Om föräldrar

Det måste vara svårt att vara förälder till mig och A just nu. Ibland inser jag nog inte hur svårt det måste kännas.

När jag var i Thailand med mamma hamnade vi i en ganska hetsig diskussion en kväll när jag var på dåligt humör och jättearg över att jag var ofrivilligt barnlös. Mamma försökte leda in mig på adoption och andra lösningar men jag var inte så sugen, vilket inte alltid är så lätt att vara när man är mitt uppe i ivf-behandlingar. När man fortfarande hoppas på ett mirakel. Vi blev arga på varandra, vi blev ledsna, vi grät. Mamma sa förtvivlat att hon skulle kunna skära av sig ett finger för att ge mig ett barn. Min kära mamma.

Och jag blir så väldigt ledsen över hur fruktansvärt frustrerande det måste kännas att se sitt barn lida på det här sättet och veta att det inte finns något man kan göra...det gör så ont att veta att alla andra i vår närhet också har ont på grund av den situation vi befinner oss i. Vilken jävla ond cirkel det här är ändå. Förpestat också...

Och nu sitter vi här och väntar. Det rör sig snart mer om timmar än dagar tills vi får reda på om vi blir av med jobbet eller inte. Helt plötsligt har vi kanske inte råd med fler barnförsök. Helt plötsligt är pengar något vi behöver bli bekymrade över.

I helgen sa mamma att jag inte ska tänka på pengar och sånt när jag funderade lite högt på hur vi ska fortsätta med våra behandlingar. Hon sa att jag kan ta ALLA hennes pengar, hon bryr sig inte om hon inte har ett öre kvar, bara jag blir glad...just de orden har fått mig att börja spontangråta lite överallt på sistone. På jobbet, i bilen, på stan, i duschen...

Igår när vi satt med deklarationerna berättade istället sambon om hur ledsna hans föräldrar är för vår skull. Att de önskar de kunde hjälpa oss på något sätt. Att de kan tänka sig att betala för fler försök. Att om vi blir av med jobben och känner att vi behöver hitta på något roligt som kostar pengar, så hjälper de gärna till. Att de önskar de kunde göra mer...och jag började gråta igen.

Det verkar inte vara lätt det där. Att vara förälder. Men ändå finns det inget annat jag längtar efter mer.

Har jag berättat om Thailand?

 Jag bestämde mig nämligen i måndags i förra veckan då jag slog till och beställde en resa till mig och mamma bara sådär. Orkade inte med den svenska kylan längre utan tillät mig själv att drömma mig bort till andra sidan jordklotet. Det känns skönt att veta att oavsett hur det går med den här fjärde ivf:en så kommer jag att åka på en välförtjänt solsemester i slutet på februari.

Mamma har aldrig varit i Thailand men själv har jag varit där två gånger redan. Det ska bli så himla mysigt att åka dit bara hon och jag och jag ser fram emot att få visa henne allt som detta fantastiska land har att erbjuda =)
Min fina mamma förtjänar verkligen det här!