Skrev ju ett inlägg för ett tag sen där jag uppmanade folk att ställa frågor. Fick inte in så många men de jag fick tänkte jag i alla fall svara på:
Hej! Jag har en fråga. När började du inse att det inte skulle funka att bli gravid "bara sådär"? Har själv försökt ett bra tag och funderar en del över när man kommer till den punkten.
Tack och lycka till med försöken! kram Lina
Svar
Hej Lina,
Jag insåg det nog redan efter 3 månader tror jag. Vet inte hur, kände det i magen. Ingen i varken min släkt eller A's släkt har haft problem att bli gravid och det känns som att det ploppar upp bebisar till höger och vänster i hela släkten. Eftersom inget hände hos oss och jag är en person som har stenkoll på ALLT så tyckte jag det kändes jättefel. Jag hade koll på min mens och min ÄL, vi prickade den alltid och inte ens ett missfall fick vi. (Jag vet, det låter sjukt, men har man haft missfall så vet man i alla fall att man kan bli gravid och det är alltid nåt). Nu har vi fått missfall en gång, på naturlig väg, men vi fick det aldrig bekräftat dock och plusset var så svagt att det knappt syntes så jag är tyvärr inte helt säker på att det var ett missfall och om det ens är möjligt för mig att bli gravid.
Vi "fuskade" oss till en utredning och hade inte försökt i ett helt år innan, men det var ju lika bra eftersom vi faktiskt hade så dåliga förutsättningar att bli gravida att vi blev remitterade till ivf på direkten.
Hallå,
varför ger du inte upp och adopterar istället?
/Kikki
Svar
Hej Kikki,
ja du. Jag har alltid haft svårt att "ge upp". Det ligger inte i min natur. Jag måste kämpa, jag måste försöka fler gånger, annars kommer jag bara att bli besviken på mig själv. Jag vet att jag fortfarande har krafter kvar att utföra ytterligare försök och så länge jag har det så kommer vi att fortsätta.
Sen till det här med adoption. Det är definitivt inte en tanke som jag vill acceptera än. Jag är inte redo. Jag VILL ha ett biologiskt barn. Jag vill veta hur det är att vara gravid, att bära på ett liv i magen. Jag känner så otroligt starkt för detta och kan inte bara släppa den tanken rakt upp och ner. Självklart hade det säkert varit smartast att komma igång med en adoptionsutredning omedelbart eftersom det tar så fruktansvärt lång tid. Och självklart vill jag jättegärna adoptera om det nu visar sig att vi inte blir gravida. Att vara utan barn har jag väldigt svårt att gå med på. Men varken jag eller A är där än. Ingen av oss har orkat att tänka så långt. För på ett sätt känns det som att man ger upp lite grann, när man börjar adoptera. Man skaffar sig en backup-plan. Jag har visserligen försökt att ta upp ämnet, men om jag inte riktigt är redo så är A det definitivt inte. Och jag vill inte stressa fram något. Ett sånt steg måste vi båda innerligt vilja ta.
tisdag 16 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej underbara du!
SvaraRaderaJag har följt din blogg lite i skuggorna en lägre tid men aldrig kommenterat trots att jag varit på väg, men nu kunde jag inte låta bli.
För det första håller jag alla fingrar jag har för att det ska fungera för er. Trots att jag inte vet vem du är, delar vi så mycket.
Min resa har varit lite kortare än din, och jag är en av de där som du just nu inte riktigt kan glädjas åt fast du så gärna vill. (Jag har varit där, det är ALRDIG roligt att få höra att någon annan är gravid även om de har försökt länge). Jag blev gravid på första IVF försöket, men efter tre misslyckade inseminationer och 3 års försökande
Jag måste bara få kommentera frågan om adoption som du har fått. Jag fick den frågan också ganska så ofta och håller med dig till 100% i ditt svar. .
Adoption är inte på något sätt något negativt eller fel. Men det är verkligen precis som du säger. DET ABSOLUT SISTA ALLTERNATIVET.
Är man barnlös längtar man lika mycket efter att vara gravid - hela den resan - som efter barnet i sig. Så var det i alla fall för mig.
Lycka till med allt och tack för att jag (vi alla) får vara med på din mycket privata resa!
Mvh N
Tack N för ditt svar. Känns skönt att höra att man inte är ensam om de här adoptionstankarna. Det känns helt fel att ta det steget om man inte är redo. Sen verkar det som att många andra verkar ha lättare att ta det där adoptionssteget än vad vi har. Är vi naiva? Som fortfarande tror att det ska lösa sig för oss? Jag vet inte längre...
SvaraRaderaHoppas du (och alla ni andra också) fortsätter att följa med på den här resan, vart den än bär. :)
Hej!
SvaraRaderaEftersom vi också är barnlösa och har 2 IVFer bakom oss varav det sista slutade med missfall får jag ofta frågan från många om varför vi inte adopterar. En orsak är helt klart som du skriver, vi läntar efter ett biologiskt barn och så länge läkarna säger att man trots motgångar har chansen så tar många av oss den.
Sen är ju adoption precis som du skriver ingen snabb och enkel lösning som många verkar tro. Det är många utredingar, tar många år och är ganska kostsamt. Efter år med utredningar om barnlöshet, IVF och andra behandlingar känns det som en stor tröskel att sätta sig in i ännu en byråkrati, regler och bli utredd på nytt. Det är helt naturligt att behöva ladda och landa lite inför ett ev så stort beslut.
Massa med lycka till!!
Det här med adoption, det är ett kapitel för sig. För mig och min man är det inget alternativ att vara utan barn, det kommer vi att kämpa med näbbar och klor för undgå. Tror att det växer fram det här med adoption, och att det tillslut känns som ett väldigt bra alternativ och när man fått sitt barn är jag övertygad att det känns som det absolut rätta alternativet. Tror inte många känner att "nej, jag skulle vilja byta bort det här barnet mot ett biologiskt". Men, varje barn är ju unikt och kanske kommer alltid längtan efter ett biologiskt barn att finnas där, utan att man för den skull tycker att adoption är sämre på något sätt.
SvaraRaderaFör mig föll hela idealbilden när vi inte blev gravida av oss själva. Redan där får man börja göra andra val, och det blir ruskigt fort kliniskt med inseminationer och IVFer. Men det är ju inte mindre ett kärleksbarn för att det blivit till på klinisk väg, samma som ett adopterat barn som kommer via flyget.
För mig är inte tanken på bli gravid så viktig längre, (kanske för att jag vet att jag kan/kunde bli det och då har kunnat släppa det sen)? Graviditeten är ju en ruskigt kort tid av hela den tid som man ska ha sitt barn, det vill säga för alltid (förhoppningsvis)!
Tror det handlar mycket om att acceptera läget. När man kommit till en viss gräns (emotionellt, fysiskt eller finansiellt) så blir det mer naturligt att börja gå vidare. Fram tills dess är det nästan omöjligt att göra det! Och inte rätt heller för den delen tror jag.
Kruxet är väl om man som jag och min man kommer till en TIDSgräns, den är jobbigare att acceptera. Nu har vi inte TID längre bar för att det finns någon som bestämt att "man inte får ett adoptionsmedgivande efter man fyllt 42"!
Mitt råd är ändå, om adoption finns och skvalpar som ett alternativ långt bak i huvudet, fundera på om det inte kan vara okej att lägga ett par tusen kr per år och anmäla sig till en adoptionsorganisation. Vips så får man ett nummer som är som en kölapp, sen behöver man inte göra ett jota förrän man själv vill det. Organisationen kontaktar inte er och ni behöver inte kontakta dem, bara betala medlemsavgiften årligen.
Vitsen är att ni får ett könummer som gör att ni kan spara in 3-4 ÅR av väntan OM IVF mot förmodan inte skulle lyckas. Då har ni verkligen garderat er, och man kan ju alltid gå ur adoptionsorganisationen om man inte vill vara med längre (om man till exempel blir gravid).
Jag gillar inte själv när folk kommer med uppmaningar såhär, men vis av egen erfarenhet så önskar jag att fler visste vilka fruktansvärda köer det är bara i Sverige innan man ens kan skicka in handlingar till ett land, och sen kan man få vänta länge i det landet också. Kötiderna har också ökat de senaste åren. Sen finns andra konstiga krav i vissa länder som att man ska ha varit gifta i minst tre år, men det är ju lite mer omständligt att fixa än att anmäla sig till en förening via nätet :-)
Vet själv hur oerhört svårt det är att tänka på adoption medan man håller på med IVF, men som sagt, om man ens TROR sig kunna ha adoption som ett framtida alternativ och IVF verkar gå trögt - ställ er i kö! Nu har jag gjort min plikt och tänker inte tjata mer om det.
Kram!
Ni är inte ensamma med era adoptionstankar Joanna. Jag känner likadant som du och min S kan inte tänka sig att adoptera, så det är inte ens en alternativ för oss. Inte för att det är något negativt, men vi vill ha ett eget biologiskt barn, om vi inte kan ha det, då tror jag att vi ska försöka lära oss att leva utan barn. Men man vet aldrig...
SvaraRaderaOch sedan håller jag med Lina också. Det som jag hört av kompisar som håller/höll på med adoption verkar den vara en ännu jobbigare process än ivf och frågan är om man orkar med det efter många misslyckandet med hormoner.
Jag är glad i alla fall att du inte ger upp!!! Jag tror fortfarande så djupt i att ni ska nå i målen en gång och får er egen bebis!!!
Stora kramar!!!
Jag förstår att det kan vara svårt för många det här med adoption. Jag har dock aldrig känt så, så vi satte igång med det parallellt med ivf. Nu hade vi sån enorm tur att jag blev gravid men vi kan efter adoptionskursen, som var fantastisk på många vis, inte bara stänga av adoptionstanken. Vi står därför ändå kvar i kö hos organisationen men får nu vänta på att börja med utredningen. Jag håller med Pi om att det är lika bra att ställa sig i kö, det kräver ingenting (eller jo, ca 4000 om året) och tänk vilken lättnad OM det behövs! Jag tror att adoption är ett fantastiskt sätt att få barn på, om än utmanande. Men. Alla tänker och känner olika. Du är fortfarande väldigt ung så din ålder kommer inte än på länge att utgöra något hinder i dessa sammanhang. Bara din längtan...
SvaraRaderaSkönt att höra att ni har styrkan att gå vidare. Jag tänker så stenhårt på er!! Ni ska banne mig lyckas!! För en del är det en självklarhet att adoptera. Man är så olika. En del adopterar trots att de har biologiska barn. Så att vara barnlös är inte lika med adoption. Jag jobbar ibland med adopterade barn och det är ingen dans på rosor. De har mycket med sig i bagaget. Men ska känna sig redo och sugen på att ta hand om ett sådant barn, inte bara "för att vi inte fick egna barn". En del kommer till det steget. Andra inte. Ni är inte redo nu och ingen vet hur det blir i framtiden. Kanske, kanske inte. Men det är bra att vara klok och eftertänksam i den frågan!
SvaraRaderaJag tyckte att Pi hade ett fantastiskt och mångsidigt svar! Vi gjorde 3 inseminationer, 5 IVF och ytterligare fler hormonbehandlingar utan minsta tillstymmelse till graviditet.
SvaraRaderaTanken på adoption var avlägsen och skrämmande och jag blev arg när folk serverade mig adoption som något slags universallösning.
Jag tror också att intresset för adoption är något som växer fram, inget man kan påverka aktivt. Jag hoppas att jag inte verkade för påstridig tidigare, det bara väcker så många onda minnen att läsa vad ni går igenom.
Men å andra sidan kanske ni inte tar IVF lika hårt som vi - för oss var det ett rent helvete fysiskt. Även om adoption är tidskrävande och jobbigt på sitt sätt (att synas i sömmarna, fläka ut sig till främmande människor, lägga sitt öde i händerna på myndigheter etc) så vet man ändå att man får barnet (oftast..) någon dag. Inte OM utan NÄR. För mig känns det som en betryggande skillnad och en lättnad.
Hur det än blir så önskar jag er all lycka!
stor kram igen.
Hejsan!
SvaraRaderaJag har smygläst din blogg ett tag nu. Beklagar det som varit och jag hoppas att det ska bli er tur inom kort. Själv så är jag i början av vår första ICSI. Har precis börjat med nedreglerings-sprutor. När du skrev om adoptionstankar så kände jag igen mig. Jag vill också vara gravid, få känna hur det är. Vill ha biologiska barn. /Teecee
Kram kram kram kram kram vännen.
SvaraRaderaJag är lite oengagerad i bloggvärlden just nu så jag orkar inte skriva en lång kommentar, men vill bara säga att jag förstår precis vad du menar gällande adoptionen. Vi är inne på exakt samma..
Kram kram gumman
Hej vännen. Tack för din pepping. Jag känner likadant som du inför adoption och jag ställer mig faktiskt frågande till om jag någonsin kommer bli redo för det.
SvaraRaderaMen om du blir sugen så hade jag tänkt att adoptera bort sambon då han är lite jobbig för tillfället. ;-) Men kan va risk att han dricker upp A:s julkalender så han kanske inte blir populär i ert hem... :-)
Kram, kram
Jag är oxå en av dem som har kämpat med hormoner och IVF (är gravid nu).
SvaraRaderaVi funderade oxå ganska snabbt på om vi inte skulle lyckas om vi skulle adoptera. Min man har dock barn från ett tidigare förhållande som börjar bli vuxna nu.
För mej var det inget alternativ att adoptera, jag känner att då kan jag lika bra skämma bort och älska hans barn från tidigare. Jag skulle gärna adoptera för att hjälpa barnen som har de svårt och jag skulle älska det lika mycket som mitt eget men vi vill ha ett gemensamt barn.
Vi vill ligga i sängen och kolla på böcker hur barnet växer i magen. Jag vill att han ska smeka min mage och vi ska känna det är vårt kärleksbarn som finns där inne. För mej är det de som är det viktigaste att skaffa barn, att få vara gravid. Få ligga och spy och må dåligt, vara trött, ont i ryggen för att sen föda barnet och få känna kärleken mellan oss....
Jag tycker adoption är ett jättebra alternativ om man är redo för det. Men vi är inte de och kommer aldrig att bli de.
Vi tog ett beslut redan när vi började våra utredningar att om vi inte lyckades skulle vi vara "nöjda" med de vi har.
Jag vill verkligen poängtera att jag alltid har sagt att kan jag inte få barn eller om jag har möjlighet ekonomiskt, ska jag adoptera. Och jo skulle de vara lättare så skulle jag gärna adoptera 2-3 barn fast jag har egna barn.
Så jag förstår dej Joanna, vi var inte heller redo att ta steget och bestämde oss att vi aldrig kommer att ta det heller i framtiden. Nu är jag ju dock gravid med mitt första (enda?) barn efter vårt lyckade IVF.
Håller fortfarande tummarna att de skulle finnas en liten kämpare i din mage.
kram Sussi
En liten detalj - jag menade naturligtvis :"Men å andra sidan kanske ni inte tar IVF lika hårt som vi - för oss var det ett rent helvete PSYKISKT." Inte fysiskt alltså.
SvaraRadera