Igår

Kommer inte på nån bättre rubrik faktisk.

Dagen började bra, mattan drogs undan under fötterna nån gång på mitten och kvällen slutade i tårar.

Igår kommer att gå till världshistorien som en dag som haft stor inverkan på mig. Mer än något jobbvarsel nånsin skulle kunna ha. Det är väl märkligt vad man blivit tolerant mot saker som är skitjobbiga men som man innerst inne vet kommer att ordna sig. Ägnar inte det där varslet en tanke ens, så banalt är det i min värld just nu.

Min äldsta och bästa vän berättade för mig igår. Ja, hon behövde alltså aldrig uttala just de orden, det räckte med 'Jag har en sak jag måste berätta...' En del av mig visste redan. Jag vet att hon försökt berätta de senaste gångerna vi har setts. Och jäklar vad jag har babblat. Har inte gett henne en syl i vädret. Jag visste så klart inte säkert, men som ofrivilligt barnlös blir man vansinnigt paranoid. Hon har knappt druckit nån alkohol, mannen har frivilligt åkt iväg i 4 månader (något som helt enkelt inte inträffar när man försöker bli gravid, det vet jag ju) och hennes mage har sagt sitt så att säga. Men jag ville väl inte höra. 'Det man inte vet mår man inte dåligt av.' Men nu kunde hon inte vänta längre, och det förstår jag. Hon är ju redan i vecka 17.

Helt ärligt trodde jag att hon skulle berätta så fort hon själv visste och fått smälta det i några dagar. Så just den biten är lite jobbig. Att hon varit gravid hela det här året. Och ett bra tag under det förra också...blir helt överrumplad av tanken. Men hade jag varit hon, och vetat precis hur jag kommer att reagera på en sån nyhet, så hade jag också väntat in i det sista. På det sättet fick hon så mycket 'normal' tid med mig som det bara gick.

Jag är jätteglad för hennes skull. Hon förtjänar verkligen det här. Men nu är jag ledsen av helt andra anledningar än vad jag varit tidigare. (På svägerskan är jag arg för att hon var så okänslig med att berätta och situationen med min kusin blev jag arg över för att det var så orättvist).

Det är väl främst två saker jag är ledsen över i den här situationen. Den ena är hur jag beter mig och kommer att bete mig nu när jag vet. Att jag inte kan vara den vän som jag så gärna hade velat vara. En vän som hoppar av glädje när nyheten kommer, som överöser med kramar och gratulationer, som bubblar över av frågor och nyfikenhet. Istället är jag vännen som misslyckas med att klämma fram ett leende i det annars helt förstenade och känslolösa ansiktet. Som efter en lång stund lyckas få fram orden 'Jo, men jag är glad. Egentligen...' Jag vill inte förlora henne, men av erfarenhet så vet jag ungefär hur jag kommer att må och reagera framöver, och min erfarenhet säger mig att jag kommer att försöka stänga henne ute ur mitt liv. För att skydda mig själv. (Nu ska jag så klart, så gott det bara går, att försöka undvika det)

Den andra saken som gör mig ledsen och fullkomligt handfallen är att jag vet att jag inte kommer att vara samma person längre. Jag kommer så klart försöka, verkligen göra mitt bästa för att hantera situationen så bra det bara går, och visa upp ett glatt ansikte när vi ses. Men det kommer att göra SÅ ont. Det vet jag. Det gör ont bara av att skriva om det. Och än en gång vill jag poängtera att det inte handlar om att jag tycker att det är orättvist (även om jag tycker att vi har fått kämpa för jävla länge nu) utan att det gör så vansinnigt ont att bli påmind om att man inte är gravid, inte har barn och kanske aldrig kommer att få uppleva just det.

Det hjälper ju inte att vi låter bli att prata om hennes graviditet. 'Om vi inte pratar om det så finns det inte'-tricket funkar ju inte längre. Den finns ju där. Jag vet om den.

Jag är rädd, att den ansträngningen som kommer att krävas av mig för att inte bli totaldeprimerad över att jag blir påmind om att jag är ofrivilligt barnlös varje gång vi ses, till slut kommer att bli för mycket. Jag är rädd att jag kommer att gå sönder. Och blir det inte på grund av krafterna det kommer att ta från mig så kommer det bli för att jag inte orkar kämpa emot det faktum att jag kanske kommer att förbli barnlös, och då kommer jag att gå sönder på riktigt.

Fy fan vilket deppoinlägg det här blev. Mår bättre idag än igår kväll i alla fall så det är ju definitivt nånting bra att ta med sig från den här dagen.

Har ni några tips, kommentarer, värmande ord tar jag tacksamt emot dem!

(Behöver jag nämna att jag är väldigt väldigt rädd att det här stressade tillståndet jag befunnit mig i sen igår kväll har påverkat mina två små fröns chanser att fastna? Ruvardag 4 igår, det var då de skulle ta och fastna och jag gjorde det nog inte så inbjudande för dem känner jag...)