En hudbit? Någon?

Jag har en sån att ge bort i alla fall. För jag tyckte nämligen att det var en alldeles lysande idé att hacka bort en bit av pekfingret när jag stod och lagade middag. Åh fy faaaan vad det sved. Och blödde! Jag ogillar inte blod direkt, mår inte dåligt när jag ser det. Däremot är jag väldigt allergisk mot vetskapen att jag råkat hyvla bort en bit av kroppen med något väldigt vasst. Bara tanken får mig att rysa.

Men när det väl inträffat så blir det pannkaka av mig. Jag blir fullkomligt handikappad. Hann hämta lite papper från toa att vira runt fingret, och sen satte jag mig ner på köksgolvet och började gorma efter A. Han spelade gitarr och hörde inte ett skit så jag använde mina absolut sista krafter och fick till ett stortjut innan jag svettig satt och började försvinna. Han kom ner och jag var knappt vid medvetande. Hade inte svimmat än men var på god väg. Kläderna var genomblöta, hade redan hunnit svettas 3 liter och jag kämpade, ja jävlar vad jag kämpade med att inte svimma. Spärrade upp ögonen som en tapir och försökte andas djupt. Fick lite vatten och höll på att återhämta mig när jag råkade nudda vid fingret och det det roliga började igen. Allt blev svartfläckigt och jag tänkte att nu är det kört. Antingen så svimmar jag eller så kräks jag. Det är inte många gånger jag blivit så kaputt av att jag råkat skada mig men det är något som händer i min kropp när det blir mer än ett skrapsår. Jag tappar kontrollen över min kropp och den börjar göra lite som den vill. Tur att A var hemma...

Det gick över sen och jag slapp svimma eller kräkas, men jag fick ligga på det kalla stengolvet i köket i många, många minuter innan jag vågade mig upp igen.

Jäkla skitvassa kniv! Och pekfingret också...gör det apsvårt att skriva. Och varje gång jag råkar trycka på en tangent med plåsterpaketet så ryser jag i hela kroppen. Kanske inte så konstigt om man har ett hål i fingret.

En annan sak innan jag slutar babbla om det här. Tror ni att det kan ha skadat mina två små frön? Att kroppen fokuserade på att hålla mig vid medvetande och fullkomligt kopplade bort livmodern?

Som om man inte har nog att vara nojjig över...