Dumhet

För hur kan man annars förklara det jag tänker berätta för er nu? Jag tänkte nämligen att börja kräka av mig av den värsta biten. Den andra grejen är bara en petitess och mer av en frågeställning som jag hoppas att ni kan hjälpa mig igenom lite senare.

Men det här alltså...håll i hatten tjejer. Vet i ärlighetens namn inte om det bara rör sig om dumhet. För om hon så mycket som anade att hon skulle såra mig, så var det bara taskigt. Jag vill verkligen tro att det bara rör sig om ren taktlöshet, men jag är både arg och besviken och vet varken ut eller in. Jag har så svårt att tänka mig att någon kan vara SÅ klantig.

Nu ska jag inte hålla er på halster längre, så här kommer hela historien:

På semestern, med tre härliga dagar kvar fullspäckade med utflykter, ringer A's brors tjej, dvs min svågers tjej. Hon har vetat sen förra sommaren och vårt då andra ivf-försök hur situationen ser ut för oss. Hur mycket vi kämpar och lider och hur vansinnigt det tär på krafterna. Hon har också visat en hel del intresse, ställt frågor om behandlingarna, frågat hur jag mår och har helt enkelt verkat bry sig.

Hon ringde i alla fall, och jag började omedelbart berätta att jag till slut hade hittat de där byxorna som hon ville att jag skulle köpa till henne och jag var så stolt för jag hade letat i över 50 butiker. Trodde det var därför hon ringde, för att påminna mig om byxorna....

ISTÄLLET, så ringde hon, under min semester på andra sidan jorden, för att berätta att hon är GRAVID!!! ( de har 'försökt' i 6 månader ungefär, inte speciellt aktivt utan med mentaliteten blir det nåt så blir det, och nu senaste månaden första gången med äl-stickor. Lätt som en plätt var det för dem alltså...)

Men är det normalt? Kan någon snälla förklara för mig hur man ens kan komma att tänka tanken att göra som hon gjorde?!

Jag sa till henne direkt att jag inte förstod varför hon kände sig tvungen att ringa och berätta det för mig när jag är på semester i Thailand. Hon svarade att vi ju hade kommit överens om att hon skulle berätta tidigt för mig ifall hon blev gravid. Och visst, det ville jag fortfarande att hon skulle göra, men vad trodde hon egentligen? Att jag skulle hålla det emot henne att hon väntade några dagar med att berätta så att jag fick ha min semester i fred? Varför skulle jag vilja få de nyheterna just då?! Hur tänkte hon egentligen? Vem gör något sånt?!

Så där sitter jag, på min semester i Thailand, och har ingenstans att ta vägen! Jag vill inte berätta för mamma och förstöra hennes semester också för då hade de sista dagarna bara handlat om hur dåligt jag mår. Jag hade ingen att prata med. Sms:ade visserligen frenetiskt med några nära vänner (utan dem hade jag nog gått sönder), men i en sån situation behöver man träffas, kräka av sig ordentligt och få minst 100 kramar. Jag ville inte ringa A och förstöra hans kommande semester också. Inte för att han hade brytt sig hälften så mycket som jag att svägerskan är gravid, men jag vet att han hade blivit jätteledsen att höra om hur dåligt jag mår och hur illa hon betett sig mot mig.

Jag var inte hemma, i min trygga miljö, där jag hade kunnat krypa ner i sängen och gråta lite. Mysa ner mig i soffan och se en film. Träffa någon kompis och få det stödet jag behövde.

Jag var på en snordyr semester, med min mamma, och vi båda behövde den för att slappna av, ta det lugnt, samla krafterna. För mig var det framför allt ett tillfälle att slippa behöva tänka på ivf:er, barn och graviditeter. Ett ställe där det bara handlade om att njuta och ta hand om sig själv.

Istället fick jag under de sista dagarna lägga på ett fett smile och låtsas att allt var bra. Mamma och jag umgicks med några tjejer vi lärt känna på hotellet och då kunde jag ju inte gräva ner mig i sanden varje kväll. Jag fick helt enkelt låtsas och det tärde nåt så oerhört på krafterna...när vi var ute och åt middag på restauranger fick jag smita iväg på toa för att få en stund för mig själv och gråta ut lite. Samma kväll jag fick de glada nyheterna låste jag in mig på badrummet medan mamma gått över till tjejernas hotellrum. Där i badrummet storgrät jag. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag visste inte vad jag skulle göra med informationen jag precis fått, hur jag skulle hantera den. För första gången i mitt liv satt jag på ett kallt toagolv och hyperventilerade och jag var flera hundra kilometer hemifrån...

Det kanske låter överdrivet, det kanske låter fånigt, men för mig var det stort och tufft. Dels att få reda på det under de här omständigheterna och dels att samtidigt behöva acceptera att vi inte kommer att vara först med att ge A's föräldrar ett barnbarn. Något som vi drömt om så länge.

Så nu kämpar jag med att ge semestern den plats den förtjänade och den bild jag behöver att den har för mig. Inte bilden av 'semestern då svågerns tjej bestämde sig för att berätta för mig att hon är gravid', utan istället ' semestern då jag hade det supermysigt med mamma, tog hand om mig själv och fyllde på energireserverna'. Jag förtjänar den senare...jag gör verkligen det. Och jag tänker fan inte låta henne ta det ifrån mig. Dumma människa...