Det måste vara svårt att vara förälder till mig och A just nu. Ibland inser jag nog inte hur svårt det måste kännas.
När jag var i Thailand med mamma hamnade vi i en ganska hetsig diskussion en kväll när jag var på dåligt humör och jättearg över att jag var ofrivilligt barnlös. Mamma försökte leda in mig på adoption och andra lösningar men jag var inte så sugen, vilket inte alltid är så lätt att vara när man är mitt uppe i ivf-behandlingar. När man fortfarande hoppas på ett mirakel. Vi blev arga på varandra, vi blev ledsna, vi grät. Mamma sa förtvivlat att hon skulle kunna skära av sig ett finger för att ge mig ett barn. Min kära mamma.
Och jag blir så väldigt ledsen över hur fruktansvärt frustrerande det måste kännas att se sitt barn lida på det här sättet och veta att det inte finns något man kan göra...det gör så ont att veta att alla andra i vår närhet också har ont på grund av den situation vi befinner oss i. Vilken jävla ond cirkel det här är ändå. Förpestat också...
Och nu sitter vi här och väntar. Det rör sig snart mer om timmar än dagar tills vi får reda på om vi blir av med jobbet eller inte. Helt plötsligt har vi kanske inte råd med fler barnförsök. Helt plötsligt är pengar något vi behöver bli bekymrade över.
I helgen sa mamma att jag inte ska tänka på pengar och sånt när jag funderade lite högt på hur vi ska fortsätta med våra behandlingar. Hon sa att jag kan ta ALLA hennes pengar, hon bryr sig inte om hon inte har ett öre kvar, bara jag blir glad...just de orden har fått mig att börja spontangråta lite överallt på sistone. På jobbet, i bilen, på stan, i duschen...
Igår när vi satt med deklarationerna berättade istället sambon om hur ledsna hans föräldrar är för vår skull. Att de önskar de kunde hjälpa oss på något sätt. Att de kan tänka sig att betala för fler försök. Att om vi blir av med jobben och känner att vi behöver hitta på något roligt som kostar pengar, så hjälper de gärna till. Att de önskar de kunde göra mer...och jag började gråta igen.
Det verkar inte vara lätt det där. Att vara förälder. Men ändå finns det inget annat jag längtar efter mer.
onsdag 28 april 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag håller tummarna att det kommer ett bra besked ang. jobb!
SvaraRaderaOch föräldrar..vilka underbaringar ni verkar ha både du och A! :) Förstår att du fäller en tår eller 10.
Kram på dig!
Sådär är det med mina föräldrar också. Jag gråter och då gråter de för att jag gråter och de inte kan göra NÅGONTING för att lindra sorgen. Det är en helt vidrig situation detta där det känns som att alla man pratar med bara blir ledsna. Vet att det är litet i sammanhanget, men tack för din blogg iaf, den lindrar för mig emellanåt
SvaraRaderaJag hoppas med allt jag har att du får behålla jobbet! Jag menar, hur mycket ska man behöva utsättas för egentligen?!
SvaraRaderaÅh, jag börjar gråta när jag läser vad du skriver, du har så rätt! Det är inte bara för de som befinner sig i barnlöshetshelvetet som det är tufft, föräldrar, syskon och vänner mår dåligt de med över att stå handfallna och inte kunna hjälpa till.
SvaraRaderaJag håller tummarna så hårt för er Joanna och hoppas att det kommer gå er väg, på ett eller annat sätt! Kram!
Mina föräldrar skulle bli rörda till tårar om de fick höra att det finns gfler som ställer upp lika mycket på sina barn :) pengar betyder inget, bara barnen är glada! Så nu ska jag berätta för mor min att det finns fler som hon :)
SvaraRaderaKram
Hej,
SvaraRaderaJag har nyss hittat hit till din blogg genom Lindas blogg innandufanns. Blev bara tvungen att skriva ett kommentar om att jag hoppas så innerligt att ni blir gravida snart med ert efterlängtade barn. Jag har själv en liten pojk på lite över ett år, ingen IVF eller så. Jag kommer följa eran väg!! Blev väldigt rörd av det här inlägget för det är ju så det är, man skulle göra vad som helst för att få sitt barn lycklig.
Lycka till!!!!!!!!!
Tack för tummar och fina kommentarer!
SvaraRaderaOch tack framför allt för att ni ger mig uppskattning för det jag skriver och att ni berättar att det berör er på något sätt.
Just det här inlägget rör verkligen om bland känslorna även hos mig och jag tror inte jag är kapabel att läsa det själv på ett tag. Sög nästan musten ur mig bara att skriva det.
Det är så otroligt starka känslor det rör sig om här. Jag har svårt att föreställa mig att det finns något starkare känslorna från en förälder...
Vilka underbara föräldrar ni verkar ha! Och jag hoppas verkligen ni får behålla jobben, känns som att ni har tillräckligt att tänka på som det är! Håller alla tummar jag har!!
SvaraRaderaNu fällde jag också en tår...Vilka underbara människor ni har runt omkring er! De kan ju aldrig ersätta tomheten i er, men förhoppningsvis hjälpa er att orka lite längre än om ni hade varit helt ensamma i världen! :)
SvaraRaderaKram Elin
Förstår verkligen precis hur du menar. Ni verkar ha fantastiska föräldrar. Vilken gåva! Och du, en dag kommer ljuset i tunneln. En dag där i framtiden. En dag vänder det.
SvaraRaderaVet inte vad jag ska skriva egentligen..
SvaraRaderaBlev bara så himla rörd av ditt inlägg!
Jag hoppas så in i h****te att det ska bli eran tur snart!
Träffande ord Joanna, det är lätt att glömma bort omgivningens lidande när man är mitt uppe i sitt eget. Mina familj säger likadant som era föräldrar, men vad ska man göra när det inte finns så mycket att göra?!
SvaraRaderaÖnskar så att du får ha arbetet kvar både för ekonomi och psykisk hälsa, måste det lösa sig för er! Ha en skön dag, kram
Det finns inget värre än när ens barn är olyckliga.
SvaraRaderaDu skriver så klokt och insiktsfullt! Det är tufft att vara mamma, man skulle som din mamma säger, offra sitt finger och hela armen för att göra sitt barn lyckligt. Har man inte jobb så är förståss pengar allt, men jag har sagt till min kille att jag skulle ta lån på hur mycket som helst för att få ett barn om vi skulle behöva med ivf, och jag tror man nästan får tänka så. Men det kanske inte är lika lätt när man sitter där, pengar är ju pengar, men samtidigt bara pengar. Pengar är inte mer värt än vad man kan få för dom! Men förståss, när det inte blir något av pengarna känns det ju förjävligt.
SvaraRaderaJag blöder lite föressten, det kommer till och från. Har varit med om att det gått bra ändå och har varit med om att det gått dåligt. Så ingen aning, det känns jobbigt, men jag vågar inte göra ultraljud än. Är 6+5 idag och vill veta att det säkert syns hjärta och hela grejen innan, så man inte får falskt negativt besked. Kram!
... Sen ska jag ju säga också att jag är livrädd för ultraljudet för att det inte ska visa det jag vill. Att det sitter fel, ett utomhavandeskap, ett missfall, ett ofostrigt, ett MA... Ja hela skiten. Nu är man iallafall ovetandes och gravid, men sjukt orolig för blödningarna så inte nån höjdarsits ändå.
SvaraRaderaÅ nu började jag också grina för er skull, för era föräldrars fina, kärleksfulla ord/ handlingar/omtanke. ÅÅÅ snyft snyft! :(
SvaraRaderaBlev också tårögd av att läsa ditt inlägg. Vilka fina föräldrar ni har!
SvaraRaderaUsch. Det är tråkigt hur livet behandlar en. Men jag ler dock åt ditt inlägg, fantastiskt att ha ett sånt stöd. Det är få förunnat.
SvaraRaderaSedan vet jag av egen erfarenhet att livet pissar på en i perioder, rejält också. Men sedan vänder det med dunder och brak. Jag hoppas ni har hoppet kvar - att det vänder.
Du har så rätt vännen. Det kan inte vara lätt som förälder att se det vi genomlider. Och de kan inte göra ett skit förutom att finnas där och stöttat. Inte för att det är bara, men du förstår vad jag menar.
SvaraRaderaTack för din kommentar igår, det var en sjukt jobbig dag, men skönt att ha det avklarat så man kan blicka framåt lite mer iaf..
Tänker på dig och hoppas du börjar känna styrkan komma tillbaka mer och mer!
KRAMAR
Fan vad fint skrivet!
SvaraRaderaKram
Sorgligt och hoppfullt inlägg på samma gång... Kramar!
SvaraRadera