädjas åt andra vänner/släktingars barn och känna empati för dem har jag svårare att förstå.
SvaraRaderaMen jag vill gärna förstå så om du kan förklara i ord så gör det gärna. Jag har vänner som är barnlösa och gått igenom ivf och ändå inte lyckats utan sen valt att adoptera men de har bitit ihop och glatts med andra( iallafall utåt) även om de såklart inte vill träffa barnfamiljer varje dag. Sen anser jag att de med barn som vet om IVF- försök måste visa empati också i gengäld...kanske föreslå att ses utan barnet med, ta sig i kragen och inte prata om sin spädis den timme ni sitter och fikar om inte du tar upp det. MEN om de ska ställa upp för dig på det sättet tycker jag du får försöka ställa upp tillbaka. Jag tror nämligen du mår bättre av att ha kvar dina vänner och om du väl blir gravid så kanske du inte har några vänner kvar man vet ju inte hur många år det tar. OCH jag skulle inte acceptera eller förlåta någon som gett upp vänskapen pga att jag fått barn. En som inte kan glädjas med sina vänner eller visa empati i svåra stunder är ju ingen vän. Hoppas du snart blir gravid och har dina vänner kvar!