Varken för de som är gravida eller de som inte är det. Jag förstår att det måste kännas hopplöst. Att inget ni säger egentligen hjälper. Att det enda ni kan göra är att vänta och finnas kvar hos mig när jag äntligen hittar tillbaka till mig själv.
Det är ett konstigt krav att ställa på sina vänner egentligen.
'Nu får ni stå ut med att jag är på dåligt humör hela tiden, att jag inte orkar träffa er och att jag inte hör av mig. Och sen när JAG är redo så vill jag att ni är kvar och att allt är precis som vanligt.'
Vännerna som faktiskt är kvar sen är de man ska hålla hårt i. För alla pallar inte med trycket. Alla tycker inte kraven är rimliga. Men jag tror jag kan skatta mig lycklig ändå. För en vecka sen, när vi satt därhemma förtvivlade och i tårar, gjorde min vän Tove till exempel något smått fantastiskt. Jag fick ett sms om att det utanför dörren står en kasse med saker som vi kanske behövde just nu och som kanske kunde underlätta lite grann. Och detta fanns i kassen:
Middag, fika, frukost, snacks...och allt det här levde jag på i förra veckan. Hade ingen ork att gå till affären och nu slapp jag. Både jag och sambon blev jätteglada, vilket fantastiskt fint sätt att hjälpa till på!
Det är ganska många som är gravida i min närhet just nu och vänskapen till dem får utstå mer skit än vad som är rättvist. Vänner som är lyckliga drar jag ner i skiten så att de sitter där tillsammans med mig. Och inte gör det mig gladare. Helst av allt hade jag bara velat bli jätteglad när vi träffas och bete mig precis så som jag hade velat att mina vänner skulle njuta tillsammans med mig om/när jag blir gravid. Men den vännen tillåter jag mig själv inte att vara. Det går inte, och jag hatar det. Men jag börjar acceptera det, tror jag.
De vänner som inte är gravida är lättare att tänka på och vilja umgås med. Även om det gör ont att träffas eftersom de vet vad vi går igenom. Att man är fullkomligt blottad.
Helst av allt hade jag bara velat träffas med den skara vänner som faktiskt inte har en aning om hur våra liv sett ut de senaste två åren. När jag är med dem lever jag lite i en låtsasvärld. I deras ögon är jag hur lycklig som helst och om ibland kan jag nästan lura mig själv. Så blir det imorgon, på Valborg. Bara människor som inte har en aning. Det är min strategi för att ta mig igenom helgen någotsånär levande.
Vilken fin fin kompis! :D
SvaraRaderaHaller med - toppen kompis i farten!!!
SvaraRaderaJag vet sjalv att jag stundom orkar inte ens prata med mina gamla alskade vanner, det kanns som att man aldrig har nagot nytt (eller roligt)att saga- man ar bara en papegoja som upprepar samma jakla visa om och om igen. De blir ingen forandring - innerligt trott pa att aldrig komma med nagot positvt. Toppen kompisar bryr sig dock inte om detta...thank goodness!!!! A
Så himla gullig kompis du har! Hon visste precis vad ni behövde.
SvaraRaderaTänker på dig.
Många kramar
Sicken härlig kompis!!!! =)
SvaraRaderaVilken jättefin present.
SvaraRaderaJag har också tänkt på det flera gånger att inte vill vara vännen som tjatar för mkt om mig själv, min ångest. Det här tar upp hela ens liv så att man tappar bort sig själv och vad det var man pratade om innan. Nästan som de som blivit med barn.
Hoppas du får en trevlig Valborg med dina vänner som inget vet.
Vilken fin vän!
SvaraRaderaHåller med generellt om det här med vänner. Jag har verkligen dragit mig undan från de flesta, först sedan det började bli svårt och sen när vi började planera ivf så har det bara blivit värre. Det är i princip bara min närmaste vän som jag träffat mer än ett fåtal gånger sen årsskiftet. Jag känner mig som världens tråkigaste människa som inte har något annat i huvudet än barn och barnlöshet, samtidigt som jag har svårt att ta in det som händer i deras liv.
Vilken underbar vän, såna ska man vara rädd om!
SvaraRadera