lördag 10 oktober 2009

Uppenbar tystnad

Igår lunchade jag med A, min sambo. Det händer inte så ofta, vi jobbar inte i samma stad. Och mitt i vår trivsamma lunch dyker vår gamla klasskompis upp. Hon nästan studsar fram till oss, sådär irriterande övertrevlig som hon alltid brukade vara. Hon ser lycklig ut. Och det undgår ingen att hon har en bula på magen.

Men vi pratar inte om den. Ingen nämner den. Jag vill inte. Sambon verkar inte vilja heller. Och hon påpekar det inte. Kanske är det det enda hon annars pratar om och nu får hon en chans att prata om annat? Kanske väntar hon på att vi ska gratulera henne? Kanske anar hon att det är ett känsligt ämne? Kanske tänker hon faktiskt inte så mycket på det?

Men för mig är bulan det enda jag ser och det enda jag tänker på under vår pratstund. Jag minns ärligt talat knappt vad vi pratade om, hur länge hon stannade eller vad jag sa. Så fort hon har gått börjar jag och A prata om annat. Vi säger ingenting om bulan. Ingen nämner den. Om ingen av oss för den på tal kanske vi lyckas förtränga att ännu en vi känner njuter av den lycka som vi så gärna vill ha. Om vi låter bli att prata om det så kanske vi kan undvika den miserabilitet som samtalsämnet annars brukar försätta oss i.

Så med den mentaliteten fortsätter vi vår lunch. Om vi inte pratar om det så finns det inte.

4 kommentarer:

  1. Efter att ha läst mitt inlägg berättade A att han inte märkte att den gamla klasskompisen var gravid...herre gud! Hur kunde han missa det?! Hon måste ju ha varit i 6:e månaden.

    Men nu vet jag varför han inte sa något i alla fall.

    SvaraRadera
  2. Jag tror vi tjejer har en radar som bara suger åt oss alla gravidmagar, vi kan se dessa på mils avstånd. Medan killarna går där i sen egna lilla värld "helt olyckligts ovetande".

    Jag lider med dig....över denna ständiga ångest att se gravidmagar.

    Många styrkekramar till dig //Lila

    SvaraRadera
  3. Ja, ibland har jag verkligen funderat över skillnaden i synsätt mellan mig och maken. Jag har liksom en gravidradar som han fullständigt verkar sakna och som jag ibland avundas. Många kramar!

    SvaraRadera
  4. ...hela tiden och överalt ser man dem....magarna och den omisskänliga glädjen....omedveten eller medvetet - det syns.
    Tror också det kan vara något kvinnligt och när man har det som nämast i tankarna, så är det det man ser....

    SvaraRadera