Sammanfattning

Min goda vän vet precis vilket helvete vi går igenom. Eller så mycket man kan veta som åskådare. Därför förstår jag att det måste ha varit galet jobbigt att berätta för mig. Jag såg ju på henne hur ont det gjorde, hur ögonen började tåras. Det känns ju inte så kul att vara den som framkallade det hos henne och fick henne att må så dåligt av att berätta något som annars bara borde var härligt.

Vi har inte pratat så mycket mer om vår 'situation', men det vet jag att vi kommer att göra i framtiden. Det kommer vi att behöva tror jag. Och så räknar jag med att du tittar in lite på bloggen, min kära vän, och får en inblick i mina känslor. Det känns skönt att jag kan bidra med lite insikt utan att själv behöva ta ut mig genom att berätta. Mitt senaste års emotionella historia finns ju nerskriven här i bloggen. Det är bara att ta för sig =)

Måste skriva av mig ett par meningar till angående det här med svägerskan. Jag frågade nämligen häromdan i vilken vecka hon är. Det var ett psykologiskt tungt steg det där, men jag kände att jag behövde härda mig själv lite och att 'terapin' skulle göra mig gott. Sen vill jag ju lära mig att hantera situationen, om inte för mig själv så för sambon som ju ska bli farbror. Så man får träna på att visa lite intresse.

Men svaret skadade mig mer än jag var beredd på. JA, JAG VET, det börjar bli tjatigt nu det här, men va fan?! Det enda argument som jag velat köpa tidigare (fast bara lite grann) det var att hon ville berätta för mig tidigt. 'Så fort hon visste' hette det för några månader sen när vi pratade om det på telefon. Hon är i vecka 11. Då var hon i slutet på vecka 7 när hon ringde och hade alltså vetat i en hel fucking månad när hon bestämde sig för att ringa mig på semestern. Jag blev så arg att hela kontorsstolen på jobb började skaka. Folk måste ha trott att det var jordbävning på gång. Tog flera timmar innan jag lugnat mig. Nu kan jag skriva rätt så sansat om det, men ni skulle sett mig, såg ut som en psykpatient hög på amfetamin, redo att explodera.

Och med all min psykologiska träning och vansinnigt ödmjuka sätt så sätter jag punkt för det här. Vill inte ägna det en endaste tanke till. Som avslut vill min ödmjuka sida tillägga att jag fattar att det även för henne måste ha varit apjobbigt att berätta. Och att det inte alltid är så lätt att veta vad man ska säga eller hur. Däremot finns det fantastiska lösningar på detta problem men det tänker jag ta upp i ett annat inlägg.

Ciao så länge!