vill jag tacka för alla de kommentarer som har trillat in. Många av er säger att ni inte har några råd att ge, eller tröstande ord, men fasen vad mycket bättre jag mår nu när ni har delat med er av era historier. Det är en trygghet att få veta att man ändå reagerar någorlunda normalt och att man inte är ensam.
Och jag har fått massor med tips så det här ska banne mig gå att få ihop. Vi får ta det steg för steg. Mycket små steg, men så länge det går framåt.
Känner mig mer positivt idag, är inte nere i gårdagens svarta hål. En av de stora fördelarna med den här berg och dalbanan =) Att man uppskattar topparna mer än vad man hade gjort annars! =)
TACK allihopa. Det är ni som drar upp mig ur skiten gång på gång.
onsdag 7 april 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, satsa på små steg! Men när det känns som jävligast får man också gapa o skrika åt livet lite...Det blir lite lättare att ta avstamp o gå vidare då! Kram Elin
SvaraRaderaHej, jag har läst din blogg ett tag och är också en av dem som har varit ofrivilligt barnlös. Nu har vi dock lyckats efter många tårar och berg och dalbanor.
SvaraRaderaNär jag läser dina blogginlägg så känner jag så väl igen mej, blev någon gravid i min närhet så föll hela mitt liv ihop som ett korthus och jag såg bara svart och ingen glädje i det. Vi kämpade med våra behandlingar och misslyckades gång på gång. Men någonstans under resan fick jag rätt person som hade en bra tanke.
Hon sa: Om du ska bli mamma måste du vara redo - inte bara psykiskt utan oxå fysiskt. Jag fattade inte alls vad hon menade, självklart vara jag redo, de har jag varit i flera år nu – idiot, typ tänkte jag.
Men efter många funderingar förstod jag vad hon menade, jag var så inne i behandlingarna, såg alla andra graviditeter som ett misslyckande för mej själv och blev mer och mer stressad över situationen - de var de som hon menade - min kroppsstress gjorde att jag inte kunde ta emot mina behandlingar som jag borde.
Jag och min man satte oss ner och funderade på vår framtid, hur skulle vi göra för att lösa denna situation, var de därför vi misslyckades trots att allt såg perfekt ut enligt läkaren? Vi tog 6 mån paus från allt och jobbade med tanken att vi kanske inte skulle lyckas och om de inte lyckades så ramlade inte livet helt ihop ändå. Det andra var att tänka om, varje graviditet såg jag som en morot, om de lyckades varför skulle inte vi lyckas? Var tungt så tungt, många gånger var jag nära att ge upp men kämpade vidare.
Efter 8 månader kände vi oss redo att ta oss ann ännu en IVF behandling och vi hade inga förhoppningar alls utan försökte se det som en penicillinkur som skulle göras. Vi lyckades direkt och om drygt 3 månader har vi vårt lilla mirakel, en dotter, i vår famn.
Jag vet inte om detta skulle hjälpa er men någonstans i dina blogginlägg så får jag en känsla att hela ditt/ert liv styrs av dessa behandlingar och att du mår väldigt dåligt själv. Jag är ingen läkare/psykolog eller dylikt men jag tror att du behöver få en paus från allt och få andas. Jag tror att mår man inte så bra så har kroppen svårt att ta emot behandlingen i slutändan.
Nu hoppas jag dock att det SKA lyckas denna gång och att ni får ett efterlängtat +, kanske de blir tvillingar…. och du kanske tycker att det är en värdelös idé men ni kan ju fundera på det, ni har gjort många behandlingar på kort tid och det tar på kroppen. Kan tänka mej att även situationen på jobbet påverkar och förståss graviditeterna i din närhet. Du är ju också ganska ung, jag är 10 år äldre så tid har ni även om ni tar en liten kort paus.
Och för att kommentera dina tidigare inlägg, din svägerskas samtal till dej i Thailand – det var otroligt klumpigt gjort, de kunde har väntat några dagar tills du kom hem. Hon kommer ju att vara gravid i 9 mån så någon dag hit eller dit spelar ingen roll. Din goda vän som är gravid – hon ska du vara rädd om, jag antar att hon känner sig som en skitstövel för att hon lyckades och inte du. Tror hon har haft många ångestladdade dagar för att hon inte velat berätta för dej eftersom hon vet att du skulle bli så ledsen. Men om hon är en bra vän så kommer hon att finnas där för dej – ta ett steg i taget och berätta för henne vad du känner när du är redo, hon kommer att förstå och finnas där för dej.
Massor av kramar Sussi
Så bra att vi kan vara till hjälp!
SvaraRaderaTa små steg som Elin skriver då blir det lättare.
Kram sara
Hej, jag tyvärr inte på det där Sussi skrev att man ibland måste pausa och att det är stressen som gör det svårt att bli gravid.Om det nu är så att man planerar att stressa av och råkar den gången bli gravid så är det slumpen att det råkade bli den gången just. Det går heller inte be någon som är i denna sits helt spänna av för det tror jag inte att man kan. Det finns en massa människor som blivit gravida under våldtäkt , krig och liknande, hur stressade och pressade har inte dom varit? Och ändå blev dom gravida. Nä, jag tror inte på det riktigt. Mariana
SvaraRadera