Det låter mycket från dem. Det har det alltid gjort. Det borras mycket. Det sjungs mycket. Det studentfestas mycket.
På morgonen när sambon har stuckit till jobbet och jag morgonslöar. Fixar håret, kommer på vad jag ska ha på mig (ja, jag går omkring spritt språngande tills jag kommit på det. Pallar inte byta om femtielva gånger innan jag blir nöjd). Sminkar mig i badrummet, och då hör jag! Operaimitationer som skulle kunna platsa i nåt nötknäpparplagiat. Han duschar - alltså sjunger han.
Men nu, den senaste månaden, så är det inte bara duschsång, borrljud och festhålligång som låter. Det är inte ljud som är lätta att acceptera och till och med skratta åt. Det är ljud som tränger genom väggar och golv och som får mig att stanna upp och bli helt kall i kroppen. Som att jag uppmärksammas på att jag saknar en bit av hjärtat. Grannarna ovanför har blivit föräldrar. Mycket bebisljud då. Mycket högljudda bebisskrik och mycket bebisgråt. Det är mycket nu. Och det är för nära.
Den där guden tyckte väl att jag helt enkelt mådde för bra.
onsdag 7 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vi har också sådana grannar... :( Eller det är ett äldre par, vars dotter fått ett barn och hon hälsar på sina föräldrar rätt ofta. Den där dottern är säkert minst 10 år yngre än jag...
SvaraRaderaHoppas dina grannars bebis är av den lugna sorten så att ni inte behöver höra alltför mycket av dem ändå!
Här är en till med småbarngrannar. De ovanför har två små barn, varav en är lite under året. Den minsta låter ju såklart rätt mycket, och jag håller med dig om att det inte är roligt.
SvaraRadera