Fy fan...nu kommer jag bli en sån som håller fast vid det som aldrig blev. Sån som jag själv blivit lite trött på för att de tjatar om datum då det ena skulle hänt och datum då det andra skulle hänt...varför älta?
Men det är inte lätt att släppa tankarna om ett liv man hade. Det är skitsvårt! Och även om det gör ont att tänka på det som kunde ha varit, så gör man det likförbannat.
I en vecka fick jag lov att drömma mig bort och man hinner drömma vansinnigt mycket på en vecka. Jag hade hunnit drömma mig förbi barnvagnsinköp, barntapeter, födelse och julafton. Jag var mitt uppe i vårt mirakel.
Och bara för det, för att jag tillät mig själv att vara lycklig, så kommer alla datum att hemsöka mig...fan fan fan!
Idag skulle vi gått på vårt första hälsosamtal.
På onsdag i nästa vecka skulle vi gjort vårt VUL för att se ett hjärta picka.
11 veckor senare hade vi fått gå på ett första riktiga UL.
Den 21/12 var pyret/pyrena beräknade till. Ett datum då det kommer att göra så jävla ont. Ett datum som tidigare varit en glädjepunkt i mitt liv. Det var då jag och A var på vår första dejt. Början till vårt långa, långa förhållande...har jag berättat att vi varit ett par i över 10 år?
torsdag 29 april 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ge inte upp, till slut kan det lyckas!
SvaraRaderaMvh
En som varit där och slutat med ett +
Jag har följt din blogg ett litet tag, sedan Linda länkade hit från sin blogg...Jag kan inte säga att jag delar alla dina erfarenheter, verkligen inte, men några kan jag relatera till. Som exempelvis mörkret efter missfall...Mitt första missfall ligger elva år tillbaks i tiden och efter det kom både barn och fler missfall. Min största skräck hade blivit verklighet och ett tag var mitt liv ren misär! Jag tror det är viktigt att få känna att alla känslor är tillåtna, iallafall ett tag. Att älta datum osv är helt normalt! (tror jag ;-) )Tror oxå att sorgen och förtvivlan skulle vara minst lika stor även om du inte tillåtit dig att vara lycklig när du äntligen blivit gravid! Att vara ärlig och öppen med mina missfall har i många fall gett mig hopp och tröst. Först då fick jag veta hur många fler i min närhet som faktiskt gått igenom detta och som även sedan fått fina friska barn. Det gav mig hopp! Jag kan tyvärr inte säga att jag vet vad det innebär att behöva gå igenom ivf ...kan bara föreställa mig...Vad jag vill ha sagt med detta "flummiga" inlägg är att jag, en helt för dig okänd människa, sitter och gråter för dig och hoppas och TROR att du faktiskt kommer få din lycka och familj en dag!Stor kram / Ulrica
SvaraRaderaSkriv du bara, vad du än skriver om. Du är inte jobbig för nån. Jag anar dina avgrundskänslor. Fattar inte att livet kan vara så orättvist!
SvaraRaderaJa, datum sätter sig. Usch =(. Hur går det med era jobb? När får ni svar?
Jag ska ev åka till gynakuten idag för ultraljud, jag blöder och jag håller på att bli psykstörd av det. Samtidigt är jag livrädd, så får se. Men just nu sitter jag bara och gråter och känner mig förstörd.
Tycker synd om mig själv.
Det hjälper att läsa om andra, du har sån självinsikt och självdistans, hade jag varit i din sits hade jag nog legat i sängen och gråtit än, inte ätit ett skit och inte gått upp. Du är fantastisk som fortsätter kämpa! Ett riktigt lejon! Kram
Hej. Halkade in på din sida via "innan du fanns" sidan. Jag kan inte säga att jag vet hur DU känner de. Men jag vet själv hur dåligt jag mådde. Vi är också ett IVF par, har försökt sedan början på förra året. Med 3 misslyckade försök. I somras lyckades vi själva att bli gravida, men i slutet på v.11 fick jag missfall. (på väg till Arlanda.) Många gånger kommer jag på mig själv med att tycka synd om mig själv och även älta. I detta nuet kunde jag haft en 2månaders liten bebis hemma. Men icke. Och inget har skett sedan dess. Hmm, förutom att jag har en svägerska som fick barn i oktober och mina andra svägerska väntar ytterligare en liten knodd. Vissa dagar känner man verkligen att man inte KAN eller VILL umgås med dem, just förra att man inte orkar med att se deras föräldralycka. Samtidigt som man känner sig väldigt dum. JAG vill ju att DOM ska glädjas med mig när jag blir gravid. OM jag blir gravid vill säga. (idag är jag i tyck synd om mig själv stadiet.) Men du liksom jag får fortsätta kämpa. Jag håller tummarna för oss båda att vi blir lyckliga i slutändan... (hoppas den kommer imorn. lyckan allts. hehe) Ta hand om dig. Mvh/ Sandra
SvaraRaderaSussi: Hoppas att allt ser bra ut. Håller tummarna så hårt för din skull.
SvaraRaderaJag hoppas att den 21/12 är du mitt uppe i en graviditet... Själv ska jag göra ett grav.test imorgon efter ett ET. Men mensen kom idag... gör testen ändå men vet vad den kommer visa. Jag har aldrig i mitt liv sett ett plus. Jag har inte ens kommit så långt på min väg till färdig bebis. Och börjar bli för gammal. Ska börja vänja mig vid tanken att jag få bli en snäll tant runt alla barn omkring mig.
SvaraRaderaHej. Tycker du skriver så himla bra, och det är ok att vara ledsen, frustrerad och allt vad det kan meföra!! Tänkte bara skriva med tanke på tidigare inlägg, skickade ju med min bloggsida, vilket var i efterhand lite obetänksamt. Gammal vana. Ber om ursäkt för det, och du behöver absolut inte gå in där. Jag önskar er all lycka till, och någon dag kommer det vara ett varaktigt plus på den dära stickan!!!!
SvaraRaderaHej! Har följt dina två senaste ivf:er och känner, så med er. Har varit i samma situation som er. Jag och min man hade varit tillsammans i 5 år när vi tyckte att det kunde vara roligt med barn. Vi intalade oss redan från början att detta var något som kunde ta tid:) Inte trodde vi då att vi skulle få vänta 5 år 4IVF och 3 ET innan vår efterlängtade dotter kom. Får en klump i magen när jag läser dina frustrerade tankar och dina skuldkänslor gentemot föräldrar och kompisar. Kände exakt lika dant, men bestämde mig till sist för att jag var tvungen att bara tänka på att jag och min man hade det bra. det fanns inte kraft och orka att fundera över hur andra kände. Vi var väldigt tysta om vår barnlöshet och berättade det endast för familjen till att börja med. Men med tiden blev våra vänner gravida och det blev ohållbart att inte berätta för utomstående när det hela tiden kom pikar om att är det inte dags snart. Jag är övertygad om att dina vänner kommer att stå kvar vid din sida. Tillåt dig att vara ledsen och "egotrippad". Det är du och A:s liv och framtid det handlar om. Jag tror på dig och är helt övertygad om att du kommer bli gravid och få ert efterlängtade barn. Du blev gravid. Ta tid på dig och läk... så gott det går. Tänker på dig och läser din sida varje dag.
SvaraRaderaVar rädd om dig och A och försök, om det går, att se det ni har tillsammans. Det är det viktigaste. Din barnlängtan förstår jag mycket väl eftersom jag varit i samma sits. Det jag tyckte var så jobbigt var att vi absolut inte kunde påverka ett skit om vi skulle lyckas eller inte med IVF. Det är så frustrerande och man börjar tänka på alla andra som skaffar barn och hur de kan förtjäna det. En nära kompis till mig, som då var gravid, sade i samband med mitt missfall i somras att hon skulle göra vad som helst för att vi skulle kunna bli föräldrar. Att hon inte riktigt kunde glädjas på samma sätt över sin egen graviditet som hon skulle gjort annars. Så tror jag många känner runt par i IVF processen.
SvaraRaderaNu när jag själv lyckats bli gravid och läser din blogg så gråter jag med dig. Jag gråter för att jag tror att jag vet lite av vad ni går igenom och för att ni ska behöva lida. Jag är nämligen övertygad om att det sker mirakel och att ni kommer att få uppleva det ni med. Men ingen ska behöva vandra vägen dit.
Det här med datum är jättejobbigt. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera i vilken vecka jag skulle ha varit i och hur stor magen nu skulle varit... Kan trösta dig lite med att det blir bättre men tiden även om sorgen alltid kommer att finnas där.
SvaraRaderaHar inte följt din resa så länge, men jag vill säga att jag tycker att du är väldigt starkt och generös som delar med dig av dina innersta tankar. Jag känner igen mig i mycket, speciellt avundsjukan på gravida vänner. Jag ha också en svägerska som är gravid (lyckades på första försöket) som bara kvittrar på om sin och andras graviditeter trots att hon känner till vår situation. Vi har försökt sedan jan 2009 och har nu genomgått en fertilitetsutredning. Tyvärr är det 1,5 års väntetid på IVF här, så vi planerar att gå privat och betala för det, tack och lov har vi möjlighet att göra det. Fyller snart 36 så jag börjar känna mig lite stressad. Hur som helst alla lycka till dig. Jag har gråtit med dig och håller alla tummar och tår att ni snart ska lyckas och få er bebis. Stor kram från Klara.
SvaraRadera