Jag har en bekännelse

Hoppas ni inte blir arga, men jag tog ett test redan i torsdags kväll. Jag orkade inte stå emot längre och kände att om det nu mot förmodan visar plus så behöver jag och sambon en liten stund för oss själva. För att smälta ett eventuellt positivt besked och glädjas och njuta bara vi två. Eller rättare sagt, bara vi tre eller fyra =).

Det var dock fortfarande sjukt nervöst igår morse. Jag var rädd att plusset inte skulle finnas längre eller att den där blödningen som jag räknat ut skulle komma på dag 15 skulle behaga att dyka upp.

Men jag börjar från början, i torsdags efter jobbet. Jag var på väg hem och bestämde mig för att åka och köpa lite trädgårdsredskap, bara sådär. Jag hade sönder ett par i helgen (det var inte mitt fel, skiten var av urusel kvalisort). Jag borde aldrig tillåtas att gå in i en trädgårdsbutik ensam, för där stannade jag nästan tills de stängde och köpte loads and loads av diverse blommor och växter. Ingen hejd på mig, trots att jag kanske inte har ett jobb kvar om några månader...

När jag kom hem skrev jag ett inlägg på bloggen och bestämde mig sen helt plötsligt för att testa. Helt out of the blue, inte ett dugg planerat. Sambon var inte hemma utan var på väg hem från Stockholm och skulle inte komma hem förrän lite senare. Så jag kissade på stickan. Men den här gången satt jag inte och stirrade på den efteråt, som om jag kunde frammana ett plus ur ingenstans, utan jag la ifrån mig den och gick iväg och bytte om till myskläder. Kom tillbaka ner efter två-tre minuter, och där låg den. Stickan med plusset. Ett PLUS! Jag höll krampaktigt om testet och skakade så att plusset såg ut som en blå blob. Jag grät...fy fan vad jag grät där på toagolvet. Trodde inte det var sant. Hur kunde jag tro det, det har ju aldrig funkat förr. Jag trodde det var omöjligt för oss...att vi skulle vara ett av de paren som aldrig lyckas. Tittade på stickan igen, rädd att plusset bara varit inbillning, men det fanns fortfarande där. Klart och tydligt.

Efter ett tag lyckades jag sansa mig och började förbereda mig på att berätta för sambon. Det funkade sådär. Jag tvättade bort de svarta ränderna under ögonen och försökte göra något åt de svullna röda ögonen. Såg inte klok ut. Och varje gång jag tänkte på att jag snart skulle få berätta något fantastiskt för A, något som jag drömt om så länge, så började jag storgråta igen. Och så höll det på, ända tills A kom hem.

Då låg jag i soffan och försökte att inte avslöja något på en gång. Det var inte lätt och jag fick ta i av all min kraft för att inte bara springa fram till honom, hoppa rätt upp i hans famn och skrika 'Det funkade!'. 'Du ska bli pappa!'.

Han frågade hur jag mådde och jag svarade sådär. Jag sa att det kändes konstigt i magen och A var direkt förberedd på att jag skulle säga att det skitit sig igen. Då sa jag att det är riktigt konstigt för det syns utanpå magen också. Och så lyfte jag på tröjan...

Han läste, såg förvånad ut och tittade frågande på mig.
- Va? Nä. Är det sant? Nä...
- Jag fick inte fram ett pip. Ögonen var sprängfyllda med tårar och jag bara nickade.
- Näää, skojar du? Men hur...vad...när...är det sant? Funkade det?

Sen kramades vi och grät om vartannat. Vi tittade på testet tillsammans och var fullständigt förundrade. Det hade verkligen funkat till slut...

Resten av kvällen gjorde vi ingenting annat än att kramas och mysa tillsammans i soffan. Vi bubblade över av glädje och kände att vi äntligen kunde pusta ut och slappna av. Efter månader av ångest, rädsla, sorg och misslyckande efter misslyckade fanns det helt plötsligt inte ett enda bekymmer i världen. Det är utan tvekan den bästa dagen i mitt liv.