tisdag 6 april 2010

Igår

Kommer inte på nån bättre rubrik faktisk.

Dagen började bra, mattan drogs undan under fötterna nån gång på mitten och kvällen slutade i tårar.

Igår kommer att gå till världshistorien som en dag som haft stor inverkan på mig. Mer än något jobbvarsel nånsin skulle kunna ha. Det är väl märkligt vad man blivit tolerant mot saker som är skitjobbiga men som man innerst inne vet kommer att ordna sig. Ägnar inte det där varslet en tanke ens, så banalt är det i min värld just nu.

Min äldsta och bästa vän berättade för mig igår. Ja, hon behövde alltså aldrig uttala just de orden, det räckte med 'Jag har en sak jag måste berätta...' En del av mig visste redan. Jag vet att hon försökt berätta de senaste gångerna vi har setts. Och jäklar vad jag har babblat. Har inte gett henne en syl i vädret. Jag visste så klart inte säkert, men som ofrivilligt barnlös blir man vansinnigt paranoid. Hon har knappt druckit nån alkohol, mannen har frivilligt åkt iväg i 4 månader (något som helt enkelt inte inträffar när man försöker bli gravid, det vet jag ju) och hennes mage har sagt sitt så att säga. Men jag ville väl inte höra. 'Det man inte vet mår man inte dåligt av.' Men nu kunde hon inte vänta längre, och det förstår jag. Hon är ju redan i vecka 17.

Helt ärligt trodde jag att hon skulle berätta så fort hon själv visste och fått smälta det i några dagar. Så just den biten är lite jobbig. Att hon varit gravid hela det här året. Och ett bra tag under det förra också...blir helt överrumplad av tanken. Men hade jag varit hon, och vetat precis hur jag kommer att reagera på en sån nyhet, så hade jag också väntat in i det sista. På det sättet fick hon så mycket 'normal' tid med mig som det bara gick.

Jag är jätteglad för hennes skull. Hon förtjänar verkligen det här. Men nu är jag ledsen av helt andra anledningar än vad jag varit tidigare. (På svägerskan är jag arg för att hon var så okänslig med att berätta och situationen med min kusin blev jag arg över för att det var så orättvist).

Det är väl främst två saker jag är ledsen över i den här situationen. Den ena är hur jag beter mig och kommer att bete mig nu när jag vet. Att jag inte kan vara den vän som jag så gärna hade velat vara. En vän som hoppar av glädje när nyheten kommer, som överöser med kramar och gratulationer, som bubblar över av frågor och nyfikenhet. Istället är jag vännen som misslyckas med att klämma fram ett leende i det annars helt förstenade och känslolösa ansiktet. Som efter en lång stund lyckas få fram orden 'Jo, men jag är glad. Egentligen...' Jag vill inte förlora henne, men av erfarenhet så vet jag ungefär hur jag kommer att må och reagera framöver, och min erfarenhet säger mig att jag kommer att försöka stänga henne ute ur mitt liv. För att skydda mig själv. (Nu ska jag så klart, så gott det bara går, att försöka undvika det)

Den andra saken som gör mig ledsen och fullkomligt handfallen är att jag vet att jag inte kommer att vara samma person längre. Jag kommer så klart försöka, verkligen göra mitt bästa för att hantera situationen så bra det bara går, och visa upp ett glatt ansikte när vi ses. Men det kommer att göra SÅ ont. Det vet jag. Det gör ont bara av att skriva om det. Och än en gång vill jag poängtera att det inte handlar om att jag tycker att det är orättvist (även om jag tycker att vi har fått kämpa för jävla länge nu) utan att det gör så vansinnigt ont att bli påmind om att man inte är gravid, inte har barn och kanske aldrig kommer att få uppleva just det.

Det hjälper ju inte att vi låter bli att prata om hennes graviditet. 'Om vi inte pratar om det så finns det inte'-tricket funkar ju inte längre. Den finns ju där. Jag vet om den.

Jag är rädd, att den ansträngningen som kommer att krävas av mig för att inte bli totaldeprimerad över att jag blir påmind om att jag är ofrivilligt barnlös varje gång vi ses, till slut kommer att bli för mycket. Jag är rädd att jag kommer att gå sönder. Och blir det inte på grund av krafterna det kommer att ta från mig så kommer det bli för att jag inte orkar kämpa emot det faktum att jag kanske kommer att förbli barnlös, och då kommer jag att gå sönder på riktigt.

Fy fan vilket deppoinlägg det här blev. Mår bättre idag än igår kväll i alla fall så det är ju definitivt nånting bra att ta med sig från den här dagen.

Har ni några tips, kommentarer, värmande ord tar jag tacksamt emot dem!

(Behöver jag nämna att jag är väldigt väldigt rädd att det här stressade tillståndet jag befunnit mig i sen igår kväll har påverkat mina två små fröns chanser att fastna? Ruvardag 4 igår, det var då de skulle ta och fastna och jag gjorde det nog inte så inbjudande för dem känner jag...)

28 kommentarer:

  1. Jag förstår att det måste kännas svårt! Jag har varit i liknande situationer och varit tvungen att ta en paus i vänskapen. Tur nog har mina vänner förstått och funnits kvar när jag varit redo och barnen lite större.
    Jag hoppas så oändligt att det ska gå bra för er den här gången!!

    SvaraRadera
  2. Jag hoppas det är som Malla skriver (inte jag, hon ovanför :)) - att din vän kan förstå och att hon kommer finnas kvar även om du känner att du inte orkar med att umgås just nu.
    Snart får du ett paket med posten, hoppas det kan muntra upp dig en gnutta!
    1000 kramar från mig!

    SvaraRadera
  3. Jag förstår att det är jätte jobbigt för dig. Om din vän vet vad ni går igenom så borde hon förstå dina känslor och finnas kvar i ditt liv, fast det nu kan vara jobbigt att umgås med henne.
    Låt det gå ett tag och se när du träffar henne nästa gång hur det känns. Jag vet hur jobbigt jag har tyckt att alla gravidbesked har varit, men efter ett tag har jag kunnat umgås med personerna i fråga, men allt beror på hur den personen är. Man vill inte bara höra en massa saker om deras graviditet hela tiden.

    Jag fortsätter hålla mina tummar för dig!

    Många kramar

    SvaraRadera
  4. Det finns inte så många saker att säga som kan få dig att må bättre i det här, men döm inte dig själv för hårt bara! Jag har varit ärlig mot mina väninnor i allt jag känner och pratat om det oavsett att det varit alla hemskheter man kan tänka sig, annars hade inte våra relationer överlevt när deras liv gått vidare och mitt står på +-0 (känslomässigt - 2000).

    Träffas när du orkar, skäms inte för det du känner. Skickar många varma kramar till dig och tänker på dig!

    SvaraRadera
  5. Fanken vad sånt här är jobbigt! Förstår precis hur du känner det, har varit där själv. Det brukar lösa sig av sig själv på något sätt är väl min erfarenhet, om man ger det lite tid. Vad gäller det där med dina små embryon så tror jag inte att det påverkar dem negativt. Jag håller med Malla, jag hoppas också oändligt att det ska gå bra för er den här gången, det är ni verkligen värda efter så hårt kämpande. Kram!

    SvaraRadera
  6. Vet inte om jag har några bra råd att komma med, brukar vara värdelös på sånt oavsett ämne som avhandlas.. Men om du tror att du inte kommer orka umgås med din vän och ändå inte vill förlora henne, kanske du ska på något sätt tala om det för henne? Brev? Samtal? Och förklara varför. För jag är övertygad om att du någon dag kommer vilja att ni ska umgås igen =) Äsch..jag vet inte, hon kanske finns kvar där helt enkelt när du känner att du orkar ta upp kontakten igen även utan att du förklarar något i dagsläget. Du känner henne, du vet nog om du bör säga något eller ej :)

    SvaraRadera
  7. Åh, jag förstår verkligen hur jobbigt det är. Jag tror att lösningen är att prata om det och inte bara låtsats att allt är bra, din vän förstår nog. Kram.

    SvaraRadera
  8. Hej
    Du sätter verkligen ord på de känslorna jag hade för några veckor sedan..förstår precis hur du känner det!! En av mina närmsta vänner berättade att hon var gravid, vilket jag redan listat ut 2veckor innan..grät innan jag skulle dit och grät när jag kom hem..för att det gjorde så ont..Är jätteglad för deras skull, men det känns så orättvist..!
    Är också rädd att vi kommer glida ifrån varandra, vet inte hur jag ska orka lyssna på deras babylycka när man själv går sönder inombords.. Det har fått mig att fundera på hur mycket man kan begära av sina vänner? Kan man be dom att tygla sin glädje och babysnack när vi umgås? eller ska jag lägga band på mina känslor för att inte förstöra deras lycka?...det är ju som du skrev även om man inte pratar om det så finns det ju mitt framför ögonen på en hela tiden..
    usch..blev mycket snack om mig med här :S..men vill bara säga att du är inte ensam om dom känslorna, och det är "skönt" att läsa att det finns nån annan som känner som mig,..inte för att jag vill att du ska känna så!hoppas du förstår vad jag menar..:), jag önskar av hela mitt hjärta att ni ska lyckas denna gång! och jag håller tummarna!!
    kramar från en i samma sits.. /annika

    SvaraRadera
  9. Jag förstår din känsla. Man gläds åt sin vän men samtidigt tycker man att det är bra orättvist att inte "jag/vi " får vårat efterlängtade barn så länge som vi ändå försökt. Jag tror och jag hoppas att din vän förstår dig om du känner att du vill pausa ett tag.
    Håller verkligen tummarna för er...
    ps. Nu ruvar även jag....=)

    SvaraRadera
  10. Verkligen svår situation. Man förstår ju att du skulle vilja vara glad för din kompis skull och glädjas fullt ut med henne men med allt det du har i bagaget så är det svårt.
    Jag har en gravid i min närhet som jag nu lyckats undvika hela hennes graviditet och skall försöka att inte se henne en enda gång. vet inte hur jag skall klara av det.
    Om detta skulle vara min bästa vän skulle jag säkert försöka att träffas då och då, fast det gör så jävla ont. Men nu går det bara inte.

    Det SKALL bli din tur snart!!! Kram

    SvaraRadera
  11. Ja,även jag hoppas att hon förstår, annars tycker jag kanske inte att hon är en bästa vän. Som jag berättat för ett tag sen hände mig samma sak och jag känner inte att jag kan umgås med henne just nu tyvärr. En annan sak, min lillasyster ska föda om en och en halv månad och då tror jag faktiskt inte att jag kan följa med på familjemiddan efter att dom kommit hem från BB för att se bebisen.Hur klarar man det?

    SvaraRadera
  12. Förstår dig verkligen... jobbigt, men det är bara så jävligt med oss ofrivilligt barnlösa. Hoppas du och din man får behålla jobbet också.

    Kram Kix

    SvaraRadera
  13. Jag har alltid tyckt att självaste graviditeterna är det svåraste. När den lilla bebben väl kommer ut så går det ju inte annat än att tycka om den! För mig har det också varit så totalt långt borta att ha en bebis medan det varit rätt så lätt att relatera till graviditeten av någon anledning. Det är lättare att bli avundsjuk, och sårad, av det som finns närmast. Jag tror också att det trots allt är bättre att försöka fortsätta umgås än att släppa. Man bygger så lätt upp hjärnspöken men när man väl ses är det ju ändå samma gamla person. Bara gravid. Och man kan ju försöka balansera det där. Lycka till. Och du, jag kan lova att det inte påverkar ditt lilla embryo! Där tror jag på läkarna. Varken träning, sex, oro eller en förkylning får det att ramla ut.

    SvaraRadera
  14. Vill bara sända massvis med kramar till dig. Förstår hur du känner dig. Samtidigt vill jag bara säga att jag tycker att det är helt underbart att du "vågar" skriva om känslorna. Känslor som vi är så många som känner igen!

    Jag håller mina tummar och hoppas av hela mitt hjärta att det ska bli din tur nu!

    SvaraRadera
  15. Åhh vad jag känner med dig.. jag är ledsen över att inte ha massa peppande ord men är lite off, MEN jag vill ändå skicka värmande styrke-kramar. Jag vet hur det känns!!

    KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAM

    SvaraRadera
  16. Usch! Lider med dig! Vet hur det känns och det är bajs att vara där du är. Håller tummar och tår för att det blir en liten bebis denna gång. Och du har INTE sabbat nåt genom att deppa. Vill nån fastna så gör den det. Lycka till!!

    SvaraRadera
  17. Oh, det är som om jag skulle ha skrivit inlägget istället för dig Joanna, enda skillnaden är att min vän faktiskt berättade (SMSade) efter någon vecka sedan hon tagit testet.

    Jag har verkligen undvikit henne sedan dess, kan inte hjälpa det. Håller med Malla och Malla om att man får förlita sig på att det är vänner som finns kvar även efter en svår tid.

    Tycker det känns så sorgligt att läsa om hur du känner att du inte kommer att vara samma person längre. Har nog tyvärr inget tröstande att säga, för jag känner precis som du! Men, är det något jag lärt mig så är det att man oftast kommer ut starkare på den andra sidan (därmed inte sagt att man inte vill ha det ogjort - att vara barnlös menar jag).

    SvaraRadera
  18. Hej
    Jag har, precis som så många andra här, varit i samma situation. Och det är inte lätt. Förutom att man mår jättedåligt över att vara ofrivilligt barnlös, så kommer ytterligare ett orosmoment som ska hanteras. Eller två, både den nya graviditeten och hur man ska klara relationen med sin vän.

    Jag har gråtit när jag fått två av mina närmsta vänners gravidbesked. Och berättat varför. De har sagt att de har något jobbigt att berätta, och man vet direkt. (det är konstigt, som kämpande ofrivilligt barnlös blir man oerhört observant på omgivningen, om någon ev. kan vara gravid, och flera gånger har jag vetat innan jag fått beskedet...)

    Sedan har det ändå gått bra för oss, även om det inte har varit lätt. Jag tror att den vän som är gravid har så många andra runt sig att glädjas med och prata med, att det inte gör Så mycket att man inte kan dela det med just dig. Jag tror att den gravida klara att er relation inte är som den varit under en tid. Så du behöver nog inte oro dig över den biten. Bara ni är öppna och förklarar, och kanske ses fast det är jobbigt, och kan gråta tillsammans, och så. Jag tror inte det är så bra att bryta helt och hoppas på att kunna ta upp kontakten när man mår bättre. men jag vet inte, det är säkert olika för alla...

    Som någon annan sa också så har jag tyckt att det har blivit lättare eftersom under graviditeten. Det är beskedet som är jobbigast och den första tiden, för längre än så kunde iallafall inte jag se mig själv. Mitt mål var att bli gravid. När sedan barnen kom gick det bra, för även om det var barn som var det slutliga målet även för oss, så var det så långt borta att det inte fanns med i tanken riktigt, men blir så fokuserad på sin kropp och att bli gravid.

    Lite osammanhängande tankar från mig... och nu hoppas jag så att det ska gå vägen för er den här gången! Många kramar!

    SvaraRadera
  19. Hej,
    jag känner oxå så väl igen mig i allt du skriver. Ta en paus men berätta varför för din vän - hon stannar kvar det kan jag nästan lova bara du är ärlig mot henne. Hon har säkert förståelse eftersom hon inte berättade på en gång. Det kan vara svårt för henne oxå att veta hur hon ska vara mot dig - det har min lillasyster sagt till mig. Hon tyckte det var jättejobbigt och hade skuldkänslor för att hon blev gravid och inte jag. När hon väntade sitt andra barn ringde hon och sa att hon hade något "HEMSKT" att berätta och med de orden ville hon bara säga att jag skulle bli moster igen.
    Det är jobbigt för alla nära och kära men självklart är det jobbigaste för oss som är I en IVF och inte vet om vi någongång ska få ett litet barn.
    Lycka till.

    SvaraRadera
  20. Jag har varit i exakt samma situation ganska nyligen, en kompis som är två år yngre än jag och som jag trodde ville vänta med barn. Jag såg alla tecknen men ville på något sätt inte förstå dem, så i vecka 17 droppade hon bomben. Jag sa ett stelt grattis. Efter det undvek jag henne i flera veckor. Jag orkade inte höra om bebislycka och barnkammare och fan och hans moster. Som tur är är hon en envis typ som fortsatte ringa så att jag till slut bröt isoleringen och berättade att jag vi hade försökt skaffa barn ett tag men att det inte gick. Nu går det faktiskt att träffa dem, de håller en mycket låg profil om sin bebislycka, vi gräver inte ner oss i barnlöshet utan vi möts på mitten, där vi faktiskt har gemensamma intressen. De intressen vi hade innan "skaffa barn"-andet kom mellan oss.

    Det här var inte menat som snusförnuftigt lycko-tjafs utan mer som ett tips om att du har rätt att vara öppen om din olycka, på samma sätt som de har rätt att vara lyckliga över sin graviditet.

    Jag håller tummarna för att dina gryn blir till plus snart:)

    SvaraRadera
  21. Jag förstår dig precis. Det är som allra jobbigast när det är någon som står en nära. Min älsta vän är också gravid och är väntad i juli. tyvärr har vi inte haft något direkt kontakt med varandra sedan hon berättade det för mig. Hon berättade det nästan direkt efter han hon hade fått reda på att hon var gravid, det kändes inte ett dugg bättre än om hon hade berättat det senare. Nu är det jobbigt att träffa henne eftersom det syns på henne, innan kunde man förneka och inte tänka på det. Jag har tyvärr inga goda råd att ge, det är en jättejobbig situation och de som inte har genomgått det som vi har kommer aldrig heller riktigt att förstå hur ont det gör.
    lycka till. kram

    SvaraRadera
  22. Huh, ja känner igen mig SÅÅ mkt i det du skriver och du ska veta att du inte är ensam om det du känner och det är fullt förståligt att känna så. Jag instämmer med ovanstående, prata med din vän och förklara hur du känner, är hon en riktigt vän finns hon kvar!

    Tänker så på er och håller tummarna SÅÅ för de två små liven!
    Kram Jenny

    SvaraRadera
  23. oj vad jag känner igen mig...är själv i en likn situation...jag hann vara gravid t v 8 o se bebisen med hjärtslag o allt...å sen dog den...nu har en i makens släkt blivit gravid o d kommer en bebis till familje....men itne vår...som var tanken..d känns hårt o tufft på alla sätt o vis...o d e kämpigt..men jag försöker verklgien vara positiv....samtidigt som jag försöker inse att jag måste tillåta mig att känna alla känslor jag har...det ÄR bara naturligt....



    kramar i massor och jag håller tummisarna för att ni komemr lyckas denna gång!

    SvaraRadera
  24. Börjar med att skicka en stor stor stor kram <3

    Guud vad jag känner igen mig i de du skriver.
    Det är som att jag skulle ha skrivit ner de själv.
    Jag mår precis likadant som du.
    Efter att ha genomgått 2 IVF utan att lyckas känns de mesta hopplöst.
    Vi har försökt i 3 år.
    Blivit gravid en gång genom IVF men som slutade med ett missfall.
    Styrkan finns inte där.
    Glädjen finns inte där.

    Min svägerska ska föda om 4 veckor ungefär.
    Deras 3:e bebbe blir de inom 4 år.
    De känns, de känns ngt så fruktansvärt.
    Men dom kommer aldrig förstå, de kommer aldrig förstå hur de känns att aldrig kunna "planera" in ett nytt tillskott till familjen.
    De är ngt man helt enkelt får leva med.
    Men de är jobbigt.

    Som sagt jag vet hur de känns.
    O jag hoppas av hela mitt hjärta att dina små frön växer fint i magen din<3

    Ta hand om dig.

    Puss&Kram Malena

    SvaraRadera
  25. Hej vannen, jag vet precis hur det kanns. tror att man maste varit i situationen for att forsta, det ar hemskt och man kanner sig sa rutten. Har tyvarr inga upplyftande ord, for oss tog det lang tid att hitta tillbaks till varann. Men det posiiva ar att vi nu gjort det och jag tror att var vanskap blivit starkare.
    Men under tiden saknade jag henne sa och de blev manga tarar och skuldkanslor.
    Stor kram till dig, och tank pa att inte tvinga dig till nat. Kanns det for jobbigt sa traffa henne inte pa ett tag. Du behover den energi du kan fa till era sma pyren.

    Kram fran Vietnam!

    SvaraRadera
  26. Jag känner igen mig i din situation sååå väl. När min bästa vän blev gravid så var det så hemskt. Glad så klart var jag men fruktansvärt ledsen också. De hade också försökt ett tag att bli gravida och sedan lycktast själva och det hade varit hon och jag kvar. Det var en trygghet för mig, jag var inte ensam om att inte ha barn men nu var jag helt ensam. Den känslan var fruktansvärd och jag känner det fortfarande trots att hennes barn snart är 1 år.Dessutom så är vår vänskap inte riktigt som den en gång var. Jag drar mig undan. Det gör jag inför alla tyvärr, Så jag förstår dig. Kram till dig.

    SvaraRadera
  27. Min bästa tjejkompis:Föder i augusti
    Min näst bästa tjejkompis:Föder i september
    Min nära jobbarkompis:Föder i september
    En av mina äldre kompisar:Föder i Oktober
    En annan av mina äldre kompisar:Föder i september

    Need i say more....

    SvaraRadera
  28. Jag skulle vilja skicka din Joannas blogg för denna dag, och alla inlägg därefter, till mina vänner som får barn hit och dit utan problem (och som dessutom sen berättar om att de måste börja med preventivmedel som att det skulle vara ett problem, varför måste man berätta om det för en ofrivillig barnlös?). För det ni skriver beskriver så väl allt som rörs upp. Som känns olidligt. Fattade aldrig hur jobbigt det var att längta efter barn så mycket och inte kunna få ett. Och att sakta men säkert behöva vänja sig på tanken att kanske förbli barnlös. Och jag vet inte hur gamla ni andra är här (varierar säkert en del) men jag är 38 år och för mig känns det som att "skynda, skynda...". Skriver detta några dagar efter och vet nu att ditt graviditetstest visade positivt! Du måste vara så glad! Och det jobbiga är att jag har svårt att skriva "Grattis"... Fan vad bitter man blir av denna sitution man befinner sig i. Förlåt! Grattis Joanna!

    SvaraRadera