Mer kött på benen?

Ja, det vet jag inte.

Mötet på kliniken var...intressant. Återigen kan jag konstatera att jag är en expert på att känna igen vilka människotyper som jag passar bra ihop med. Jag gillade inte Fredrik från första början när jag träffade honom för ett antal månader sen och idag fick jag det verkligen bekräftat. Nu tar jag säkert allting alldeles för personligt och hade jag gått ditt med en annan sinnesstämning och inte med 4 misslyckade ivf-försök bakom mig så hade jag kanske inte brytt mig så mycket. Men fy faaaaaaan vad jag irriterar mig på denna människa!

Orkar ni läsa mitt tjat är ni välkomna. Andra kan sluta läsa nu för jag befarar att det här inlägget kommer att bli rekordlångt.

Det gick rent åt helvete från första början för så fort vi kommit in på rummet och satt oss ner så tittade han på oss och sa:
- "Jaha, ni hade några frågor?"
Bara där var jag sugen på att säga "Är du dum i huvudet?". Men det gjorde jag inte. Men vad är det för läkare egentligen, som efter att patienten bett om ett möte för att den 4:e behandlingen misslyckats, inleder mötet på det sättet? "Vad synd att det inte gick den här gången heller", "Usch, jag förstår att det måste vara jobbigt", "Vad bra att ni ringde, nu ska vi se vad vi kan göra för att förbättra chanserna ytterligare" Vad som helst av detta hade varit acceptabelt. Men människan är ju som en empatilös robot. Både jag och A blev helt ställda. Det kändes nästan som att vi skulle behöva be om ursäkt för att vi kom dit och tog upp hans värdefulla tid. Det kändes verkligen jättetråkigt att få det bemötandet.

Sen började jag ställa alla mina frågor.

- Varför funkade det inte denna gång?
Det kunde han inte svara på som vanligt.
 - Vad är förutsättningarna för att långtidsodling ska göras och har vi dessa?
Äggen måste vara av liknande kvalitet och efter två dagar så ska man inte direkt kunna avgöra vilket/vilka ägg som är starkt bättre än andra. De ägg som vi har satt tillbaka har dock varit av väldigt bra kvalitet och därför har inte långtidsodling varit ett alternativ.
- Om inte, vad kan man göra för att förbättra möjligheten för långtidsodling?
Den här frågan ställde jag inte för jag blev så arg att jag nästan började skaka.

Här började nämligen läkaren Fredrik känna sig "anklagad" eller nåt. Jag förstod aldrig riktigt varför han blev arg, (det var det jag uppfattade honom som i alla fall). A tyckte inte han verkade så arg dock...men men.
Han sa att jag inte kan ställa den typen av professionella frågor/önskemål eftersom jag inte har utbildningen det kräver att veta vilken innebörd allt har. Att jag ska hålla mig till mitt så sköter han det medicinska. Då kontrade jag med att allt jag kan göra är just att ställa frågor. Jag vill förstå hur saker och ting fungerar, jag vill få det bekräftat att misslyckandena inte beror på att jag har nyst för mycket, jag vill vara säker på att jag har gjort allt i min makt för att få så goda förutsättningar som möjligt, och så blir man "satt på plats" av läkaren istället. 

Vi pratade nog förbi varandra ett par gånger tror jag, jag var ju upprörd så klart. Men i såna här fall så ligger det väl i läkarens ansvar att förstå hur en person mår som är i min situation. Att man kanske säger saker som man inte har riktig koll på, att man är ett nervvrak som griper efter halmstrån. Inget som han ska ta illa upp av och bli arg över. Han borde ju för fanken ha förståelse för varför jag ställer en massa frågor och att jag bara vill bli gravid. Det är det ENDA jag vill med mina frågor.

Jaja, sen verkade vi äntligen komma förbi det där och jag tog mod till mig och fortsatte att ställa mina frågor men jag fick verkligen tänka på att vara försiktig och så ödmjuk det bara gick för att han inte skulle känna sig trampad på tårna. Mycket ska man behöva tänka på när man är ofrivilligt barnlös. Allt annat djävulskap är nämligen inte nog...nu ska man passa sig för att inte göra läkaren arg också.

- Varför får vissa Trombyl utskrivet och är det något för oss?
Eftersom du börjar blöda så tidigt och Trombyl är blodförtunnande så är detta inget alternativ. (Det köper jag)
- Tror ni akupunktur er skulle kunna hjälpa?
Den här frågan kände jag inte alls för att ställa. Dels för att jag var arg och dels för att ni är så många som har skrivit att det borde vara någon som studerat kinesisk akupunktur och eftersom jag redan provat den kinesiska och lite"råare" akupunkturen så vet jag att den inte är något för mig.
-  Vilken inverkan har ämnesomsättningen på om man lyckas eller inte?
Den här glömde jag bort. Men ifall den har något att göra med FSH så ställde jag den frågan istället. Och de kollade FSH på mig i januari förra året när vi gjorde utredningen och då var värdena normala. Men jag fick honom i alla fall att ta blodprov på mig igen. Varför jag skulle behöva övertala honom förstår jag inte. Mycket handlar ju om att jag vill känna mig säker på att alla gör allt de kan för oss och då borde de på direkten erbjuda att ta en massa nya blodprover på mig bara för att lugna mig så att jag får lite ro i kroppen, även om de tror att alla mina värden är normala.
- Finns det något annat ni kan utreda? Göra fler tester?
Samma som ovan.

Sen frågade jag honom vad han ansåg. Om vi borde ge upp. Och självklart frågar jag honom ur ett medicinskt perspektiv, för han kan ju inte svara åt mig vad vi vill, hur vi känner och vad vi klarar av rent psykiskt och ekonomiskt. Men han börjar istället prata med mig om vad man som par klarar av,att alla par är olika, och chatter på familjeliv och skit som jag inte förstod vad det hade med våra chanser att lyckas att göra. Där blev jag väldigt sugen på att snäsa åt honom och säga, "Håll du dig till det medicinska så sköter jag mina känslor själv tack!". Men det gjorde jag så klart inte. Slutade att lyssna och väntade tills han var klar och frågade på nytt igen men med betoning på om vi ur ren medicinsk synvinkel borde ge upp eller om våra chanser fortfarande är goda. Han tyckte gott vi kunde fortsätta. Så vi diskuterade fram vilka åtgärder man kan göra för att ytterligare försäkra sig om att ett embryo har bäst förutsättningar för att fastna.

I så fall skulle jag få tillskott av östrogen för att stimulera livmoderslemhinnan att bli ännu tjockare och mottagligare. Och så skulle jag ta en halv ovitrelle varannan dag efter ÄP. Vet inte vad det hjälpte, får höra med A sen om han uppfattade det. Men nu när jag tänker efter så kommer det ju att bli väldigt svårt att ta ett gravtest om jag ska ta ovitrelle hela ruvarperioden. Någon som gjort nåt liknande?

Vi kom fram till att jag kan slippa ta progesteroninjektionerna eftersom de inte direkt påverkat mensen märkbart. Speciellt som den gav sig till känna så jäkla tidigt den här gången. Så under nästa behandling blir det i så fall vagitorierna igen. Och den långa metoden med spray resulterade inte heller i många fler ägg så nästa gång blir det korta metoden igen. Skönt.

Om vi fortsätter här på kliniken så kör vi nog igång direkt på nästa mens, om en månad alltså. Precis när A kommit hem från sin snowboardsemester. Men jag kanske borde maila Falun och fråga vad de tycker i alla fall.

Anki kom och tog blodprov på mig och frågade hur mötet gick och jag kände hur varm jag blev i ansiktet och hur otroligt upprörd jag var fortfarande. Jag berättade att jag var besviken på Fredriks bemötande och att jag tyckte det var tråkigt att bli behandlad på ett så likgiltigt sätt när man redan mår så himla dåligt. Och då blev det väldigt svårt att hålla tårarna inne, så de bara rann och rann ner för kinderna på mig. Och Anki var lika underbar som vanligt. Hon gav mig en näsduk och frågade om vi ändå inte kom fram till något bra på mötet. Och att det här med empati och personkontakt kanske inte är några av Fredriks bästa sidor. Hon tyckte att jag inte skulle bry mig om honom utan istället vara stolt över att jag är så stark och att jag kämpar och vill så mycket. Att jag undersöker och tar reda på allt jag kan komma över och att jag är så aktiv i den här situationen. Och att Fredrik, trots allt, är en jätteduktig ivf-läkare. Och lite smidigt gick hon över på frågor om semestern i Thailand och hur skönt det kommer att bli och att jag får en chans att ta igen mig. Och att "det är väl klart att ni ska ha barn".

Alltså ärligt talat, hade inte barnmorskorna varit så underbara och omtänksamma på kliniken hade jag aldrig velat gå tillbaka dit. Men jag kanske kan nöja mig med erfarna och kompetenta läkare utan varken empati eller patientförståelse när det finns så många underbara barnmorskor runt omkring som kan få mig att må bra igen?

Jo förresten. Det blev så klart problem med nålen också så hon fick sticka flera gånger och byta nål för den första var kass och på den lilla stunden hann jag bli både svettig och illamående, ovanpå allt annat. Typiskt...

Orkade ni ända hit? Otroligt :)
Jag är i alla fall helt matt efter att ha skrivit detta jumboinlägg.