ÄP-frågor och svar

Jag visste inte att man kunde bli sövd när man har äp, hur kommer det sig att du ska bli det?
Det är rutin på den här kliniken. Det var inte tal om det på den förra kliniken alls, där fick jag bara extra gottis i armen när det gjorde för ont. Slocknade visserligen av det, men sövdes aldrig på riktigt av narkossköterska. Vet inte varför det är så stor skillnad mellan klinikerna, men här på Cura tycker de att man lika gärna kan sövas eftersom det ofta gör ganska ont och är obehagligt.

Gör de Äp på fredag på dig? Innebär de att de sätter in på helg
Japp, det blir ÄP på fredag. Och iom det så blir det insättning på måndag om det blir korttidsodling och onsdag om långtidsodling. Hoppas så klart på långtidsodling.

Tänkte fråga dig om du har erfarenhet av akupunktur? jag ska göra det i samband med IVF nr 2. Kan jag göra detta under tiden jag tar sprutor och dagarna vid äggplockning?
Jag har provat akupunktur två gånger. Under IVF5 då vi äntligen blev gravida och nu under IVF7. Man kan gå på akupunktur under tiden man tar sprutor och dagarna vid äggplock. Det varierar lite från akupunktör till akupunktör, när de vill sätta nålarna men det är bara att ta ett snack med den man går till i så fall.

Vart kan jag läsa om varför du lämnade ök till den du nu har?
Minns inte var jag skrivit det tidigare, men bytet från Ök till Cura berodde på att vi gjort 6 försök på Ök redan och det kändes som att jag fick jobba väldigt hårt för att få till några förändringar i behandlingarna. Jag kände också att jag behövde byta för att psykologiskt må lite bättre. Få lite andra utlåtanden, en nystart.

Vilken klinik går du på?
Den här gången är vi på Cura-kliniken i Malmö. Tidigare försök har varit på Öresundskliniken i Malmö.

Svar på frågor kräver ett alldeles eget inlägg

Från Anonym
Hur såg väntan ut för att komma till IVF för er?
Vi fick en remiss efter att utredningen (som tog cirka 5 månader) var slut. Fick välja på tre kliniker, två privata och en på sjukhuset i Malmö. Jag tog kontakt med de båda klinikerna i Malmö och valde den som gav mig trevligast bemötande och som hade mindre sommarstängt ifall vi skulle hinna med ett försök innan de stängde. Från och med att remissen skickades från andrologen till sjukhuset (där behandlas visst alla IVF-remisser för att sen fördelas på de olika klinikerna) tog det två-tre veckor innan den hamnade hos kliniken. De hörde av sig och inom två veckor hade vi vårt första möte. Mensen var precis igång och vi kunde börja med vår första behandling just den dagen. Så det gick verkligen snabbt. Tror mycket av det berodde på att jag ringde runt en massa och höll koll på vår remiss. Ringde både sjukhuset för att kolla om de skickat den än och till kliniken för att kolla om de fått den än. Tror det är bra att ligga på. Jag behöver det i alla fall för då känner jag att jag gör vad jag kan. Medger härmed att jag har ett lite väl freakigt kontrollbehov =)

Vad kostar det att göra privat IVF?
Det är ganska olika från klinik till klinik, men ligger i snitt på 25.000 kr för ett försök. Vi betalar 24.000 på vår klinik (de tar 28.000 på första försöket). Den andra kliniken i Malmö tar 26.500 kr för ett första försök och 25.500 för efterföljande. Cura-kliniken i Falun som jag funderat mycket på (för att de gör långtidsodling som rutin) är billigare och tar 'bara' 21.500 kr för ett försök.

Från Sandra
Hur står du till aborter? Ok eller inte och varför?
Jag tycker verkligen att det är ok med aborter. ALLA som blir gravida blir inte det för att de vill. Det kan vara misstag, dålig timing eller till exempel övergrepp som leder till graviditeter som man verkligen inte ska behöva fullfölja. Man kan ångra sig, något annat kan spela in och påverka ens livssituation, det har jag full förståelse för också. Sen kan jag så klart bli riktigt sur på människor som skiter i att skydda sig, blir gravida och sen gör abort efter abort istället. Det är INTE ok.

Och givetvis blir jag avundsjuk på dem som blir gravida lätt som en plätt och har den 'lyxen' att själva kunna välja när de vill och inte vill ha ett barn. Jag kan bli arg och sur över att jag minsann inte hade gjort abort och att de inte förstår vad de tackar nej till. Men alla är vi olika och vill olika saker och jag tycker att alla ska ha möjligheten att välja bort ett eventuellt barn de inte vill ha/är redo för.

Från ganska många
'Johanna'
Det händer lite då och då, att folk kallar mig Johanna här på bloggen. Händer det irl så reagerar jag direkt och rättar. Här har jag inte brytt mig om det, känns inte lika blodigt. Men på sistone har det inträffat mycket oftare och jag är lite allergisk mot att bli kallad ett namn som inte är mitt eget.

Så, inget H i mitt namn tack!

Joannas frågestund

Jag har som sagt fått in en massa frågor de senaste veckorna som jag inte har svarat på. Nu tänkte jag samla dem alla här i ett inlägg.

Jag kan ha missat någon, borde så klart börjat samla på mig alla allteftersom att de trillade in. Så smart var jag inte då tyvärr, så har jag missat någon får ni slänga frågan i fejset på mig och gnälla lite missnöjt. Det är ok.

Och finns det fler frågor därute är det bara att hojta!

Vad är din hemlighet för att orka?

Vet inte om jag har nån speciell hemlighet. Något storslaget som jag 'kommit på'. Jag tror att bloggandet är en av lösningarna. Bloggen hjälper mig att orka. Att rota i trädgården hjälper mig att orka. Att ha en plan hjälper mig att orka. Jag tror man behöver sätta sig ner och rada upp alla saker som får en att må bra, och sen försöka planera in dem. Att göra något bra för sig själv varje dag tror jag gör jätteskillnad.

Hur många embryon brukar ni få?

Brukar och brukar. De tre första gångerna fick vi tillbaka ett. Under IVF4 och IVF5 fick vi tillbaka två. Det verkar som att det är ganska vanligt att man försöker med ett embryo de första gångerna och om det inte funkar så vågar man 'chansa' på två. Två embryon innebär ju ändå en hel del fler risker, risker som man inte är beredd att ta utan att först ha provat med ett embryo ett par gånger.

Och vad ger de för anledning till att de inte vill långtidsodla? 

För att långtidsodling ska vara på tapeten så måste man ha 5-6 befruktade ägg två dagar efter ÄP. Vi har inte haft det ALLA gånger, men nästan. Dessutom verkar det vara så att de på just vår klinik inte tycker långtidsodling är ett alternativ om de kan bedöma att embryona har väldigt stora chanser att leda till graviditet redan på dag två efter ÄP. Och vid dag två har förutsättningarna för vår del sett väldigt bra ut och därför har de valt att inte odla äggen längre för det har inte 'behövts'. Skitstörigt tycker jag, som fortfarande inte är gravid efter FEM behandlingar.

Vad sa er infertilitetsutredning, hittades några fel?

Utredningen visade att sambons spermier är det som ställer till det för oss och vi blev remitterade för IVF direkt efter detta. På mig hittades inga 'fel'.

Blev du "naturligt" gravid i feb -09?

Jag tror det. Jag är inte säker eftersom strecket var så svagt att det nästan inte fanns och när jag testade igen en dag senare så fanns det inte ens ett svagt streck att se. Men mensen var sen, spottingsen kom aldrig och när mensen väl kom, nästan en vecka för sent, så var den inte som vanligt. Det gjorde väldigt ont, det var mer blod, mörkrött, klumpigt och ja, jag hade alla symptom man får vid ett missfall. Men det måste ha varit väldigt väldigt tidigt. Missfall av den typen som de flesta inte ens märker att de har.

Hur går ni vidare nu? När ska ni börja nästa försök? Kan ni köra på under sommaren? Har inte er klinik stängt någonting?

Vår klinik har sommarstängt v28-32. Det blir inget försök i maj men jag tror att vi 'hinner med' ett försök i juni. Det var så länge jag orkade pausa. Så får vi se hur det går. Skiter det sig igen så har jag redan planer för att köra igång i augusti, precis när kliniken öppnat igen. Så det blir ju lite som att vi kör på under sommaren, de veckor som kliniken inte har stängt i alla fall. Det är planen för framtiden. Förutsatt att mina cykler ser till att vara normala nu efter missfallet.

Vad söker du för slags jobb nu? Inom samma bransch eller? Vad har du jobbat med?

Jag söker alla möjliga slags jobb nu. Behöver inte alls vara samma bransch, som för övrigt är telekombranschen. Jag har jobbat som mjukvarutestare och projektledare de senaste fem åren så det är det jag har mest erfarenhet av. Men jag är duktigt sugen på att prova något annat. Det hade varit trevligt. Har tidigare (innan jag pluggade klart) jobbat som arkivarie, i butik och på café. Det sistnämnda tänker jag aldrig göra mer, NEVER! Fy fan vilken slavgöra. Allra helst hade jag velat jobba som projektledare, teamchef eller med någon form av coaching, oavsett bransch.

Har ni tänkt på adoption?

Jobbigaste frågan av dem alla. Jag har försökt svara på det här tidigare, för många inlägg sen.

Jag tror inte att jag kommer att ha några som helst problem med att adoptera. Däremot är jag verkligen inte där än. Och min sambo är det definitivt inte. Vi vill fortfarande kämpa med ivf, vi tror och hoppas att vi har en chans på det här sättet. Vi lyckades ju faktiskt bli gravida, även om lyckan bara varade i en vecka, så funkade det ju. Vi har alla förutsättningar för att lyckas med ivf och vi är inte redo att ge upp riktigt än.

Adoption är också en lösning, en jättebra och helt fantastisk lösning, men på ett helt annat plan. I våra försök har jag aldrig tänkt så långt att jag vill ha ett barn. Det första målet med våra försök är att bli gravid. Det är drömmen vi har just nu, det är något som vi kämpar för att få uppleva. Adoption tar bort hela den drömmen och även om båda sätten resulterar i ett barn så är varken sambon och jag redo att rakt av bara bortse från graviditetsdrömmen.

Har du provat akupunktur? 

Oh ja! Jag har varit hos tre olika akupunktörer. Två var fullkomligt värdelösa. Gjorde skitont och jag blev mer stressad än avslappnad. Den tredje var bra. Väldigt omtänksam och lugnande, även om jag inte direkt njöt av själva akupunkturen. Det gjorde ont vissa gånger, men jag gjorde det för att jag kände att jag måste prova. Kanske provar jag igen inför nästa behandling. Om jag vågar. Men då provar jag nog någon annan igen. Allra bäst hade det varit om det inte gjorde så himla ont.

Har du fatt reda på varför du far missfall tidigt? 

Ena gången, om det nu räknas, var i så fall i vecka 4-5. Andra gången var i början på vecka 6. Eftersom det varit så tidigt så är det omöjligt att säga vad det beror på. Sker missfall senare skickas vävnad in för analys och man kan avgöra om det fanns fel på embryot som orsakade missfallet. Mer än så kan man inte göra, och det känns så klart skit. Att inte få veta VARFÖR man fått missfall. Men jag tror att många glömmer att tidiga missfall är väldigt vanliga. Att det händer ofta. Och att det i de flesta fallen beror på embryot och därför är det något man inte kan påverka.

I vissa fall är det något annat missfallet beror på, och ibland kan man göra något åt det. Livmodern kanske behöver hjälp med att byggas upp, man letar efter infektioner i underlivet, ph-värden osv osv. Men inget av detta har man hittat hos oss. Det SKA funka helt enkelt och jag vill inte acceptera att vi skulle tillhöra den skara människor som aldrig blir gravida och ingen vet varför.

Har du fatt nog med progesteron när du blivit gravid (utan ivf)?

Jag har tagit progesteron på tre olika sätt under behandlingarna kan man säga. Två gånger har jag tagit progesteron i form av vagitorier, slemmigt men mättande? =)  Tre av behandlingarna har jag fått progesteroninjektioner, med en progesterondos som är TRE gånger större än med vagitorierna. Dessutom har jag ju tagit Ovitrelle (äggmognadsspruta) i ett par omgångar efter insättning av embryo för att stimulera kroppens egna produktion av progesteron.

Det där med 'utan ivf' förstår jag inte riktigt. Menar du om jag har varit och mätt min progesteronhalt efter ÄL under en vanlig cykel? Tror att det gjordes under utredningen för ett år sen. Men eftersom våra chanser att bli gravida på naturlig väg är så gott som obefintliga så känns det som att jag inte behöver bry mig om just den biten.

Men kanske är det så att min kropp inte fattar vad den ska göra med progesteronet. Att det inte når fram och att de graviditeter som faktiskt blir av inte vill stanna pga att kroppen inte fattar att den är gravid. Men det är bara jag som spekulerar, läkarna har inte sagt att det skulle vara så.


Frågorna var korta, men jäklar vad långa svaren blev...jag är duktig på att babbla.
Om ni inte vågar ställa fler frågor efter det här har jag full förståelse.

Frågestund

Jag fick en intressant fråga för några dagar sen som rört till det ordentligt i huvudknoppen och nu tänkte jag ge mig på att försöka svara.

'Om du blir gravid, kan du tänka dig att blogga oanonymt då?'

Just den här tanken har jag nog inte haft. Eller, jag har inte orkat fokusera så mycket på det eftersom bilden av mig som gravid förflyttat sig längre och länge bort från min fantasi. Jag har inte velat tänka på någonting alls som skulle inträffa efter att jag fått se det där plusset. Allting efteråt har nämligen bara blivit suddigt. Plusset är ungefär så långt mina ögon nått, så långt mina tankar burit mig, så långt mitt hjärta orkat kämpa. Men om jag nu tvingar mig själv att tänka efter så är svaret hur enkelt som helst. 'Otvivelaktigt!' Jag hade kanske väntat till efter vecka 12. Bara för att ha någon form av garanti att backa upp beslutet. Men jag hade definitivt velat berätta för er vem jag är.

Ska jag vara helt ärligt har jag på sistone lekt med tanken att börja blogga oanonymt helt och hållet. Ända sen vi blev indragna i ivf-världen har vi försökt att hålla den hemlig. Det är något som vi behövt för att orka med helvetet. Bara några enstaka i vår närhet har vetat om det. Kanske har andra räknat ut vad det är som händer, det kan jag inte svara på. Men jag tror inte det.

I mitt förra inlägg pratade jag mycket om hur jag börjat anamma det här livet, hur det går på rutin och är en så pass 'normal' del av vår livsstil att det nog kommer kännas konstigt när vi inte håller på det längre. Så långt har det gått. Och då börjar tanken på att så många av våra vänner fortfarande inte vet, fortfarande inte har nån aning, kännas riktigt besynnerlig. Det känns fel att hålla det hemligt. Både för att det ser ut som att vi skäms för det här genom att inte berätta, och den bilden vill jag verkligen inte måla upp för någon. Vi skäms inte. Vi har inte gjort något fel. Vi behövde bara lite tid för oss själva. Att smälta den här verkligheten. Att vänja oss.

Men det känns även konstigt att våra nära vänner inte känner till den här verkligheten. Detta något, som är så otroligt stort för oss. Att de inte fått chansen att vara delaktiga, att finnas där för oss och vara allt en vän ska vara. JAG hade velat att mina vänner berättade sånt här för mig.

Vet ni vad? Jag tror jag står vid ett vägskäl nu. Jag tror det är dags att välja.

Svar på gamla frågor

Skrev ju ett inlägg för ett tag sen där jag uppmanade folk att ställa frågor. Fick inte in så många men de jag fick tänkte jag i alla fall svara på:

Hej! Jag har en fråga. När började du inse att det inte skulle funka att bli gravid "bara sådär"? Har själv försökt ett bra tag och funderar en del över när man kommer till den punkten.
Tack och lycka till med försöken! kram Lina

Svar
Hej Lina,
Jag insåg det nog redan efter 3 månader tror jag. Vet inte hur, kände det i magen. Ingen i varken min släkt eller A's släkt har haft problem att bli gravid och det känns som att det ploppar upp bebisar till höger och vänster i hela släkten. Eftersom inget hände hos oss och jag är en person som har stenkoll på ALLT så tyckte jag det kändes jättefel. Jag hade koll på min mens och min ÄL, vi prickade den alltid och inte ens ett missfall fick vi. (Jag vet, det låter sjukt, men har man haft missfall så vet man i alla fall att man kan bli gravid och det är alltid nåt). Nu har vi fått missfall en gång, på naturlig väg, men vi fick det aldrig bekräftat dock och plusset var så svagt att det knappt syntes så jag är tyvärr inte helt säker på att det var ett missfall och om det ens är möjligt för mig att bli gravid.

Vi "fuskade" oss till en utredning och hade inte försökt i ett helt år innan, men det var ju lika bra eftersom vi faktiskt hade så dåliga förutsättningar att bli gravida att vi blev remitterade till ivf på direkten.


Hallå,
varför ger du inte upp och adopterar istället?

/Kikki

Svar
Hej Kikki,
ja du. Jag har alltid haft svårt att "ge upp". Det ligger inte i min natur. Jag måste kämpa, jag måste försöka fler gånger, annars kommer jag bara att bli besviken på mig själv. Jag vet att jag fortfarande har krafter kvar att utföra ytterligare försök och så länge jag har det så kommer vi att fortsätta.

Sen till det här med adoption. Det är definitivt inte en tanke som jag vill acceptera än. Jag är inte redo. Jag VILL ha ett biologiskt barn. Jag vill veta hur det är att vara gravid, att bära på ett liv i magen. Jag känner så otroligt starkt för detta och kan inte bara släppa den tanken rakt upp och ner. Självklart hade det säkert varit smartast att komma igång med en adoptionsutredning omedelbart eftersom det tar så fruktansvärt lång tid. Och självklart vill jag jättegärna adoptera om det nu visar sig att vi inte blir gravida. Att vara utan barn har jag väldigt svårt att gå med på. Men varken jag eller A är där än. Ingen av oss har orkat att tänka så långt. För på ett sätt känns det som att man ger upp lite grann, när man börjar adoptera. Man skaffar sig en backup-plan. Jag har visserligen försökt att ta upp ämnet, men om jag inte riktigt är redo så är A det definitivt inte. Och jag vill inte stressa fram något. Ett sånt steg måste vi båda innerligt vilja ta.